Paula Mulinari

"Malmö funkar inte utan vårt arbete" En studie om utlandsfödda kvinnors arbestmarknads deltagande.

De hinder som kvinnor med migrant bakgrund möter vid inträdet på arbetsmarknaden utgör en utmaning för dem som individer, för deras familjer samt för Malmö. Projektet tar utgångspunkt i Malmö Kommissionens ambition att skapa en social agenda för hållbar och social sammanhållning. Projektet har två följande syften:
att analysera den gemensamma och diversifierade erfarenheter på arbetsmarknaden för kvinnor med migrant bakgrund och genom dessa berättelser identifiera de aktörer som är centrala för att skapa broar och en hållbar position på arbetsmarknaden
att i samarbete med kvinnor med migrant bakgrund, kommunala anställda, och civila samhällets organisationer skapa en rad "goda exempel" som kan användas för inträde i arbetslivet för grupper som är utanför arbetsmarknaden. Projektet bygger på en kvalitativ inspirerade mix-metod, och består av 60 intervjuer med migrant kvinnor i olika arbetsmarknads situationer (arbetslösa mer än två år, i högutbildade arbeten, mellan skola och arbete), samt 20 kommunanställda med ansvar för frågorna. Vidare analyser kommunala dokument om integration och genus. Slutligen består projektet av forskarcirklar med kvinnor med migrant bakgrund, anställda i kommunen och andra central aktörer för att skapa "goda exempel".
Projektets centrala bidrag är att identifiera jämställdhets utmaningar utifrån kvinnor med migrant bakgrund och att utveckla möjliga "goda exempel" med syfte att stödja och fördjupa jämställdhet bland kvinnor med migrant bakgrund.
Slutredovisning
Vetenskaplig sammanfattning.
Projektets titel ” ’Malmö funkar inte utan vårt arbete’ En studie om utlandsfödda kvinnors arbetsmarknads deltagande”

Projektet syftade till att analysera gemensamma och diversifierade erfarenheter på arbetsmarknaden för kvinnor med migrantbakgrund och att genom dessa berättelser identifiera de aktörer som är centrala för att skapa broar och en hållbar position på arbetsmarknaden. Syftet var vidare att i samarbete med kvinnor med migrantbakgrund, kommunala anställda, och civila samhällets organisationer skapa en rad “goda exempel” som kan användas för inträde i arbetslivet för grupper som är utanför arbetsmarknaden. Teoretiskt var projektet influerat av begreppet conviviality (Simmel 1997; Gilroy 2004) samt intersektionalitet (Mirza 2017). Studien bygger på intervjuer med migrantkvinnor som är arbetslösa och migrantkvinnor som har arbetet, samt anställda inom den kommunala förvaltningen. Studien bygger vidare på centrala dokument från såväl stat och kommunen som på olika sätt riktar sig mot gruppen. Jag redogör här nedan först för vilka framgångsfaktorer som identifieras genom projektet, och sedan för projektets vetenskapliga bidrag.


Framgångsfaktorer i arbetsmarknadsarbetet: långsiktighet och hållbarhet.
Ett av projektets syften var att utifrån intervjuer med både arbetslösa kvinnor och kvinnor som hade arbetet identifiera möjliga ”goda exempel” och urskilja vilka framgångsfaktorer de
identifierade både i sina liv och i organisationerna som de menade stärkte möjligheterna till en långsiktigt och socialt hållbar försörjning. Nedan listar jag fem av de framgångsfaktorer som identifierats av projektet.
Den första är att de projekt som lyfts fram som framgångsrika och meningsfulla är de projektet som hade klara slutmål och tydliga syften (Mulinari 2021b). Det är projekten som kan leda till en hållbar och långsiktig försörjning, och inte projekt som på olika sätt förstärker en redan prekär livssituation genom till exempel tidsbegränsade anställningar och praktiker (Mulinari 2018). I likhet med annan forskning pekar mina resultat på att de arbetsmarknadsprojektens som ofta leder till arbete, är de som är mest liknade reguljärt arbete (Mulinari 2020).
Den andra framgångsfaktorn som identifierades av både arbetslösa, arbetsmarknadssekreterare och de som hade arbete var verksamheter och projekt som erbjöd olika typer av paketlösningar, som förenade studier inom efterfrågade yrken, praktik och studier. I hög utsträckning efterfrågades projekt där deltagarna fick lön för sitt arbete och sina studier då att ta lån ofta uppfattades som ett för omfattande ekonomiskt risktagande som man inte var övertygad om skulle leda till arbete. Detta gällde framförallt de som var i högre ålder (Mulinari 2021b).
Den tredje framgångsfaktorn som identifieras är vikten av att organisationen, i detta fall kommunen, hade ett bemötande som byggde på en förståelse för deltagarnas livssituation. Detta innebär ett erkännande av de omfattande både myndighetspussel och livspussel som kvinnorna behöver lägga. Men det innebär också ett erkännande och kunskap om de omfattande utmaningar kvinnorna möter i form av rasism och diskriminering i och utanför arbetslivet. Det behöver vara ett bemötande som varken kulturaliserar, patologiserar eller offerförklarar dem, utan snarare ett bemötande som utgår från de reala livsvillkoren de befinner sig i (Mulinari 2018). Genom att utgå från kvinnornas levnadsvillkor kan det skapas stödsystem inom organisationerna som möjliggör att kraven som åläggs dem kan uppnås.
Den fjärde framgångsfaktorn är att skapa system som inte skapar motsatta logiker och krav. Flera av deltagarna och de kvinnorna som hade arbete erfar att olika myndigheter ställer krav ofta utan att koordinera med varandra, vilket ledde till omfattande stress. I vissa verksamheter och projekt koordinerades de olika organisationernas krav och mål. Detta innebär att mydighetstressen hos deltagarna minskade och det var lättare att fokusera på studier och arbete.
Den femte framgångsfaktorn är att den kommunala verksamheten ofta uppfattas som bättre på att rusta än till exempel arbetsförmedlingen. Deltagarna i den kommunala verksamheten uppfattar att de oftare får mer stöd inom den kommunala arbetsmarknadskomplexet än vad de tidigare fått på till exempel Arbetsförmedlingen (Mulinari 2020). Det pekar på att det finns mer fokus på frågor om bemötande och inflytande inom kommunen, och att det finns en större förmåga att förena krav med infrastrukturella åtgärder som möjliggör att kunna uppfylla kraven. Samtidigt betonar de anställda arbetsmarknadssekreterarna att kraven på dem ökar, men att resurserna inte gör det. Tidigare forskningen har ofta fokuserat på de disciplinära praktikerna inom arbetsmarknadskomplexet. Även om mitt material visar på liknande praktiker, till exempel genom projektens fokus på att deltagarna på olika sätt skall bli anställningsbara genom att bli jämställda (Mulinari 2018; 2020b) betonar flera av deltagarna att den kommunala verksamheten också fyller en funktion i att skapa sammanhang och gemenskap. Dessa gemenskaper är, visar mitt material, fundamentalt för långsiktigt kunna få arbete. Av de intervjuade som tidigare varit arbetslösa och som sedan fått arbete, har många av dem fått arbete via kontakter de fått med andra arbetslösa.

Conviviality – gemenskaper och i särhållande
Mitt material visar, till skillnad från annan forskning, att deltagarna – både de som är arbetslösa och de som har arbete – erfar den kommunala arbetsmarknadspraktiken som något som skapar gemenskap. Det skapas gemenskaper både mellan deltagare och mellan deltagare och anställda. Ofta delar de till exempel idéer om hur arbetet kan organiseras, om vilka behov som finns, om vilket stöd man behöver. Verksamheterna kan ge ett utrymme för kollektivitet och rum där deltagarna kan utbyta erfarenheter och kontakter, som kan visa sig spela en avgörande roll i deras framtida liv.
Samtidigt finns det inom organisationen olika praktiker som skapar ett isärhållande och som därmed motarbetar de former för conviviality som uppstår. En form för isärhållande är vad jag har kallat för the policing of joy. Mitt material visar hur de anställda skapar praktiker som på olika sätt minskar deltagarnas möjlighet till gemenskap och glädje. Detta tar sig bland annat uttryck i en förväntan att man inte skall ta för stor organisatorisk plats, inte tala sina hemspråk. Det finns också inom organisationen en ovilja att ta deltagarnas kritik av verksamheterna på allvar (Mulinari 2021c). Denna policing of joy tar sig flera uttryck från allmänna interventioner till disciplinerade praktiker.
En annan form för isärhållande är oviljan att identifiera likheter i erfarenheter mellan de arbetslösa och de anställda. Även om mina intervjuer vissa på liknande erfarenheter, till exempel att man som kvinna tar ett större ansvar för det obetalda arbetet, eller liknande erfarenheter av viljan att arbeta färre timmar betonar de anställda i mötet med deltagarna ofta att Sverige är ett jämställt land, även om de i grunden inte alltid delar denna åsikt. De anställda som uppskattades mest av deltagarna var de anställda som på ett eller annat sätt försökte vissa på gemensamma erfarenheter och såg verksamheterna mer som en kollektiv läroprocess än en process som ska ”integrera” deltagarna. Isärhållandet upprätthålls genom osynliggörandet av de gemensamma erfarenheterna av till exempel könsojämlikheten som deltagarna och de anställda ofta delar, men också av erfarenheter av för mycket arbete, stress och ohälsa.

Paradoxernas politik i arbetsmarknadskomplexet
Ett av projektets centrala resultat är den paradoxala politiken som omgärdar de arbetslösa kvinnorna. De anställda inom kommunen betonar att samtidigt som de talas om vikten av evidens och utvärdering, finns det få försök att samla kunskapen som finns i organisationen och arbeta utifrån den. Tvärtom uppsattas det som om många av de politiska och organisatoriska krav som kommer uppifrån motverkar det arbete som man anser utgör centrala framgångsfaktorer. Jag har valt att kalla detta för paradoxernas politik i arbetsmarknadskomplexet. Jag redogör nedan för fyra av de paradoxer som omgärdar både de arbetslösa och de arbetsmarknadssekreterare som arbetar med dessa frågor.
En paradox som finns är mellan den offentliga diskursen om ”utlandsfödda kvinnor” och den vardagliga praktiken i kommunens arbetsmarknadskomplex. Mitt material visar hur den offentliga diskursen identifierar kvinnors arbetslöshet som orsakat av att de är utlandsfödda (se även Larsson 2019), medan både de arbetslösa kvinnorna, de kvinnor som har fått arbete och arbetsmarknadssekreterarna identifierar andra orsaker till arbetslösheten. Hos dessa finns en större fokus på frågor om diskriminering och rasism. Det finns en vilja att utmana dominerande föreställningar om gruppen som ”svag”, förtyckt och långt från arbetsmarknaden. Istället för att fokusera på gruppens olika ”brister” som man uppfattar görs på högre nivåer inom organisationen och även inom det politiska fältet, betonar de människor jag har intervjuat att sökarljuset bör riktas mot att identifiera vilka bister som finns inom arbetsmarknadskomplexet som på olika sätt försvårar övergången från arbetslöshet till hållbar försörjning. Det skapas därmed en paradox mellan å ena sidan kommunens anställda och de arbetslösas betoning på att det som behöver stärkas är de stödsystemen som finns inom arbetsmarknadspolitiken, och å andra sidan den politiska diskursen som allt mer lägger ansvaret för arbetslösheten på de enskilda individerna (Mulinari, Tahvilzadeh, & Kings (2021a).
Den andra politiska paradoxen som synliggörs i mitt material är att medan det på ett politiskt plan allt mer betonas att flödet mellan arbete och arbetslöshet behöver ske snabbt, betonar både de arbetslösa och arbetsmarknadssekreterarna att fokus borde vara på hur man rustar människor inför arbetslivet. Fokus på det snabba flödet menar både de som varit arbetslösa, de som är arbetslösa och kommunens anställda innebär en ökad risk att man förstärker welfare/workfare cirkulationen, där människor rör sig mellan korta perioder av arbete för att sedan återigen bli arbetslösa och vara i behov av ekonomiskt bistånd. Risken är därmed att man genom fokus på snabbhet riskerar att förlänga människors arbetslöshet då man inte rustar människor inför arbetslivet. De ökande kraven på att ”snabbt” komma ut i arbetslivet, erfares av både professionella och arbetslösa som en praktik som i grunden försvagade deltagarnas möjligheter till en på längre sikt hållbar arbetsmarknadsposition.
Den tredje paradoxen är att deltagarna såväl som anställda betonar behovet av en organisatorisk elasticitet för att kunna möta olika individers behov och viljor. Samtidigt ser de en ökad tendens mot en allt mer strömlinjeformad organisation. Starkt influerad av New Public Management förflyttas fokus, menar de anställda, från deltagarna och deras behov till att tillfredsställa politiska mål om snabbt inträde i arbetslivet. Bristen på elasticitet innebär ett minskat handlingsutrymme för de anställda, ett handlingsutrymme som de identifierar som centralt för att kunna rusta folk utifrån den position de befinner sig i. Samtidigt som organisationen i allt högre utsträckning betonar behovet av evidens, menar de anställda att det inom organisationen inte finns strategier för att kunna identifiera vilka framgångsfaktorer som redan finns. De anställda uppfattar att det sker få utvärderingar av verksamheter som kan identifiera vilka framgångsfaktorer som finns och vad som behöver utvecklas. Det finns därför bland både anställda och arbetslösa en svag tilltro till att vissa av de aktiviteterna som erbjuds faktiskt kommer att leda till arbete (Mulinari 2021c). Detta skapar en svag organisatorisk trovärdighet i relation till deltagarna. Man efterfrågar därför organisatorisk långsiktighet, som förmår hålla kvar i det som fungerar och bygga progression utifrån det.
En fjärde paradox är hur jämställhet används som ett argument på politiskt håll för att minska kvinnors sociala rättigheter, som till exempel rätten till ekonomiskt bistånd (Mulinari 2021b) eller föräldraledighet, samtidigt som både deltagarna och de anställda betonar att för att uppnå jämställdhet behövs det strukturella stödsystem snarare en begräsning av rättigheter.

Köande och rasifierade tidsojämlikheter
En annan av de centrala slutsatserna från projektet är vikten av att studera frågor kopplade till temporalitet, för att kunna utforska vilka former för ojämlikheter människor erfar. Medan det finns omfattande feministisk forskning om relationen mellan tid och könsojämlikheter finns det idag mycket begränsat med forskning om hur intersektionen mellan kön och ras påverkar tidsojämlikheten. Deltagarna som intervjuats, både de som är arbetslösa och de som har arbete, betonar att man ofta får gå en mycket längre väg till arbete än andra. Detta tar sig till exempel uttryck i att ens tidigare utbildningar inte värderas, och att ens tidigare arbete inte uppfattas som anpassningsbart till en svensk kontext. Mitt material visar att deltagarna upplever hur organisationen ”stjäl” deras tid, dels genom att tvinga in dem i praktiker utan tydliga mål och resultat, och dels genom att inte ta deras tid på allvar (Mulinari 2021c). Den långa väntan de arbetslösa ofta tvingas till innebär att de ofta också ”väljer” att delta i verksamheter mot riktade mot arbeten som de från början inte hade planerat att ta. Genom denna tidsorganisering pressar kommunen ofta deltagarna mot vissa delar av arbetsmarknaden. En viktig slutsats från projektet är behovet av mer forskning kring relationen mellan etnisk diskriminering och tid.

Professionernas politik
De finns idag relativt begränsat med forskning om arbetsmarknadssekreterare anställda hos kommunerna. Samtidigt är det en profession vars roll blir allt mer central, då det sker ett skifte från welfare till workfare. Arbetsmarknadssekreterarna inom kommunerna befinner sig ofta i gränslandet mellan dessa två. De utför ett mycket komplext arbete. Å ena sidan har de inte det myndighetsansvar som socialsekreterarna har, å andra sidan arbetar de idag gentemot grupper som ofta har omfattande sociala problem. Det innebär att de ofta saknar verktygen för att kunna bistå deltagarna i många centrala frågor så som boende eller kontakt med hälsovård, samtidigt som de skall hitta vägar mot arbete för deltagarna. Problemet som många identifierar är att deltagarna ofta behöver andra former av stöd än det som de själva kan bistå med. För de anställda innebär detta att de gör ett omfattande översättningsarbete mellan olika organisatoriska logiker och kunskapsfält. De anställda gör idag ett omfattande socialt arbete samtidigt om de saknar myndighetsansvaret att göra detta. Att de saknar myndighetsansvaret upplevs som både en fördel som en nackdel, fördel då de inte har tvingade åtgärder, nackdel då de å andra sidan inte kan sätta in insatser som de upplever att deltagarna kanske behöver. Framförallt upplevs det som att man som anställd ”tvingar” ut personer i arbete som möjligen skulle behöva ett socialt arbete snarare än en arbetsmarknadssekreterare. Kravet på att deltagarna snabbt skall ut i arbete, samtidigt som de grupper de arbetar gentemot ofta har komplexa ekonomiska och sociala problem, innebär för de anställda en ständig stress. Då kommunernas ansvar för arbetsmarknadspolitiken blir allt mer omfattande behövs det idag mer forskning om arbetsmarknadssekreterarnas arbetssituation. Deras kunskap kan vissa sig vara fundamental för att kunna skapa en mer långsiktig och hållbar arbetsmarknadspolitik för kommunerna.

Samverkan och projekt formade under perioden
•Beviljade anslag från Jämställdmyndigheten för att i samverkan med Internationella Kvinnoföreningen driva och utvärdera projektet Equal 2.0, som syftar till att utveckla metoder för ett intersektionellt jämställdhetsarbete.
•Forkarstudiecirckeln med anställda på analysenheten. Löpande under hösten 2019.
•Utvärdering av jämställdhetsarbete kring två arbetsmarknadsprojekt. 20180910.
•Del Medverkande i projektgrupp om digitalisering och medborgarinflytande. 2018-2019. Malmö Kommun Arbetsmarknads avdelning samt RISE.
•Medverkande i referensgruppen för projektet VI (ett projekt som ägs av
•Folkhögskoleförvaltningen Göteborg och medfinansieras av ESF vars mål är att unga vuxna som varken arbetar eller studerar, ska äga sin egen framtid, förbättra sin hälsa och närma sig jobb eller studier).
•Samverkan Malmö universitet och Hela Malmö kring att bygga en universitetens filial i Nydala (Malmö)

Urval av presentationer av projektet och dess resultat

•20200912 ”Arbetsmarknadskomplextet paradoxer” Presentation för Malmö Kraften.
•20200119.”Politikens paradoxer” Styrgruppen för delegationen för Unga och Nyanlända (DUA)
•20191202 ”Vägen in – en utvärdering” Styrgruppen för ESF-projektet ”Vägen in” (Arbetsförmedlingen, Malmö stad, ESF, Kommunal)
•Ledningsgruppen för Arbetsmarknads och socialförvaltningen, Malmö stad.
•20191119 ”de tar en massa tid att vara arbetslös” Rörelsernas Museum, Malmö stad.
•20190215 ”Att arbeta mitt i en paradox” Inspirationsdag för Malmö stads arbetsmarknadssekreterare.
•20180215 ”här i sverige är vi alla jämställda … eller” Yalla Sofielund (arbetsmarknadsprojekt Malmö stad)
Bidragsförvaltare
Malmö stad, Stadskontoret
Diarienummer
RMP17-0832:1
Summa
SEK 2 332 000,000
Stödform
RJ Flexit
Ämne
Genusstudier
År
2017