Tanke och erfarenhet: En undersökning av begreppsempirism
Pär Sundström, Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet
Projektets ursprungliga syfte vara att utvärdera en form av ”begränsad begreppsempirism” enligt vilken det finns begrepp för sensoriska kvaliteter som man kan tillägna sig bara genom erfarenhet. Den huvudsakliga arbetshypotesen var att skälen för att tro på en eller annan version av denna uppfattning är betydligt svagare än vad som ofta antas.
Projektets syfte har i hög grad behållits intakt, och den planerade produktionen har i hög utsträckning förverkligats, även om några utvecklingar har tillkommit som inte förutsågs i den ursprungliga forskningsplanen. En viss förändring har skett i projektets inriktning rörande den huvudsakliga arbetshypotesen. Medan det fortfarande förefaller mig riktigt att vissa grunder för att acceptera begränsad begreppsempirism är svagare än vad som ofta antas så har jag kommit att uppfatta vissa versioner av begreppsempirism som bättre motiverade än vad som ofta antas och funnit detta intressant.
Projektets tre viktigaste resultat
Det är inte alltid lätt att deklarera “resultat” inom filosofi (eller annan forskning för den delen). Men med denna reservation har jag fastnat för följande.
(a) I uppsatsen ”On imagism about phenomenal thought” argumenterar jag för att det saknas goda skäl att acceptera den ”imagistiska” tesen att det finns något begrepp, *K*, för någon sensorisk kvalitet, K, sådant att man kan använda *K* bara när man upplever K. Jag uppfattar detta som ett överraskande resultat. Det implicerar t.ex. att vadhelst man kan tänka om någon specifik nyans av färg medan man upplever denna nyans kan man också tänka när man inte upplever den. (Eller åtminstone finns det inga goda skäl att anta motsatsen.) Som jag förklarar i uppsatsen uppfattar jag även resultatet som teoretiskt betydelsefullt. Det har implikationer för frågan om medvetandets privata karaktär, för frågan om språkets publika karaktär, och för utsikterna för vissa varianter av den s.k. ”fenomenella begreppsstrategin” för att försvara fysikalism om medvetandet (jämför punkt (c) nedan).
(b) David Humes välkända fall rörande ”den utelämnade nyansen av blått” uppfattas ofta som ett motexempel mot många begreppsempiristiska teser. Jag argumenterar emellertid i uppsatsen för ”Humes utelämnade nyans av blått” för att så inte är fallet. Det återstår ännu att artikulera den fulla betydelsen av denna fråga och detta resultat. Humes fall framhäver, tror jag, en ”rationalistisk komponent” i begreppsempiristiska teorier: en sådan teori är plausibel bara i den mån begreppstillägnande följer ”förnuftiga vägar”. Den verkliga signifikansen i Humes fall är att det *förefaller* falsifiera detta rationalistiska antagande. Så är dock inte fallet. Jag har börjat utarbeta detta i en uppsats under utveckling med titeln “Hume’s missing shade of blue and the prospects of concept empiricism”.
(c) Det tredje resultat jag vill nämna är av ett klargörande slag. Ett stort antal filosofer har på senare tid förfäktat en ”fenomenell begreppsstrategi” för att försvara den fysikalistiska tesen att medvetandetillstånd reducerar till hjärntillstånd. I uppsatsen ”Phenomenal concepts” försöker jag klargöra exakt vad denna strategi är och hur den skiljer sig från andra fysikalistiska teorier. Som jag förklarar är den fenomenella begreppsstrategin en ”andra-plans” typ av teori: den säger att det teoretiska arbete som krävs för att förstå det till synes mystiska faktum att medvetandet är fysiskt rör, inte de aktuella *fenomenen* (medvetandet och hjärnan), utan våra *begrepp för* dessa fenomen. I den meningen befinner sig detta teoretiska arbete på ett ”andra plan”.
Jag uppfattar detta klargörande som ett viktigt resultat, vars fulla betydelse igen återstår att vidareutveckla. Det klargör hur den fenomenella begreppsstrategin skiljer sig ifrån andra fysikalistiska teorier (t.ex. från vad jag kallar ”icke-exceptionell fysikalism” och ”bristande-förståelse fysikalism”). Det klargör därmed att det finns vissa möjligheter som en fenomenell begreppsteoretiker inte kan åberopa (men som andra fysikalister kan åberopa) för att förklara vår epistemiska situation vis-à-vis medvetandet. I ljuset av detta är, tror jag, den fenomenella begreppsstrategin i slutändan inte plausibel.
