Under det långa tusentalet (ca 950-ca 1100 v.t.) uppstod i den ’bysantinska’ världen ett antal kärnberättelser som utgör basen för det vi idag kallar kristen ortodox kultur. En del var gamla berättelser som systematiskt kodifierades eller skrevs om, andra var nya eller lånades in från andra traditioner. De handlade om helgon och vanliga människor, om hjältar och djävlar, om intellektuella och dårar, placerade i bekanta sociala sammanhang eller i olika fantasilandskap. Dessa berättarvärldar korsade sekulära och religiösa gränser, omfattade både skrift- och bildkonst och involverade en mängd olika grupper, från aristokratiska miljöer till den gängse kyrkobesökaren eller skoleleven. Viktigt är att dessa berättarvärldar blev föremål för intensiv översättningsaktivitet, både från och till språken som användes av bysantinska eller ’bysantiniserande’ kristna: grekiska, arabiska, georgiska och fornkyrkoslaviska. Syftet med föreliggande program är att återuppliva, bevara och tillgängliggöra denna inflytelserika men försummade kulturella produktion. Vi vill studera den som en integrerad enhet ur tre olika perspektiv: a) berättande och modern narratologi; b) översättning och omskrivning mellan olika språk; c) medeltida bok-, skriv- och framförandekulturer. Genom att fokusera på dessa fyra huvudsakliga sammanflätade traditioner vill vi belysa de rika men komplexa mekanismer genom vilka bysantinska berättarvärldar uppstod och kom att bli tongivande under århundraden.