Mama Barbro Johansson

2014-01-14

Barbro Cecilia Johansson föddes 1912 i Malmö, och dog som tanzanisk medborgare 1999 i Uppsala. Då var hon en legend i Tanzania, dit hon kommit som missionär, men senare verkat som politiker. Hon kallades Mama Barbro i Tanzania, och hade blivit medborgare där redan 1962. Mer om vem denna mycket fascinerande kvinna var kan man läsa i Karin Sarjas forskning.

Barbro Johansson kom till Tanzania 1946 som missionär, och började med att återuppföra en flickskola i Kashasha och jobba. 1959 valdes hon in i det fria i Tanzanias parlament som Mwanzas representant och som medlem av TANU. Senare blev hon till och med minister i Tanzanias regering. Hon var dessutom rektor för en flickskola, rådgivare åt Tanzanias ambassadör i Sverige, styrelsemedlem i Dar es-Salaams universitet, och under hela tiden aktiv för att förbättra vuxenutbildningen. 

Med tiden blev hon nära vän med president Julius Nyerere, vilket ledde till att Tanzania och Sverige, under Erlander och Palme upprättade sina goda relationer. Nu har Karin Sarja slutrapporterat sitt projekt om denna mycket intressanta och ovanliga svenska kvinna.

Barbro Johansson hade under hela sitt liv ett stort engagemang för flickors och kvinnors utbildning och hon angav själv att hon var feminist. Byggstenarna i hennes feminism under den första perioden av arbete i Tanzania, 1946–1959, var utbildning och väckelse. Utbildning var viktig men medförde inte alla de förändringar av flickors och kvinnors situation som Barbro Johansson menade var önskvärda. Det måste till något ytterligare och det var kristen tro.

Under perioden 1946-1959 menar jag att Barbro Johanssons syn på sitt uppdrag som missionär var relativt tydligt formulerat. Hon var en välutbildad västerländsk missionär som kunde bidra med utbildning för att förbättra flickors och kvinnors liv. Hon var vidare missionär som ville visa på jämlikhetstanken i det kristna budskapet. Med både utbildning och mötet med Jesus kunde kvinnors situation förändras till det bättre. Samtidigt insåg hon att vitheten och missionärsuppdraget var problematiska i den kontext där hon befann sig. Hon var medveten om att en ny tid med nationalism var i antågande i Östafrika och att européns roll därmed var över. Däremot, menade hon, var inte Guds rikes roll över och inte heller dess budbärares. Hon förstod nödvändigheten av att anpassa sig till en ny tid för att ha berättigande i landet och en ny fas i hennes liv blev alltmer tydlig. 

Från slutet av 1950-talet blev Barbro Johansson alltmer engagerad i kampen för en självständig nation, framför allt efter ett möte med Julius Nyerere, ledare i självständighetskampen och för det socialistiska TANU. Kontakterna med Nyerere ledde till att Barbro Johansson ställde upp i parlamentsval och hon invaldes i Tanganyikas parlament 1959. I december 1961 blev landet självständigt med Nyerere som ledare och vid denna tid blev Barbro Johansson tanzanisk medborgare. Hon var parlamentsledamot fram till 1965 samt mellan åren 1980–1985.

Ujamaa blev den form av socialism som växte fram inom TANU. Ett viktigt inslag var byar med kollektivt ägande och brukande av jorden. Barbro Johansson stödde skapandet av dessa byar och var själv medlem i en. Organiserandet av ujamaa-byar hade dock begränsad framgång. När Nyerere och övriga i landets ledning vid mitten av 1970-talet önskade ett större genomslag för byarna genomfördes folkomflyttningar under tvång och hela Tanzania kom i gungning. Under 1970- och 1980-talen fick landet dessutom uppleva ekonomisk kris och ett försök gjordes att störta Nyerere. Han avgick 1985 men behöll ledningen över landets enda tillåtna parti. I Tanzania hade ett enpartisystem valts som väg för en självständig, socialistisk nation.

I analyserna av materialet om Barbro Johanssons politiska engagemang tydliggörs att det stora uppdraget från 1959/60 och framåt var att bygga landet. Hon betonade att politik var skapande och att Gud hade lett henne in i de nya uppgifterna. I till synes allt var Barbro Johansson lojal med TANU och Julius Nyerere. Om det under den första fasen, något förenklat uttryckt, inte finns många spår av politiskt engagemang och socialism i det efterlämnade materialet så står under den andra perioden tankegångar om bland annat Jesus betydelse tillbaka. Om Barbro Johansson tidigare menade att utbildning och kristen tro behövdes för att kvinnor skulle få en mer jämlik ställning, så är det under den andra fasen landets självständighet och den nya politiska rörelsen som är potentialen för detta.