Med den kunskap vi besitter idag borde vi ha möjligheter att göra en hel del åt miljö- och klimatproblem, men hur ska vi göra för att omsätta kunskapen i handling? Det var fokus för måndagens avslutande paneldiskussion.

– Vi vet att jorden blir varmare till följd av att koldioxidhalten ökar – och att det är vi människor som står för den ökningen, sade Erland Källén, professor i dynamisk meteorologi vid Stockholms universitet. Fortsätter värmen att stiga i samma takt som de senaste 50 åren kommer den att öka lika mycket på 100 år som den gjort från istid till nutid.

Hur ska vi kunna bromsa? Carl-Gustaf Andrén, professor i praktisk teologi med kyrkorätt och f.d. universitetskansler, såg en stor potential i den förvaltartanke som varit central i många religioner – synen på jorden som något vi har till låns och ska lämna ifrån oss till våra barnbarn.

– Den bör vi ta fasta på. Parad med all den kunskap vi idag har om hur naturen fungerar ger den oss möjligheter att vända utvecklingen och i kampen mellan det onda och det goda välja det goda. Visst är kunskap makt, men framför allt är kunskap möjlighet, sade Carl Gustav Andrén.

– Men det svåra är att få till förändringarna inom demokratins gränser, sade Lena Sommestad, tidigare miljöminister (S) numera vd för Svensk Fjärrvärme. Vi kan inte agera som upplysta despoter: Nu gör vi såhär och såhär!

Hon ansåg att alltför lite av forskningen når politikerna.

– Som politiker behöver vi veta vilka instrument vi ska använda för att bekämpa problemen och vad som krävs för att vi ska tänka annorlunda och bli mer solidariska.

Samtidigt är det viktigt att hålla på sin roll som politiker respektive forskare, menade Erland Källén:

– Ibland går forskare för långt och säger åt politikerna vad de ska göra – de blir inte trovärdiga. Andra gånger drar politiker för stora växlar på det forskare sagt.

– Men det är oerhört få som inte respekterar dessa gränser, kontrade europaparlamentariker Anders Wijkman. Då är det ett större problem att man inte beträder varandras område alls. Bristen på kunskap är skriande.

Vattentäta skott mellan universitetsvärlden och det övriga samhället har en lång tradition, men här har det skett stora förändringar, menade Carl-Gustaf Andrén. På senare år har forskare blivit mycket mer benägna att söka gehör för sina resultat utanför den akademiska sfären. Björn Malbert, professor vid Chalmers i uthålligt samhällsbyggande, berättade om det stora intresse för att kommunicera forskning som han mött hos doktorander. Även europaparlamentariker Isabella Lövin* (MP) hade erfarenhet av att många forskare verkligen försöker att kommunicera. Det är inte alltid där problemet ligger, menade hon och beskrev hur politiker ibland beställer forskning som de sedan struntar i.

Lena Sommestad kritiserade media för att ofta agera lamt när det gäller miljöfrågor. Hon ville se fler journalister ställa industriledare till svars och hon saknade också kulturarbetarna i debatten.

– Om vi lyfter debatten från att enbart handla om ekonomiska faktorer får vi en mer levande diskussion, menade hon.

Björn Malbert efterlyste visioner hos politikerna. Han underströk stadens roll både som offer och förövare i miljöproblematiken, men också som potentiell förändrare. Det är i städerna de flesta bor: De som råkar illa ut av klimatförändringarna, de som orsakat dessa förändringar – och de som kan vända utvecklingen.

– En stad är en social konstruktion. Den planeras inte i egentlig mening, utan är ett resultat av olika beslut, både strategiska och vardagliga. Man kan beskriva det som att staden består av en mängd olika system. Idag vet vi för lite om hur dessa förhåller sig till varandra. Om vi tar reda på mer om detta kan vi använda den mekanism som staden utgör för att få till ett mer hållbart samhälle.

Både Isabella Lövin och Anders Wijkman såg det faktum att vi idag inte har något sätt att värdera orörd natur och fungerande ekosystem som ett stort problem.

– Så länge torsken är i havet har den inget formellt värde, sade Isabella Lövin.

Alla deltagarna var eniga om att fler samlade initiativ av typen FN:s klimatpanel behövs. Nu ligger fokus så mycket på klimatet, men det är ekosystemen överhuvudtaget vi behöver komma tillrätta med, hävdade Anders Wijkman.

– Vi behöver ett globalt miljöavtal, inte ett klimatavtal. Situationen är inte sådan att vi kan köpa oss fria. Vi kan inte säga till isarna på Grönland: Sluta smälta, ni får en miljard! Och ny teknik löser inte allt. Vi måste sluta köpa alla dessa prylar. Materiell välfärd har fått ersätta gemenskap – nu behöver vi ett nytt sätt att mäta välfärd. För min del handlar det exempelvis om att börja ta sånglektioner, få massage.

Det rådde enighet i panelen om att i-ländernas konsumtion är svår att försvara, men har vi rätt att hindra utvecklingsländerna från att använda billiga energikällor? Det tyckte i alla fall inte Erland Källén, inte med tanke på att vårt eget välstånd bygger på det.

– Men vi i i-länderna kan göra u-länderna nyfikna på nya lösningar. Vi har ett stort ansvar att gå före, menade Björn Malbert.

– Vi behöver mer utbyte mellan forskare i olika länder, sade Lena Sommestad. Ofta underskattar vi den kunskap och det engagemang som finns i u-länderna.

* Isabella Lövin har skrivit boken Tyst hav – jakten på den sista matfisken (Ordfront 2007).

/Ragnhild Romanus

Uppdaterad 2009-09-07