Strategiskt våld dominerade krigets Bosnien och Hercegovina

Hur såg våldet på marken ut, i kriget i Bosnien och Hercegovina på 1990-talet? Tomislav Dulić, forskare vid Hugo Valentin-centrum, ställde sig frågan och har med hjälp av medel från RJ analyserat det massiva våldets dynamik i Bosnien och Hercegovina under kriget.

Den internationella forskningen har alltmer fokuserat på analyser av sambandet mellan kontroll över territorium och/eller befolkningar och våld.

- Det finns två dominerande synsätt kring syftet med dödande av civila, säger Tomislav Dulić. Enligt en populär modell har våldet ett strategiskt syfte, där målet är att få kontroll över territorier, för att uppnå säkerhet eller utnyttja resurser. Enligt en annan förklaring är våldet kopplat till ideologi, då aktörer försöker åstadkomma radikala samhällsomdaningar.

Det gedigna forskningsmaterialet pekar på att i Bosnien och Hercegovina användes våldet i huvudsak av strategiska skäl. I områden som var strategiskt viktiga dödades fler människor än i områden som inte var lika betydelsefulla. Men, säger Tomislav Dulić, det skilde sig åt mellan de etniska grupperna: serber och kroater dödades i högre grad i områden som var strategiskt viktiga för den egna gruppen, medan bosnjaker i huvudsak föll offer i de områden som motparten ville kontrollera.

- Orsaken till att serber och kroater inte drabbades lika hårt som bosnjaker, är troligtvis att regeringen i Sarajevo var militärt svagare och främst ville bevara staten Bosnien och Hercegovina intakt. Detta, i kombination med att man var beroende av internationellt stöd, innebar att man inte behövde vara lika aggressiv i sin krigföring.

Minnen av gamla oförätter utnyttjades

En annan viktig fråga är hur stark påverkan minnet av tidigare oförätter hade på massvåld riktat mot civila. Tomislav Dulić skriver att propaganda på regional nivå inte skapade, men väl förstärkte konflikten.

Ideologi och hat var inte det avgörande på mikroplanet, utan individens osäkerhet. Osäkerheten om framtiden var stor när Jugoslavien bröts sönder. Ingen visste vad som skulle hända och politikerna använde bland annat minnet av tidigare oförrätter för att spä på rädslan. Bodde man i ett område där det rådde relativ jämvikt mellan grupperna ansåg radikala krafter att det var bättre att förekomma än att förekommas. Om inte det var möjligt kunde man ta sin familj och flytta till ett område dominerat av den egna etniska gruppen. Allra farligast var att bo kvar i hopp om att få skydd av grannar.

- Propagandan skapade inte konflikten men den förstärkte den, säger Tomislav Dulić. Politiska aktörer plockade upp stämningarna, bekräftade och förstärkte oro och farhågor för att legitimera aggressioner mot andra grupper.

Läs slutredovisningen "Våldets dynamik i Bosnien och Hercegovina under kriget på 1990-talet" (pdf)