Att med huvudvikten vid Cicero (d. 43 f Kr), Tertullianus (d c 220), Donatus (mitten av 300-talet), Marius Victorinus (d c 350), Augustinus (d. 430), Boethius (d. 525), Priscianus (tidigt 500-tal), Pseudo-Dionysios Areopagita (c. 500, i upprepade latinska översättningar under medeltiden), de högmedeltida översättningarna av grekisk och arabisk filosofi och naturvetenskap, samt Nicolaus Cusanus (d. 1464) och Petrus Tartaretus (d. 1522 i Paris) undersöka aktiv ordbildning och termproduktion i latinet (främst inom områdena filosofi, teologi och grammatik) fram till ca år 1500, då renässanshumanismen introducerade nya språkideal, som delvis medförde en tillbakagång i den metodologiska medvetenheten.
Att med denna bas jämföra italienskans, franskans och engelskans tidiga termproduktion och dennas eventuella påverkan av vardagsspråket ( genom termer ur den aristoteliska begreppsapparaten samt modernspråkliga ordbildningar utvecklade ur adjektiv- och verbtyperna -icus, -ivus, -bilis, -ficus, -alis-; -are, -izare, -itas, -ista, co(n)-, pro-, prae-, per-, super-, circum-, non-, in-, multi-, sub-, super-, re-, ante-, trans-, intro-, etc). Undersökningen syftar till en monografi om den latinska terminologins historia. Den är av lingvistisk natur men har uppenbart många beröringspunkter med filosofi-, teologi-, grammatik- och allmän idéhistoria. På detta sätt läggs förhoppningsvis grunden till en framtida undersökning om terminologiernas historia efter renässanshumanismen och den naturvetenskapliga revolutionen.