Köns och genusperspektiv som indikatorer på kvalitet inom humaniora, samhälls- och utbildningsvetenskap
Forskningspolitik för att motverka könsdiskriminering inom akademin, som tidigare fokuserade på anställningsvillkor och karriärvägar för kvinnor, har utvidgats med riktlinjer om att integrera köns- och genusperspektiv i forskningens innehåll. Utvidgningen legitimeras utifrån att perspektiven inte uteslutande rör etiska och politiska värden, utan förbättrar forskningens kvalitet. Policyn vittnar om en institutionalisering av feministisk vetenskapsteoretisk kritik mot systematisk snedfördelning i peer review-systemet. Samtidigt är den föremål för meningsskiljaktigheter. Enligt vissa stärks den vetenskapliga objektiviteten med de nya riktlinjerna, medan andra menar att forskningen politiseras och vetenskapens värdeneutralitet sätts i fara. Tolkningen och tillämpningen av de nya kvalitetskriterierna aktualiserar dessa skillnader i synsätt på hur etiska värden kan införlivas i den vetenskapliga praktiken. Syftet med forskningsprojektet är att studera hur integrering av köns- och genusperspektiv som en indikator på vetenskaplig kvalitet tolkas och tillämpas inom humaniora, samhällsvetenskap och utbildningsvetenskap, där gränsen mellan etiska och politiska värden å ena sidan och vetenskapliga värden å andra sidan är särskilt svår att dra. Studien omfattar forskningspolitiska riktlinjer och debatter samt beviljade forskningsanslag och utvärderingar, samt intervjuer med projektledare och bedömare, som gjorts i de svenska forskningsråden FORTE och Vetenskapsrådet mellan åren 2018-2021.
Slutredovisning
Projektet har ur olika perspektiv belyst hur kravet som infördes 2016 om att köns- och genusperspektiv ska ingå som en bedömningsgrund för vetenskaplig kvalitet har påverkat svensk forskning. Syftet var att studera hur denna kvalitet tolkas och tillämpas inom humaniora, samhällsvetenskap och utbildningsvetenskap, det vill säga, inom ämnen där gränsen mellan etiska och politiska värden, å ena sidan, och vetenskapliga värden, å andra sidan, är särskilt svår att dra. Det empiriska materialet har bestått av forskningspolitiska riktlinjer och mediedebatter samt beviljade forskningsanslag och utvärderingar, som gjorts i de svenska forskningsråden FORTE och Vetenskapsrådet mellan åren 2018-2021, samt intervjuer med projektledare och bedömare.
Projektets huvudsakliga resultat är att policyn har haft ett mycket begränsat genomslag på vetenskapssamhällets epistemiska och institutionella praktiker. Granskare ägnar sig åt gränsdragningsarbete för att upprätthålla vad som anses som traditionellt vetenskapliga kvalitetskriterier i bedömningarna. Forskare anpassar sig till de formella kraven för att söka medel utan någon djupare övertygelse. I båda fallen pekar detta på ett stort glapp mellan formell efterlevnad och internaliserade värderingar hos de centrala aktörerna i forskningsfinansieringssystemet.
I artikeln “Equality is a quality!” publicerad i Science & Public Policy visar Lundgren, Söderberg och Carlsson med hjälp av bedömningar och intervjuer (2025) att granskningssystemet i hög grad fortsätter att styras av traditionella kvalitetsnormer. Även om köns- och genusperspektiv officiellt ingår i bedömningen får det sällan avgörande betydelse för betyget på forskningsansökningar. Bedömare tenderar att ge betydelse till köns- och genusperspektiv när utfallet bekräftar bedömningarna av de övriga kvalitetskriterierna.
Carlsson och Johansson Wilén undersöker i “It is controlling, but you don’t really care”, även den publicerad i Science and Public Policy (2024), hur forskare själva upplever dessa krav. Många anser att kravet på köns- och genusperspektiv kommer från politiskt håll och därmed saknar full legitimitet. De accepterar det som en form av styrning, men ofta på ett instrumentellt sätt: man följer reglerna eftersom de ingår i ansökningsprocessen, inte för att man anser att kraven förbättrar forskningen. Samtidigt uttrycker forskarna en vilja att bedriva samhällsrelevant forskning, men vill att legitimitet ska grundas i professionella normer eller samhälleliga behov – inte i toppstyrda direktiv.
Johansson Wilén i “Sex and Gender Perspectives as Quality?” i Nordic Journal of Feminist and Gender Research (2024) analyserar debatten kring införandet av köns och genusperspektiv som kvalitetsdimension och visar att den präglas av djupa epistemiska skiljelinjer. Förespråkarna beskriver det som ett sätt att förbättra forskningens robusthet, minska bias och öka samhällsnyttan, medan kritiker tolkar det som en ideologisk inblandning som hotar vetenskaplig objektivitet och akademisk frihet. Konflikten bygger ytterst på olika synsätt på vad vetenskap är, vilka värden den bör bära och hur relationen mellan forskning och politik ska se ut.
I artikeln ”Jämställdhetspolitik som ideologi eller vetenskap?” av Johansson Wilén, Carlsson och Söderberg i Tidskrift i genusvetenskap (2021) analyseras samma debatt men med fokus på hur jämställdhetsintegrering positioneras som antingen ideologi eller vetenskap. Författarna visar hur ideologibegreppet används som retoriskt vapen för att delegitimera jämställdhetsarbete, men argumenterar samtidigt för ett ”epistemiskt ideologibegrepp”, där man erkänner att all forskning är situerad och värdepräglad. De efterlyser ett mer konstruktivt samtal om hur värden och vetenskap samexisterar.
I två antologibidrag på svenska, ”Vetenskap och ideologi i debatten om forskningens autonomi” (2021) samt “Har den vetenskapliga metoden bytt politisk färg? Från postmodernism till post-sanning” (2025) reflekterar Söderberg mer allmänt kring det vetenskapsteoretiska problemet med hur gränsen dras mellan vetenskap och politik, med exempel hämtade från införandet av köns- och genusperspektiv som en indikator på vetenskaplig kvalité.
I artikeln ”Just another cell in the beehive”, som är under granskning när denna slutrapport skickas in, undersöker Johansson Wilén, Werner Sellbjer och Söderberg mångtydigheten i beteckningen ”köns och genusperspektiv”. Den feministiska vetenskapsteorins signum, att framhålla subjektskap och kroppsliga erfarenheter som källor till kunskap, och som därför potentiellt sätt kolliderar med traditionella, vetenskapliga kvalitétsideal, åberopades i mycket liten utsträckning i forskningsansökningarna. Fastän dessa teoretiska ansatser spelade en stor roll för att bereda väg för den aktuella policyn, var det andra tolkningar av köns- och genusvetenskap (ökad mångfald, intersektionalitet) som åberopades i ansökningarna.
Sammantaget visar dessa publikationer att införandet av köns- och genusperspektiv som kvalitetsindikator har lett till nya formkrav och retoriska positioneringar, men utan att i grunden stöpa om de vetenskapliga normerna och praktikerna. Traditionella kvalitetskriterier är även fortsättningsvis utslagsgivande i bedömningen av kvalitén på forskningsansökningar. Detta resultat står i kontrast till hur policyn debatterades i media vid tiden för dess införande. Anhängare uttryckte stora förhoppningar om att policyn inte bara skulle åtgärda orättvisor mellan män och kvinnor, utan att den också skulle resultera i ökad innovationskraft och bättre forskning. Kritiker varnade för att den politiskt motiverade styrningen av forskningens innehåll skulle omintetgöra fri forskning på svenska universitet. På ett mer allmänt plan har projektet bidragit till en fördjupad reflektion kring gränsdragningen mellan vetenskap och ideologi inom ett politikområde, jämställdhetspolitik, som kännetecknas av en hög grad av polarisering.
Projektet rönte stort intresse bland berörda parter och vi bjöds in att presentera preliminära resultat för forskningsrådet FORMAS, jämställdhetsmyndigheten, nationella genussekretariatet och dess norska motsvarighet, Kilden genderresearch. Därutöver presenterade vi artikelutkast på 6 akademiska seminarier och konferenspaper på 4 akademiska konferenser (se listan nedan för detaljer). Projektgruppen har hållit 2 interna arbetsmöten per år. Under det första året arbetade en forskningsassistent på deltid i projektet, Filippa Werner Sellbjer. Delvis tack vare meriterna och erfarenheterna som hon tillägnade sig som forskningsassistent i det här projektet fick hon senare en anställning som doktorand i vetenskapsteori.
Under projekttidens gång svängde de politiska vindarna kraftigt, såväl i Sverige som internationellt. Den politiska uppbackningen bakom det forskningspolitiska initiativet försvann. Därmed försvann även sprängkraften som frågan dessförinnan haft i forskarsamhället. Det var lärorikt att studera frågan mitt under ett sådant skifte, och se hur praktikerna förändrades fastän kriterierna och riktlinjerna förblev desamma. Det inspirerar oss att fortsätta utforska gränslandet mellan vetenskap och politik.
Empiriska och teoretiska insikter från detta projekt om relationen mellan experter, aktivister och beslutsfattare, liksom olika aktörers uppfattningar om legitimt politiskt inflytande, ligger till grund för ett nytt projektförslag från samma forskargrupp. Förslaget kommer att undersöka hur den ”epistemiska auktoriteten” hos medicinska experter och patienters erfarenhetsbaserade kunskap har förhandlats i ljuset av de politiserade debatterna kring könsbekräftande vård.
Projektets huvudsakliga resultat är att policyn har haft ett mycket begränsat genomslag på vetenskapssamhällets epistemiska och institutionella praktiker. Granskare ägnar sig åt gränsdragningsarbete för att upprätthålla vad som anses som traditionellt vetenskapliga kvalitetskriterier i bedömningarna. Forskare anpassar sig till de formella kraven för att söka medel utan någon djupare övertygelse. I båda fallen pekar detta på ett stort glapp mellan formell efterlevnad och internaliserade värderingar hos de centrala aktörerna i forskningsfinansieringssystemet.
I artikeln “Equality is a quality!” publicerad i Science & Public Policy visar Lundgren, Söderberg och Carlsson med hjälp av bedömningar och intervjuer (2025) att granskningssystemet i hög grad fortsätter att styras av traditionella kvalitetsnormer. Även om köns- och genusperspektiv officiellt ingår i bedömningen får det sällan avgörande betydelse för betyget på forskningsansökningar. Bedömare tenderar att ge betydelse till köns- och genusperspektiv när utfallet bekräftar bedömningarna av de övriga kvalitetskriterierna.
Carlsson och Johansson Wilén undersöker i “It is controlling, but you don’t really care”, även den publicerad i Science and Public Policy (2024), hur forskare själva upplever dessa krav. Många anser att kravet på köns- och genusperspektiv kommer från politiskt håll och därmed saknar full legitimitet. De accepterar det som en form av styrning, men ofta på ett instrumentellt sätt: man följer reglerna eftersom de ingår i ansökningsprocessen, inte för att man anser att kraven förbättrar forskningen. Samtidigt uttrycker forskarna en vilja att bedriva samhällsrelevant forskning, men vill att legitimitet ska grundas i professionella normer eller samhälleliga behov – inte i toppstyrda direktiv.
Johansson Wilén i “Sex and Gender Perspectives as Quality?” i Nordic Journal of Feminist and Gender Research (2024) analyserar debatten kring införandet av köns och genusperspektiv som kvalitetsdimension och visar att den präglas av djupa epistemiska skiljelinjer. Förespråkarna beskriver det som ett sätt att förbättra forskningens robusthet, minska bias och öka samhällsnyttan, medan kritiker tolkar det som en ideologisk inblandning som hotar vetenskaplig objektivitet och akademisk frihet. Konflikten bygger ytterst på olika synsätt på vad vetenskap är, vilka värden den bör bära och hur relationen mellan forskning och politik ska se ut.
I artikeln ”Jämställdhetspolitik som ideologi eller vetenskap?” av Johansson Wilén, Carlsson och Söderberg i Tidskrift i genusvetenskap (2021) analyseras samma debatt men med fokus på hur jämställdhetsintegrering positioneras som antingen ideologi eller vetenskap. Författarna visar hur ideologibegreppet används som retoriskt vapen för att delegitimera jämställdhetsarbete, men argumenterar samtidigt för ett ”epistemiskt ideologibegrepp”, där man erkänner att all forskning är situerad och värdepräglad. De efterlyser ett mer konstruktivt samtal om hur värden och vetenskap samexisterar.
I två antologibidrag på svenska, ”Vetenskap och ideologi i debatten om forskningens autonomi” (2021) samt “Har den vetenskapliga metoden bytt politisk färg? Från postmodernism till post-sanning” (2025) reflekterar Söderberg mer allmänt kring det vetenskapsteoretiska problemet med hur gränsen dras mellan vetenskap och politik, med exempel hämtade från införandet av köns- och genusperspektiv som en indikator på vetenskaplig kvalité.
I artikeln ”Just another cell in the beehive”, som är under granskning när denna slutrapport skickas in, undersöker Johansson Wilén, Werner Sellbjer och Söderberg mångtydigheten i beteckningen ”köns och genusperspektiv”. Den feministiska vetenskapsteorins signum, att framhålla subjektskap och kroppsliga erfarenheter som källor till kunskap, och som därför potentiellt sätt kolliderar med traditionella, vetenskapliga kvalitétsideal, åberopades i mycket liten utsträckning i forskningsansökningarna. Fastän dessa teoretiska ansatser spelade en stor roll för att bereda väg för den aktuella policyn, var det andra tolkningar av köns- och genusvetenskap (ökad mångfald, intersektionalitet) som åberopades i ansökningarna.
Sammantaget visar dessa publikationer att införandet av köns- och genusperspektiv som kvalitetsindikator har lett till nya formkrav och retoriska positioneringar, men utan att i grunden stöpa om de vetenskapliga normerna och praktikerna. Traditionella kvalitetskriterier är även fortsättningsvis utslagsgivande i bedömningen av kvalitén på forskningsansökningar. Detta resultat står i kontrast till hur policyn debatterades i media vid tiden för dess införande. Anhängare uttryckte stora förhoppningar om att policyn inte bara skulle åtgärda orättvisor mellan män och kvinnor, utan att den också skulle resultera i ökad innovationskraft och bättre forskning. Kritiker varnade för att den politiskt motiverade styrningen av forskningens innehåll skulle omintetgöra fri forskning på svenska universitet. På ett mer allmänt plan har projektet bidragit till en fördjupad reflektion kring gränsdragningen mellan vetenskap och ideologi inom ett politikområde, jämställdhetspolitik, som kännetecknas av en hög grad av polarisering.
Projektet rönte stort intresse bland berörda parter och vi bjöds in att presentera preliminära resultat för forskningsrådet FORMAS, jämställdhetsmyndigheten, nationella genussekretariatet och dess norska motsvarighet, Kilden genderresearch. Därutöver presenterade vi artikelutkast på 6 akademiska seminarier och konferenspaper på 4 akademiska konferenser (se listan nedan för detaljer). Projektgruppen har hållit 2 interna arbetsmöten per år. Under det första året arbetade en forskningsassistent på deltid i projektet, Filippa Werner Sellbjer. Delvis tack vare meriterna och erfarenheterna som hon tillägnade sig som forskningsassistent i det här projektet fick hon senare en anställning som doktorand i vetenskapsteori.
Under projekttidens gång svängde de politiska vindarna kraftigt, såväl i Sverige som internationellt. Den politiska uppbackningen bakom det forskningspolitiska initiativet försvann. Därmed försvann även sprängkraften som frågan dessförinnan haft i forskarsamhället. Det var lärorikt att studera frågan mitt under ett sådant skifte, och se hur praktikerna förändrades fastän kriterierna och riktlinjerna förblev desamma. Det inspirerar oss att fortsätta utforska gränslandet mellan vetenskap och politik.
Empiriska och teoretiska insikter från detta projekt om relationen mellan experter, aktivister och beslutsfattare, liksom olika aktörers uppfattningar om legitimt politiskt inflytande, ligger till grund för ett nytt projektförslag från samma forskargrupp. Förslaget kommer att undersöka hur den ”epistemiska auktoriteten” hos medicinska experter och patienters erfarenhetsbaserade kunskap har förhandlats i ljuset av de politiserade debatterna kring könsbekräftande vård.