Vad gör människan unik

Att förklara människans natur. Det är det mål som hägrar för forskarna vid Centrum för kognitiv semiotik vid Lunds universitet.

Under vilka omständigheter "smittar" gäspningar? Hur gick det till när indianspråken spreds i Amazonas? Och var i hjärnan bearbetas olika typer av ord? Forskningsstudierna vid Centrum för kognitiv semiotik, CCS, täcker in en rad skilda aspekter av mänskligt liv, men de går alla att relatera till en och samma övergripande fråga: Vad är det som gör människan unik i världen i relation till andra arter?

– Detta är en fråga som ligger oss människor mycket nära – det är nästan en existentiell fråga, säger Jordan Zlatev, som är andre koordinator för CCS och docent i lingvistik.

Det speciella med CCS är att forskarna närmar sig denna grundfråga utifrån en samling av olika perspektiv. Ambitionen är att förena naturvetenskap och humaniora, teori och empiri, diakrona och synkrona perspektiv – och låta dem korsbefrukta varandra. Och inte minst att lära sig av varandras metoder.

– Det här är något som verkligen är på gång i världen, säger Göran Sonesson, förste koordinator för CCS och professor i semiotik (vetenskapen om betydelser).

Han syftar på den förening av kognitionsvetenskap och semiotik som CCS står för, en förening som förkroppsligas i centrets två koordinatorer.

Tvärvetenskap när det är som bäst

Jordan Zlatev har sin bakgrund i lingvistiken och i den naturvetenskapligt orienterade kognitionsvetenskapen. Han arbetade inledningsvis med datamodellering av språkinlärning men insåg snart teknikens begränsning. I början av det nya millenniet mötte han Göran Sonesson, som kom "från det andra hållet" – från den humanistiska semiotiken, som i hög grad har varit en teoretiskt orienterad vetenskap.

Göran Sonesson var bekymrad över semiotikens brist på empiriskt material och empiriska metoder, något som kognitionsvetenskapen kan bidra med, samtidigt som den enligt hans uppfattning saknar adekvata teoretiska verktyg.

Jordan Zlatev å sin sida anser att kognitionsvetenskapen och lingvistiken kan dra nytta av humanvetenskapernas och speciellt semiotikens teorier om det mänskliga medvetandet.

– Genom naturvetenskapen har vi fått en osammanhängande bild av oss själva. Vi upplever oss som subjekt – som vänner, älskare, fiender – på ett mycket direkt plan. Men den evolutionistiska biologin och kognitionsvetenskapen förnekar existensen av ett medvetande och förklarar allt med neurologiska strukturer, säger han.

Målet med forskningen vid CCS är att försöka återförena de olika perspektiven. På ett och samma centrum arbetar forskare inom semiotik, kognitionsvetenskap, lingvistik, filosofi, arkitektur, humanekologi, musik- och teatervetenskap. Deras uppdrag är att undersöka den biologiska och historiska process då människan skildes från andra djurarter.

Parallellt studerar forskarna utvecklingen av tänkande och betydelseförmedling hos människan jämfört med andra djurarter (fylogenes) och hos barn (ontogenes). Doktoranden Mats Andrén intresserar sig för gesters utveckling hos barn i åldrarna 18–30 månader. Hans kollega Sara Lenninger, som har sin bakgrund i konstvetenskapen, har under flera års tid undersökt det lilla barnets förståelse av bilder. Nu är hon engagerad i uppbyggnaden av ett spädbarnslaboratorium, som ska användas av forskarna vid CCS.

Lingua arawak?

Även det historiska perspektivet är närvarande. Alf Hornborg, kulturantropolog och professor i humanekologi, har tillsammans med doktoranden Love Eriksen kommit fram till ett nytt sätt att förklara utbredningen av olika språk i Amazonas. Tidigare förklaringsmodeller har tagit fasta på migration, klimat, jordmån och andra yttre faktorer för att beskriva språkspridningen. Men Alf Hornborg har varit kritisk till det. Han har i stället kopplat språk till etnisk identitet.

– Min åsikt har hela tiden varit att det måste finnas en kulturell logik i det här. Med insikten om att språk är en identitetsmarkör kan man närma sig språkspridningen på ett annat sätt.

Han har noterat att utbredningen av arawak, som är den mest spridda språkformen i lågländerna i Amazonas, hänger ihop med gamla handelsleder i dessa områden, bland annat floderna, som var viktiga transportleder. Hans tolkning är att arawak var ett språk som åtnjöt hög prestige och som gjorde det möjligt för folk från olika grupper att kommunicera med varandra; det fungerade som ett lingua franca i Amazonas. På så vis kan man förklara språkutbredningen som ett resultat av kulturernas egen dynamik.

Framöver ska denna förklaringsmodell, som redan har väckt stort gensvar i forskarvärlden, granskas av lingvister inom CCS, ett samarbete som Alf Hornborg ser fram emot.

Giraff eller demokrati

Vid CCS finns också ett antal neurolingvister, som studerar hur den mänskliga hjärnan fungerar när den processar verbalt språk. Merle Horne, som är professor i allmän språkvetenskap, står i begrepp att påbörja en undersökning om hur vi bearbetar olika typer av ord. En pilotstudie som hon gjort tillsammans med Frida Mårtensson och Mikael Roll visar att den som har en skada längst bak i hjärnan kan ha svårt att förstå konkreta ord som giraff, medan den som har en främre hjärnskada i stället kan ha problem med abstrakta ord som demokrati. I den kommande undersökningen ska de också göra en pionjärinsats och titta på hur hjärnan behandlar känslomässiga ord.

– Vi är intresserade av hur olika typer av betydelsebearbetning påverkas av visuell information, säger Merle Horne och ger som exempel att barn ofta ser leende ansikten i samband med att de lär sig ordet glädje, ett fenomen som i sin tur har satt avtryck i så kallade smileys, ikoniska tecken för olika typer av attityder och känslouttryck.

En framtida ambition är att, med utgångspunkt i neurolingvistiken, bredda studiet till alla slags betydelser och etablera något som kan kallas neurosemiotik.

Apor apar inte efter

Forskarna vid CCS förenas av två hypoteser: Den ena är att människans särart inte bara ligger i språket utan i medlen för betydelseförmedling i allmänhet, exempelvis även gester och bilder. Den andra är att en del av människans särart mycket väl kan ha uppkommit i historisk tid, utan specifikt biologisk underlag.

En förutsättning för att teckenanvändning ska kunna uppstå tycks vara förmågan till intersubjektivitet – inlevelse med den andra – och imitation, det som ibland kallas att "apa efter".

– Men då ska man veta att apor inte alls är bra på att apa efter, de är tvärtom väldigt dåliga på det, inflikar Göran Sonesson.

Den mänskliga förmågan till intersubjektivitet tycks vara unik. Göran Sonesson, Sara Lenninger och Jordan Zlatev är inblandade i en studie som bland annat ska utföras vid Lunds universitets primatforskningsstation i Furuvik. Jordan Zlatev berättar om tidigare forskning som ligger till grund för studien:

Några apor presenterades för tre olika boxar. Två försöksledare samarbetade– den ena hade till uppgift att gömma något åtråvärt i en av boxarna, exempelvis russin, och den andra skulle hjälpa aporna att välja rätt box. Resultaten visade att aporna efter mycket träning kunde lära sig att förstå att den box som hjälparen pekade på innehöll russinen. Men när hjälparen i stället lade en markör på rätt låda förstod inte aporna att syftet var detsamma som med pekningen; aporna föredrog inte den markerade boxen framför de andra.

När samma experiment genomfördes på barn i åldrarna 30–36 månader visade det sig att barnen direkt förstod syftet med pekandet. De kunde också generalisera från pekningen till markören – de valde helt enkelt den markerade boxen.

Sammantaget tyder detta på att apor inte bara har svårare att "översätta" mellan olika tecken och på så vis abstrahera betydelser; de tycks också ha sämre förmåga till intersubjektivitet – de har helt enkelt svårare att förstå att hjälparens syfte faktiskt är att hjälpa dem.

– Aporna har inte förstått den kommunikativa avsikten med tecknet. Det går för mycket emot vad man gör i apornas värld, där man vanligtvis inte hjälper varandra på det sättet, säger Jordan Zlatev och fortsätter:

– När vi nu ska göra om undersökningen ska vi låta en av djurskötarna vara hjälpare. Hon har varit surrogatmamma åt aporna, och kanske kan det därför vara lättare för aporna att förstå att hennes avsikt är att hjälpa dem.

De ska också göra om testet med yngre barn och samtidigt undersöka deras språkkunskap för att se hur och när förmågan att förstå kommunikativa avsikter uppkommer, och i vilken mån denna hänger ihop med språket.

Förhoppningsvis kan han och hans kollegor sedan lägga ytterligare en bit till det stora pussel som går ut på att förstå människan som meningsskapande varelse.

Och ja – gäspningar smittar

Och hur var det då med gäspningarna? De flesta av oss har nog upplevt hur gäspningar har en tendens att "smitta". Detta är ett känt fenomen, men hittills har man bara kunnat visa att det fungerar så från 4-årsåldern. Nu ska forskarna vid CCS undersöka om även yngre barn kan smittas av gäspningar – och om detta i så fall påverkas av hur pass väl barnet känner personen som gäspar. Att smittas av gäspningar kan nämligen också tolkas som ett uttryck för intersubjektivitet, inlevelse med den andra

Text: Hanna Sofia Rehnberg