Driver kvinnliga rikdagsledamöter "kvinnofrågor"?

2016-01-22
Kvinnor driver inte "kvinnofrågor" längre

Innebär en jämn könsfördelning i parlament att frågor som rör jämställdhet får starkare genomslag? Statsvetaren Lena Wängnerud har undersökt om fler kvinnor i riksdagen leder till annorlunda arbetsprocesser och beslut.

På 1970-talet tävlade de svenska riksdagspartierna om att driva feministisk politik. Olof Palme hade i ett berömt linjetal 1972 jämställdhet mellan könen som bärande tema. Folkpartiledaren Gunnar Helén kontrade omedelbart och lovade 40 procent kvinnor i Folkpartiets alla styrande organ.

Kvinnor sågs som en vilande reservarmé för partierna att växa sig starkare med.

Då, tidigt 1970-tal, var endast 14 procent av riksdagens ledamöter kvinnor. I dag är andelen vuxit till 44 procent, alltså nära hälften

Hur har kvinnornas inträde påverkat riksdagens arbete och lagstiftandet? Spelar det alls någon roll för politiken om kvinnor eller män fattar besluten? Driver kvinnor andra politiska frågor än män? Och finns det i så fall plats och utrymme för de frågorna i riksdagens arbetsformer?

- Det har funnits en uppfattning om att fler kvinnor i parlamentet inte påverkar politiken. Att det handlar om makt och ideologi, säger statsvetarprofessorn Lena Wängnerud.

För att få svar på frågorna räcker det inte att se hur parlamentarikerna röstar, i alla fall inte i Sverige där partipiskan är hård. Man måste också undersöka arbetsprocesser och ledamöternas egna åsikter, vilket Lena Wängnerud gjort i boken The Principles of gender-sensitive parliaments (Routledge, 2016).

I boken undersöker hon de komplexa sambanden mellan representativitet och substantiellt genomslag, det som Lena Wängnerud kallar ”genus-känslighet”.

Sverige är, menar hon, intressant dels för att andelen kvinnor i parlamentet är dubbelt så hög som genomsnittet för Europas parlament, Dels för att det finns så mycket data, inte minst de som hennes statsvetarkollegor vid Göteborgs universitet producerat.

Lena Wängnerud har tagit avstamp i sitt avhandlingsarbete på 90-talet som handlade om kvinnlig representation i riksdagen.  Åren 1993-1994 genomförde hon som doktorand en praktikperiod på Riksdagen och kunde intervjua riksdagsledamöterna.

I valet 1994 röstades 40 procent kvinnor in i riksdagen, fler än någonsin tidigare.

- Det var en feministisk generation av politiker som tog plats. Alla partiledare var ute och lovade varannan damernas. Stödstrumporna bildades som pressade på, säger Lena Wängnerud.

Kvinnorna hamnade mestadels i de ”mjukare” utskotten, socialutskottet exempelvis, medan det i finansutskottet fortfarande rådde stabil manlig majoritet, 12-3.

-Kön betydde mer än många trodde. Kvinnorna drev andra frågor och stod åsiktsmässigt närmare den kvinnliga väljares åsikter i fråga om sex timmars arbetsdag och förbud mot pornografi, säger Lena Wängnerud.

När Lena Wängnerud nu återvänder till riksdagen med en sin nya studie och fördjupade frågor ser hon att skillnaderna börjar suddas ut.  Det är fler kvinnor i finans- och trafikutskottet. Kvinnliga parlamentariker driver inte ”kvinnofrågor” samma utsträckning som 20 år tidigare.

De traditionellt kvinnliga frågorna har nu alla partier som centrala och de drivs ofta av manliga politiker.

Är det en gynnsam utveckling?

-Både och. Det kan ses som att kvinnornas frågor fått genomslag. Men jämställdhetsfrågorna är inte lösta och det finns också en risk att parlamentarikerna drar iväg och lämnar allmänheten bakom sig.

Lena Wängnerud har särskilt tittat på två frågor där kvinnor och män i allmänhet inte närmat sig varandra: sex timmars arbetsdag och förbud mot pornografi.  

Är Sverige ett särfall när det gäller genus-känsliga parlament?

- Sverige väcker intresse eftersom vi började så tidigt och har kommit relativt långt. Det skulle vara spännande med en jämförande studie från något annat land. Kanada har exempelvis relativt få kvinnor i sitt parlament men den nyvalda regeringen har många kvinnliga ministrar och löftet är en mer jämställd politik, säger Lena Wängnerud.