Allt mer projekt och externa medel i svensk forskning

2018-12-18

I Sverige betalas den största delen av forskningen av externa finansiärer. Den mesta forskningen sker därmed i projektform med tidsbegränsade bidrag. Projektifieringen påverkar såväl forskarna som själva forskningen.

År 2015 var det bara USA bland OECD-länderna som hade större utgifter för forskning och utveckling per capita än Sverige. Inom OECD är det också, enligt Universitets- och högskoleämbetet, endast Storbritannien som har en högre andel externt finansierad forskning. Mer än hälften av lärosätenas forskningsintäkter kommer idag från externa medel. Det är pengar från företag, statliga forskningsråd, stiftelser och andra organisationer. Vetenskapsrådet delade ut sex miljarder i forskningsstöd under 2016, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse delade ut runt två miljarder kronor i forskningsmedel. Stiftelserna som bildades med medel från löntagarfonderna – Stiftelsen för strategisk forskning med flera – betalade ut 1,6 miljarder i forskningsstöd, Riksbankens Jubileumsfond drygt 430 miljoner. Och så vidare.

Nya finansiärer tillkommer hela tiden. Ett sentida exempel är Familjen Kamprads stiftelse som bildades 2011 och förra året fördelade över 100 miljoner kronor i forskningsstöd. Samtidigt har forskningstiden inom de fasta tjänsterna på universiteten minskat. Forskarna, forskningen och universiteten har blivit allt mer beroende av stöd från externa finansiärer.

Mer undervisning, mindre forskning

Enligt Högskoleverket fördubblades antalet högskolestudenter under nittiotalet, från 170 000 höstterminen 1990 till 340 000 höstterminen 2004. Professorerna blev också dubbelt så många, från drygt 2 000 i mitten av nittiotalet till 4 000 år 2003.

Bild på Karl Wennberg– Vad som hände var att staten helt enkelt beställde mer utbildning, men inte mer forskning, från högskolorna, säger Karl Wennberg, professor vid institutionen för ekonomisk och industriell utveckling vid Linköpings universitet och medlem i Sveriges Unga Akademi.

Han pekar på att de gamla professorerna oftast hade mer forskningstid i sina tjänster. Idag finns lektorat där man enbart undervisar och även många professorer har liten eller ingen del fast forskning i sin tjänst. De flesta lektoraten är undervisningsfokuserade. Då behöver man externa forskningsmedel för att kunna forska.

Bild på Isak Hammar– Inom humaniora rör vi oss med samma mängd pengar samtidigt som utbildningsplatserna blivit många fler. Att det finns lärosäten där man inte har forskning alls i lektoratstjänsterna är oerhört olyckligt, säger Isak Hammar, forskare i historia vid Stockholms universitet och verksamhetsledare för tankesmedjan Humtank.

Blir beroende av externa pengar

Den externa finansieringen blir också ett självförstärkande system.

– Ju mer externa forskningsmedel som kommer in till universiteten och ju mindre som går via fakulteterna, desto mer beroende blir universiteten av externa medel, säger Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Finansieringen med externa medel har dock en hel del fördelar.

– Förr fanns det de som hade forskning i sin tjänst utan så mycket press på sig att leverera forskning, säger Karl Wennberg.

Fristående icke kommersiella finansiärer kan också i kraft av sin självständighet och frihet från vinstkrav i verksamheten borga för kvalitet i forskningen.

– Industripengar är den största delen av forskningsfinansieringen och de vill förstås ha valuta för sina pengar, sådant som kan kommersialiseras. De statliga forskningsråden tenderar att vara hårt reglerade. Sedan finns det de privata finansiärerna. Där finns mer av det ursprungliga sättet att se på forskning, säger Ylva Hasselberg.

Satsar på det säkra

Med allt mer medel från externa finansiärer blir det fler doktorander och en totalt större forskningsvolym. Forskarna blir mer utmanade.

– Det driver forskningen framåt. Forskarna tvingas formulera sig i sina ansökningar och man ställer krav på forskningen. Det är ett stimuli. De yttre kraven och förväntningarna tvingar också forskare att tänka utanför sina komfortzoner, säger Isak Hammar.

Men extern finansiering leder till en tydligare uppdelning mellan lärare och forskare på universiteten, mellan dem som får och de som inte får forskningsmedel. Det har blivit en karriärväg att söka forskningsstöd för sina projekt och vissa slås ut längs med vägen. Finansieringen från annat håll än akademin kan också leda till att både forskare och finansiärer i allt för hög utsträckning satsar på de säkra korten.

– Med det här systemet tenderar det att bli mer "säkra projekt" och att man satsar på personer som betraktas som "säkra" och som tidigare levererat forskning. Det blir en stratifiering mellan redan etablerade och mindre etablerade forskare, säger Karl Wennberg.

Att gynna innovation och nytänkande

– Det blir en kumulativt självförstärkande selekteringsprocess. Om man inte lyckas dra in pengar tidigt i sin karriär så minskar chansen till att göra det senare, säger Karl Wennberg.

Isak Hammar pekar också på att sållningsfunktionen hamnat hos finansiärerna, som inte har det uppdraget.

– Forskningsfinansiärerna vill inte diktera vad som är god forskning, men det kan de facto bli så.

Karl Wennberg menar att det stora problemet är att man riskerar att gå miste om innovativ och banbrytande forskning när man ger pengar till säkra projekt och dem som tidigare producerat solid forskning.

– Man måst våga bränna pengar på sådant som det inte blir något av. För vi vet inte vad som kan ge något på förhand.

– Om man har en riktigt bra idé så kan det vara svårt att få pengar för den. Man får för sådant som känns som anständig och habil forskning som går att genomföra. Mina bästa idéer har jag inte fått pengar för, säger Ylva Hasselberg.

För att ge alla forskare en chans och få fram riktigt banbrytande forskning har vissa forskningsfinansiärer börjat ta till helt nya metoder. Den stora tyska forskningsfinansiären Wolksvagen Stiftung prövar i projektet Experiment! att lotta ut forskningsmedel. Efter en första sållning av en anonym jury lottas stödet ut till de sökande, med grundkravet att de ska ha doktorerat. Syftet är att få fram icke-konventionell forskning och nya idéer.

En ekonomisk logik

Eftersom den externa finansieringen är dominerande har förmågan att söka och få forskningsstöd blivit en stor fråga både för universitet och enskilda forskare.

– Det har möjliggjort för universiteten att pressa forskare och lärare att skaffa anslag. Det står till och med ofta i utlysningen av tjänster att det är meriterande om man är bra på att dra in forskningsanslag, säger Ylva Hasselberg.

– Det blir märkliga belöningsmekanismer. Du får cred för att vara entreprenör och kunna dra in pengar.

Hon är kritisk till det ekonomiska tänkande som smugit sig in i forskningen.

– När jag började på universitetet i mitten av åttiotalet forskade professorer och lektorer när de hade tid. Nu är det som att själva aktiviteten forskning har blivit förbunden med att man har fått pengar för att forska. Man ser på forskning som en aktivitet som bara går att göra om man fått pengar för den. Det har blivit en begreppslig förändring av hur vi ser på vetenskap.

Projektifieringen bidrar också till att allt färre monografier publiceras.

– Treåriga bidrag är i många fall för lite tid för att skriva monografier. Istället blir det artiklar, konstaterar Isak Hammar.

Förslag i ny utredning

Styr och resursutredningen, Strut, som fått förlängd utredningstid till 1 februari 2019, kommer troligen föreslå att den externa finansieringen till forskningen ska minska. I utredningens direktiv fanns att se över hur klyftan mellan forskning och undervisning kan minska och att tydliggöra olika forskningsfinansiärers ansvar. I ett första så kallat modellförslag föreslår utredningen att en större del av de statliga medlen ska gå via basanslag till universiteten, snarare än via forskningsfinansierande myndigheter.

– Vår gemensamma hållning i Humtank är att det är bra om man är mindre beroende av externa medel. Det är bra att öka basanslagen. Men den externa finansieringen garanterar också att det görs mycket dynamisk och stark forskning, säger Isak Hammar.

– Jag tycker att man ska ha både forskning och undervisning i professurer, lektorat och biträdande lektorat. Det skulle minska klyftan mellan forskning och undervisning. Vi skulle bli bättre på det vi gör och få bort ekonomiseringen av verksamheten, säger Ylva Hasselberg.