Svensk kolonialism i ny belysning

2018-08-14
Svensk kolonialism i ny belysning

För en läskunnig svensk under slutet av 1700-talet var den svenska slavkolonin Saint Barthélemy förmodligen väl känd. Bara några decennier senare tystnade debatten och de koloniala erfarenheterna föll i glömska.

“Ännu finnas länder på jorden at uptäcka . . . Ännu finnas rikedomar att röfwa, Landskaper at plundra, hufwud at döpa, halsar at strypa, blod at utgjuta.” Tidningen Stockholmsposten, 17 november 1781, den tidens fria mediala röst.

Historikern Fredrik Thomasson har tidigare undersökt Sverige som kolonialmakt, en verksamhet som länge var okänd och som omfattade handel med omkring 10 000 slavar. Det fanns en upparbetad slaveriverksamhet. Svenska handelsmän skickade båtar till Västindien och berikade sig på slavhandel. Det fanns också ett kungahus som från och med Gustav III och framåt var starkt intresserat av att delta i kapplöpningen om kolonier. Den svenska kolonin Saint Barthélemey är ett exempel på det. Sverige ägde kolonin fram till 1870-talet.

- Sverige var med. Vi var en liten spelare men vi deltog och betedde oss som andra koloniala stater med grymma straff för slavar och en särskild slavlagstiftning, säger Fredrik Thomasson som är verksam vid Uppsala universitet.

Men vad visste en någorlunda bildad svensk om slaveri och slavhandeln i slutet av 1700-talet? Ganska mycket, är Fredrik Thomassons svar. I svensk media diskuterades slaveriet flitigt under det sena 1700-talet, ofta med indignerat tonfall. Slaveriet berördes även i teaterpjäser vilket visar att det var en levande politisk fråga.

Men i början av 1800-talet tystnar diskussionen. Sverige får en ny kung, Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte), som är intresserad av att Sverige ska skaffa fler kolonier. Slavhandel och slaveri var fortfarande lagligt i Sverige. Slavhandeln förbjöds 1813 (i realiteten genomfördes det först runt 1830) och slaveriet i sin helhet 1847. Men debatten tystnar. Orsaken till denna tystnad kan Fredrik Thomasson kan endast tolka med hjälp av indicier.

Ett sådant indicium är att Karl XIV Johan inte är en vän av pressfrihet, något som går stick i stäv mot Sveriges nya tryckfrihetsförordning från 1809. Ett annat indicium är att Sverige, efter att ha förlorat de stora krigen i Europa, vänder sig inåt. Ett tredje är att det sker en ekonomisk nedgång i Karibien som gör att intresset avtar. Sverige har fortfarande kvar Saint Barthélemey, men det blygsamma ekonomiska överskott som kolonin ger, räcker inte till stort mer än att kungen kan muta riksdagsmän och betala underskottet för Operan.

Sedan uppstår på nytt en riksdagsdebatt vid 1840-talet och till slut förbjuds slaveriet i Sverige och slavägarna kompenseras. Tre decennier senare återlämnar Sverige Saint Barthélemey till Frankrike.

Fredrik Thomasson fortsätter nu sina undersökningar och har riktat fokus mot Sveriges rapportering av revolutionen i Haiti 1791–1804, dit Sverige senare under 1810-talet försökte sälja vapen. Något decennium senare försökte Sverige också sälja krigsfartyg till Mexiko och Colombia, mot Spaniens vilja. 

Fredrik Thomasson anser att historieforskningen har varit öronbedövande tyst när det gäller Sveriges karibiska koloniala förflutna. Endast fyra doktorsavhandlingar har behandlat ämnet, den första från 1888 och den andra från 1951 och två som lades fram 2016 (båda Thomassons doktorander). 

- Vi vet fortfarande alldeles för lite och vet därför heller inte hur viktig den svenska kolonialismen är för svensk historia, säger Fredrik Thomasson.

Fredrik Thomassons projekt heter "Debatt, tystnad, glömska och förnekande. Slaveri och kolonialism i tidningar, litteratur, teater 1750-1847 och hur svenska koloniala erfarenheter försvann ur historien" och det går att läsa mer om projektet här.

Bild:Den svenska flaggan svajar permanent framför Gustavias styrelsehus på Saint Barthélemy där minnet av den svenska kolonialtiden upprätthålls av historieintresserade lokalinvånare.