I det här projektet analyseras användningen av ljud i poetiska uttryck från små ö-regioner i syfte att kritiskt granska hur dessa artikulerar, begreppsliggör och söker gensvar hos naturkatastrofer. Hur kan vi lära oss från direkta reaktioner på naturkatastrofer som i allt högre drag drabbar människor i spåren av klimatkrisen? Hur kan litterära metoder fånga ett språk som samstämmer med regn som vräker ner, vatten som strömmar in och vindar som omkullkastar allt i deras väg? Anledningen till varför en sådan granskning är relevant kan tyckas självklar: medan klimatkrisen är global, upplevs den lokalt, i och genom våra kroppar, i och genom sorg och kamp. Ändå tenderar teorier kring Antropocen att utgå från planetära perspektiv. På samma sätt uppmärksammar ekokritik inom litteraturvetenskap ofta romanen och berättandet medan mindre, direkta uttryck hamnar i skymundan. Det här projektet angriper litteraturens roll i den pågående klimatkrisen från en annan vinkel genom att fokusera på karibiska lokala poetiska uttryck. Karibisk litteratur fungerar här som en utgångspunkt för att undersöka innovativa metodologier som gör det möjligt att fånga de ”immersiva,” eller uppslukande effekterna av den globala uppvärmningen, där ljud spelar en avgörande roll. Målet är att utveckla nya ekokritiska teorier genom att lyfta fram auditiva aspekter och analysera hur ljud vibrationer, resonans och ekon verkar som medel för att gestalta alternativa sätt att vara i en turbulent värld.