Liberaliseringen av Jordaniens politiska kultur: Det nya Maan
Arabiska våren visade att demokratisering i arabvärlden sällan sker genom revolter mot en auktoritär regim, utan är beroende av långsammare förändringar. Men vad består sådana förändringar av? Projektet undersöker detta genom att studera ett konkret fall där politisk liberalisering är kopplat till en bred kulturell förändring: Transformeringen av den politiska och sociala kulturen i Maan, en ökenstad i södra Jordanien. Denna transformering handlar om framväxten av politiska partier, men också framväxten av vissa former av utbildning och socialt liv. Förändringen handlar inte bara om en ny nationell identitet eller ett starkare civilsamhälle, utan något annat, som flera unga Maanbor kallar infitāḥ (öppenhet) och kontrasterar mot det sociala och politiska landskap deras föräldrar vuxit upp i. Vad består denna infitāḥ av? Vad kan den lära oss om kulturella förutsättningar för politisk liberalisering i arabvärlden? Och hur skiljer sig denna ”öppenhet” från de ideal som associeras med liberalism i en europeisk kontext?
Det är dessa frågor denna studie vill besvara.
Slutredovisning
Projektets syfte, utveckling och genomförande
Den arabiska våren visade att det som följer på ett uppror mot ett auktoritärt styre sällan är demokrati. Demokratiseringsprocessen beror i stället på långsammare förändringar. Men vilka slags förändringar? Det här projektet besvarar den frågan genom att undersöka hur jordanska tjänstemän, lärare och politiska aktivister i kölvattnet av den arabiska våren förnyade deras förståelse av demokratisk kultur, med fokus på det de kallar infitah (öppenhet). Snarare än att signalera en ny nationell identitet eller ett starkare civilsamhälle beskriver infitah förändringar i politiska rörelser, utbildning och stadsliv som jordanier ställer i kontrast till det tidigare sociala och politiska landskapet.
Under projektets gång har jag bedrivit fältarbete i Maan, en ökenstad i södra Jordanien, som varit relativt isolerad tills ett universitet öppnades där för två decennier sedan och fört med sig studenter och akademiker från hela landet. Öppnandet av universitetet har förändrat provinsen – en förändring som flera av Maans invånare kallar infitah. Könsroller, den lokala ekonomin och klanernas juridiska funktioner har alla förändrats, och universitetet främjar idéer om tolerans och kulturrelativism. Även om de flesta invånare ser denna öppning som något positivt, medger även de mest liberala att öppenhet kan vara farlig: det är bra att vara öppen för nya perspektiv, men vissa kärnvärden måste skyddas. Jag har studerat dessa förändringar och hur aktörer i Maan, såsom universitetsledningen, hanterar de utmaningar som uppstår.
Under projektets gång har jag också fokuserat på tre förändringar inom den jordanska utbildningen, alla grundade i idén om öppenhet (infitah):
För det första, en omskrivning av grundskolans skolböcker. Sedan mitten av 2010-talet, men särskilt under de tidiga 2020-talen, har utbildningsdepartementet gradvis förändrat det religiösa innehållet i läromedlen. Målet, enligt utbildningsministern Mohammed Thnaibat, var att lära eleverna ”hur man är en moderat muslim, hur man respekterar andra, hur man lever i en miljö med många nationaliteter och olika etniska grupper.” Vice premiärministern uttryckte det mer rakt på sak: ”Vi vill se över läroplanerna eftersom vi har upptäckt att vissa av dem uppmuntrar till terrorism.” Förändringarna har varit kontroversiella och väckt protester samt uppfattningar om västerländsk inblandning i utbildningssektorn.
För det andra, främjandet av filosofi. Filosofi har varit ett kontroversiellt ämne sedan politisk islams uppgång på 1970-talet. Ämnet hade rykte om sig att vara ateistiskt – eftersom det byggde på sekulära snarare än islamiska källor – och togs bort från grundskolans läroplan i mitten av 1970-talet. En kort kurs i ämnet är nu obligatorisk för alla studenter vid Jordaniens största universitet, och sedan början av 2020-talet innehåller grundskolans skolböcker avsnitt om filosofi (logik, kritiskt tänkande samt begrepp från Platon, Aristoteles och Averroes). Denna förändring är en del av ett bredare mönster: sedan den arabiska våren har filosofi fått en mer framträdande roll i utbildningssystemen i flera arabstater, däribland Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.
För det tredje, en strävan hos olika skolor att exponera eleverna för ett mer pluralistiskt sätt att tänka.
Jag har gjort intervjuer och deltagit i universitetsföreläsningar med akademiker, höga tjänstemän och universitetsrektorer som främjar denna serie av liberala utbildningsreformer, och jag har bedrivit fältarbete på en skola som arbetar aktivt för infitah genom elevdebatter och andra undervisningsformer.
Under projektets gång har jag även studerat klanernas roll i de jordanska politiska valen genom etnografiskt fältarbete i Maan bland kampanjarbetare och genom intervjuer med kandidater till borgmästar-, kommun och parlamentsvalet. I Jordanien vinner klaner fler parlamentsplatser än politiska partier. Men hur vinner de valen? Forskare brukar ofta framhålla rollen av klientelism och patronage, men min forskning visar att även om användningen av klientelism förblir en central strategi, kan en klans organisatoriska kapacitet, känsla av sammanhållning och interna politik vara lika avgörande. Genom att fokusera på dessa bredare aspekter blir det också tydligt hur konkurrensen i politiska val förändrar klanerna – demokratiserar deras interna beslutsfattande, förändrar normer kring kvinnors politiska deltagande och till och med omdefinierar vad en klan är i dagens Jordanien.
________________________________________
Huvudsakliga resultat
Demokratiteori hävdar ofta att civilsamhälle, offentlig debatt och politisk inkludering fyller den demokratiska funktionen att exponera individer och grupper för andras erfarenheter, övertygelser och resonemang. Detta projekt visar att denna funktion också kan återfinnas i tre bredare strukturer av öppenhet, vilka inte definieras av sin plats utanför staten eller av sin grund i offentlighet eller inkludering.
För det första, en struktur av platser, där öppenhet står i kontrast till isolering. Platser förknippade med infitah, såsom universitetscampus, har en kulturell mångfald som skiljer dem från mer isolerade miljöer. Men blotta närvaron av människor med olika bakgrund räcker inte i sig för att en plats ska betraktas som öppen. Andra faktorer, såsom platsens socialitet, spelar också roll och kräver ofta medvetna insatser från dem som förvaltar dessa platser för att upprätthållas.
För det andra, en struktur av idéer, där öppenhet står i kontrast till rigiditet. I Jordanien har initiativ såsom införandet av filosofi som skolämne, liberala reformer av läroplanen och öppnandet av de politiska partiernas ideologiska utbildning alla drivits av en liknande idé: att röra sig bort från ett alltomfattande tankesystem mot ett som är mer öppet för verkligheten och för andra röster. Inom utbildning handlar detta inte främst om att uppmuntra studenter att tala fritt, utan om att lära dem särskilda sätt att lyssna, argumentera och tolka.
För det tredje, en struktur av auktoritet och beslutsfattande där resonemang (t.ex. rättfärdigande, motargument och övertalning) spelar en roll. Öppenhet står här i kontrast till militär disciplin liksom till makt som en personlig rättighet, där beslut inte behöver motiveras.
Ett fokus på öppenhet erbjuder ett alternativ till några av de vanligare ramverken för att förstå demokratisk förändring. Det mest dominerande begreppet i analyser av demokratisering i arabvärlden, likväl som globalt, är inte öppenhet utan makt, tillsammans med relaterade begrepp som motstånd. Inom denna tanketradition kretsar analysen kring maktbalansen mellan autokrater och deras motståndare. Vissa har fokuserat på den samhälleliga sidan av denna ekvation, genom att undersöka faktorer som den organiserade arbetarrörelsen, civilsamhället eller oppositionstekniker som ursprungligen utvecklades i Östeuropa. Andra har fokuserat på autokraternas maktkällor, såsom statsapparater som kan manipulera val, kontrollera medier och förtrycka oliktänkande.
Till skillnad från andra kända begrepp för ”öppnande” – såsom apertura, abertura och glasnost – som syftar på öppnandet av ett slutet politiskt system (det vill säga ökningen av politiska och medborgerliga friheter), syftar infitah på öppnandet av ett tidigare isolerat tänkesätt eller samhälle. Och till skillnad från ”civilsamhälle” hänvisar det inte till en sfär som bör skyddas från en alltför ingripande stat. Fokus ligger i stället på ett öppnande som kan ske inom staten såväl som inom familjen eller samhället.
Även om infitah, så som begreppet förstås i Jordanien, delvis handlar om öppenhet för dialog och resonemang, kan det särskiljas från andra begrepp som förknippar demokrati med förnuft, såsom ”borgerliga offentlighet” eller ”den deliberativ demokratin”. I dessa modeller framställs den ideala deliberationen som inkluderande, offentlig, rationell och grundläggande för det politiska samhället.
I kontrast till detta betonar politiska och pedagogiska aktörer i Jordanien att diskussioner präglade av infitah ofta inte kan ske offentligt. De måste i stället äga rum i miljöer skyddade från säkerhetstjänster och fientliga samhällskrafter, och de förlitar sig ofta på en retorik av smicker och halvsanningar snarare än på rak argumentation. Även om förespråkare för infitah har ideal om öppenhet och rationalitet, kämpar de med de sårbarheter som ligger i dessa ideal – med känslan av att offentlig, sanningsenlig diskussion är riskabel.
Projektets tre viktigaste resultat:
• Introducerar ”öppenhet” (infitah) som ett analytiskt ramverk för att förstå hur individer och grupper exponeras för andras erfarenheter, övertygelser och resonemang, en funktion som demokratiteori vanligtvis analyserar genom begrepp som civilsamhälle, offentlig debatt och politisk inkludering.
• Erbjuder ett alternativ till ramverk som analyserar demokratisk förändring och auktoritär motståndskraft i arabvärlden genom fokus på makt.
• Sammanlänkar socialantropologi, statsvetenskap och Mellanösternstudier genom att länka politisk aktivism, utbildningsreformer och urbana omvandlingar inom en och samma etnografiska framställning.
Forskningsresultaten har hittills lett till ett bokmanus (för närvarande under granskning), två publicerade artiklar och en tredje artikel under granskning. Jag har även presenterat forskningen vid akademiska konferenser, för den svenska ambassaden i Jordanien och för studentföreningar med inriktning på utrikesfrågor.
Den arabiska våren visade att det som följer på ett uppror mot ett auktoritärt styre sällan är demokrati. Demokratiseringsprocessen beror i stället på långsammare förändringar. Men vilka slags förändringar? Det här projektet besvarar den frågan genom att undersöka hur jordanska tjänstemän, lärare och politiska aktivister i kölvattnet av den arabiska våren förnyade deras förståelse av demokratisk kultur, med fokus på det de kallar infitah (öppenhet). Snarare än att signalera en ny nationell identitet eller ett starkare civilsamhälle beskriver infitah förändringar i politiska rörelser, utbildning och stadsliv som jordanier ställer i kontrast till det tidigare sociala och politiska landskapet.
Under projektets gång har jag bedrivit fältarbete i Maan, en ökenstad i södra Jordanien, som varit relativt isolerad tills ett universitet öppnades där för två decennier sedan och fört med sig studenter och akademiker från hela landet. Öppnandet av universitetet har förändrat provinsen – en förändring som flera av Maans invånare kallar infitah. Könsroller, den lokala ekonomin och klanernas juridiska funktioner har alla förändrats, och universitetet främjar idéer om tolerans och kulturrelativism. Även om de flesta invånare ser denna öppning som något positivt, medger även de mest liberala att öppenhet kan vara farlig: det är bra att vara öppen för nya perspektiv, men vissa kärnvärden måste skyddas. Jag har studerat dessa förändringar och hur aktörer i Maan, såsom universitetsledningen, hanterar de utmaningar som uppstår.
Under projektets gång har jag också fokuserat på tre förändringar inom den jordanska utbildningen, alla grundade i idén om öppenhet (infitah):
För det första, en omskrivning av grundskolans skolböcker. Sedan mitten av 2010-talet, men särskilt under de tidiga 2020-talen, har utbildningsdepartementet gradvis förändrat det religiösa innehållet i läromedlen. Målet, enligt utbildningsministern Mohammed Thnaibat, var att lära eleverna ”hur man är en moderat muslim, hur man respekterar andra, hur man lever i en miljö med många nationaliteter och olika etniska grupper.” Vice premiärministern uttryckte det mer rakt på sak: ”Vi vill se över läroplanerna eftersom vi har upptäckt att vissa av dem uppmuntrar till terrorism.” Förändringarna har varit kontroversiella och väckt protester samt uppfattningar om västerländsk inblandning i utbildningssektorn.
För det andra, främjandet av filosofi. Filosofi har varit ett kontroversiellt ämne sedan politisk islams uppgång på 1970-talet. Ämnet hade rykte om sig att vara ateistiskt – eftersom det byggde på sekulära snarare än islamiska källor – och togs bort från grundskolans läroplan i mitten av 1970-talet. En kort kurs i ämnet är nu obligatorisk för alla studenter vid Jordaniens största universitet, och sedan början av 2020-talet innehåller grundskolans skolböcker avsnitt om filosofi (logik, kritiskt tänkande samt begrepp från Platon, Aristoteles och Averroes). Denna förändring är en del av ett bredare mönster: sedan den arabiska våren har filosofi fått en mer framträdande roll i utbildningssystemen i flera arabstater, däribland Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.
För det tredje, en strävan hos olika skolor att exponera eleverna för ett mer pluralistiskt sätt att tänka.
Jag har gjort intervjuer och deltagit i universitetsföreläsningar med akademiker, höga tjänstemän och universitetsrektorer som främjar denna serie av liberala utbildningsreformer, och jag har bedrivit fältarbete på en skola som arbetar aktivt för infitah genom elevdebatter och andra undervisningsformer.
Under projektets gång har jag även studerat klanernas roll i de jordanska politiska valen genom etnografiskt fältarbete i Maan bland kampanjarbetare och genom intervjuer med kandidater till borgmästar-, kommun och parlamentsvalet. I Jordanien vinner klaner fler parlamentsplatser än politiska partier. Men hur vinner de valen? Forskare brukar ofta framhålla rollen av klientelism och patronage, men min forskning visar att även om användningen av klientelism förblir en central strategi, kan en klans organisatoriska kapacitet, känsla av sammanhållning och interna politik vara lika avgörande. Genom att fokusera på dessa bredare aspekter blir det också tydligt hur konkurrensen i politiska val förändrar klanerna – demokratiserar deras interna beslutsfattande, förändrar normer kring kvinnors politiska deltagande och till och med omdefinierar vad en klan är i dagens Jordanien.
________________________________________
Huvudsakliga resultat
Demokratiteori hävdar ofta att civilsamhälle, offentlig debatt och politisk inkludering fyller den demokratiska funktionen att exponera individer och grupper för andras erfarenheter, övertygelser och resonemang. Detta projekt visar att denna funktion också kan återfinnas i tre bredare strukturer av öppenhet, vilka inte definieras av sin plats utanför staten eller av sin grund i offentlighet eller inkludering.
För det första, en struktur av platser, där öppenhet står i kontrast till isolering. Platser förknippade med infitah, såsom universitetscampus, har en kulturell mångfald som skiljer dem från mer isolerade miljöer. Men blotta närvaron av människor med olika bakgrund räcker inte i sig för att en plats ska betraktas som öppen. Andra faktorer, såsom platsens socialitet, spelar också roll och kräver ofta medvetna insatser från dem som förvaltar dessa platser för att upprätthållas.
För det andra, en struktur av idéer, där öppenhet står i kontrast till rigiditet. I Jordanien har initiativ såsom införandet av filosofi som skolämne, liberala reformer av läroplanen och öppnandet av de politiska partiernas ideologiska utbildning alla drivits av en liknande idé: att röra sig bort från ett alltomfattande tankesystem mot ett som är mer öppet för verkligheten och för andra röster. Inom utbildning handlar detta inte främst om att uppmuntra studenter att tala fritt, utan om att lära dem särskilda sätt att lyssna, argumentera och tolka.
För det tredje, en struktur av auktoritet och beslutsfattande där resonemang (t.ex. rättfärdigande, motargument och övertalning) spelar en roll. Öppenhet står här i kontrast till militär disciplin liksom till makt som en personlig rättighet, där beslut inte behöver motiveras.
Ett fokus på öppenhet erbjuder ett alternativ till några av de vanligare ramverken för att förstå demokratisk förändring. Det mest dominerande begreppet i analyser av demokratisering i arabvärlden, likväl som globalt, är inte öppenhet utan makt, tillsammans med relaterade begrepp som motstånd. Inom denna tanketradition kretsar analysen kring maktbalansen mellan autokrater och deras motståndare. Vissa har fokuserat på den samhälleliga sidan av denna ekvation, genom att undersöka faktorer som den organiserade arbetarrörelsen, civilsamhället eller oppositionstekniker som ursprungligen utvecklades i Östeuropa. Andra har fokuserat på autokraternas maktkällor, såsom statsapparater som kan manipulera val, kontrollera medier och förtrycka oliktänkande.
Till skillnad från andra kända begrepp för ”öppnande” – såsom apertura, abertura och glasnost – som syftar på öppnandet av ett slutet politiskt system (det vill säga ökningen av politiska och medborgerliga friheter), syftar infitah på öppnandet av ett tidigare isolerat tänkesätt eller samhälle. Och till skillnad från ”civilsamhälle” hänvisar det inte till en sfär som bör skyddas från en alltför ingripande stat. Fokus ligger i stället på ett öppnande som kan ske inom staten såväl som inom familjen eller samhället.
Även om infitah, så som begreppet förstås i Jordanien, delvis handlar om öppenhet för dialog och resonemang, kan det särskiljas från andra begrepp som förknippar demokrati med förnuft, såsom ”borgerliga offentlighet” eller ”den deliberativ demokratin”. I dessa modeller framställs den ideala deliberationen som inkluderande, offentlig, rationell och grundläggande för det politiska samhället.
I kontrast till detta betonar politiska och pedagogiska aktörer i Jordanien att diskussioner präglade av infitah ofta inte kan ske offentligt. De måste i stället äga rum i miljöer skyddade från säkerhetstjänster och fientliga samhällskrafter, och de förlitar sig ofta på en retorik av smicker och halvsanningar snarare än på rak argumentation. Även om förespråkare för infitah har ideal om öppenhet och rationalitet, kämpar de med de sårbarheter som ligger i dessa ideal – med känslan av att offentlig, sanningsenlig diskussion är riskabel.
Projektets tre viktigaste resultat:
• Introducerar ”öppenhet” (infitah) som ett analytiskt ramverk för att förstå hur individer och grupper exponeras för andras erfarenheter, övertygelser och resonemang, en funktion som demokratiteori vanligtvis analyserar genom begrepp som civilsamhälle, offentlig debatt och politisk inkludering.
• Erbjuder ett alternativ till ramverk som analyserar demokratisk förändring och auktoritär motståndskraft i arabvärlden genom fokus på makt.
• Sammanlänkar socialantropologi, statsvetenskap och Mellanösternstudier genom att länka politisk aktivism, utbildningsreformer och urbana omvandlingar inom en och samma etnografiska framställning.
Forskningsresultaten har hittills lett till ett bokmanus (för närvarande under granskning), två publicerade artiklar och en tredje artikel under granskning. Jag har även presenterat forskningen vid akademiska konferenser, för den svenska ambassaden i Jordanien och för studentföreningar med inriktning på utrikesfrågor.