Självradering och glömskans materiella praktiker i 1800-talets Storbritannien
Ängslan kring personligt dataskydd kan framstå som unik för samtiden men tecken på denna oro fanns redan vid 1800-talet. Det här projektet behandlar historiska rädslor om ett påträngande lagringssystem genom att undersöka framväxten av självradering långt före GDPR. I takt med en växande medvetenhet om eftermäle och blivande kulturarv under 1800-talet började offentliga figurer förstöra de personliga minnessaker som skulle skyddas från framtidens uppmärksamhet. Medan en stor mängd historiska studier har fokuserat på hur minnet skapats under denna period, möjliggör detta fokus på glömska en ny berättelse om minnets avsiktlige raderande.
Projektet använder materialistiskt och sociologiskt perspektiv för att ställa frågor om hur, varför och med vilka effekter dessa glömskans praktiker växte fram. Genom tre fallstudier fokuserade på 1800-talets London undersöker det hur en rad kända personer vid denna tid ägnade sig åt att systematiskt bränna sina personliga artefakter. Viktig ny kunskap kommer att bidra till flera forskningsfält—kulturminnestudier, kändisskapets historia, kanonstudier samt mediehistoria—samtidigt som projektet ger ett historiskt perspektiv på EUs omdiskuterade nya rätt att bli bortglömd. Genom att synliggöra hur människor i det förflutna ansträngde sig för att raderas kastas nytt ljus på nutidens dilemma om kontrollen och framtiden för det digitala minnet.
Slutredovisning
Projektets syfte och utveckling
I dagens alltmer automatiserade digitala minnesregim är vi vana vid begär om glömska. När techjättarna lagrar allt vi gör online har diskussionen om rätten att bli bortglömd blivit självklar. Att det personliga dataskyddet har en längre historia bortom vår digitala samtid har däremot varit mindre uppmärksammat. Utgångspunkten för projektet var därför att frilägga episoder ur denna historia – närmare bestämt att undersöka hur och varför praktiker av ”självradering” växte fram bland 1800-talets författare.
Vad gjorde dessa författare för att skydda sina efterlämningar från framtida läsare? Vilken sorts radering tog de till för att forma sitt eftermäle inom den analoga tryckkulturens offentlighet? Hur påverkade förändrade villkor i minnes- och kändiskulturen att allt fler offentliga figurer började ta hand om sina spår? Och vad kan vi i dag lära av dessa försök för att utöva kontroll över personuppgifters efterliv?
Projektet har följt en tvådelad strategi för att hantera de ovanstående frågorna: den ena metodologisk, den andra empirisk. Det första spåret – delvis en effekt av pandemin då de tänkta arkivstudierna utomlands var omöjliga under större delen av projekttiden – handlade om att lägga grunden för att utforska radering som studieobjekt. Vad är detta egentligen för företeelse och hur kan vi närma oss det som forskningsområde? För att börja staka ut ”raderingsstudier” som fält, samarbetade jag med idé- och mediehistoriken Johan Fredrikzon, som på olika sätt utforskat raderingens roll i den tidiga digitiseringens kulturhistoria och som då gjorde en postdoc vid University of California, Berkeley.
Det andra spåret undersökte dessa frågor genom empiriska exempel från 1800-talets Storbritannien, med fokus på författaren Frances Burney (1752–1840). Hon försökte redigera och radera delar av sitt omfattande personarkiv inför eftervärlden. Burney är ett viktigt fall: dels för att hon reflekterade över sina egna raderingspraktiker och dels för att forskare i vissa fall har kunnat rekonstruera vad hon ville ta bort. Detta ger en ovanlig inblick i praktiker som annars är svåra att spåra. Självradering är till sin natur ett undflyende fenomen (rätt utförd brukar den försvinna).
Resultat
Det huvudsakliga resultatet av projektets första och mer övergripande del var att lägga en begreppslig och metodologisk grund för att möjliggöra studiet av radering, både som ett historiskt och som ett samtida fenomen. Denna ram gör det möjligt för forskare inom en rad olika discipliner att undersöka hur inte bara objekt som akter, brev och fotografier, utan även identiteter, data, byggnader och minnen kan försvinna från världen.
Medan tidigare forskning inom Memory Studies har betraktat radering främst som en negativ, ofta statligt centrerad process – de uppifrån kommande destruktionshandlingar som Paul Connerton beskriver som ”repressive erasure” – var vårt mål att öppna en större horisont av möjligheter. Med Connertons typologi över sju former av glömska som inspirationskälla föreslog vi följande typer av radering som verktyg för forskare att reflektera kring: ”repressive erasure”, ”protective erasure”, ”operational erasure”, ”amending erasure” samt ”calamitous or neglectful erasure”. Poängen var att visa att radering kan följa många olika logiker och praktiker – och inte är begränsad till, eller definierad av, exempelvis auktoritärt förtryck i statliga arkiv.
Projektets andra huvudsakliga resultat låg i att pröva den teoretiska ramen genom fallstudiet Frances Burney. Mer specifikt tolkade jag Burneys omfattande självarkivering och destruktion som ett exempel på ”protective erasure”. Snarare än att förstå hennes handlingar som en form av påtvingat förtryck innebar detta att betrakta hennes självradering som en form av agens – ett uttryck för handlingskraft inför sitt postuma rykte. Burneys raderingar var alltså proaktiva, självvalda och förebyggande: hennes sätt att utöva kontroll över framtidens arkiv. En effekt av detta angreppssätt var att kunna placera Burney som en del av ett tidigt 1800-talsmotstånd mot vad man uppfattade som den alltmer påträngande kändiskulturens krav och det växande minnessystemt. Denna kontextualisering förde också blicken bortom det huvudsakligen litterära fokus som länge har präglat Burney-forskningen och placerade hennes försök att forma sitt eftermäle inom en bredare logik av biografiskt motstånd genom ”protective erasure”.
Ett tredje resultat, som också utgick från Burney-fallet, rör sambandet mellan kön och radering. Litteraturvetaren Andrew Bennett har hävdat att romantikens växande upptagenhet vid eftervärlden i första hand var ett manligt fenomen – kvinnliga författare förknippades istället i hans tolkning med en mer passiv form av självutplåning. En sådan könskodad distansering från eftervärldens blick placerade kvinnlig självradering som ett uttryck för blyghet och en ovilja att ta plats i minneskulturens sfär, något som också speglade de svårigheter kvinnliga författare mötte när de försökte etablera sig offentligt under sin livstid. Enligt detta synsätt strävade manliga författare aktivt efter postum berömmelse, medan deras kvinnliga kollegor ödmjukt förväntade sig glömskan.
Men Burneys exempel pekar på något annat. Det visar delvis en kvinnlig författare som var minst lika upptagen av eftervärlden som samtida manliga kollegor som Wordsworth eller Hazlitt. Än viktigare visar det vilken sorts radering en sådan strävan efter framtida rykte kunde kräva. I en tid präglad av växande nyfikenhet på kändisars privata liv gjorde hon raderingen till ett verktyg för rykteshantering. Istället för att vittna om könad svaghet utgjorde Burneys ”protective erasure” ett sätt att utöva arkivmakt. Denna omförhandling av relationen mellan kön, radering och arkiv pekar mot en fruktbar riktning för vidare forskning: i vilken mån kan de komplexa och omtvistade förhandlingar som kvinnliga författare förde i offentligheten ha gjort dem särskilt lyhörda för självraderingens möjligheter – och dess potentiellt frigörande kraft? Hur såg relationen mellan kön och självradering ut under den period då sådana praktiker blev allt vanligare?
Spridning och samverkan
Projektets huvudsakliga vetenskapliga publikation är en artikel om radering som forskningsobjekt, publicerad i den nyligen etablerade Cambridge University Press-tidskriften ”Memory, Mind & Media”. Det var en särskilt lämplig publiceringskanal eftersom tidskriften – utöver att vara Open Access – lanserades för att främja tvärvetenskapligt utbyte inom minnesforskningens fält, särskilt mellan humanvetenskaperna och humaniora och samhällsvetenskap. Kort sagt gjorde detta det möjligt att nå en bredare krets av forskare vars arbete på olika sätt tangerar frågor om radering, än vad som hade varit möjligt inom en enskild disciplins publiceringsforum. Artikeln har haft stor spridning och hör till de mest nedladdade publikationerna under tidskriftens två första år.
Projektets andra vetenskapliga resultat är en artikel med titeln “Frances Burney and Protective Self-Erasure in Early Nineteenth-Century Britain”, som har skickats in till tidskriften ”Nineteenth-Century Contexts” och för närvarande är under granskning. Tidskriften valdes delvis för sin tvärvetenskapliga profil bortom litteraturstudier och delvis för sitt särskilda intresse för historiska studier med samtida relevans. Artikeln utvecklar den kontextualisering av Burneys raderingar som beskrivits ovan: den placerar hennes personliga arkivprojekt i relation till både kändiskulturens offentlighetskrav och en framväxande arkivmedvetenhet för att belysa dess subversiva potential.
Det sista resultatet är en essä om projektet för RJ:s årsbok, som planeras att publiceras på svenska och engelska nästa år (2026). Den har arbetstiteln ”Byråkrati och längtan efter glömska” och syftar till att göra projektets resultat tillgängliga för en bredare publik – särskilt genom att lyfta de mer principiella frågor som väcks kring glömskans politik i en tid av Big Data. Med utgångspunkt i en rad historiska exempel – från Kafka till Dickens – och med blicken mot vår egen samtid av övervakningskapitalism, visar essän att ”protective erasure” har en mångskiftande historia som vi fortfarande kan lära av.
Utöver samarbetet med Johan Fredrikzon kring utvecklingen av idéer om raderingsstudier har projektets resultat presenterats och diskuterats i flera olika sammanhang – nationellt, internationellt och i både akademiska och publika forum. Den metodologiska artikeln utvecklades vidare genom en workshop med nätverket ”Heritage Transformations” vid Uppsala universitet och genom idéhistoriska seminarier vid Stockholms och Uppsala universitet. Det empiriska fallet Burney presenterades vid den gemensamma konferensen för ”The British Association for Romantic Studies och The North American Society for the Study of Romanticism”, medan begreppet protective erasure diskuterades vid den årliga ”Memory Studies”-konferensen i Newcastle, Storbritannien. En öppen föreläsning om självradering och kulturarv hölls även vid Kungliga biblioteket (KB), inom ramen för serien ”Berättelser från KB”.
I dagens alltmer automatiserade digitala minnesregim är vi vana vid begär om glömska. När techjättarna lagrar allt vi gör online har diskussionen om rätten att bli bortglömd blivit självklar. Att det personliga dataskyddet har en längre historia bortom vår digitala samtid har däremot varit mindre uppmärksammat. Utgångspunkten för projektet var därför att frilägga episoder ur denna historia – närmare bestämt att undersöka hur och varför praktiker av ”självradering” växte fram bland 1800-talets författare.
Vad gjorde dessa författare för att skydda sina efterlämningar från framtida läsare? Vilken sorts radering tog de till för att forma sitt eftermäle inom den analoga tryckkulturens offentlighet? Hur påverkade förändrade villkor i minnes- och kändiskulturen att allt fler offentliga figurer började ta hand om sina spår? Och vad kan vi i dag lära av dessa försök för att utöva kontroll över personuppgifters efterliv?
Projektet har följt en tvådelad strategi för att hantera de ovanstående frågorna: den ena metodologisk, den andra empirisk. Det första spåret – delvis en effekt av pandemin då de tänkta arkivstudierna utomlands var omöjliga under större delen av projekttiden – handlade om att lägga grunden för att utforska radering som studieobjekt. Vad är detta egentligen för företeelse och hur kan vi närma oss det som forskningsområde? För att börja staka ut ”raderingsstudier” som fält, samarbetade jag med idé- och mediehistoriken Johan Fredrikzon, som på olika sätt utforskat raderingens roll i den tidiga digitiseringens kulturhistoria och som då gjorde en postdoc vid University of California, Berkeley.
Det andra spåret undersökte dessa frågor genom empiriska exempel från 1800-talets Storbritannien, med fokus på författaren Frances Burney (1752–1840). Hon försökte redigera och radera delar av sitt omfattande personarkiv inför eftervärlden. Burney är ett viktigt fall: dels för att hon reflekterade över sina egna raderingspraktiker och dels för att forskare i vissa fall har kunnat rekonstruera vad hon ville ta bort. Detta ger en ovanlig inblick i praktiker som annars är svåra att spåra. Självradering är till sin natur ett undflyende fenomen (rätt utförd brukar den försvinna).
Resultat
Det huvudsakliga resultatet av projektets första och mer övergripande del var att lägga en begreppslig och metodologisk grund för att möjliggöra studiet av radering, både som ett historiskt och som ett samtida fenomen. Denna ram gör det möjligt för forskare inom en rad olika discipliner att undersöka hur inte bara objekt som akter, brev och fotografier, utan även identiteter, data, byggnader och minnen kan försvinna från världen.
Medan tidigare forskning inom Memory Studies har betraktat radering främst som en negativ, ofta statligt centrerad process – de uppifrån kommande destruktionshandlingar som Paul Connerton beskriver som ”repressive erasure” – var vårt mål att öppna en större horisont av möjligheter. Med Connertons typologi över sju former av glömska som inspirationskälla föreslog vi följande typer av radering som verktyg för forskare att reflektera kring: ”repressive erasure”, ”protective erasure”, ”operational erasure”, ”amending erasure” samt ”calamitous or neglectful erasure”. Poängen var att visa att radering kan följa många olika logiker och praktiker – och inte är begränsad till, eller definierad av, exempelvis auktoritärt förtryck i statliga arkiv.
Projektets andra huvudsakliga resultat låg i att pröva den teoretiska ramen genom fallstudiet Frances Burney. Mer specifikt tolkade jag Burneys omfattande självarkivering och destruktion som ett exempel på ”protective erasure”. Snarare än att förstå hennes handlingar som en form av påtvingat förtryck innebar detta att betrakta hennes självradering som en form av agens – ett uttryck för handlingskraft inför sitt postuma rykte. Burneys raderingar var alltså proaktiva, självvalda och förebyggande: hennes sätt att utöva kontroll över framtidens arkiv. En effekt av detta angreppssätt var att kunna placera Burney som en del av ett tidigt 1800-talsmotstånd mot vad man uppfattade som den alltmer påträngande kändiskulturens krav och det växande minnessystemt. Denna kontextualisering förde också blicken bortom det huvudsakligen litterära fokus som länge har präglat Burney-forskningen och placerade hennes försök att forma sitt eftermäle inom en bredare logik av biografiskt motstånd genom ”protective erasure”.
Ett tredje resultat, som också utgick från Burney-fallet, rör sambandet mellan kön och radering. Litteraturvetaren Andrew Bennett har hävdat att romantikens växande upptagenhet vid eftervärlden i första hand var ett manligt fenomen – kvinnliga författare förknippades istället i hans tolkning med en mer passiv form av självutplåning. En sådan könskodad distansering från eftervärldens blick placerade kvinnlig självradering som ett uttryck för blyghet och en ovilja att ta plats i minneskulturens sfär, något som också speglade de svårigheter kvinnliga författare mötte när de försökte etablera sig offentligt under sin livstid. Enligt detta synsätt strävade manliga författare aktivt efter postum berömmelse, medan deras kvinnliga kollegor ödmjukt förväntade sig glömskan.
Men Burneys exempel pekar på något annat. Det visar delvis en kvinnlig författare som var minst lika upptagen av eftervärlden som samtida manliga kollegor som Wordsworth eller Hazlitt. Än viktigare visar det vilken sorts radering en sådan strävan efter framtida rykte kunde kräva. I en tid präglad av växande nyfikenhet på kändisars privata liv gjorde hon raderingen till ett verktyg för rykteshantering. Istället för att vittna om könad svaghet utgjorde Burneys ”protective erasure” ett sätt att utöva arkivmakt. Denna omförhandling av relationen mellan kön, radering och arkiv pekar mot en fruktbar riktning för vidare forskning: i vilken mån kan de komplexa och omtvistade förhandlingar som kvinnliga författare förde i offentligheten ha gjort dem särskilt lyhörda för självraderingens möjligheter – och dess potentiellt frigörande kraft? Hur såg relationen mellan kön och självradering ut under den period då sådana praktiker blev allt vanligare?
Spridning och samverkan
Projektets huvudsakliga vetenskapliga publikation är en artikel om radering som forskningsobjekt, publicerad i den nyligen etablerade Cambridge University Press-tidskriften ”Memory, Mind & Media”. Det var en särskilt lämplig publiceringskanal eftersom tidskriften – utöver att vara Open Access – lanserades för att främja tvärvetenskapligt utbyte inom minnesforskningens fält, särskilt mellan humanvetenskaperna och humaniora och samhällsvetenskap. Kort sagt gjorde detta det möjligt att nå en bredare krets av forskare vars arbete på olika sätt tangerar frågor om radering, än vad som hade varit möjligt inom en enskild disciplins publiceringsforum. Artikeln har haft stor spridning och hör till de mest nedladdade publikationerna under tidskriftens två första år.
Projektets andra vetenskapliga resultat är en artikel med titeln “Frances Burney and Protective Self-Erasure in Early Nineteenth-Century Britain”, som har skickats in till tidskriften ”Nineteenth-Century Contexts” och för närvarande är under granskning. Tidskriften valdes delvis för sin tvärvetenskapliga profil bortom litteraturstudier och delvis för sitt särskilda intresse för historiska studier med samtida relevans. Artikeln utvecklar den kontextualisering av Burneys raderingar som beskrivits ovan: den placerar hennes personliga arkivprojekt i relation till både kändiskulturens offentlighetskrav och en framväxande arkivmedvetenhet för att belysa dess subversiva potential.
Det sista resultatet är en essä om projektet för RJ:s årsbok, som planeras att publiceras på svenska och engelska nästa år (2026). Den har arbetstiteln ”Byråkrati och längtan efter glömska” och syftar till att göra projektets resultat tillgängliga för en bredare publik – särskilt genom att lyfta de mer principiella frågor som väcks kring glömskans politik i en tid av Big Data. Med utgångspunkt i en rad historiska exempel – från Kafka till Dickens – och med blicken mot vår egen samtid av övervakningskapitalism, visar essän att ”protective erasure” har en mångskiftande historia som vi fortfarande kan lära av.
Utöver samarbetet med Johan Fredrikzon kring utvecklingen av idéer om raderingsstudier har projektets resultat presenterats och diskuterats i flera olika sammanhang – nationellt, internationellt och i både akademiska och publika forum. Den metodologiska artikeln utvecklades vidare genom en workshop med nätverket ”Heritage Transformations” vid Uppsala universitet och genom idéhistoriska seminarier vid Stockholms och Uppsala universitet. Det empiriska fallet Burney presenterades vid den gemensamma konferensen för ”The British Association for Romantic Studies och The North American Society for the Study of Romanticism”, medan begreppet protective erasure diskuterades vid den årliga ”Memory Studies”-konferensen i Newcastle, Storbritannien. En öppen föreläsning om självradering och kulturarv hölls även vid Kungliga biblioteket (KB), inom ramen för serien ”Berättelser från KB”.