Kunskapsserien: Om konsten att kommunicera och samverka bortom elfenbenstorn och marknadstorg genom serieteckningar
Det här kommunikationsprojektet syftar till att förmedla och skapa engagemang för forskningsresultat genom serieteckningar. Vi tar utgångspunkt i ett pågående forskningsprojekt som handlar om kunskapsproduktion i samverkan mellan olika sektorer och aktörer. Eftersom det projektet nu går in i en slutfas är det viktigt att inte bara kommunicera projektets resultat utan också skapa en större förståelse för samhällets långsiktiga kunskapsförsörjning. Att låta vetenskapen möta en konstgenre, och spegla resultaten med en ”annan blick”, erbjuder möjligheter att dels nå nya insikter, dels skapa intresse för den breda allmänheten i syfte att nå större förankring i samhället. Genom text och seriebilder kommer vi att undersöka utmaningar och vetenskapligt grundade strategier i syfte att stärka kunskapsproduktion i samverkan. Projektet grundar sig i insikten om att vi behöver hitta nya sätt att kommunicera forskning, utan att för den skull förminska forskningens betydelse och resultat. Vårt antagande är att serieformatet bjuder in en bredare målgrupp och väcker nyfikenhet. Detta torde skapa goda förutsättningar för att forskningen kan nyttiggöras av så många som möjligt, vilket ytterst är en demokratifråga. Genom att samarbeta med en serietecknare, med förhoppning att nå bortom de vetenskapliga rummen, avser vi kombinera text och seriebilder med målet om att förbättra förutsättningar för forskningskommunikation.
Slutredovisning
BAKGRUND, SYFTE OCH UTVECKLING
Det här kommunikationsprojektet tar utgångspunkt i den pågående debatten om falska nyheter och kunskapsresistens. Vetenskapens roll i samhället har kommit att ifrågasättas, och populistiska åsikter om huruvida vetenskap går att lita på har vuxit fram genom alternativa kommunikationskanaler och alternativa fakta. Samtidigt ser vi hur rådande incitamentsstrukturer inom akademin, där kvalitet mäts i antal vetenskapliga artiklar och citeringar, har lett till diskussioner om behovet att kommunicera ”nyttig” och ”meningsfull” forskning. I tider av mätbarhet och där styrningen av den högre utbildningen även ställer krav på genomslag skapas samtidigt beteenden som ytterligare riskerar att spä på misstron mot vetenskapens roll i samhället.
Vi ser två risker. Dels ser vi en risk i att forskaren enbart riktar sig till likasinnade och bidrar med texter som når och intresserar endast den egna lilla gruppen av forskare. Med det sprids en bild av forskaren som verklighetsfrånvänd, sittande i sitt elfenbenstorn, och som bara kommunicerar med de egna i jakten på meritering och antal vetenskapliga publikationer. Den andra risken, som kan ses som ett försök att råda bot på denna stereotypa bild av forskaren, är rop om att forskarsamhället behöver kommunicera mer till allmänheten. Med det sprids en motsatsbild, där forskaren i stället beskrivs som saluförande på marknadstorget. Vetenskapen ska göras begripbar, nyttig och relevant, vilket riskerar leda till ängslighet och en vilja att vara ”populär”. Att kommunicera ”populärvetenskapligt” riskerar i sig att leda till populism, genom att forskaren låter sig styras av andra gruppers tänkande och förväntningar på ”underhållning” och krav på enkla medialiserade ”svart-vita” svar.
Mot bakgrund av detta menar vi att vi behöver undersöka och hitta nya former för att kommunicera forskning och låta kunskapandets nyansrikedom ta plats. Ett sätt att göra det är att låta konst och vetenskap mötas. Det erbjuder möjligheter att spegla såväl forskningsprocessen som forskningsresultaten med en ”annan blick”, vilket kan beskrivas som en reflexiv lärprocess. Det kan också ses som ett sätt att värja sig mot kunskapsresistens. I skärningspunkten mellan konst och vetenskap skapas möjligheter att nå bortom grupptänkandet genom att det öppnar för nya tankar och gränsöverskridande dialoger. Initiativet till vårt kommunikationsprojekt tar också avstamp i forskningsprojektet ”Bortom torghandel och elfenbenstorn: En studie om integrerad vetenskap för hållbar kunskapsförsörjning” (FSK15-1081:1). I det arbetet identifierade vi ett behov av att undersöka nya sätt att samtala om och samtidigt nyansera synen på samverkan – som under lång tid har präglats av de två polariserade bilderna om forskaren. Syftet med det här projektet har därför varit att förmedla och skapa engagemang för forskningsresultat om hur kunskap kan utvecklas i samverkan mellan akademi och praktik. Vårt arbete med ”Kunskapsserien” har haft som ambition att kommunicera både forskningsprocessen och resultaten; vårt mål har varit att forskning ska få större förankring i samhället.
Vi har alltså arbetat parallellt med ”Kunskapsserien” och vårt forskningsprojekt om samverkan. Mikael Klintman valde att avstå sin roll i kommunikationsprojektet på grund av andra åtaganden. Det möjliggjorde att vi – Anna Jonsson, Maria Grafström och Axel Brechensbauer – kunde förlänga det här projektet och arbeta vidare med olika aktiviteter för att kommunicera resultaten av vårt kommunikationsprojekt.
GENOMFÖRANDE OCH MÅL
För att uppfylla projektets syfte valde vi att låta mötet mellan vetenskapen och konsten – i vårt fall seriekonsten – genomsyra vårt arbete med en essäsamling med fokus på samverkan mellan akademi och praktik, synen på kunskap och vetenskapens roll i samhället. Samtliga författare som bjöds in fick tydliga instruktioner om att deras essä skulle komma att tolkas med en seriebild. Projektet kom därför särskilt att utvecklas kring arbetet med essäsamlingen, vilket gav oss möjlighet att undersöka och utveckla förståelse för hur seriebilder kan vara en del av och bidra till vårt analysarbete. Att låta samarbetet genomsyra och vara en central del av arbetet med essäsamlingen, och inte bara låta serieformatet illustrera ett antal texter, bidrog till att vi bättre kunde nå syftet med projektet. Det har också möjliggjort att serieformatet har varit en del av vår egen process, vilket har bidragit till nya insikter om hur vi kan förstå och tala om forskningskommunikation. Under våra första 10 månader arbetade vi intensivt med att läsa och prata om essäsamlingens seriebilder och texter. I det arbetet blev det tydligt att vi alla både såg och läste in olika aspekter, vilket bidrog till nya tankar och reflektioner. Insikterna från vår egen process har vi valt att reflektera, skriva och samtala om och det är framför allt det som har varit i fokus för projektets resterande tid.
Vår målgrupp har varit beslutsfattare och den breda allmänheten. Det har varit en viktig utgångspunkt att försöka nå ut bredare – inte bara till de redan intresserade – eftersom vi då kan skapa ytterligare påverkan hos beslutsfattare. Greta Thunberg är ett bra exempel på kraften i ett samhälleligt engagemang – med utgångspunkt i vetenskap – som leder till förändring. Målet har varit att kommunicera forskning så att det kan inkludera personer oberoende av till exempel kön, etnicitet, ålder och utbildningsbakgrund. Det var också anledningen till att vi ville undersöka just seriekonstens betydelse för att förstå och kommunicera forskning.
Vi har löpande undersökt och diskuterat effekten av olika kommunikationskanaler, och kan konstatera att det främst är genom olika samtal till vilka vi har bjudits in som vi har fått bäst respons. Även om det är svårt att påvisa denna effekt i detalj har vårt försök väckt nyfikenhet och engagemang, och vi har fått möjlighet att presentera och diskutera vårt försök i flera olika sammanhang. Vi har även blivit intervjuade och deltagit i workshops för att ytterligare sprida kunskap om vårt projekt. De som har läst eller hört om vårt försök genom olika kanaler har uppskattat vårt initiativ. Det har inspirerat andra att utveckla mötet mellan konst och vetenskap och flera har också hört av sig för att diskutera möjligheterna med att använda serieformatet som en metod för att kommunicera forskning.
Resultatet av vårt projekt har lett till nya samarbeten och samtal. Anna Jonsson har också valts in i två expertgrupper för ökad förståelse för forskningskommunikation, dels Vetenskapsrådets (VR) förslag om ökat fokus på kommunikation i forskarutbildningen dels Vetenskap & Allmänhets (V&A) engagemang i det EU-finansierade projektet Rethink. Axel Brechensbauer har fått frågor om serieformatet och liknande uppdrag. På så vis har vi uppnått vårt mål om att nå ut med nya format. Se nedan om material och spridning.
ERFARENHETER OCH LÄRDOMAR
Lärdomarna är flera, vilka vi har diskuterat och skrivit om i olika sammanhang. En viktig lärdom är att mötet har öppnat upp för att synliggöra det antydda och icke-skrivna. Vi har fått nya insikter om hur visualisering kan bidra till forskningsarbetet, både vad gäller att förstå den egna processen och att förmedla dess betydelse för resultaten av densamma. I vårt fall har det handlat om att seriebilderna har lett till att nya idéer tillkommit, utmanats och konceptualiserats.
Mötet mellan vetenskap och konst har hittills främst diskuterats som ett sätt att kommunicera forskning – som ett sätt att nå ut med forskningsresultat till allmänheten. Lärdomar från vårt försök påminner om vikten av att förstå och använda det mötet som en del av den egna forskningsprocessen. Forskningskommunikation behöver förstås som en del av forskningsarbetet och att det inte enbart handlar om att kommunicera färdiga resultat ut till samhället. Det är också viktigt att skapa förutsättningar för att kommunicera inåt, till forskarsamhället.
Vår ambition med projektet har varit att sprida kunskap om hur serieformatet kan användas för att förmedla och skapa engagemang för forskning, i syfte att bidra till samhällets hållbara kunskapsförsörjning. Förhoppningen är att lärdomarna från vårt möte i förlängningen också kan bli användbara i kommunikation av andra forskningsprojekt.
MATERIAL OCH SPRIDNING
För att sprida material och information om vårt kommunikationsprojekt har vi använt oss av en rad olika kanaler. Vi har under namnet ”The Research Comic Group” skapat en hemsida och kopplat oss till Instagram och Twitter. Under ett antal veckor under 2020 valde vi att veckovis sprida och synliggöra de seriebilder som togs fram och publicerades i essäsamlingen tillsammans med citat från essäerna. Vi har också löpande spridit såväl skisser som foton från vår egen process för att på så sätt väcka intresse och nyfikenhet också för själva (kun)skapandet.
Inför vårt boksläpp i oktober 2019, och efter vårt debattinlägg i Dagens Nyheter, skickade vi essäsamlingen till ett antal utvalda personer. Den har skickats till ett antal ministrar, andra forskare som förespråkar kunskapens och bildningens roll i samhället och som engagerar sig i försök att hitta nya vägar till och från vetenskapen. Vi har även skickat boken till utvalda representanter för seriescenen, och delat ut den till personer i våra privata nätverk. För att nå ut bredare har vi också tryckt upp informationsfolders och vykort om vårt försök och våra seriebilder, som vi hoppas har nått ytterligare nyfikna. Detta material har delats ut löpande på olika platser runtom i Sverige, samt i Almedalen 2019.
För ytterligare spridning har vi fått fint stöd av, förutom av Riksbankens Jubileumsfond, såväl V&A som VR. De aktörer som ingår och medverkar i ”Forum för forskningskommunikation” har också, förutom att ha visat sitt intresse, bidragit till att sprida information om vårt kommunikationsprojekt. Se mer information nedan.
Det här kommunikationsprojektet tar utgångspunkt i den pågående debatten om falska nyheter och kunskapsresistens. Vetenskapens roll i samhället har kommit att ifrågasättas, och populistiska åsikter om huruvida vetenskap går att lita på har vuxit fram genom alternativa kommunikationskanaler och alternativa fakta. Samtidigt ser vi hur rådande incitamentsstrukturer inom akademin, där kvalitet mäts i antal vetenskapliga artiklar och citeringar, har lett till diskussioner om behovet att kommunicera ”nyttig” och ”meningsfull” forskning. I tider av mätbarhet och där styrningen av den högre utbildningen även ställer krav på genomslag skapas samtidigt beteenden som ytterligare riskerar att spä på misstron mot vetenskapens roll i samhället.
Vi ser två risker. Dels ser vi en risk i att forskaren enbart riktar sig till likasinnade och bidrar med texter som når och intresserar endast den egna lilla gruppen av forskare. Med det sprids en bild av forskaren som verklighetsfrånvänd, sittande i sitt elfenbenstorn, och som bara kommunicerar med de egna i jakten på meritering och antal vetenskapliga publikationer. Den andra risken, som kan ses som ett försök att råda bot på denna stereotypa bild av forskaren, är rop om att forskarsamhället behöver kommunicera mer till allmänheten. Med det sprids en motsatsbild, där forskaren i stället beskrivs som saluförande på marknadstorget. Vetenskapen ska göras begripbar, nyttig och relevant, vilket riskerar leda till ängslighet och en vilja att vara ”populär”. Att kommunicera ”populärvetenskapligt” riskerar i sig att leda till populism, genom att forskaren låter sig styras av andra gruppers tänkande och förväntningar på ”underhållning” och krav på enkla medialiserade ”svart-vita” svar.
Mot bakgrund av detta menar vi att vi behöver undersöka och hitta nya former för att kommunicera forskning och låta kunskapandets nyansrikedom ta plats. Ett sätt att göra det är att låta konst och vetenskap mötas. Det erbjuder möjligheter att spegla såväl forskningsprocessen som forskningsresultaten med en ”annan blick”, vilket kan beskrivas som en reflexiv lärprocess. Det kan också ses som ett sätt att värja sig mot kunskapsresistens. I skärningspunkten mellan konst och vetenskap skapas möjligheter att nå bortom grupptänkandet genom att det öppnar för nya tankar och gränsöverskridande dialoger. Initiativet till vårt kommunikationsprojekt tar också avstamp i forskningsprojektet ”Bortom torghandel och elfenbenstorn: En studie om integrerad vetenskap för hållbar kunskapsförsörjning” (FSK15-1081:1). I det arbetet identifierade vi ett behov av att undersöka nya sätt att samtala om och samtidigt nyansera synen på samverkan – som under lång tid har präglats av de två polariserade bilderna om forskaren. Syftet med det här projektet har därför varit att förmedla och skapa engagemang för forskningsresultat om hur kunskap kan utvecklas i samverkan mellan akademi och praktik. Vårt arbete med ”Kunskapsserien” har haft som ambition att kommunicera både forskningsprocessen och resultaten; vårt mål har varit att forskning ska få större förankring i samhället.
Vi har alltså arbetat parallellt med ”Kunskapsserien” och vårt forskningsprojekt om samverkan. Mikael Klintman valde att avstå sin roll i kommunikationsprojektet på grund av andra åtaganden. Det möjliggjorde att vi – Anna Jonsson, Maria Grafström och Axel Brechensbauer – kunde förlänga det här projektet och arbeta vidare med olika aktiviteter för att kommunicera resultaten av vårt kommunikationsprojekt.
GENOMFÖRANDE OCH MÅL
För att uppfylla projektets syfte valde vi att låta mötet mellan vetenskapen och konsten – i vårt fall seriekonsten – genomsyra vårt arbete med en essäsamling med fokus på samverkan mellan akademi och praktik, synen på kunskap och vetenskapens roll i samhället. Samtliga författare som bjöds in fick tydliga instruktioner om att deras essä skulle komma att tolkas med en seriebild. Projektet kom därför särskilt att utvecklas kring arbetet med essäsamlingen, vilket gav oss möjlighet att undersöka och utveckla förståelse för hur seriebilder kan vara en del av och bidra till vårt analysarbete. Att låta samarbetet genomsyra och vara en central del av arbetet med essäsamlingen, och inte bara låta serieformatet illustrera ett antal texter, bidrog till att vi bättre kunde nå syftet med projektet. Det har också möjliggjort att serieformatet har varit en del av vår egen process, vilket har bidragit till nya insikter om hur vi kan förstå och tala om forskningskommunikation. Under våra första 10 månader arbetade vi intensivt med att läsa och prata om essäsamlingens seriebilder och texter. I det arbetet blev det tydligt att vi alla både såg och läste in olika aspekter, vilket bidrog till nya tankar och reflektioner. Insikterna från vår egen process har vi valt att reflektera, skriva och samtala om och det är framför allt det som har varit i fokus för projektets resterande tid.
Vår målgrupp har varit beslutsfattare och den breda allmänheten. Det har varit en viktig utgångspunkt att försöka nå ut bredare – inte bara till de redan intresserade – eftersom vi då kan skapa ytterligare påverkan hos beslutsfattare. Greta Thunberg är ett bra exempel på kraften i ett samhälleligt engagemang – med utgångspunkt i vetenskap – som leder till förändring. Målet har varit att kommunicera forskning så att det kan inkludera personer oberoende av till exempel kön, etnicitet, ålder och utbildningsbakgrund. Det var också anledningen till att vi ville undersöka just seriekonstens betydelse för att förstå och kommunicera forskning.
Vi har löpande undersökt och diskuterat effekten av olika kommunikationskanaler, och kan konstatera att det främst är genom olika samtal till vilka vi har bjudits in som vi har fått bäst respons. Även om det är svårt att påvisa denna effekt i detalj har vårt försök väckt nyfikenhet och engagemang, och vi har fått möjlighet att presentera och diskutera vårt försök i flera olika sammanhang. Vi har även blivit intervjuade och deltagit i workshops för att ytterligare sprida kunskap om vårt projekt. De som har läst eller hört om vårt försök genom olika kanaler har uppskattat vårt initiativ. Det har inspirerat andra att utveckla mötet mellan konst och vetenskap och flera har också hört av sig för att diskutera möjligheterna med att använda serieformatet som en metod för att kommunicera forskning.
Resultatet av vårt projekt har lett till nya samarbeten och samtal. Anna Jonsson har också valts in i två expertgrupper för ökad förståelse för forskningskommunikation, dels Vetenskapsrådets (VR) förslag om ökat fokus på kommunikation i forskarutbildningen dels Vetenskap & Allmänhets (V&A) engagemang i det EU-finansierade projektet Rethink. Axel Brechensbauer har fått frågor om serieformatet och liknande uppdrag. På så vis har vi uppnått vårt mål om att nå ut med nya format. Se nedan om material och spridning.
ERFARENHETER OCH LÄRDOMAR
Lärdomarna är flera, vilka vi har diskuterat och skrivit om i olika sammanhang. En viktig lärdom är att mötet har öppnat upp för att synliggöra det antydda och icke-skrivna. Vi har fått nya insikter om hur visualisering kan bidra till forskningsarbetet, både vad gäller att förstå den egna processen och att förmedla dess betydelse för resultaten av densamma. I vårt fall har det handlat om att seriebilderna har lett till att nya idéer tillkommit, utmanats och konceptualiserats.
Mötet mellan vetenskap och konst har hittills främst diskuterats som ett sätt att kommunicera forskning – som ett sätt att nå ut med forskningsresultat till allmänheten. Lärdomar från vårt försök påminner om vikten av att förstå och använda det mötet som en del av den egna forskningsprocessen. Forskningskommunikation behöver förstås som en del av forskningsarbetet och att det inte enbart handlar om att kommunicera färdiga resultat ut till samhället. Det är också viktigt att skapa förutsättningar för att kommunicera inåt, till forskarsamhället.
Vår ambition med projektet har varit att sprida kunskap om hur serieformatet kan användas för att förmedla och skapa engagemang för forskning, i syfte att bidra till samhällets hållbara kunskapsförsörjning. Förhoppningen är att lärdomarna från vårt möte i förlängningen också kan bli användbara i kommunikation av andra forskningsprojekt.
MATERIAL OCH SPRIDNING
För att sprida material och information om vårt kommunikationsprojekt har vi använt oss av en rad olika kanaler. Vi har under namnet ”The Research Comic Group” skapat en hemsida och kopplat oss till Instagram och Twitter. Under ett antal veckor under 2020 valde vi att veckovis sprida och synliggöra de seriebilder som togs fram och publicerades i essäsamlingen tillsammans med citat från essäerna. Vi har också löpande spridit såväl skisser som foton från vår egen process för att på så sätt väcka intresse och nyfikenhet också för själva (kun)skapandet.
Inför vårt boksläpp i oktober 2019, och efter vårt debattinlägg i Dagens Nyheter, skickade vi essäsamlingen till ett antal utvalda personer. Den har skickats till ett antal ministrar, andra forskare som förespråkar kunskapens och bildningens roll i samhället och som engagerar sig i försök att hitta nya vägar till och från vetenskapen. Vi har även skickat boken till utvalda representanter för seriescenen, och delat ut den till personer i våra privata nätverk. För att nå ut bredare har vi också tryckt upp informationsfolders och vykort om vårt försök och våra seriebilder, som vi hoppas har nått ytterligare nyfikna. Detta material har delats ut löpande på olika platser runtom i Sverige, samt i Almedalen 2019.
För ytterligare spridning har vi fått fint stöd av, förutom av Riksbankens Jubileumsfond, såväl V&A som VR. De aktörer som ingår och medverkar i ”Forum för forskningskommunikation” har också, förutom att ha visat sitt intresse, bidragit till att sprida information om vårt kommunikationsprojekt. Se mer information nedan.