Staden, havet och guden

2013-12-18

Havet breder ut sig alldeles azurblått. Solen steker och i hamnen finns de sedvanliga grekiska tavernorna. Poros är som en ö vilken som helst, någon halvtimmes sjöväg från Athen, men just här har svenska arkeologer sedan 1800-talet i olika omgångar grävt i jakt på svaren om antikens kultur och samhällsliv.

Arto Penttinen är den arkeolog som i dag leder utgrävningen.

- Fint ställe att jobba på, eller hur?, säger han och leder vårt sällskap mot bussen som ska ta oss till utgrävningarna.

Och man kan inte annat än att hålla med. Här befinner sig för tillfället knappt 30 arkeologer, forskare och ett antal grävare för att under en kort men intensiv tid försöka få klarhet i vad som döljer sig i jorden. Sedan 2007 har man grävt här med anledning av programmet Havet, Guden och staden. Det man gräver ut är delar av en helgedom tillägnad guden Poseidon, men det är inte vilken plats som helst.

-Den antika tänkaren Demosthenes begravdes här, efter att han sökt skydd undan förföljelse, berättar Arto Penttinen.

Liksom en del andra av antikens helgedomar så fungerade den på Poros som asyl. Man kunde söka sig till templen, slå sig ner i deras närhet och i dess beskydd, och det var just det Demosthenes gjorde.

-Men det är inte för Demosthenes skull vi är här, skulle vi av någon anledning hitta hans grav är det mer ett olycksfall än något som vi faktiskt letar efter skrattar Arto Penttinen när han ska förklara varför utgrävningarna på Poros är så viktiga.

Gammal grävplats

Det har grävts på Poros sedan 1894 då de svenska antikvetarna Samuel Wide och Lennart Kjellberg började gräva ut helgedomen. Ändå är det fortfarande mycket som man faktiskt inte vet. En anledning till det är att så gamla utgrävningar ofta inte bara grävde fram antiken ur jorden, utan också förstörde en del lämningar. Många gånger var dåtidens arkeologer helt enkelt inte varsamma med vad de fann, eller ännu värre, bara intresserade av att hitta sådant som då förknippades med den antika högkulturen.

-Kjellberg och Wide grävde inte heller särskilt länge här eftersom de blev besvikna. De hade hoppats på att hitta liknande fynd som i Olympia på fastlandet, och åkte härifrån ganska desillusionerade, säger Arto Penttinen.

Deras besvikelse var inte så konstig i samtiden. När man under 1800-talet grävde ut antika lämningar handlade det till stor del om just att bekräfta bilden av Antiken som den europeiska civilisationens vagga. Det var fynd som stödde denna bild man sökte efter och allt annat förkastades. I dag är både bilden av antiken och sättet arkeologer gräver på förändrad. Vi vet till exempel att både tempel och statyer var bemålade och att många kulter inte alls var så högtravande och rena som man en gång trodde. I dag försöker arkeologerna i stället vara så fria som möjligt när de gräver för att inte lura sig själva i tolkningarna av det förflutna.

Ny bild av antiken

Detta är en viktig del av programmet "Staden, Guden och Havet". Här försöker arkeologerna att gräva ut både helgedomen och byggnader utanför själva tempelområdet, utan förutfattade meningar. Det innebär att föremål och annat som de hittar ska tala för sig själv, och att arkeologerna försöker låta föremålen berätta lika mycket om dåtiden, som bevarade skriftliga källor gör. Av den anledningen så är det inte bara arkeologer som är knutna till projektet utan också antikvetare, religionsvetare och kulturantropologer.

-Det vi funnit när vi tittat närmare på fynden är att det vi trodde var ett antikt "vi" alltmer blir ett antikt "dom". I det tempel som fanns har det till exempel offrats djur, ätits ormar och hundvalpar, det har förekommit stora fester till gudarnas ära. Detta är ritualer som man tidigare inte i första hand förknippade med vår civilisations vagga, utan med De Andra. Men så är det alltså, berättar Dimitra Mylona som ansvarar för att granska de allra minsta föremålen man hittar.

En maskin som vaskar fram de minsta fynden, en så kallad vattenfloteringstank spelar därför en viktig roll för utgrävningen. Här får man fram de allra minsta föremålen som trots sin ringa storlek kan berätta mycket om livet i helgedomen. Tack vare vaskningen har arkeologerna kunna spåra mathållningen vid helgedomen. Bland annat har man säkrat spår av tonfisk, vilket både visar att det fiskades tonfisk i vattnen utanför Poros och att man faktiskt åt tonfisk på ön. Det handlar också om fynd som fröer och andra rester av maträtter, och tack vare dem vet man i dag delvis hur livet levdes i Poseidons helgedom på 300-talet före vår tideräkning.

Kulten

Reglerna för vad man fick göra i templet och utanför det var strikta. Det vet man i dag inte bara på grund av skriftliga källor, utan också till följd av en rad arkeologiska undersökningar. Vid Poseidons helgedom på Poros visar fynden samma sak. Utanför de heliga platserna var reglerna färre, eller åtminstone annorlunda, vilket visas av fynden, som ser olika ut beroende på vilken sida en mur man gräver. Allt i templet präglades av olika gränser, och de gränserna finns det spår av i jorden. Gränserna var viktiga eftersom de till exempel markerade gudarnas respektive människornas hemvist. När arkeologerna gräver i gränstrakterna av själva templet hittar man därför ibland helt olika saker på murarnas skilda sidor.

- Ett exempel är de metallfynd som vi hittar, de skiljer sig tydligt åt beroende på var man gräver, säger Petra Pakkanen, som är programmets religionsvetare, och hon konstaterar samtidigt att man faktiskt inte alls vet varför det ser ut så, eller vilka regler det var som gällde för exempelvis metall. Däremot är det alltså tydligt att vissa saker aldrig togs med in i templet och in till de platser som var helgade åt gudarna. Petra Pakkanen gissar dock att fynden av metall troligen var en slags gåvor till de gudar som templet var helgat åt.

- Helgedomen här är var vad vi brukar kalla ett levande begrepp, det förändrades i rummet och över tiden och det religiösa var alltså inte statiskt. Vi vet att den fungerade som en asyl, inte minst eftersom Demosthenes sökte sig hit för skydd, men det fanns också andra delar av kulten, berättar hon.

En viktig del av kulten var votiverna, det vill säga gåvor av olika slag. Votivgåvorna var ofta miniatyrer av större saker. Kanske satsade folket under antiken på miniatyrer för att de inte ville offra sin favoritkruka, kanske hade miniatyrerna andra symbolvärden – arkeologerna vet ännu inte exakt varför. Det som fynden däremot tyder på, både på Poros och andra ställen, är att det ofta handlade om miniatyrer av vardagsföremål, det vill säga ofta krukor, som påminde om dem man använde varje dag.

För Petra Pakkanens förståelse av den antika religionen är det också viktigt att undersöka hur arkeologerna själva tolkat och förstått den gamla religionen. Det man i dag vet är att det sakrala såg annorlunda ut än vad vi tidigare trott. Det fanns många regler, men samtidigt levde man i och omsluten av religionen på ett annat sätt än i dag. Fynden visar också att gränserna och tabuna var annorlunda än vad vi kanske föreställer oss. Ormar, råttor, grodor och till och med hundvalpar åts – möjligen i rituella sammanhang, eftersom man vet att det offrades valpar. Men var det vanligt? Vad betydde det? Ödlor vet man å andra sidan i dag att de inte åt, däremot var de på olika sätt magiska, och användes i riterna på olika sätt. Saker kunde bli sakrala genom en rad olika riter.

-Det jag vill undersöka är förhållandet mellan det sakrala och det profana. Hur såg gränserna ut och hur har det markerats och eventuellt förändrats över tid, säger Petra Pakkanen, och hänvisar återigen till de skilda fynden som gjorts på olika sidor om det antika templets murar.

-Det verkar som man kunde sätta på och stänga av religionen och det heliga genom att bete sig annorlunda, avslutar hon.

Never-ending story

Inte bara har det pågått utgrävningar av helgedomen sedan mer än hundra år. När nu arkeologerna försöker avsluta utgrävningarna är det inte helt lätt. Innan programmet började gräva här ansvarade arkeologen Berit Wells, som också var med och startade programmet, för en annan utgrävning på platsen. Då handlade det om vardagslivet vid helgedomen. Men trots flera års grävande ökade inte bara fynden utan också frågorna.

- Vi tror att det ska så fort, att det tar ett par dagar, eller en vecka, men hela tiden när vi gräver hittar vi nya saker som ställer de gamla fynden på ända, och så måste vi gräva mer, säger Lena Klintberg, som också grävt i flera år på platsen.

I dag vet arkeologerna att helgedomen har använts olika i olika tider.

- Fyra olika faser skulle man kunna säga att vi hittat, som visar hur funktionen av byggnaden precis utanför själva helgedomen förändrats, säger hon och berättar hur offentliga hus under årens gång blivit mer privata byggnader och tvärtom.

Man ser följderna av de nya funktionerna genom att rum delats av, murar ändrats, ingångar flyttats i och de fynd som hittas i olika jordlager. I ett av husen har arkeologerna på en nivå hittat en rad fynd som så att säga blivit kvar i sin ursprungliga miljö – en terrakottalampa, bronsföremål och krukor – och Lena Klintberg och de andra arkeologerna menar att det tyder på att huset återigen fått ytterligare en ny funktion. Troligen rör det sig om någon slags industriell verksamhet.

- Nu vågar vi nästan inte gräva mer av rädsla för att hitta mer saker!, utbrister hon. Men det är så klart inte helt sant. Sanningen är emellertid att alla fynd innebär en kostnad. De ska tas om hand någonstans, förvaras, och dessutom analyseras.

- Förr när man grävde ut grekiska antika platser så fokuserade arkeologerna ofta på just arkitekturen – på byggnaderna

– I dag är det i mycket större grad hela sajten (det vill säga hela utgrävningsplatsen) som är intressant, allt berättar så mycket om det liv som levdes här. Därför dokumenterar vi allt noggrant, och är intresserade av alla olika saker, för att kunna ge en mer sammansatt bild av det antika livet, säger Lena Klintberg.

Ett exempel på det är ju de nämnda resterna av fiskben och matrester. Ett annat är rester av träkol som kan tyckas fjuttigt, men som med de rätta analyserna, kan berätta mycket.

- Genom vår expert på analyser av träkol vet vi i dag hur det luktade när man eldade vid altaret för tusentals år sedan, eftersom vi kunnat fastställa vilket träslag som användes när man eldade till gudarnas ära, säger Arto Penttinen, och berättar att det var vanligt att man vid offer eldade fikonträd eftersom det luktade både starkt och illa när det brändes.

Dessutom kan man genom analyser av träkol ta reda på vilka växter som fanns i området. I de gamla resterna av träkol finns alltså en rad historier inneslutna som berättar både om riter som ägde rum här för tusentals år sedan och om hur landskapet såg ut. Särskilt intressant är spåren av ogräs eftersom det helt uppenbart är sådana växter som inte planterats på området. Sådana fynd berättar något om hur landskapet såg ut och vad som växte i och runt helgdomen. Dessutom hittar man naturligtvis nyttoväxter och kultiverade växter, men de kan ju vara ditförda och inte från början tillhört vegetationen.

En offerfest på Poros

Förutom Demosthenes och senare tiders arkeologer och antikvetare är det svårt att veta exakt vilka som använde sig av helgedomen. Det arkeologerna däremot vet är att de som kom hit ofta var fiskare. Poseidon var havets härskare och det är inte så konstigt att de som levde av havet tillbad honom. Men de slutsatserna stöds också av fynd av fiskben, offrade fiskekrokar och så vidare. Det finns också inne i helgedomen spår av havsvatten, vilket arkeologerna ännu är osäkra på hur de ska tolka. De vet att det antagligen har att göra med hur riten utfördes, men däremot inte exakt hur detta skedde. Vanligt var att riterna såg ut som fester.

I dag vet man också att det hölls stora offerfester här. Under utgrävningarna har man hittat resterna av stora festligheter. Åtminstone 150 människor kunde delta i sådana riter. Sannolikt utfördes riterna efter mörkrets inbrott, eftersom man hittat spåren av många lampor i området. Det åts inte bara kött, utan också rester av fisk från bräckt vatten. De rätter som åts, tror man i dag tillretts av resterna från de offer som gjorts, där man i dag också vet att det både offrades lamm och fisk. Man vet också att det åts fläsk, eftersom dagens moderna analyser av krukskärvor kan fastställa vad sådana krukor en gång i tiden innehållit. Och en rätt innehöll uppenbarligen både griskött och grönsaker.

Sjuka offerdjur

Ett exempel på hur man arbetar i Staden, Guden och Havet är fallet med de konstiga offren. Enligt klassiska källor, skriftliga sådana, ska offerdjur vara friska. När man här emellertid har börjat analysera fynden efter offerdjuren, det vill säga benen, så visar det sig att det ofta var precis tvärtom. Offerdjuren var inte friska. De skriftliga källorna säger alltså något annat än fynden. För programmets arkeologer innebär det att de gång efter annan har fått skriva om delar av den klassiska historien om antiken och dess samhällsliv.

Samtidigt så utnyttjar arkeologerna de skriftliga källor som finns, men det tillmäter dem inte mer förklaringskraft än de egna fynden. Ett exempel på hur de skriftliga källorna samverkat med fynden finns i hanteringen av de tonfiskfynd man gjort. I dag finns inte tonfisk i området och det förbryllade tidigare arkeologerna. Var tonfisken som man fann rester från ditforslad? När de sedan hittade en skriftlig källa som talade om förhållandet mellan de olika öarna så fanns det en skrivning om hur de lokala resurserna skulle hanteras, och bland de tillgångar som nämndes fanns inte bara salt utan också just tonfisk. Alltså borde det ha funnits tonfisk i vattnet utanför Poros vid den här tiden.

På samma sätt kunde arkeologerna genom att undersöka fynden visa att det troligen var en saltad eller konserverad fisk som åts, eftersom man inte kunnat hitta något fiskhuvud.

Benen som arkeologerna hittar – oavsett om de har brunnit eller om de hittas vid offerplatserna – berättar alltså inte bara om vad man åt utan också hur man åt, slaktade och så vidare. Skärmärken, huggmärken och liknande talar direkt till arkeologerna och berättar om antikens vardagsliv på Poros.

Från bronsåldern till upplysningen

Nu har arkeologerna upptäckt ytterligare intressanta aspekter med helgedomen på Poros. Utanför själva templet har man hittat resterna av en kultplats från bronsåldern. Det betyder att platsen – högt belägen med en vidunderlig utsikt över havet – har varit en viktig plats för de människor som levt här långt före vår tideräkning. Arkeologen Michael Lindblom berättar om de fynd som man nyligen gjort och som är ända från bronsåldern. På den höga platsen på ön tände man redan för tusentals år sedan eldar som sågs från bergen på de andra öarna. Nedanför elden fanns en skyddad hamn – det var kan man säga en uråldrig slags fyr. Och platsen för Poseidons helgedom var på så sätt viktig långt innan templet byggdes. Korintiska viken var en viktig plats och mellan Poros och de andra öarna gick flera viktiga vattenleder.

- Den helgedom som vi framför allt har undersökt började byggas under 700-talet före vår tideräkning, men det finns alltså fynd här som är flera hundra år äldre, säger Arto Pentinnen.

Viktigt att understryka är alltså att helgedomen har varit en mycket levande plats. Byggnaderna har byggts om, förändrats och byggts till. Och det gäller inte bara långt tillbaka utan också relativt långt fram i tiden. Detta bruk av platsen, och senare av den arkeologiska sajten, är också något som intresserar Arto Penttinen och de andra i projektet.

- Det finns skriftliga källor som tyder på att helgedomen användes som helgedom ända fram till 100-talet efter vår tideräkning.

Ofta har tempel som använts så länge så småningom växt in i kristendomen och många gånger har man hittat resterna av kristna tempel, byggda på de gamla grunderna. Så är det emellertid inte här på Poros, och det gör också platsen intressant. För samtidigt som det inte blev en kristen kultplats så fortsatte den uppenbarligen att fascinera besökare. Resenärer åkte hit också på 1700-talet för att se sig omkring.

- Och för att ta saker med sig hem. Det var något av en sport, och det betyder att många saker försvunnit. Dessutom ser man i dag lämningarna av 1700-talets "turister", eftersom de inte drog sig för att flytta runt sakerna de hittade, berättar Jari Pakkanen som är en av de arkeologer som framför allt försökt rekonstruera templet som en gång fanns på Poros.

Men tack vare att mycket är försvunnet är det samtidigt enklare i dag. Fynden är, som vi sett, ändå många.

- Ett annat problem för oss i dag är att det under en period efter att de svenska arkeologerna grävt här, byggdes en bondgård rakt ovanpå templet. Arkeologernas grävande i jorden hade helt enkelt gjort jorden mer bördig! Men själva brukandet av jorden, påverkade också platsen. När svenskarna i slutet av 1990-talet återigen kom hit för att gräva såg det alltså ut som en djungel, säger Jari Pakkanen och skrattar.

Nya metoder

Ingen grekisk helgedom har tidigare grävts ut på det sätt som arkeologerna på Poros försöker att göra. De försöker inte bara ta ett helhetsgrepp vetenskapligt, och använda sig både av nya naturvetenskapliga metoder, samhällsvetenskapliga analyser och klassiska humanistiska läsningar. Dessutom försöker man väva in platsens historia och framtid. En av arkeologerna på plats gräver inte bara ut dagens helgedom utan skriver även sin avhandling om Kjellbergs och Wides utgrävningar. En annan av projektets deltagare ägnar sig åt att dokumentera och analysera den samtida utgrävningen – det är en metaundersökning som utförs samtidigt som den vanliga undersökningen.

Arkeologernas självbespegling är en viktig del av processen och kommer sig av att arkeologin under 1900-talet låtit sig lånas till en del mindre hedervärda syften.

Arto Penttinen försöker tänka på framtiden och samtidigt involvera öns befolkning för att inte undersökningen ska ske ovanför deras huvuden eller på deras bekostnad. Hans dröm är att utgrävningsplatsen kan bli en del av det framtida Poros, där både lokalbefolkningen och turister kan ta del av helgedomen och dess historia, och de kunskaper som de svenska arkeologerna har fått fram.

- Helgedomen kan på så sätt få liv igen, hoppas Arto Penttinen.