Politikerveckan i Visby är en cirkus. Gatorna fylls av lobbyister, och det räcker med en kort promenad för att bli överöst inte bara med foldrar, seminarieinformation och faktablad utan också kepsar, såpbubblor och strandleksaker med diverse loggor. Det kan tyckas vara helvetet på jorden, men det är också en plats där den som vill kan få veta lite mer om lite allt möjligt. Till exempel genom att bege sig till något av de åtta SAMspråk (nedan finns hela programmet) som för fjärde året i rad anordnades av FAS, Formas, VR och Riksbankens Jubileumsfond.
 

De åtta seminarierna spände i år över allt från bistånds- och familjepolitik till klimatfrågor via diskussioner om mångfaldens praktik i dagens samhälle och monarkins vara. Liksom förra året leddes samtliga samtal sakkunnigt av kulturjournalisten Ulrika Knutson. Inte särskilt konstigt drog Gudrun Schyman mycket folk till det seminarium som handlade om medier, makt och politik. Hon visade med all tydlighet att hon behärskade mediet. Här samtalade Fi!-ledaren med forskaren och medievetaren Ester Pollack om vad som utgör ett drev, och hur det känns att vara utsatt för ett.
 

-Man mår rent fysiskt dåligt. Det känns i kroppen i flera veckor efteråt, berättade Gundrun Schyman, som har det inofficiella svenska rekordet i antal drev, vilket moderatorn Ulrika Knutson påminde publiken och Schyman själv om.
 

Men ett drev är inte vilken sorts politisk granskning som helst. Det handlar inte bara om att alla medier går i samma riktning. Dreven byggs dessutom upp kring en särskild dramaturgi, där man som läsare inte självklart vet utgången från början. Kvinnor drabbas oftare än män och det är inte sällan små, moraliska snedsteg som ligger till grund för dreven, berättade Ester Pollack som tillsammans med norska forskare analyserat fenomenet drev.
 

-Jag kan känna igen mig i allt detta, sade Gudrun Schyman, men det jag inte förstår är hur journalisterna själva kan låta sig dras med. Många av de som stått utanför min dörr har varit vanligtvis goda yrkesmän. Och här står de nu i klunga och hänger!
 

Ester Pollack kunde inte ge någon rimlig förklaring på detta, men menade att en viktig sak trots allt var just den känsla av avslöjande av makten som finns inbyggd i ett drev. Ulrika Knutson som ju är journalist själv och som också delvis menade sig varit utsatt för ett smärre drev i sambans med Lars Vilks-debatten, undrade dock om det inte fanns något viktigt i att avslöja och blottlägga makthavare.
 

-Journalister kan ju inte sluta granska och avslöja makten och makthavare, bara för att inte dras med i drev, sade hon.
 

Svaret på den frågan var inte helt klart. Gudrun Schyman menade att avslöjanden inte måste göras till drev och Ester Pollack påminde om att drev ofta handlar just om små snedsteg, inte stora brott. Ofta kan ett felsteg i form av obetald tv-licens, svart barnflicka, en sen nattpuss vara större skandaler än verkliga brott, som exempelvis mutor.
 

Brott, eller snarare straff, var också föremål för ett samtal senare under dagen. Kriminologen Jerzy Sarnecki, Björn Fries som är Socialdemokraternas kriminalpolitiske rådgivare och Johan Pehrsson (FP) diskuterade då förutsättningarna för framtidens kriminalvård. Och här hettade det till. Även om alla i samtalet på det stora hela försvarade vad som skulle kunna betraktas som en svensk väg vad det gäller kriminalvården, fanns det uppenbara skillnader.

 

Både Björn Fries och Jerzy Sarnecki menade att framtidens politik borde handla om att försöka få politiker att lyssna mer på vad forskare säger och lita på de resultat som forskningen ger – vilket innebär mjukare, snarare än hårdare tag. För Johan Pehrsson måste emellertid sådana resultat balanseras av vad allmänheten tycker är rimligt, och det är många gånger det som lite slappt kallas hårdare tag.
 

-Tycker ni att det är rimligt att den rattfyllerist som kör på just ert barn, får vara ute och köra igen eller att han inte straffas alls, frågade han retoriskt både publiken och panelen.
 

Den typen av frågor hävdade emellertid både Björn Fries eller Jerzy Sarnecki var irrelevanta. Det viktiga var att de som fälls för rattfylleri får en chans att rehabiliteras, det vill säga att man inte återfaller i brott.
 

-Och all forskning visar att det inte är längre fängelsestraff i sig utan vad man gör under den tid man sitter inne som påverkar vad som händer när man kommer ut, sade Jerzy Sarnecki.
 

En del av debatten kom också att handla om ungas kriminalitet, inte minst eftersom Folkpartiet under våren lanserat förslag om att utreda också minderårigas brott. Johan Pehrsson menade att detta var viktigt för att visa de unga att samhället brydde sig – det var inte oväsentligt vem av ett gäng som sparkat ner offret, vem som bara hejat på och vem som tog pengarna. Sådana utredningar görs i dag inte alls av socialen, menade han.
 

Varken Sarnecki eller Björn Fries menade emellertid att detta var en aktuell fråga eftersom den typen av utredningar redan i dag kan göras av socialen. Också en del ur publiken var skeptiska till att polisen skulle utreda minderårigas eventuella kriminalitet.
 

Samtalet mellan Björn Fries, Jerzy Sarnecki och Johan Pehrsson blev stundtals ganska hätskt, och det fanns allstå en tydlig skillnad mellan Fries och Sarnecki å ena sidan och Pehrsson å den andra, i hur man skulle tolka och använda sig av forskningsresultat och forskare. Detta är inte något de är ensamma om. Tvärtom har den som följt SAMspråkseminarierna genom åren flera gånger mött detta. Forskningsresultat som går på tvärsen mot det man som politiker vill, eller som utmanar stora delar av den allmänna opinionen eller den egna väljarbasen har helt enkelt svårare att omfamnas av politiker av alla färger. Detta menade också Björn Fries var hans erfarenhet som tidigare narkotikapolitisk samordnare. Och kanske är det mänskligt att inte vilja höra ”fel” resultat, men lite sorgligt är det, med tanke på den tilltro och den tillit som politiker annars vittnar om att de har för forskningen.
 

Ett exempel på motsatsen gavs dock också under sommarens SAMspråk. Före detta talmannen Björn von Sydow inledde nämligen det samtal som han och statsvetaren Ludvig Beckman skulle ha om rösträttsåldern, just med att fråga om råd. Vad säger forskningen, frågade han.
 

-Just nu sitter jag i en kommitté för Europaparlamentets räkning och har fått in en motion om just sänkt rösträttsålder. Om vi i kommittén hittar argument och stöd för detta, kommer en sänkning av rösträttsåldern ner mot 15 eller 16 år antagligen att rekommenderas i hela EU, och just därför är jag nu intresserad av att veta vad som gäller, sade han och vände sig således direkt till forskaren Ludvig Beckman för råd.
 

Direkta råd gav nu inte Ludvig Beckman, eftersom han menade att de undersökningar som han gjort ännu inte burit frukt. Han kunde däremot ge vissa hintar om hur det går att se på sänkt rösträttsålder.
 

-För det första måste man vara på det klara med att den ålder då man får rösta inte är huggen i sten. Det finns inget som säger att 18 år, är den självklara åldern för när man ska få rösta, och det är viktigt. Tvärtom har åldern för när människor gått till val förändrats över tid.
 

Sedan gick han igenom ett antal olika argument som framförts för och mot sänkt rösträttsålder. Själv var han skeptisk till dem som menade att unga inte var tillräckligt insatta, eller att de helt enkelt inte kunde förstå tillräckligt mycket för att tilldelas rösträtt.
 

-Det är samma argument som använts mot kvinnors rösträtt och mot den allra första utvidgade rösträtten då man ville ge arbetare rösträtt. Att folk är för dumma eller att de riskerar att rösta ”fel” – vad det gäller unga på Sverigedemokraterna eller Piratpartiet – är helt enkelt inte hållbart rent demokratiskt.
Inte heller var Ludvig Beckman särskilt imponerad av de som hävdade att unga borde få rösträtt så att ungas frågor fick mer genomslag. I en demokrati måste man kunna leva sig in i andras sätt att leva. Däremot menade han att man kunde argumentera för sänkt rösträtt utifrån tankar om vårt grånande samhälle. I takt med att pensionärers inflytande ökar på bekostnad av unga, är det rätt att fundera över vad en sänkt rösträttsålder kan innebära menade han, men då handlade det alltså om att de ungas makt minskade i förhållande till andra grupper.
 

Björn von Sydow var om möjligt ännu mer kritisk till ett sådant argument eftersom det riskerade att skapa generationsmotsättningar.
 

Ett mer övertygande argument för 15- och 16-åringars rösträtt handlade om valdeltagande och politiskt engagemang. Det finns studier som pekar på att om man röstar som förstagångsväljare så tenderar man att fortsätta rösta resten av livet, och tvärtom. Samtidigt visar flera studier att det är svårt att nå ungdomar i 18-årsåldern. Många har redan slutat gymnasiet när de ska rösta, och om man då dessutom umgås i kretsar där ett politiskt engagemang lyser med sin frånvaro, tenderar man att grundlägga ett liv utan röstande. Om man skulle sänka rösträtten till 15 eller 16 år, skulle de allra flesta ungdomar nås genom skolan.
 

-Det handlar alltså om att grundlägga ett rösträttsbeteende, sade Ludvig Beckman, och underströk att han för sin del inte är jätteintresserad av att i sig öka valdeltagandet, men att det kan bli en snedvridning i röstandet om stora grupper av de unga inte alls röstar, samtidigt som samhället i övrigt får en allt mer åldrande befolkning.
 

Från publiken påpekades det att en sänkt rösträttsålder dessutom skulle kunna leda till en fördjupad integration. Anledningen var att de ungdomar vars föräldrar saknar rösträtt i riksdagsvalen, i dag ofta saknar incitament och vana att rösta, och inte heller kan få det via sina föräldrar som ju inte ens är röstberättigade. För att integrera dem kan det vara viktigt att introducera de unga i valet när de går i skolan och man på ett enkelt sätt kan informera dem om valet, hur man röstar och varför det är viktigt att rösta. Med tanke på att människors första val enligt mycket forskning är viktigt för det framtida valdeltagandet kan alltså en sänkt rösträttsålder alltså leda till att fler med rötter utanför Sverige får ett samhällsengagemang. Både Ludvig Beckman och Björn von Sydow menade att detta var ett viktigt påpekande.
 

Andra i publiken ville faktiskt helt ta bort alla åldersbegränsningar vad det gäller röstande, vilket väckte en del spridda skratt. Mot det höjde också Ludvig Beckman ett varnande finger. Det handlade inte bara om frågan om huruvida barn kunde antas förstå vad valet gick ut, utan framför allt om riskerna med att skrupellösa föräldrar köpte barns röster eller kanske tvingade dem att rösta på ett särskilt sätt.
 

På många sätt var samtalet om en eventuellt sänkt rösträttsålder ett utmärkt exempel på vad SAMspråk kan vara. Här blev det verkligen ett samtal om hur kunskap och forskning – inte bara snabbfotade utredningar – kan hjälpa politiker att fatta initierade beslut. Självklart måste sedan besluten fattas utifrån de förtroendevaldas eget huvud, och huruvida rösträttsåldern faktiskt kommer att sänkas återstå att se. Men från att ha kommit till samtalet med tankar om att sänkt rösträttsålder var en perifer fråga, så gick nog många därifrån med insikten att det inte är självklart att man också i framtiden ska bli rösträttsmogen först på sin 18-års dag.
 

/Jenny Björkman

 

Här finns prgrammet till 2010 års hela SAMspråk:

Liksom föregående år leddes samtalen av Ulrika Knutson.

Måndagen 5/7

13.00
Media, makten och politiken
Medieforskaren Ester Pollack (JMK) och Gudrun Schyman (FI!) diskuterar maktens mediala villkor, bl. a diskuteras hur väsentliga normbrotten är, hur skandaler utnyttjas av politiska motståndare och rivaler och huruvida kvinnliga respektive manliga politiker behandlas olika.

14.00
Bästa biståndet?
Nationalekonomen Stefan de Vylder, Tomas Kjellqvist (SIDA), antropologen Göran Djurfeldt (LU) samtalar med Joakim Stymne (Gunilla Carlssons statssekreterare) om dagens biståndspolitik. Vilken forskning stöder sig regeringen på när det gäller det svenska biståndets inriktning? Och vilka slutsatser drar man av alla studier som gjorts om biståndet och dess effektivitet?

Paus

15.30
Klimatet förändras – men vad gör vi?
Nationalekonomen Runar Brännlund (UmU) samtalar med Anders Emretsson, webbredaktör och klimatbloggare, samt Lars Hjälmered (M). När den globala medeltemperaturen ökar får det allvarliga konsekvenser för alla. Men vad kan vi som enskilda göra åt det? Vad är möjligt, rimligt eller nödvändigt?

16.30
Brott och straff - fängslande idéer för framtiden
Kriminologen Jerzy Sarnecki (SU) och experten Björn Fries pratar med Johan Pehrson (FP) om dagens och framtidens åtgärder för att minska brottsligheten. Är framtiden tidiga insatser och polisverksamhet?

 

 
Tisdagen 6/7

13.00
Behövs monarkin?
Statsvetaren Cecilia Åse (SU) och Annicka Engblom (M) diskuterar vilken roll monarkin har för svensk politik, kultur och samhällsliv i dag. Behövs verkligen monarkin eller är det en institution i otakt med tiden?

 

14.00
Jämställdhetens pris
Den svenska politiken har skapat goda förutsättningar för jämställdhet. Svenska par vill vara jämställda och dela lika. Ändå blir det inte så. Här pratar forskaren Anne Grönlund (UmU) med politikerna Tina Acketoft (FP)och Christer Engelhardt (S) om jämställdhetens ekonomiska och emotionella kostnader.

 

Paus

15.30
Stärkt demokrati genom sänkt rösträttsålder?
Statsvetaren Ludvig Beckman (SU) och Björn von Sydow (S) diskuterar den forskning som säger att en sänkt rösträttsålder faktiskt stärker demokratin. Är det dags att sänka rösträttsåldern till 15 år? Och är vi i så fall beredda att ta konsekvenserna i form av mer extrema val, vilket en del studier tyder på att det blir?

 

16.30
Mångkultur i praktiken
Sociologen Abby Petersen (GU) och islamologen Jonas Otterbeck (LU )samtalar med Mehmet Kaplan (MP) om vad mångkultur innebär i praktiken. Ska man införa undantag i mångkulturens namn? Vad säger forskningen - är det rimligt eller leder det fel?