Judiskt liv runt sekelskiftet
Den judiska borgerligheten i Sverige är paradoxalt nog ganska välkänd utan att det forskats särskilt mycket specifikt om den. Det finns föreställningar om de tidiga judarna som en homogen grupp under 1800-talet, en borgerlighet med stora ekonomiska och kulturella ambitioner. Fram tonar en grupp judar som företagsgrundare och kulturmecenater som residerade i sina stora lägenheter och stenhus i Stockholm och Göteborg. Men det var inte alltid så det såg ut, menar Rita Bredefeldt i sitt projekt om judisk borgerlighet runt sekelskiftet 1900 i Sverige.
Fotot visar en middag på Nedre Manilla. Men många judisk borgerlighet var mer heterogen än man föreställer sig, menar Rita Bredefeldt.
Hon har jämfört två judiska grupper: dels den tidiga västjudiska gruppen som invandrade till Sverige från 1770-talet och som byggde upp sina verksamheter ekonomiskt och socialt under 1800-talets lopp, dels den senare östjudiska gruppen, som invandrade till Sverige hundra år senare från mitten av 1800-talet till ca 1914. Kunde man skönja en strävan efter en borgerlig tillvaro även hos den senare östjudiska gruppen, som i sin tur skulle kunna ses som en förnyelse av den svensk-judiska borgerligheten?
Judar som fick invandra till Sverige utan konvertering betraktades från 1775 som skyddsjudar. Dessa västjudar invandrade främst från norra Tyskland och Danmark. Sju år senare 1782 definierades den judiska minoriteten som en grupp med klart avgränsade ekonomiska uppgifter. Judar skulle syssla med kommissionshandel, kreditgivning och gärna ”/…/ sköta fabriquer, samt deltaga i skeppsrederier, handels-compagnier och skepps-varf”, som det stod i judereglementet. I reglementets 7e och 14e paragraf räknas dessutom olika typer av hantverk ”utanför skrå”, som kallades i källorna diverse näringar och sågs som nyttiga för landets ekonomiska utveckling och därmed lämpliga sysselsättningar för judarna. Judereglementet införde med andra ord mycket detaljerade restriktioner mot både ekonomisk och politisk assimilering. Judarna fick bosätta sig i vissa städer, arbeta inom ett begränsat antal yrkesområden. De fick inte bli riksdagsmän eller ämbetsmän och blandäktenskap var förbjudna.
Den västjudiska gruppen var i internationell jämförelse mycket liten. I de fyra ”tillåtna” städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona var de år 1787 inte fler än 150 personer och ökade fram till år 1840 till 911 individer. År 1860 var judarna i Stockholm 613 personer, i Göteborg 402 och i Norrköping och Karlskrona 113 individer. De sysselsatte sig till en början i huvudsak i de näringar som judereglementet stadgade, men kanske inte i den omfattning som lagstiftarna hade tänkt sig. Vissa näringsgrenar såsom de lagstadgade skeppsrederierna och varven, hittar man inte alls i primärkällorna om de tidiga västjudarnas verksamheter.
Resultaten visar, att under perioden omkring1820-1860 har det uppenbarligen formerats ett toppskikt bland västjudarna, ett toppskikt som ökat från 28 procent till 49 procent av alla sysselsatta västjudar, vilket är ett tecken på en tidig uppåtgående mobilitet. Det är framför allt grosshandlarna i Stockholm och de s.k. fabrikörerna i Stockholm och Göteborg som ökade mest. År 1870 bestod den judiska befolkningen i Stockholm av inte mer än knappa 1000 personer av en befolkning på 136 000. I Göteborg var judarna inte fler än en procent av stadens 40 000 invånare år 1863. Ändå möter vi judar i nästan alla sammanhang av ekonomisk betydelse.
Min slutsats är, att det är inom detta toppskikt som den judiska borgerligheten formeras. Den formerades utifrån ekonomiska verksamheter av så omfattande karaktär att de gav inkomster långt över tillgångarna hos övriga befolkningsgrupper undantaget delar av adelsståndet.
Borgerlig identitet kretsar dock inte enbart kring ekonomiska verksamheter, utan bör också ses som en kultur som kommer till uttryck i en speciell livsstil, familjekonstruktion, en viss typ av konsumtion, utbildning, ett speciellt förhållande till musik, litteratur och konst. Efter en eller två generationer tillhörde flera västjudiska familjer såsom Benedicks, Lamm, Leja, Sachs, Marcus, Josephson, Fürstenberg, Nachmanson, Schück, Bonnier m.fl. den välrenommerade ekonomiska och kulturella eliten. Borgerliga ideal som att grunda sin tillvaro på egna prestationer, autonomi och skepsis mot olika kollektiva arrangemang har ingått i livsstilen. 1800-talets judiska entreprenörer grundade varuhus, textilfabriker, kattuntryckerier, sockerbruk och oljeraffinaderier. I södra Gästrikland köpte familjen Benedicks ett stångjärnsbruk. Inte sällan kopplades verksamheten till egna nybildningar inom bankverksamheten, där kapitalstarka judiska familjer i flera städer bildade ekonomiska nätverk. Man skickade sina söner till olika europeiska metropoler, ofta till andra judiska företagare, för att de skulle lära sig ett yrke och bli flerspråkiga.
Östjudarna – den judiska borgerlighetens förnyare?
Folkökning, återkommande missväxter, jordbruksomvandling och Rysslands begynnande industrialisering tillsammans med den förhatliga militärtjänsten och de återkommande judefientliga pogromerna, speciellt efter 1881, satte igång en massutvandring i rörelse av ryska, polska och baltiska judar mot Väst. En liten del av miljontals judar i rörelse hamnade i Sverige. Mellan 1850 och 1880 ökade den judiska befolkningen från 960 till nästan 3000 personer och 1910 hade antalet fördubblats till 6000 individer. Den första vågen av östjudar kom från en i huvudsak agrar miljö och etablerade sig i Sverige som småhandlare och bedrev i praktiken gårdfarihandel tills det förbjöds. I nästa generation hade gårdfarihandlarna försvunnit och många hade nu en fast handelsrörelse eller till och med en grossiströrelse i mindre skala. Den andra vågen av östjudiska migranter efter 1880-talet blev i högre grad än de förra hantverkare och industriarbetare.
Vid sekelskiftet 1900 finner vi med andra ord två grupper av judar i Sverige med olika social, ekonomisk och geografisk bakgrund. Å ena sidan fanns de ”gamla”, nu nästan helt assimilerade västjudiska släkterna, vars översta skikt tillhörde en ekonomisk elit med liberala religiösa preferenser och modern högborgerlig livsstil. Å andra sidan fanns judarna med östeuropeiskt ursprung, som var småhandlare, hantverkare eller industriarbetare.
I motsats till judisk arbetarklass i t.ex. Storbrittannien och Frankrike växte den svensk-judiska arbetarklassen aldrig till något bestående socialt skikt. Motsättningarna mellan dessa två grupper kunde stundtals bli hårda. De hade olika klassbakgrund och skulle sannolikt inte ha kommit i kontakt med varandra över huvudtaget om de inte haft samma etniska bakgrund och tillhört samma religiösa samfund.
Mycket tyder på att den uppåtgående sociala mobiliteten bland både väst- och östjudar var ett centralt motiv. Samtidigt som judarna inte ville avvika eller göra väsen av sig, ville de genom sina ekonomiska och kulturella framgångar visa fram en motbild mot tidens fördomar och därmed öka sina chanser att bli accepterade. Handeln präglade fortfarande på 1930-talet hela den judiska minoritetens yrkesstruktur, men man kan samtidigt iaktta en påtaglig ökning av andelen sysselsatta inom industrin 1904-1930.
Generationerna efter gårdfarihandlarna fortsatte inom handeln eller började vidareutbilda sig. Studierna bekostades av familjen, församlingen, släkten eller av andra välsituerade judar. Understödsverksamheten inom församlingarna hade stor betydelse. Många kända profiler bland både västjudiska och östjudiska släkter påbörjade sina läkar-, jurist-, ingenjörs- eller konstnärsstudier med ekonomiska bidrag från församlingarna. Östjudarna började också de att söka sig till andra yrkesområden som gav större möjligheter till socialt och ekonomiskt avancemang, även om det var på en lägre nivå än hos den under 1800-talet väletablerade judiska borgerligheten. men det fanns bland östjudarna en större försiktighet och rädsla för antisemitism.
Läs hela slutredovisningen här.
