Receptivt förnuft – en aristotelisk undersökning

Detta projekt besvarar frågan om det mänskliga förnuftet kan innefatta en viss typ av receptivitet. Aristoteles hävdar att människans förnuft är receptivt både i sin redogörelse för hur principerna för vetenskaplig kunskap uppnås (Den andra analytiken 2.19) och i sin analys av det mänskliga förnuftet Om själen (bok 3). Hela tolkningstraditionen från senantiken till våra dagar har funnit detta påstående tvivelaktigt, och Aristoteles läsare har antingen helt enkelt förnekat det eller försökt bortförklara det. Det enda undantaget har varit Alexander av Afrodisias, professor i aristotelisk filosofi i Aten runt 200 vår tid, i hans Om själen – och även Alexander förnekar påståendet i sin lilla avhandling Om intellektet.

Detta projekt öppnar ett nytt kapitel i Aristotelesforskningen genom att visa att försöken att kringgå påståendet om förnuftets mottaglighet inte bara står i strid med vad Aristoteles uttryckligen säger utan också med ett antal av huvuddragen i hans filosofi, såsom hans metafysiska analys av begripliga objekt, teologi och embryologi.

Genom att visa hur påståendet om det mänskliga förnuftets receptivitet kan förklaras i Aristoteles filosofi, visar vi att ett liknande begrepp, om det kvalificeras på lämpligt sätt, är ett gångbart alternativ för dagens teorier om det mänskliga förnuftet, dess plats i världen och vår förmåga att uppnå kunskap.