Säkerhetssektorn spelar en viktig roll för utvecklingen i Egypten

2014-01-13

Med anledning av de snabba och dramatiska händelserna i Egypten ställer vi ”tre snabba” till Karin Aggestam, docent i statsvetenskap och föreståndare för freds- och konfliktforskning vid Lunds universitet. Hon är en av författarna i boken The dynamics of change in the Arab world: Globalisation and the re-structuring of state power, om förändringsdynamiken i Arabvärlden. Boken beskriver hur utvecklingen påverkas av politiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska faktorer, med fallstudier från bland annat Egypten.

Vad är din spontana reaktion på händelserna i Egypten?

- Det är en omvälvande utveckling som sker i Egypten som de flesta haft svårt att förutsäga. Flera forskare har framför allt fokuserat på att förklara varför vi ser sådana här robusta, auktoritära regimer i Arabvärlden och sökt förklaringar till varför de har kunnat överleva i decennier. I vår bok behandlade jag och Helena Lindholm Schulz, vid Göteborgs universitet, den säkerhetspolitiska förändringsprocessen, det vill säga säkerhetssektorns roll för regimens överlevnad. Och just säkerhetssektorns styrka, och inte minst viljan att använda den, är en viktig aspekt att beakta i fallet Egypten nu.

Tidigare var militären tätt knuten till nationsbyggandet och politiken, där bland annat politiska ledare som Nasser och Mubarak haft militär bakgrund från början. Ledarna tillsammans med militären var då en garant för stabiliteten. De senaste åren har den egyptiska militären professionaliserats, vilket haft betydelse för förändringen i ett mer långsiktigt perspektiv. Till skillnad från exempelvis Saudiarabien och Syrien har den egyptiska militären haft en starkare och längre framskriden institutionalisering och professionalisering, vilket resulterat i en mer självständig yrkesetik. Däremot är polisen och underrättelsetjänsten nära knuten till Mubaraks regim. Vad vi kan se just nu är hur militären försöker hålla en mer neutral ställning mellan demonstranter och regimtrogna anhängare. Samtidigt är militären en avgörande maktfaktor i Egypten och utövar stort inflytande även inom icke-militära områden såsom jordbruk, energi och vatten.

I Arabvärlden är regimens överlevnad ofta intimt sammankopplad till säkerhetssektorn. Nationell säkerhetspolitik är därmed nästan detsamma som regimsäkerhet. Det som nu visade sig i Egypten, när protesterna började, var att militären markerade fortsatt ansvar för den nationella säkerheten i landet, men att det inte likställts med regimsäkerhet.

Hur ser du på chanserna till en fredlig utveckling och demokratisering i Egypten?

- Demonstrationerna är starkt gräsrotsbaserade och vi kan ännu inte skönja ett entydigt ledarskap. Demokratiseringsprocesser är ofta instabila, med risk för ökat våld och osäkerhet. Detta är ett allmänt problem som man också till exempel konfronteras med när man pratar om fredsbyggande, när man går från krig till fred och där det handlar om att skapa mer hållbara institutioner och demokratiska val. Det är just denna instabilitet och osäkerhet som man är rädd för i väst, i Europa och USA. Även människorna i Egypten är rädda för social och politisk instabilitet och det är därför militären spelar en så central roll här – för om det blir ett maktvakuum kan rivaliserande grupper med våld försöka ta makten.

Man må vara ambivalent till delar av det muslimska brödraskapet, men de representerar samtidigt en del av befolkningen. Blir det så att man får ihop någon typ av ordnad och legitim samlings- eller övergångsregim ökar sannolikheten för en fredlig utveckling.

Men det är viktigt att förstå att politisk och ekonomisk liberalisering inte är liktydigt med demokratisering, det är en distinktion som ofta saknas i den praktiska politiken. Flera länder i Arabvärlden har gått igenom vad man kallar en politisk och ekonomisk liberalisering, och det är ett begrepp som ofta använts. Det gäller även Egypten, och nu säger Mubarak att de ska göra det igen.

Men den bittra erfarenheten som folket har från ekonomisk och politisk liberalisering under 80-talet har bland annat varit höjda priser på basvaror och riggade politiska val. Muslimska brödraskapet har inte haft möjlighet att delta som parti i de senaste valen och det har varit tydliga försämringar när det gäller mänskliga rättigheter för politiska aktivister, akademiker, journalister, etcetera. Så när man hör Mubaraks tal om politisk liberalisering och reformer så är det för befolkningen inte någonting positivt, utan nu kräver man grundläggande medborgerliga rättigheter av inflytande och demokrati.

Och det är som flera av dem som protesterar säger; att nu gäller det att väst ställer sig på rätt sida av historien. För det har varit oklara och sena budskap från USA och Europa under den senaste veckan där man å ena sidan tycker att protesterna är legitima, men samtidigt så uttrycks en ambivalent hållning gentemot Hosni Mubaraks regim.

Det är en rädsla för islamister som spelas upp, vilket avspeglar delvis en förenklad bild av Arabvärlden. Det är viktigt att bejaka variationen av islamistiska partier som finns i regionen. Det muslimska brödraskapet ser olika ut på olika platser. Hamas är till exempel en vidareutveckling av muslimska brödraskapet, men som har blivit mer radikaliserat. Den grundläggande frågan är ju främst om partierna accepterar de politiska och fredliga spelregler som gäller i en demokrati.

Vad krävs av Europa och övriga världen?

- Det är väldigt viktigt att EU, om man ska ha någon trovärdighet, är tydlig i stödet för denna demokratiseringsprocess. Jag menar att det borde ligga i EU:s intresse med tanke på den utrikespolitiska profil som man försöker föra, och som man har uttryckt i sina olika partnerskap, både bilateralt och multilateralt, kring Medelhavet. Det är detta man har pratat om i årtionden, så då måste man ju nu uttryckligen stötta denna utveckling.

Jag hoppas också att vi går i den riktningen. Men det finns en ambivalent inställning, rädslan för vilka som kan komma till makten i dessa demokratiska processer och då är det framför allt islamister man tänker på.

När det gäller USA så har man sagt sig stödja rätten till de här fredliga demonstrationerna och att Egypten måste gå vidare med politiska reformer, samtidigt så har man inte krävt Hosni Mubaraks avgång. Under årtionden har USA haft ett intimt säkerhetspolitiskt samarbete med Mubaraks regim som man ser som en av de viktigaste centrala aktörerna i det maktpolitiska spelet i Mellanöstern.

Men ilskan mot USA, och resten av västvärlden, kommer ju växa bland befolkningen om det inte finns tydligare stöd för demonstranterna. Då tycker man att det här är hyckleri när man inte är konsistent i sin politik som säger ”ja till demokrati – men inte i Arabvärlden”.