På jakt efter borgerskapets värderingar och självbild-

2014-01-13

Även då var utseendet viktigt, men lika viktigt var det att inte gå till överdrift – behagsjuk var det värsta en dam ur borgerskapet kunde vara under första hälften av 1800-talet. Den slutsatsen drar Gudrun Andersson, docent och lektor i historia vid Uppsala universitet, efter att ha gått igenom samtliga nummer av tidskriften Magasin för konst, nyheter och mode. Denna tidskrift utgör undersökningsmaterialet i Gudrun Anderssons forskningsprojekt ”Den konsumerande borgaren. Utbud, marknadsföring och konsumtion i Sverige ca 1750–1850”, som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.

Med fokus på huvudstaden men med en uttalad ambition att också nå ut till landsorten bjöd magasinet på artiklar och reportage om konst, arkitektur, resor, kungligheter och – inte minst – mode. Huvudpersonerna i de biografier och följetonger som publicerades var inte sällan kvinnor, och de färggranna och rikligt förekommande modeillustrationerna visade främst kvinnliga klädesplagg.

Tidskriften, som kom ut en gång i månaden år 1818–1844, vände sig främst till borgerskapets kvinnor. Det som intresserat Gudrun Andersson är vilka teman och värderingar som i denna tidskrift lyftes fram och förknippades med målgruppen. Utifrån detta vill hon säga något om vad det innebar att vara en kvinna i en tid då det moderna svenska konsumtionssamhället började växa fram och då borgerskapet var den samhällsbärande klassen.

Dubbeltydighet som fascinerar

Att vara modern (med måtta) var alltså en värdering som lyftes fram i kretsen av borgerskapets kvinnor. En annan värdering var äktenskapet som en central institution för kvinnor – en god kvinna var en gift kvinna. Många av novellerna och följetongerna handlar om unga kvinnor som blir förförda av en man – och såvida de inte gifter sig slutar det illa för kvinnans del. Budskapet i dessa sedelärande berättelser är att kvinnan ska hålla på sig och inte ge sig till någon man före giftermålet.

Men även här finns en dubbeltydighet som fascinerar Gudrun Andersson. Som exempel tar hon följetongen ”Ett år av en ung flickas levnad”, som publicerades 1828. Slutavsnittet följdes av ett tillägg, där skribenten i skarpa ordalag ifrågasatte varför en förförd flicka ska anses som mer klandervärd än mannen som förfört henne ¬– borde det inte snarare vara tvärtom?

Andra centrala värderingar, som är nära kopplade till äktenskapets obligatorium, var att kvinnan ska vara gudfruktig och flitig i hemmet. Socialt umgänge var också ett återkommande tema. Däremot sägs inget om yrkesarbete, trots att det i själva verket inte var ovanligt att även kvinnan engagerade sig i den borgerliga näringen som bedrevs utanför hemmet (även om det var mannen som innehade borgerskapet). Genom att tidskriften fortlöpande lyfter fram och betonar dessa värderingar inordnas kvinnan i en patriarkal ordning, där kvinnans domän är hemmet och umgängeslivet medan mannens domän också inkluderar ekonomi och politik.

Intresserad av individer  

Genus är ett område som intresserar henne, liksom perioden 1600-tal till 1800-tal. Hon disputerade 1998 med en avhandling om tidig modern genuskonstruktion utifrån domboksmaterial. Redan då hade hon ett aktörsperspektiv på historia, vilket innebär att det inte är samhällsförändringarna i sig som står i centrum i Gudrun Anderssons forskning. Snarare är hon intresserad av att se hur samhällsutvecklingen påverkar enskilda individer.  

– Det som är spännande med historia är ju att titta på hur människor har haft det, säger hon.

Med den utgångspunkten gick hon vidare med ytterligare en aktörsstudie som inriktades på eliten i Arboga 1650–1770. Hon fokuserade då på stadens rådmän och borgmästare samt de välbesuttna invånarna, som ofta hade en koppling till järnbruken. Det var lättare att få fram uppgifter om Arbogas elit, jämfört med personerna i domböckerna – och därför kunde hon i denna senare studie inrikta sig ännu mer på att teckna individernas sammanhang. Utifrån boupptäckningar och räkenskapsböcker över hushållens inkomster och utgifter ringade hon in den materiella kultur som dessa personer omgav sig med.

- Ett föremål säger alltid något om sin ägare. Om man till exempel har valt att möblera ett rum på ett visst sätt så säger det något om hur man vill framställa sig själv, menar Gudrun Andersson.

Borgerskapets självbild  

Denna utgångspunkt har hon delvis behållit i det nuvarande projektet, som hon sysslat med sedan 2007 – varvat med ett lektorat, ett studierektorsuppdrag och föräldraledighet.

– Materiell kultur är ju en viktig del av varje människas liv, och jag tror att man här kan komma åt något av borgerskapets självbild, vad de vill säga om sig själva genom olika sätt att klä sig till exempel.  

Men projektet har med tiden breddats till att också fokusera på borgerskapets värderingar i en vidare bemärkelse. I båda dessa sammanhang är Magasinet för konst, nyheter och mode en rik källa att ösa ur.  

På många sätt påminner innehållet i denna tidskrift om dagens svenska veckotidningar – och de dubbla budskapen till de kvinnliga läsarna består, åtminstone när det gäller utseende. Men det finns också skillnader som visar att det trots allt har hänt saker i samhället sedan 1800-talet.

– Den äldre tidskriften skriver mest om kungligheter och om det övre skiktet i samhället, medan pressen i dag inbegriper hela samhället. Det tyder på att dagens samhälle är mer demokratiskt – kändisskapet är inte avhängigt av vilken socialgrupp du tillhör.

Både mode och äktenskap var centrala inslag i samhället i stort under denna tid – ekonomiskt ansågs det viktigt att konsumtionen löpte på, och socialt ansågs äktenskapet vara en samhällsbärande institution. Men att äktenskapet och kvinnans roll som maka och mor i novell efter novell inskärps som den enda vägen för kvinnan antyder i själva verket att detta var en ordning började ifrågasättas allt mer under 1800-talet, menar Gudrun Andersson.