Social kompetens - en modern dygd?

Vad säger oss de klassiska dygderna i dag? Kan de överhuvudtaget säga oss moderna människor någonting – eller ointressanta och till och med bortglömda? Det är frågor som diskuteras i Dygdernas renässans, den senaste boken som utgivits med anledning av Riksbankens Jubileumsfonds tidigare områdesgrupp som hanterade frågor om förmoderniteten.

I förordet diskuterar Eva Österberg, Catharina Stenqvist och Marie Lindstedt Cronberg människors ständiga strävan efter ett gott liv. I den förmoderna tiden var denna strävan intimt kopplad till det som kallades dygder, men, menar de, flera av de klassiska dygderna har fått en renässans och kan tala till oss också i dag. Detta gäller såväl i Sverige som utomlands, vilket kända filosofer som Martha Nussbaum och Alasdair MacIntyre påpekat. Men vad betyder det? Och varför har dygderna fortfarande attraktionskraft? Har vi kanske till och med något att lära oss av förmoderna tänkares försök att skapa en moral för individer och samhällen, frågar författarna sig.

I boken diskuterar ett antal författare olika dygder, det handlar om det kloka omdömet, modet, kyskheten, barmhärtigheten, men också om mildheten och ödmjukheten samt några till, som nyfikenheten som idéhistorikern Gunnar Broberg skriver om. Nyfikenheten är nämligen varken entydig dygd eller entydig last. Begäret efter kunskap ansågs av till exempel Augustinus vara en last. Nyfikenheten ställde sig helt enkelt i vägen förhållandet till Gud. Kunskapen, menade senare också Thomas av Aquino, skulle alltid föras vidare till Gud, som ju var alltings ursprung. Detta för att kunskapen inte resultera i den lastbara nyfikenheten. Kunskap som inte var intellektuell riskerade dessutom att övergå i leda, det vill säga själslig förflackning.

Att nyfikenheten, som ligger bakom både den vetenskapliga revolutionen från 1600-talet då jorden långsamt kastades ut från mitten, och sekulariseringen, kan betraktas som en last är kanske inte så konstigt trots allt. Kunskap är som det så ofta sagts makt. Fortfarande i dag kan nyfikenheten vara både positiv och negativt laddad. Forskning ska drivas av nyfikenhet påstås det. Så också den goda journalistiken – men då är det inte långt till den mer lastbara nyfikenheten. Journalisters gräv kan ju lätt bli snokande.

Rent statistiskt konstaterar Broberg att nyfikenheten nog måste betraktas som last eftersom det överväger historien igenom. Men det är alltså inte entydigt.

Broberg text är bara en av flera intressanta bidrag i boken. Så konstaterar exempelvis Sven Erik Liedman i sin artikel att man kan hävda att social kompetens och medborgarkompetens tillsammans utgör ett ”nutida, politiskt sanktionerat begrepp om det som tidigare kallades klokhet”. Social kompetens som nutida dygd således. Också Bo Lindberg diskuterar sådana moderniseringar av dygderna och hur de kan lära oss något i dag. I stället för franska revolutionens paroll ”frihet, jämliket och broderskap” som han kopplar till ett offensivt och ofta manligt samhällsideal skulle man kunna föra fram ett som han skriver mer beskedligt och postmodernt ideal kopplat till den gamla dygden mildhet; Mildhet, jämlikhet och bräcklighet.

/Jenny Björkman