Forskning vid Sv. instituten

2014-01-29

För att öka och bredda forskningsverksamheten vid de svenska instituten i Aten, Istanbul och Rom, har RJ utlyst 3 forskartjänster.

Riksbankens Jubileumsfond och Kungl. Vitterhetsakademien har i en gemensam satsning utlyst anställningar som forskare vid forskningsinstituten i Athen, Istanbul och Rom. Syftet med satsningen har varit att bredda och förstärka forskningsverksamheten vid instituten, att förbättra möjligheterna för svenska forskare att verka i en internationell forskningsmiljö samt att mer övergripande stimulera den svenska forskningens internationalisering.

Forskare 2010

Fil.dr Åsa Eldéns projekt heter Gendered Violence in the Turkish Media och knyts till institutet i Istanbul. Läs om hennes forskning.

Fil.dr Cecilia Olovsdotters projekt heter Virtue, glory, immortality: on the applications and meanings of the architectural figure-frame in late Roman and early Byzantine imagery (c. 180-600 CE), och knyts till institutet i Istanbul. 

Fil.dr Jenny Wallenstens projekt heter Active strategies for communicating with the divine in the Hellenistic and early Roman period, och knyts till institutet i Athen.

  

Cecilia Olovsdotter

Bågar, portaler och nischer berättar om antikens människor

 

Tre forskare har blivit tilldelade forskartjänster vid de Svenska Forskningsinstituten. En av dem är Cecilia Olovsdotter, vars projekt handlar projekt handlar om arkitekturmotiv i romersk och bysantinsk konst under perioden 180-600 efter vår tideräkning.

 

 

 Vad är det du ska göra?

 

 -Jag ska utforska en motivtyp som får stor spridning inom konsten under den senromerska och tidigbysantinska perioden: den arkitekturala figurramen, det vill säga bågar, portaler, nischer och gavlar som inramar figurer och scener och som var tänkta att upphöja och förhärliga bildens eller monumentets huvudinnehåll.

 

-Att rama in figurer och bildscener med olika typer av arkitekturmotiv har en lång historia bakom sig inom både romersk och mindre-asiatisk konst, där de traditionellt symboliserar gudomlighet, makt och odödlighet. När det romerska imperiet i senantik tid faller sönder och bildkonsten utvecklas mot symbolisk abstraktion, blir arkitekturmotiven framträdande i allt slags offentlig konst, samtidigt som de blir mer monumentala och symbolbärande. Särskild utbredning får de inom den kejserliga och kristna konsten, där de får gestalta den nya religionens föreställningar kring triumf och evigt liv.

  

Och varför är det viktigt att undersöka det här?

  

- Genom att undersöka arkitekturmotivens utbredning i senantikens konst kan man faktiskt, på ett nytt och lite annorlunda sätt, belysa hur dåtidens människor såg på gudomlighet, odödlighet, makt, framgång, och status. Projektet handlar alltså egentligen om hur mycket traditionella romerska ideal och värderingar uttrycktes, befästes och omformulerades genom en ”ny” bildkonvention i senantik tid. Trots att denna konvention är så typisk för periodens bildkonst, så har hittills har inga försök gjorts att studera den systematiskt, och detta tomrum vill jag fylla med mitt projekt. På ett mer allmänt plan handlar det om hur man ska förstå dynamiken mellan “gammalt” och “nytt” respektive “västligt” och “östligt” under en avgörande period i Europas kulturhistoria.

  

Och har förläggningen av din tjänst i Istanbul med det att göra?

  

-Ja, Istanbul utgör en naturlig medelpunkt för den som vill forska i senromersk och tidigbysantinsk konst och arkitektur. Här finns ett brett antal centrala konst- och byggnadsmonument bevarade. Och Istanbul representerar mötet mellan väst och öst, politiskt och kulturellt, i dag liksom under senantiken. Det mötet illustreras också i mitt projekt, som ju handlar om hur ett konstnärligt fenomen utvecklas och sprids samtidigt i öst och väst. I såväl väst som öst var arkitekturramsmotivet traditionellt associerat med makt och dess förhärligande, men det var först mot slutet av 200-talet, då Romarrikets centrum försköts från Rom till Konstantinopel, som den började appliceras programmatiskt i allt slags konst och arkitektur. Det innebar ett för öst och väst gemensamt sätt att gestalta gudomlighet, odödlighet och status, och det formades i Mindre Asien och Konstantinopel under 200-500-talen, och fortlevde sedan i stora delar av Europa in i sen medeltid.

 

 Jenny Wallensteen:

Så pratade man med gudar

 

 

Svensk forskare undersöker kommunikationen med gudarna i antiken Athen

 

Tre forskare, sociologen Åsa Eldén, antikvetaren Cecilia Olovsdotter och antikvetaren Jenny Wallensten har nu blivit tilldelade forskartjänster vid de Svenska

 

Forskningsinstituten. De båda förra ska forska vid Institutet i Istanbul och Wallensten vid institutet i Athen. Syftet med satsningen var att bredda forskningen vid instituten, samt att möjliggöra för forskare att verka i en internationell miljö, vilket alla tre nu får möjlighet att göra. Jenny Wallenstens projekt handlar hur man kommunicerade med de grekiska gudarna.

 

Ja, hur gjorde man det egentligen?

 

- Ja, en typ av källmaterial som jag använder för att ta reda på det är så kallade votivgåvor. Det är olika slags gåvor som man lämnade till gudarna och där man ibland ristade in vem man vände sig till, vem man var och ibland till och med varför man närmade sig gudarna med en present. Man kunde till exempel skriva "Diogenes gav denna staty till Poseidon efter att ha blivit räddad från pirater"! Jag tycker det är spännande att det här ger en inblick i hur människor handlade, tänkte och kände för 2000 år sedan och ibland till och med mer.

 

Jenny Wallensten studerar den hellenistiska och tidigromerska perioden, det vill säga ungefär de tre sista årtiondena före vår tideräkning.

 

-Det är en tid av förändring: full av nya kulturmöten och sökande och skapande av nya identiteter. Det verkar som om människorna valde att satsa på mer aktiva strategier för att kommunicera med gudarna. Med hjälp av nya epitet (ett beskrivande namn fogat till ett gudanamn) skapar de nästan nya gudar, skräddarsydda efter de nya omständigheterna och starkt specialiserade. Gudinnorna Aphrodite Stratagis och Isis Aphrodite Dikaia kan tas som exempel. Aphrodite Stratagis kan översättas med "Generalafrodite", och det var en gudinna som ägnade sin uppmärksamhet åt de generaler som dyrkade henne. Dikaios-Isis Aphrodite är ännu mer exklusiv: en man som heter Dikaios har skaffat sig en egen gudinna genom att först slå ihop två (Isis och Aphrodite) och sedan kalla denna kombinationsgudinna efter sig själv (Dikaia)!

 

-Jag ska kartlägga detta fenomen av aktiv kommunikation med gudarna samt diskutera varför förändringen i attityden mot gudavärlden sker.


Oj! Det låter bra att kunna skaffa sig en helt egen guddom, men varför ska man forska om det?

 

-Ja, även om forskningen om den hellenistiska världen fått ett uppsving på senare år är bilden av periodens religiösa mentalitet fortfarande onyanserad. Jag hoppas att min undersökning ska bidra till att det förändras. Den hellenistiska epigrafiken (inskrifterna, alltså) får dessutom alltför ofta agera källmaterial åt andra perioder: jag ska försöka att strikt hålla mig till källmaterialets egen kontext, både historisk och kulturell, vilket jag tror kommer ge nya insikter. På ett mer allmänt plan menar jag att ökad kunskap om historiens gång leder till ökad förståelse av samtid och framtid. Den hellenistiska perioden brukar för övrigt ofta jämföras med vår egen tid: ett starkt internationaliserat samhälle som söker efter nya identiteter.

 

Varför det är bra att det görs i Athen?

 

-Athen är en fantastisk plats för den som studerar grekisk kultur. Här finns ett flertal stora specialiserade bibliotek, man kan diskutera med tillresta forskare från hela världen, men än mer viktigt är att man på plats i Grekland kan se det arkeologiska källmaterialet. En inskrift är inte bara den faktiska texten, utan också dess layout och objektet på vilket den ristades, likaså bidrar dess placering till förståelse av dess betydelse. Om vi tar en standardinskrift som denna som exempel: "Perikles reste statyn åt Zeus", det säger ju en hel del om det visar sig att Perikles skrivit sitt eget namn med dubbelt så stora bokstäver som Zeus, till exempel. Om man tänker sig en inskrift som en tidningsrubrik så ser man direkt vad Perikles en gång velat betona...
 

-Likaså om det visar sig att skulpturen han skänkte var en porträtt av honom själv och inte av guden. Sådan kunskap får man bäst genom att studera det verkliga objektet och inte bara en publicerad text. Det är också roligt att göra denna studie vid svenska institutet i Athen, eftersom det finns en lång tradition av högklassig religionsforskning där!

 

/Jenny Björkman