Stefan Helgesson

Världslitteraturer: kosmopolitisk och vernakulär dynamik

Detta forskningsprogram kommer att undersöka, på planetär skala, hur estetiska värden, genrer, litterära gemenskaper och enskilda författarskap tar form i ett utbyte mellan det lokala och det globala, det nationella och det internationella, mellan hegemoniska och undertryckta språk, mellan nord och syd, öst och väst, och syd och syd. Genom att fokusera på den sortens produktiva spänningsförhållanden mellan det kosmopolitiska och det vernakulära (eller folkspråkliga), kommer de 26 delprojekten även att undersöka hur litteratur kan främja den kritiska förståelsen av kosmopolitismen - både historiskt och i en samtid präglad av globalisering, nygamla nationalismer, regionalismer och rasismer. Forskningsfrågorna kretsar kring översättning och litterär cirkulation, litteraturhistoria, migration, mångspråkighet, och litteraturen som "världs-skapande" aktivitet. Programmet kommer i metodiskt hänseende att knyta an till världslitteraturstudier, kritisk teori, postkoloniala studier, litteratursociologi, översättningsstudier och antropologi.
Slutredovisning
Forskningsprogrammet ”Värdslitteraturer: kosmopolitisk och vernakulär dynamik” (M15-0343:1) hade som syfte att bidra till den pågående utvecklingen av världslitteratur som metodologiskt paradigm inom den internationella litteraturvetenskapen. Vi närmade oss uppgiften utifrån fyra avgränsade men sammankopplade problemområden: språk, översättning, geografi (eller platstillhörighet) samt det vi kallade estetiskt och socialt ”världsmakande” (eller world-making). Förutom fyra omfattande, internationellt publicerade volymer som ägnades dessa frågeställningar, resulterade programmet i ett hundratal vetenskapliga publikationer som omfattar artiklar, temanummer av tidskrifter, antologier samt flera monografier. Dessutom har ett antal populärvetenskapliga publikationer sin upprinnelse i vår verksamhet. Nedanstående översiktliga redogörelse tecknar först en kort bakgrund till forskningsupplägget, för att därefter ange några konturer i dess centrala resultat.

Det var kring millennieskiftet som det internationellt uppstod en intensiv diskussion om begreppet ”världslitteratur”. Begreppet var inte nytt, men omständigheterna var det. Efter murens fall 1989 genomlevde världen en period av accelererande utbyte mellan länder. Sovjetunionens upplösning och det kalla krigets slut, kombinerat med en nyliberal marknadsideologi, ökande rörlighet samt nya kommunikationsteknologier medförde tilltagande kontakter över språk- och nationsgränser, pådrivna av en allt påtagligare ekonomisk integrering. Inom samhällsvetenskaperna blev just ”globalisering” ett centralt begrepp. Återupplivandet av begreppet världslitteratur kan därmed ses som ett av humanioras svar på denna utveckling.

Historiskt brukar världslitteratur – eller Weltliteratur på tyska – knytas till Johann Wolfgang von Goethes spridda tankar i frågan. På 1820-talet höll ett förändrat Europa på att ta form efter Napoleonkrigen, nämligen nationalstaternas Europa. För Goethes del fungerade Weltliteratur som en motvikt till den splittring och självupptagenhet som nationalismen kunde leda till. Goethes vaga förståelse av begreppet levde sedan vidare genom arton- och nittonhundratalen.

När begreppet togs i bruk kring millennieskiftet skedde det i en mer teoretiskt stringent anda. David Damrosch besvarade sin egen fråga i What Is World Literature? (2003) med en pragmatisk definition: världslitteratur består av texter som sprids och läses bortom sina ursprungssammanhang. Pascale Casanova ville å sin sida med La République mondiale des lettres (1999, ”Litteraturens världsrepublik”) utforma ett teoretiskt ramverk som kunde förklara hur vissa författarskap blir internationellt erkända och får ett slags universell estetisk giltighet. Franco Moretti, det tredje namnet som ofta lyfts fram, valde istället att fokusera på romangenrens framväxt globalt. Hellre än att undersöka endast de berömda och framgångsrika författarskapen hade han siktet inställt på kvantitet. Vad vet vi egentligen ens om redan utforskade litteraturer som den brittiska eller franska? frågade han retoriskt. På artonhundratalet publicerades kanske 50 000 romaner i England – och ingen kommer någonsin att läsa dem alla. Om man sedan kliver upp en nivå och försöker undersöka världslitteratur, inser man begränsningen i att använda läsning som metod. Därför myntade Moretti det som på svenska kallas ”fjärrläsning”, eller distant reading. Istället för det kvalitativa läsandet av enskilda verk, skulle fjärrläsaren sammanställa redan genomförda redogörelser av romanens framväxt i olika delar av världen, för att därigenom kartlägga centrum och periferier i ett världsomspännande system.

När idén till forskningsprogrammet ”Världslitteraturer” uppstod, hade den inomvetenskapliga diskussionen hunnit gå flera varv. Noterbart var att postkolonialt inriktade forskare kritiserade det de ansåg vara världslitteraturperspektivets förankring i ett västeuropeiskt perspektiv. Enligt Gayatri Spivak (2012) ledde själva sammanställningen av den globala utblicken med det västerländska begreppet ”litteratur” till en metodologisk eurocentrism. ”Europa” fungerade därmed försåtligt som en ”vägledande norm för kunskapsneutralitet”, trots att litteratur och författarskap i vår europeiska bemärkelse är historiskt specifika termer som inte täcker in exempelvis muntliga diktformer. På liknande vis, menade dessa kritiker, gav världslitteraturperspektivet upphov till ett skevt fokus på litteraturen i världen, i och med att det tenderade att uppmärksamma den litteratur som redan uppmärksammats. En särskilt uppmärksammad kritik av tendensen att premiera redan översatt litteratur framfördes av Emily Apter (2013), som i stället ville slå ett slag för värdet av det som inte gick att översätta.

Här märks en grundläggande motivering till vårt forskningsprogram. Vi bejakade visserligen det världslitterära perspektivets gränsöverskridande inriktning, liksom dess därmed sammanhängande kritik mot metodologisk nationalism. Vår utgångshypotes var att aktuella samhällsförändringar har gjort det allt mindre relevant att begränsa litteraturforskningen i Sverige till nationalspråkliga och västerländska sammanhang, alldeles oavsett de metodologiska utmaningar som uppstår när kunskapsfältet vidgas. Men hellre än att fokusera enbart på de författarskap som når ut i de största språken och förlagssystemen, förde vi fram tanken att världslitteratur snarast är en fråga om ett dynamiskt samspel mellan det lokala och det globala – eller snarare, med våra termer, en kosmopolitisk-vernakulär dynamik. Vad menas med detta?

På svenska motsvaras ”vernakulär” ofta av ord som ”folklig” eller ”folkspråklig”. Det härstammar från latinets verna (slav) och culus (hem) som tillsammans betyder slav född i hemmet. I bemärkelsen ”folklig” har det vernakulära uppfattats som en klassmarkör.

Antagandet att vernakulär litteratur växer fram organiskt ur det talade språket var starkt framträdande i den europeiska romantiken, vilket i sin tur gynnade framväxten av nationella litteraturer. Genuin dikt kan bara författas på modersmålet, menade de tyska romantikerna. Senare tiders forskare som Sheldon Pollock och Alexander Beecroft – som även arbetar med asiatiska litteraturer – har emellertid framhållit att vernakulär litteratur aldrig uppkommer spontant. Tvärtom måste det finnas politiska och sociala förutsättningar för en sådan utveckling. När exempelvis engelska, spanska och franska blev gångbara litterära språk under renässansen och reformationen, skedde detta med uppbackning från monarkin och i motstånd mot dåtidens kosmopolitiska språk, latinet. Samtidigt knöt vernakulära apologeter på 1500-talet som Joachim du Bellay och Philip Sidney an till det klassiska latinska och grekiska arvet. Med andra ord: vernakulär litteratur växer fram i ett dynamiskt samspel med den kosmopolitiska traditionen. Och om man vänder på steken upptäcker man snart hur kosmopolitiska litteraturer – i våra dagar särskilt den engelskspråkiga – utvecklas och berikas genom vernakulära bidrag.

Den kosmopolitisk-vernakulära hypotesen var således ett försök att syntetisera gängse världslitterära förhållningssätt. Men hur valde vi att konkretisera dessa övergripande idéer? Med fokus på litteratur från de senaste tvåhundra åren kombinerade vi litteraturvetenskapliga, idéhistoriska och antropologiska metoder. Därtill arbetade vi i fyra undergrupper.

Hos språkgruppen, vars metod kan beskrivas som historisk kontextualisering, var ett avgörande resultat det vernakuläras anpasslighet och skiftande estetiska och ideologiska valör. Tvärtemot den förenklade förståelsen av ”folkspråket” som en organisk kraft som växer fram underifrån, visar studierna bland annat av det flerspråkiga Spanien, kinesisk 1900-talslitteratur, och vernakulär diktning i Indien, Antillerna och Afrika den stora föränderligheten och variationen i vernakulära relationer till kosmopolitiska och nationella värden.

Gruppen som undersökte översättning fokuserade på Sverige som översättningsfält, men också på svenskspråkig litteraturs öden på andra språk. Med en anpassad systemteoretisk ram (se Casanova och Moretti ovan) utgick gruppen från antagandet att Sverige är en ”semi-periferi” inom det världsomspännande utbytet mellan litterära kulturer. Ett viktigt resultat här är att Sverige visar sig ha blivit gradvis mer slutet som översättningsfält – men också starkare i det nordiska sammanhanget – samtidigt som ett aktörsperspektiv visar på möjligheterna för enskilda förläggare och översättare att göra stora insatser på tvärs emot systemanalysens antaganden.

Gruppen som fokuserade på platser i litteratur använde i huvudsak texttolkning som metod, men strukturerade sina analyser utifrån spänningen mellan ”placering” (location) och ”orientering” (orientation) för att därigenom belysa den kosmopolitisk-vernakulära relationen som en textimmanent företeelse. I arbetet med litteratur från bland annat Karibien, Afrika, Indien och Hawai‘i utvecklade gruppen också antropologiska förhållningssätt till litteratur, vilket innefattade intervju- och fältmetodik.

Gruppen med fokus på ”världsmakande”, slutligen, arbetade med en kombination av texttolkning och kontextualisering som förevisade olika genrers och materiella formers förmåga att bygga en världstillhörighet (och kosmopolitiska världsföreställningar) inom sina bestämda sammanhang. Bland annat litterära tidskrifter, klippböcker, reseskildringar och romaner har undersökts – med geografisk spridning över södra Afrika, Indien, Kina, Turkiet, Ryssland, Västeuropa och USA. Också här utarbetades antropologiska perspektiv på litterär praxis.

Sammantaget har forskningen inom ”Världslitteraturer” resulterat i en signifikant utveckling av teori och metod inom fältet, men därutöver presenterar våra publikationer ett överdåd av empiriskt material som kan ligga till grund för ny forskning.
Bidragsförvaltare
Stockholms universitet
Diarienummer
M15-0343:1
Summa
SEK 43 885 000,000
Stödform
RJ Program
Ämne
Litteraturvetenskap
År
2015