Kvantitativa indikatorer används alltmer i offentlig verksamhet som mått på prestationer och framgång. Det hänger samman med flera reformtendenser under senare decennier, ibland sammanfattade under rubriken ”new public management”: kontraktsstyrning och andra impulser från näringslivet, decentralisering och ökad självständighet för verkställande organ, ett växande intresse för effektivitet och en större tonvikt på utvärderingar.

 

Alla våra sentida regeringar har ställt sig bakom den nya orienteringen, men efter hand har man också kunna notera en viss eftertänksamhet. Från vänster uppfattas en del inslag i mål- och resultatstyrningen som utslag av nyliberalism, från höger som återfall i planhushållning. En vanlig farhåga är att den alltmer markerade inriktningen på kvantitativa resultat ska tränga undan mer kvalitativa och svårmätbara ambitioner från offentlig verksamhet. Inte minst i den akademiska världen är dessa frågor heta. Vad är bra vetenskap, vad är bra högre utbildning?

 

Både i Sverige och utomlands har olika drag i mål- och resultatstyrningen börjat diskuteras och uppmärksammas i forskningen. En områdesgrupp med inriktning på detta problemområde inrättades av RJ:s styrelse genom beslut den 22:a oktober 2009. Den har till uppgift att kartlägga de debatter som pågår och ta initiativ till seminarier, kunskapsöversikter och begränsade studier. I gruppen finns både forskare och praktiker. Gruppen är svensk, men den kommer också att söka kontakter med internationell forskning.

 

Bakgrund

Ett växande intresse för mål och resultat löper som ett brett stråk genom det senaste århundradets tendenser till ökad rationalitet och rationalism i ekonomi och samhällsliv. Inom näringslivet och den offentliga sektorn har sådana komponenter ingått i nästan alla av det senaste seklets metodologiska reformrörelser. Redan taylorismen byggde på ett utvecklat system av resultatmätningar, och senare idéer om optimal organisation och arbetsledning har rymt olika variationer på detta tema, alltifrån ”management by objectives” till ”balanserade styrkort”.

 

I politik och offentlig förvaltning har dessa tendenser fått ett starkt genomslag under senare decennier. Från 1960-talets programbudgetering till 1970-talets och 1980-talets många versioner av samma grundtanke (”zero base budgeting”, ”rationalisation des choix budgétaires”, etc.) lades grunden för den mål- och resultatstyrning som senare blommat ut i hägnet av ”the new public management” och ”the new public administration”. I Sverige brukar startpunkten för mål- och resultatstyrning anges till 1988, men historieskrivningen kan ges olika ankarfästen beroende på vilka inslag som betonas. Klart är dock att det offentliga Sverige under senare decennier har anammat en diskurs som är sprängfylld av referenser till mål och resultat - och detta på alla nivåer, alltifrån riksdag, regering och statliga myndigheter ända ut i kommunalförvaltningens, lokalpolitikens och organisationsväsendets yttersta kapillärer.

 

Att resultat hamnat i förgrunden inom många styrstrategier bottnar delvis i en reaktion mot en tidigare fixering vid procedurer och produktionsfaktorer. Äldre tiders budgetprocesser kretsade i stor utsträckning kring äskade och anvisade resurser. Detaljstyrningen var stel och centraliserad. Myndigheterna tilldelades så och så många tjänster, men vad de åstadkom med sin anvisade personal var sedan inte så kinkigt. Hade man väl förbrukat sina anslag var det i allmänhet en tillräcklig signal om att verksamheten var på rätt spår.

 

Nya övervakningssystem

Men med tiden började det också läggas allt större vikt vid uppnådda effekter. Redan när Gunnar Heckscher på 1950-talet genomförde den första större empiriska undersökningen av svensk statsförvaltning mötte han bland intervjuade tjänstemän en stark betoning av rättssäkerhet och effektivitet. Sedan dess har intresset för prestationer bara ökat. Ett centralt begrepp i anglosaxisk forskning är ”performance”. Både i studier av offentlig administration och i tillämpade styrmodeller har perspektivet stegvis förskjutits från ”inputs” till ”outputs” och vidare mot ”outcomes” eller ”impacts”. Med de sistnämnda etiketterna avses vanligen de yttre ringarna på vattnet, eller de vidare samhälleliga verkningarna av olika offentliga insatser.

 

Till det som drivit fram en ökad resultatorientering hör också de olika decentraliseringsåtgärder som vidtagits i anslutning till den offentliga sektorns tillväxt. I många sammanhang har ökad självständighet kopplats till höjda krav på redovisning av vad man åstadkommit. Relationer mellan beslutande och utförande enheter började efter förebilder från näringslivet alltmer konstrueras som olika former av kontrakt. Med detta följde ett växande behov av uppföljning och kontroll. Fram växte en rad nya övervakningssystem inriktade på att mäta prestationer och måluppfyllelse.

 

Medan äldre epokers revision fingranskade de offentliga räkenskaperna enbart från ett laglighets- och riktighetsperspektiv är dagens Riksrevision och kommunala revisorer inriktade också på utfall och verkningsgrad i den reella ekonomin. Utvärdering har slagit igenom på bred front och praktiseras nu på alla möjliga nivåer. Ett annat sentida begrepp är tillsyn, som blivit en stor tillväxtbransch. Sedan åtskilliga myndigheter och affärsverk klyvts enligt den s.k. renodlingsprincipen har ett antal inspektioner inrättats, och flera är på gång. Några utredningsinstitut som t.ex. IFAU, SIKA, SADEV och Tillväxtanalys (f.d. ITPS), arbetar med frågor kring måluppfyllelse och produktivitet. I större myndigheters uppdrag ingår regelmässigt inte bara internrevision utan också självutvärdering och analys av verksamhetens effekter.

 

Inom den statliga sektorn formaliserades målstyrningen i budgetlagen:

"2 § Regeringen skall för riksdagen redovisa de mål som åsyftas och de resultat som uppnåtts på olika verksamhetsområden.
På denna basis konstruerades sedermera en målhierarki i tre våningar. Vad riksdagen på regeringens förslag fastställde var målen för något knappt femtiotal olika politikområden. Dessa gebit indelades sedan i verksamhetsområden, som därefter klövs i verksamhetsgrenar. Modellen är f.n. under omstöpning bl.a. på basis av förslag från styrutredningen (SOU 2007:75)."

 

Resultatorienteringen har byggts in styrsystemen men också i belöningssystemen. Både inom och mellan olika enheter har det utvecklats omfattande rapporteringssystem som avses ge besked om aktörernas prestanda. I den senaste forskningspropositionen (2008/09:50) förs t.ex. utförliga resonemang om hur anslagen till lärosätena i ökad utsträckning ska kunna baseras på kvalitetsbedömningar. Vilken roll bibliometri och andra mätmetoder kan spela i detta sammanhang är föremål för en omfattande diskussion.

 

Genomslag i Sverige och internationellt

Genomslaget för mål- och resultatstyrning under senare decennier är också kopplat till genomgripande förändringar i samhällets och den offentliga sektorns struktur, inte minst som följd av verksamheternas expansion och decentralisering. Stora sjok av detaljfrågor har försvunnit från de politiska organens dagsordningar. I stället tillämpas alltmer av ramstyrning och rambudgetering. I medelstilldelningen har klumpsummor i stor utsträckning kommit att ersätta de finfördelade anslagen.

 

För de verkställande organen innebär detta en större frihet än tidigare, men i gengäld också vidgade skyldigheter att mäta och rapportera resultat. Administrativa funktioner har renodlats genom att kontroll separerats från verksamheten och stödinsatser i lämplig utsträckning lagts ut på entreprenörer. Samtidigt har många tidigare offentliga tjänster underkastats en växande grad av marknadsstyrning genom avmonopolisering, ofta i kombination med privatisering eller bolagisering. Inom flera områden differentieras numera beställar- och produktionsfunktioner.

 

Sverige är långtifrån det enda land som genomgått den här beskrivna utvecklingen. Liknande tendenser kan noteras i många andra stater liksom i internationella organisationer. Inom EU har det vuxit fram ett omfattande maskineri för resultatbedömning. Inom vissa politikområden
där fleråriga program sjösatts uppställs krav på flera skikt av utvärderingar: i förväg (”ex ante”), vid halvtid (”mid-term”) och i efterhand (”ex post”). Inom Europeiska kommissionen finns också sedan några år tillbaka ett generellt påbud om att nya förslag ska förses med effektprognoser (”regulatory impact analysis”). På områden där EU har en relativt svag styrkompetens och i stället tillämpar den s.k. öppna samordningsmetoden (särskilt inom Lissabon-processen) bedrivs också omfattande resultatjämförelser genom rankningslistor eller s.k. benchmarking.

 

Några nyckelbegrepp

I diskussionen kring mål och resultat finns det några nyckelbegrepp som spelar stor roll och som på skilda sätt brukar infogas i teorier och bärande resonemang. Tre sådana är effektivitet, kvalitet och tidshorisonter.

 

• Effektivitet är något av ett mantra i modern förvaltningspolitik. Såväl budgetlagen som en rad olika specialiserade lagar och förordningar inskärper kravet på effektiv resursanvändning. En huvudgren av Riksrevisionens verksamhet går under namnet effektivitetsrevision. I riksdagens uppdrag till statsförvaltningen återkommer begreppet regelbundet, som t.ex. i följande målangivelse för tillsynen av det finansiella systemet:

 

"Målet för politikområdet är att det finansiella systemet skall vara effektivt, att tillsynen skall bedrivas effektivt, att kostnaderna för statsskulden långsiktigt minimeras samtidigt som risken beaktas samt att statens finansförvaltning bedrivs effektivt."

 

Engelskan erbjuder flera olika översättningar av det svenska ordet effektivitet. Med efficiency menas vanligen måluppfyllelse med optimal användning av tillgängliga resurser. Efficacy eller effectiveness syftar snarare på verkningsgraden. Ofta mäts effektivitet som en kvot mellan ett någon form av resultat (måluppfyllelse, effekt, samhällsnytta etc.) och en uppoffring (kostnader, resurser etc.). I analyser av myndigheter definieras effektivitet ibland som förhållandet mellan insatsen och den yttre effekten, medan produktivitet däremot används för att beskriva det interna förhållandet mellan insats och prestation.

 

Effektivitetsbegreppet är således nära kopplat till de mål en verksamhet tänks bidra till. Saknas ett väldefinierat mål förlorar det sin udd - vet man inte vad man vill uppnå blir ingen handling effektiv. Vid flermålsstyrning (s.k. polyteli) blir det därmed svårt att bedöma vad effektiviteten egentligen står för och hur den ska mätas.

 

• Även kvalitet har blivit ett centralt inslag i samtida administrativ teori och praktik. I bakgrunden skymtar industriella förebilder. Japanerna var tidigt ute med i sina krav på högt driven precision och låga toleranskrav för avvikelser i produktionen. Total quality control (TMC) blev under 1960-talet ett centralt inslag i Toyotas företagsfilosofi. När kvalitetsfrågorna senare slog igenom i tjänsteproduktionen och inte minst i den offentliga sektorn var det ofta som ett kritiskt komplement till kvantitativa styrmodeller. Man uppmärksammade att volymmått och kostnadsmått inte gav tillräcklig information om vad man ville få ut av en verksamhet och sökte därför efter andra kompletterande dimensioner.

 

Kvalitetsarbete har på många håll blivit en formel för sådana strävanden. Det talas ofta om kvalitetssäkring (på engelska quality assurance) som en teknik för att höja tillförlitligheten och relevansen av genomförda studier. Genom sin ”digitala” karaktär lovar dock denna term lite mer än vad den normalt kan hålla. Den ger en antydan om att undersökningar bara kan vara rätt eller fel när de i många fall snarare sprider sig över en skala från bättre till sämre. Vad det handlar om är normalt inhämtande av synpunkter från utomstående experter.

 

• En central fråga vid resultatbedömningar är vidare vilka tidshorisonter som ska användas. Kortsiktigt framgångsrika åtgärder kan visa sig bli långsiktigt förödande och vice versa. I den aktuella debatten om bonusar har det uppmärksammats att de ekonomiska utfallen inom vissa branscher (t.ex. banker och försäkringsbolag) inte så lätt kan bedömas på årsbasis utan hellre bör ses över längre tidsrymder. Även i politik och förvaltning aktualiseras ofta frågor kring rimliga tidsspann för analyser och värderingar. Tidigt iakttagbara effekter kan i många fall vara mindre intressanta än följder som kan registreras först långt senare. Mot den bakgrunden spelar det stor roll vilka bedömningsintervall som byggs in i de institutionella systemen (t.ex. mandatperioder, förordnandeperioder och liknande).

 

Vid vissa värderingar mäts framgång utan större dröjsmål. Politiker uppfattas i vissa sammanhang som effektiva redan om vissa beslut kommer till stånd; betygsättning kan då ske innan bläcket har torkat på de dokument som produceras. I sådana sammanhang är det ”satsningar” snarare än resultat som räknas. Administratörer kan under vissa betingelser uppfattas som framgångsrika om de lyckas spendera beviljade medel. Sådana ”disbursement goals” inbegriper inte någon värdering av vad som egentligen uppnås. I tidsskalans andra ände återfinns utfall, verkningar och avtryck (outcomes, impact) som ofta inte kan bedömas förrän mycket långt efter vidtagna åtgärder och investeringar. Sådana resultat blir svåra att fånga i traditionella former av utvärdering och kräver snarare långa historiska perspektiv.

 

Diskussion kring mål- och resultatstyrningen

Den förskjutning av samhällsorganisationens arbetsmetoder i rationalistisk riktning varav mål- och resultatstyrningen är ett viktigt inslag har sannolikt lett till högst betydande välfärdsvinster, både under efterkrigstiden i stort och under senare decennier i synnerhet. Men kritiska perspektiv har också anlagts på de nya metoderna, och såväl internationellt som här hemma ställs nu alltfler frågor kring deras oavsedda effekter och bieffekter. I den europeiska organisationslitteraturen diskuteras alltmer vad som kan komma efter new public administration.

 

I Sverige har olika aspekter av resultatstyrningen utvärderats både i vetenskapliga studier och i ett stort antal undersökningar och rapporter från främst finansdepartementet, statskontoret, ekonomistyrningsverket och riksrevisionen, liksom i betänkanden från styrningsutredningen (2007:75) och förvaltningskommittén (2008:118, jfr även 208:219). Om tendensen i dessa texter länge handlade om mindre ofullkomligheter som behövde slipas bort skärptes så småningom kritiken till att avse mera bärande element i systemet.

 

Den bild som nu framträder är att viktiga landvinningar har gjorts genom de nya styrformerna men att de också rymmer många problem. På plussidan brukar det noteras att resultatstyrningen lett till mer av självreflektion inom statsförvaltningen liksom till en ökad fokusering på verksamhetens utfall, vad gäller såväl verkansgrad som kostnadseffektivitet. De fördjupade kontakter som etablerats genom mål- och resultatdialogen värderas allmänt sett positivt. Detsamma gäller de diskussioner som ofta förs under arbetet med regleringsbreven. Dessa är sällan rent ensidiga viljeyttringar från regeringskansliets sida utan oftare frukten av ömsesidigt givande resonemang om verksamhetens inriktning.

 

Samtidigt har en rad problem noterats. En fråga som ofta ställts är om den starka betoningen på kvantitativa indikatorer inte leder till att kvalitativa aspekter försvinner ur blickfältet. Det uppstår en fokusering på mätbara prestationer, inte minst på antalet prestationer. Hur många soldater eller studenter utbildas? Hur många examina avläggs? Hur många ärenden avverkas, och hur stora är balanserna? Hur många interner hanteras inom kriminalvården? Hur många patienter behandlas? Sådana frågor är inte alls oviktiga, men det är lätt hänt att det mätbara och vägbara tränger undan en rad andra spörsmål som också måste ställas om den offentliga förvaltningen. Inriktningen på att mäta effekter i kvantitativa termer är inte enbart kopplad till resultatstyrningen utan har också ett samband med den schabloniserade medelstilldelning som är svår att avvara inom många förvaltningsområden.

 

Ett näraliggande problem gäller risker för perverterande effekter. Att kvantitativa indikatorer lätt kan få en snedvridande inverkan på produktionens inriktning är välkänt från planekonomiska system, där upptrissade volymmål ofta leder till slöseri och låg produktstandard. Ironiskt nog kan man datera genomslaget för kvantitativa styrmetoder i Sverige och våra grannländer till ungefär samma tid som den planekonomiska modellen bröt samman i Östeuropa.

 

Vad som kan uppstå genom fixeringen vid resultat i volymtermer blir då en snedvriden värdemaximering. Ett ofta nämnt exempel är att läroanstalter vilkas ersättning dimensioneras efter antal examinerade elever eller studenter får incitament att sänka sina examenskrav. Tendensen går i utbildningslitteraturen under namnet ”the dumbing down of degrees”. En annan högaktuell diskussion gäller bibliometrins värde som indikator på prestationer inom forskningen. Den gamla sentensen ”publish or perish” har fått ett nytt stuk sedan man bland de publicerade arbetena också börjat identifiera kategorier av olika valör. Nu gäller det inte bara att publicera utan också att göra det i tidskrifter baserade på urval genom peer review.

Många frågor har också ställts om valet av indikatorer. Mycket snart genererade den nya styrmodellen krav på mer varierade framgångskriterier. Det stora intresse för kvalitetsmål och kvalitetsarbete som berörts ovan kan ses som en reaktion på alltför omfattande användning av kvantitativa måttstockar. Internationellt kan det också noteras en viss renässans för s.k. imponderabilia.

 

Med förfining av indikatorerna lurar samtidigt en annan fara: antalet aspekter som man önskar värdera kan bli så stort att mödan och tidsåtgången blir orimligt stor. Uppgiftsbördan växer och rapporteringssystemet blir så skrymmande att arbetet med ”kärnuppgifterna” blir lidande.

 

Ytterligare en farhåga som ventilerats gäller risken för splittring och suboptimering genom strikt avgränsade ansvarsområden. En resultatstyrning som lägger stor vikt vid de enskilda myndigheternas prestationer skärper en del av de problem som är förknippade med förvaltningens sektorisering. Om verksamheten inriktas på maximering av sådana effekter som gottskrives just den egna myndigheten blir det svårt att nå mål som kräver samverkan mellan flera olika instanser. I den internationella litteraturen talas om ”siloisation”, i den svenska om ”stuprörsmyndigheter” som lägger alltför stor vikt vid de egna uppgifterna. Problemet har uppmärksammats bl.a. av statskontoret och av ansvarskommittén (SOU 2007:10), som också lagt flera strukturella förslag om utbyggt horisontellt samarbete på regional nivå. I Storbritannien har det lanserats olika förslag till motåtgärder under rubriker som ”joined-up government” eller ”whole-of-government approach”.

 

Ett centralt problem kring mål- och resultatstyrningen gäller de ständiga glidningarna mellan vaga och mer precisa målformuleringar. Management-litteraturen har länge förordat tydlighet (t.ex. enligt de s.k. SMART-kriterierna). Utvärderare har också behov av precision för att kunna mäta utfallet av undersökta insatser. Politiska beslutsfattare å andra sidan företer större ambivalens. Ibland slår de till med mycket exakta mål, men ofta dras de till rävgryt med mer än en utgång. I den statsvetenskapliga litteraturen påpekas att konsensus inte så sällan kan nås endast till priset av betydande luddighet. Ibland finns underförstådda mål; organisationsforskarna talar om ofullständiga eller informella kontrakt. En uppmärksammad metodfråga i utvärderingslitteraturen är hur verksamheter med flera och/eller flytande mål ska kunna bedömas.

 

Politikernas tveksamhet att fixera exakta mål kan också sättas i samband med deras allmänna svalka inför de förvaltningspolitiska förändringar som genomförts under senare decennier. Handlar det i botten om ett teknokratiskt projekt, utan djupare förankring utanför de centrala avsnitten av de administrativa systemen? Klart är i varje fall att politiska intresset för förvaltningsstyrning och systematisk uppföljning aldrig har varit särskilt markant.

Det bristande intresset på politisk nivå får också smittoeffekter längre ner i systemet. När mottagarnas intresse den begärda informationen inte är så påfallande blir detta lätta demoraliserande i utförarledet. Inom myndigheterna frågar man sig ofta vart alla begärda och insända rapporter tar vägen. Det kommer sällan någon respons från den högre nivån, och inte heller märks det så många spår av de statliga myndigheternas rapportering i den knapphändiga resultatredovisning som förmedlas vidare från regeringskansliet till riksdagen.

 

I de organisationer som tillämpar mål- och resultatstyrning går det att därför att spåra vissa symptom på sviktande entusiasm. ”Frequently performance appraisals were (if conducted at all) perceived as necessary chores in the everyday administrative life. Neither the superiors nor the employees were interested in the appraisals”, heter det t.ex. i presentationen av en färsk studie om prestationsmätning i offentlig förvaltning (Demmke). Inom internationella organisationer noteras alltfler tecken på ”evaluation fatigue”. Svårigheten att få svenska riksdagsutskott att intressera sig för utvärdering har nyligen påtalats av grundlagsutredningen (SOU 2008:125). Backspegeln är och förblir mycket mindre än den framåtriktade vindrutan.

 

Det ska avslutningsvis noteras att även vissa vanliga klagomål kring styrmodellen inte sällan rymmer erkännanden av värdefulla element i resultatstyrningen. Ofta noterade är t.ex. de ansenliga informationsflöden som tekniken förutsätter liksom den synbarligen sparsamma användningen av dessa uppgifter i regeringskansliet. Även uppgiftskrav som inte genererar utnyttjade upplysningar kan emellertid fungera som nyttiga markeringar av politisk-administrativa prioriteringar. Att föga information återförs till riksdagen eller i övrigt redovisas utåt behöver därför inte nödvändigtvis vara något tecken på en överdriven byråkratisering.

 

Mål i forskningen och forskning om mål

Inom forskningen dyker mål och målsättningar upp i otaliga sammanhang. Hos psykologerna är målorientering ett inslag i individens motivation. Filosoferna skiljer mellan ändamålsetik och sinnesetik. Bland juristerna är en rättstolkning telelogisk eller målorienterad om den lägger särskild vikt vid lagstiftningens syften. En del biologer förklarar arternas utveckling i termer av målbestämd kausalitet. En fortsatt exemplifiering från olika forskningsområden skulle kunna fylla sidor. Bland vetenskaper i allmänhet och samhällsvetenskaper i synnerhet aktualiseras målfrågor inom praktiskt taget alla discipliner.

 

Andra former av mål- och resultattänkande inom forskningen knyter an till försöken att mäta kvaliteten och utfallet av vetenskapligt arbete. Olika former av resultatmätning har kommit att bli ett allt viktigare instrument för värdering och medelstilldelning. Frågan om hur vetenskapliga prestationer på ett rimligt vis ska kunna bedömas och jämföras aktualiseras oupphörligen vid tjänstetillsättningar, anslagsfördelning och lönejusteringar. En trend som fått starkt genomslag är den internationella rankningen av universitet, som på global nivå sköt fart med lanseringen av Shanghai-indexet 2003. Modellen sprider sig till ständigt nya områden (forskare, tidskrifter, etc.).

 

Det saknas inte forskning och seriös vetenskaplig reflektion kring mål- och resultatfrågor. Särskilt utvärdering har blivit ett område där det under senare decennier har bedrivits en hel del teoretiskt arbete och metodutveckling. Både på svensk och europeisk nivå finns särskilda sällskap för utvärdering. Även kring revision har det funderats en hel del, och här finns ett omfattande samarbete mellan nationella revisionsorgan. Inom förvaltnings- och policyforskning bedrivs jämförande projekt kring prestationer (eng. ofta performance). I forskningsvärlden har spänningarna kring rankning och resultatmätning börjat alstra en växande kritisk litteratur.

 

Michael Power har i The Audit Society: Rituals of Verification (1997) tecknat en bild av det allmänna uppsving för olika slags former av återkoppling som skett under senare år. Vid sidan av traditionella bokslut har det även gjorts försök med t.ex. sociala bokslut och gröna bokslut. I takt med att klimatfrågorna tillmäts allt större betydelse växer det fram allt fler varianter av utvärderingar med miljöpolitiska accenter. Dessa olika studier täcker kunskapsluckor men fyller enligt Power också viktiga symboliska funktioner. En sida av rapporterings- och utvärderingsverksamheten vätter mot maktens legitimering.

 

Generellt sett förefaller resultatmätning ha tilldragit sig avsevärt en större uppmärksamhet än urval, formulering och precisering av mål och avsikter. Här finns det sannolikt en stor skuggzon eftersom det vid sidan av explicit uttryckta mål också finns vidsträckta kluster av implicita syften och motiv. Hur problemförnimmelser och prioriteringar växlar har undersökts i en del studier av ”den politiska dagordningen”, men trots att begreppet ”goal displacement” är väl etablerat inom samhällsvetenskapen (Robert K. Merton, Social Theory and Social Structure, 1968) finns det inte så många empiriska undersökningar av de politiska och administrativa målens dynamik. Många samband återstår att belysa i det vidsträckta gränslandskapet mellan fastställande av mål och värdering av utfall.

 

En områdesgrupp kring mål- och resultatforskning

Problem kring mål och resultat sysselsätter forskare inom flera discipliner och praktiker inom många verksamhetsfält, och en hel del av de frågor som kan ställas skär rakt igenom vetenskapens, politikens, näringslivets och förvaltningens kärnområden.

 

De områdesgrupper som startats inom RJ har ibland varit utpräglat inomvetenskapliga och ibland mera inriktade på korsbefruktning mellan forskning och erfarenheter från andra samhällssektorer. I detta fall förefaller den senare strategin mest lovande. Eftersom de strömningar och debatter som står i fokus för gruppen rör sig rätt obehindrat över gränserna behövs också internationella perspektiv.

 

Naturliga uppgifter för områdesgruppen är att initiera konferenser kring olika delfrågor inom frågekomplexet samt beställa ett antal rapporter och uppsatser. En ansats kan vara att inventera kvalitetskriterier och ”success indicators” inom skilda områden. Ett fält som kan förtjäna särskild uppmärksamhet är metodiken för bedömning av forskningsinsatser. Överväganden kring sådana frågor pågår sedan länge i KVAs forskningspolitiska utskott, bl.a. med stöd av RJ. Ett annat område är diskussionerna kring mål, utvärdering och ”impact assessment” inom EU och skilda internationella organisationer. OECD bedriver sedan 2004 ett arbete kring hur resultatmätning ska kunna bidra till ”good governance”.

 

Uppdaterad 2010-09-30