Tillåtet att göra karriär i Miljöpartiet

2014-01-13

En förklaring till detta är att Miljöpartiet skiljer sig från de övriga riksdagspartierna på en central punkt: I Miljöpartiet är det inte fult att göra karriär. Den miljöpartist som öppet deklarerar sina ambitioner och drivkrafter riskerar inte att stötas ut. I själva verket är nästan hälften av de miljöpartistiska riksdagsledamöterna uttalade politiska karriärister med personliga drivkrafter att hamna i ministerställning, i EU-parlamentet med mera.

- Miljöpartiet sticker ut från alla andra partier på så vis att man tillåter en hög grad av individualism. De kandidater som öppet säger att de stävar efter en viss position välkomnas och fulas inte ut vilket vi vet kan ske i andra partier, säger statsvetaren Patrik Öhberg, verksam vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

Patrik Öhberg har använt sig av de så kallade Riksdagsundersökningarna, en databas som finansierats av Riksbankens Jubileumsfond och som utgör en närmast världsunik källa för att pejla attityder, åsikter och drivkrafter hos de folkvalda. Riksdagsledamöterna har från 1969 och sedan vid åtta tillfällen fram till idag besvarat frågor om vad de tycker i rena sakfrågor såsom klimatpolitik, immigration, men också om hur de ser på partidisciplin, hur de definierar den representativa demokratin, hur ofta de bryter mot partilinjen med mera. Databasen är omgärdat med ett försiktighetsbälte och inte öppen för allmänheten och inte ens för alla forskare.

- Det bygger på förtroende. Politikerna är mycket öppna. Och nästan alla svarar, 90 procent, vilket gör materialet extra värdefullt. I USA går det inte att göra den här sortens undersökningar, därför att bortfallet bland senatorer och kongressmän är alldeles för stort, säger Patrik Öhberg.

Utmanar den svenska berättelsen om demokrati

Patrik Öhberg har med hjälp av Riksdagsundersökningarna utmanat en grundläggande berättelse om svensk representativ demokrati. Den som säger att i Sverige drivs inte politiker personliga ambitioner att klättra, att nå positioner och att de som gör detta upptäcks och mönstras ut. Det står att läsa i biografier av före detta statsministrar. I Sverige måste den som tillträder en politisk ledarposition närmast fösas fram av kollektivet, samtidigt som han eller hon tar motspjärn med klackarna. Ledarpositioner accepteras, men endast motvilligt och för kollektivets bästa.  

Den berättelsen står i stark kontrast med den amerikanska synen där man anser att politikers karriärambitioner är själva motorn i demokratin. Om det inte finns politiker som är beredda att slåss för framträdande uppdrag, som en partiledarpost, så stannar den representativa demokratin av, resonerar man i USA. Då blir det också svårare för väljarna att utkräva ansvar för att politikern kan säga att ”jag har ändå inga karriärambitioner, jag kandiderar inte för omval”.

Men hur är det med den svenska berättelsen? Hur sann är den? Det visade sig i Patrik Öhbergs undersökning att i alla riksdagspartier utom Miljöpartiet så fanns det 1996 mellan fem till tio procent som kunde anses vara karriärpolitiker. Men i Miljöpartiet var de nästan hälften.  

- Miljöpartiet har många fler individualister i sina led. Jag vet inte vad det beror på om det söker sig andra människor dit, som inte gillar att hänga på kafferep utan som driver sina egna agendor, sina egna kampanjer på sina egna sätt. Forskning av statsvetaren Katarina Barrling Hermansson har visat att Miljöpartiet sticker ut på andra sätt bland politiska partier, bland annat så tillvida att de inte har någon särskilt stark och tvingande partikultur. Det finns öppningar för individerna.

Välutbildade från Stockholm  

Vilka dessa karriärister är, har förstås Patrik Öhberg undersökt. Han konstaterar att de gärna kommer från Stockholm, att de inte har arbetarbakgrund, att de påfallande ofta är proffspolitiker när de kommer till riksdagen.  

Patrik Öberg definierar politikerkarriäristerna genom att undersöka vad de vill göra om tio år, ifall deras ambitioner sträcker sig bortom att sitta i riksdagen.  

- Jag har försökt att hitta dem som medvetet strävar efter positioner som är svåra att nå. Och tidsgränsen tio år indikerar att det är ett mål de måste arbeta sig mot, det kommer inte av sig själv. Om politiken är ett smörgåsbord vill jag ta reda på vilka som är beredda att tränga sig fram till det smörgåsbordet.  

Karriärpolitiker lyckas bra  

Hur går det då för dessa politikerkarriärister? Svaret är att det går alldeles utmärkt för dem. De blir inte utpetade ur partierna som Göran Persson vill göra gällande, de är inte föremål för skandaler mer än andra. I stället är de drivande även om de är mindre fokuserade på enskilda väljares problem än andra politiker. De är visserligen lyhörda mot partilinjen men bryter den med jämna mellanrum.

- De är inte mjukare i ryggen än andra. Däremot är de medvetna om partilinjen, men går medvetet emot i frågor där de förstår att de kan profilera sig. Det är nog framgångsrikt. Amerikansk forskning har visat att det inte lönar sig att vara för foglig, säger Patrik Öhberg.  

Hur Sverigedemokraterna förhåller sig till andra politiska partier vet Patrik Öhberg först när senaste Riksdagsundersökningen från 2010 färdigställts, vilket sker under senvåren.  

De olika synsätten blir knappast tydligare än denna vår när Socialdemokraterna och Miljöpartiet väljer nya företrädare. Den kritik som hemlighetsmakeriet inom Socialdemokraterna väckt förvånar Patrik Öhberg så tillvida att de gör ju bara som de alltid har gjort.  

- Kanske har det skett sen förändring i synen på politiskt ledarskap bland väljarna och att Socialdemokraterna inte har hunnit anpassa sig, säger Patrik Öhberg, vars avhandling Politiker med karriärambitioner – en omöjlig självklarhet. En studie om karriärambitionernas betydelse i den representativa demokratin försvaras den 27 maj. Opponent: professor Tommy Möller.