När ska näringslivet öppna sin karamellask?

När jag i ett tidigare inlägg skrev om vikten av att disputerade samhällsvetare och humanister rör sig utanför akademins korridorer kunde detta kanske uppfattas som att det enbart var en uppgift som den enskilde forskaren på vinst och förlust skulle ge sig i kast med. Det var givetvis inte min tanke. 

Några månader efter det att jag disputerade sökte jag en tjänst som kommersiell etnograf (ja, sådana tjänster finns faktiskt). Jag blev kallad till intervju och mötte en företagsledning som föreföll vara eld och lågor. De tyckte att min utbildningsprofil var högst intressant och såg stora möjligheter att jag skulle kunna bidra till såväl metodutveckling som en fördjupad förståelse för den typ av empiriskt material som företaget i fråga arbetade med. Orubbligt övertygad om att tjänsten skulle bli min kom det med en viss besvikelse och förvåning att den gick till någon annan - en som inte hade disputerat men som dock hade ”branschvana”. Betydelsen av denna ”vana” har jag grunnat på sedan dess. Givetvis är det viktigt att ha ett nätverk inom en bransch, att ha något slags förståelse för dess viktigaste aktörer och en, om än rudimentär, kunskap om tidsramar, faktureringssed och liknande. Med tanke på att jag inte har någon branschvana så vet jag ju givetvis inte vilken betydelse som lades i detta begrepp. Det jag dock förstår är att det, paradoxalt nog, är mycket svårt att få företag att ”våga” anställa forskare.

Att anställa en disputerad humanist eller samhällsvetare kort efter examen innebär att anställa någon som inte bara har suttit nedgrävd bland böcker och papper under minst 4-5 års tid efter det att en minst lika lång grundutbildning (med bravur) har klarats av. Det innebär också att en rutinerad föreläsare, lärare, seminarieledare, diskussionspartner, retoriker, problemlösare (och -skapare) anställs. Problemet är dock att den innebörden av dessa arbetsuppgifter sällan förstås i en värld där saker och ting hellre ”briefas” än presenteras och där idéer ”pitchas” istället för att läggas fram. Inom akademin skrivs inga offerter men väl ansökningar om forskningsanslag, kundmöten existerar inte men mycken tid läggs åt att på ett övertygande och nytänkande sätt förklara de mest intrikata resonemang för de studenter som lystet sneglar efter näringslivets nacke i hopp om att en gång kunna tjäna sitt levebröd. 

Disputerade humanister och samhällsvetare har ofta den kompetens som efterfrågas inom näringslivet men det saknas ett fungerande språk för att låta dessa världar kommunicera med varandra. Att öppna upp för denna grupp akademiker att röra om i företagsgrytan och att låta dem punktera lokala sanningar för att istället hitta nya och kanske mer gångbara vore förtjänstfullt för såväl näringslivets aktörer som framtiden för deras produkter eller tjänster. Det är är avgörande att fler företag skapar sig en förståelse för att det som görs vid universitet och högskolor på flertalet punkter ligger nära deras egen verksamhet. Lika viktigt är det att öppna ögonen för den kunskap som kanske skulle kunna tillföras genom att uppvärdera den erfarenhet som disputerade samhällsvetare och humanister har. 

Jag har (delvis) tagit steget från akademi till näringsliv men det krävdes en generös medelstilldelning från RJ för att det skulle bli en möjlighet. Än så länge nosar jag mest runt i det kommersiella klimatet och känner doften av offerter, fakturor, kunder, pitchar och briefar (eller hur det nu ska böjas - jag tänkte skriva briefs, men då skulle innebörden bli en annan). Det är ett klimat som inte känns särskilt främmande. Här finns utan tvekan en effektivitet som akademin skulle kunna dra lärdom av. Det finns också stora möjligheter att som disputerad humanist eller samhällsvetare skapa en fungerande och åtråvärd roll. Kanske är det just på det här sättet som den första tuggan av "branschvana" smakar. Det återstår att se.

Jag bloggar även på martinberg.se där du har möjlighet att följa min pågående forskning. Ta en titt!