Mödrar och söner i samtidslitteraturen: röster, kroppar, och tid

Denna studie analyserar framställningar av mor-son relationer i svensk tjugohundratalslitteratur där män skriver om sina mödrars liv. Jag menar att dessa sonliga själv/biografier ger utrymme åt skildringar av sonskap och moderskap som pågående förkroppsligade relationer genom livsloppet, och därmed också kan skapa förståelse för manligheter som länkade, emotionellt komplexa, processuella och relationellt konstruerade med mödrar och moderskap. Studiens unika perspektiv bidrar till såväl maskulinitets- och moderskapsstudier som till (feministiska) litteraturstudier, och erbjuder samtidigt viktiga motbilder till dominerande idéer om homosocial manlighet. Sönernas själv/biografier har vissa gemensamma drag, och studien tar upp tre centrala dimensioner av det sonliga berättandet: att ge mamman röst, att förkroppsliga mamman, och att berätta (livs)tid. Var och en av dessa dimensioner berör frågor om ålder, generation, genus, och klass; om minne; representationer och makt; och det etiska i att använda familjerelationer som litterärt ”stoff”. Det finns också många olikheter; skillnader i berättarstruktur, stil, ton, emfas och känslomässig laddning bidrar till att skapa en mångfald av berättelser om mor-son-relationen, och trots att huvudfokus ligger på mammans livsberättelse ger vissa även en bild av sonens egen utveckling. Kapitlen analyserar ett urval texter, vilka också kontextualiseras i relation till internationella exempel på sonligt berättande om mödrar.