Nobelpriset är ingen dödskyss

I sin forskning om Nobelprisets betydelse har litteraturvetaren Anna Gunder kunnat belägga en allmänt spridd föreställning: den som får Nobelpriset i litteratur får en mer central position i världslitteraturen. Hon har också kunnat avfärda en annan föreställning: myten om Nobelpriset som en dödskyss.

Som litteratursociolog intresserar sig Anna Gunder för förhållandet mellan litteratur och samhälle på olika nivåer. Hur avspeglas samhällsförhållanden i litteraturen? Och hur ser författarnas situation ut? Hon disputerade 2004 med en avhandling om digital litteratur och datorspel.

Nobelpriset ger en skjuts

Tiden efter disputationen har hon ägnat åt att undersöka vilken betydelse Nobelpriset har för den litterära kulturen. Hon har studerat utmärkelsens effekter för pristagarna och för andra författare från samma språkområden. Nobeleffekten är namnet på hennes nu avslutade forskningsprojekt.

En av slutsatserna är att den som får Nobelpriset också kan räkna med att bli översatt till fler språk än tidigare.
– Alla får en skjuts av Nobelpriset, säger hon samtidigt som hon reserverar sig med att bara tio Nobelpristagare ingick i denna del av undersökningen, vilket beror på att det visade sig vara mycket svårt att få tag på tillförliga uppgifter när det gäller litterära översättningar.

Det är framför allt de första åren efter prisutdelningen som Nobelpristagarnas verk översätts till nya språk, men effekten kvarstår ända upp till fem år. Den är tydlig för alla de pristagare som ingick i delstudien, men den är starkare för dem som var mindre kända när de fick priset. Detta är knappast förvånande utan snarare en allmän föreställning som Anna Gunder nu har kunnat belägga. Mer uppseendeväckande är det möjligen att hon punkterar myten om Nobelpriset som en dödskyss.

Nobelpriset ingen förbannelse

Nobelpriset har ofta framställts som en förbannelse som ger de utvalda författarna skrivkramp och som leder till slutet på författarskapet. Men så är inte fallet, konstaterar Anna Gunder. I den del av studien som handlar om Nobelpriset som dödskyss ingick samtliga pristagare från 1950 till 2005. Resultatet visar att det bara är ett fåtal pristagare som publicerat lite eller ingenting efter sitt Nobelpris (borträknat dem som avled kort tid efter priset eller som var ålderstigna när de fick det). Och inte i något fall ser det ut som att priset är den huvudsakliga orsaken till att en författare tystnat.

Inte ens i John Steinbecks fall tycks Nobelpriset i sig vara det främsta skälet till att författarskapet upphörde, enligt Anna Gunder. Amerikanen John Steinbeck, som fick Nobelpriset 1962, brukar annars framhållas som ett paradexempel på en författare som drabbats av den beryktade dödskyssen. Efter Nobelpriset skrev han ingen mer skönlitteratur utan ägnade sig i stället åt journalistik. Men Anna Gunder menar att det som knäckte Steinbeck snarare var all den kritik han fick utstå, både före priset och i samband med att han utsågs till pristagare.
 

Anna Gunder har också undersökt vilka effekter Nobelpriset får på den svenska bokmarknaden. En fråga som hon sökt svar på är: Ökade intresset för japansk litteratur generellt i Sverige när Yasunari Kawabata och Kenzaburo Oe fick sina pris (1968 respektive 1994)? Hennes resultat visar att så inte var fallet, åtminstone inte att döma av antalet tidningsrecensioner och översättningar till svenska av andra japanska verk än pristagarnas. De låg kvar på samma nivåer som tidigare.

Eldsjälar spelar stor roll

Något som blivit tydligt under forskningens gång är den stora betydelse som enskilda eldsjälar har. Det är översättare, förläggare, kritiker, litterära agenter, essäister och forskare med ett brinnande intresse som ser till att skönlitterära verk översätts och ges ut i nya länder. Detta är särskilt betydelsefullt för språk som traditionellt sett inte hör till de mest inflytelserika, som svenska.

Sverige som land har dock ett speciellt inflytande på världslitteraturen, tack vare Nobelpriset. Anna Gunders forskningsprojekt var förlagt till Nobelmuseet i Stockholm, där hon vid sidan av forskningen också arbetade deltid som intern expert i frågor kring litteraturpriset. Under denna tid mötte hon ett antal Nobelpristagare, som besökte museet i samband med prisutdelningen.

Gissade rätt på Lessing

På frågan om hon har läst alla Nobelpristagare slår Anna Gunder ifrån sig.
– Nej, men jag arbetar mig bakåt.
Hon har en lång lista på böcker som väntar, vid sidan om forskningen – och tre barn som kräver sitt. Hon säger med ett skratt:
– Det är bara litteratursociologer som kan ägna sig åt litteraturvetenskaplig forskning utan att läsa någon skönlitteratur.

Sedan tidigare har hon tagit ett principbeslut att inte svara på frågan vilken Nobelpristagare hon tycker bäst om. Detta är annars en av de vanligaste frågor hon fått när någon hört talas om hennes forskningsprojekt. En annan återkommande fråga är klassikern ”Vem tror du får årets Nobelpris?” Även denna fråga ställer man förgäves till Anna Gunder.
– Men om jag hade svarat det året när Lessing vann så hade jag svarat rätt, säger hon med ett nöjt leende.

Text: Hanna Sofia Rehnberg

Läs hela slutredovisningen här! Se även DN:s artikel om Anna Gunders forskning.