Kulturell diplomati, litteratur och politik hos Aino Kallas, Hella Wuolijoki och Elin Wägner ca 1900–1950
Aino Kallas (f. 1878), Hella Wuolijoki (f. 1886) och Elin Wägner (f. 1882) är idag erkända författare i Finland, Estland och Sverige och deras bidrag till de nationella litteraturhistorierna är obestridlig. Men under sin livstid bidrog alla tre till flera av tidens politiska och sociala rörelser så som den socialistiska rörelser, nationalistiska självständighetsrörelser och kvinnorörelser. De politiska aspekterna nämns i tidigare forskningen men ofta har det varit svårt att samtidigt lyfta fram det framstående litterära och det tydligt politiska. I det här projektet gör jag flera parallella läsningar av det politiska och det litterära, och det nationella och internationella. Syftet är att förstå flödet mellan det litterära och politiska som ömsesidigt berikande.
Teoretiskt bidrar projektet till ett forskningsfält som binder samman humanistiska kulturstudier med mer statsvetenskapligt orienterade discipliner där begreppen kulturell diplomati, soft power och interkulturell mediering är nyckelbegrepp. Genom att föra samman mina tidigare individfokuserade studier kommer resultatet att ge en fördjupad förståelse för de samhälleliga mekanismer som möjliggjorde, styrde och begränsade litterära kvinnors synlighet som politiska aktörer.
Projektet inkluderar en vistelse i Wien och en kombinerad vistelse i Helsingfors/Tallinn/Tartu för att diskutera resultat och genomföra nödvändiga arkivstudier.
Teoretiskt bidrar projektet till ett forskningsfält som binder samman humanistiska kulturstudier med mer statsvetenskapligt orienterade discipliner där begreppen kulturell diplomati, soft power och interkulturell mediering är nyckelbegrepp. Genom att föra samman mina tidigare individfokuserade studier kommer resultatet att ge en fördjupad förståelse för de samhälleliga mekanismer som möjliggjorde, styrde och begränsade litterära kvinnors synlighet som politiska aktörer.
Projektet inkluderar en vistelse i Wien och en kombinerad vistelse i Helsingfors/Tallinn/Tartu för att diskutera resultat och genomföra nödvändiga arkivstudier.
Slutredovisning
Slutrapport
Kulturell diplomati, litteratur och politik hos Aino Kallas, Hella Wuolijoki och Elin Wägner ca 1900–1950 är ett projekt om kvinnliga intellektuella i Europa och deras transnationella roller som aktörer för transnationell kulturell och politisk spridning. Projektet bidrar med ett nordiskt-baltiskt perspektiv till det teoretiska och empiriska arbetet som sedan länge fokuserat på kvinnors deltagande i internationella arbete, både i Europa och globalt. Analyser av kvinnors deltagande i det offentliga rummet har ofta utgått från frågan om hur kvinnor har tagit sig in i mansdominerade sfärer – eller misslyckats med det. Denna studie utgår i stället från att kvinnors politiska bidrag finns på ibland oväntade platser och ofta inom områden där deras närvaro var mindre kontroversiell, såsom litterärt författarskap och kultur i allmänhet. Detta kräver nya tolkningar av politik i litteratur, drama och journalistik. Eftersom kvinnor i stor utsträckning varit utestängda från offentliga politiska arenor, samtidigt som deras informella politiska skrifter förringats, skapas en dubbel osynlighet. I boken argumenterar jag för, och visar, att en omvärdering av kvinnors politiska handlingar, vare sig de är nationalistiska, politiskt-ideologiska eller feministiska, bidrar till både kvinnors historia och politisk historia.
Boken fokuserar på tre kvinnliga författare under första hälften av 1900-talet, Aino Kallas, Hella Wuolijoki och Elin Wägner, och hur deras aktiviteter utgjorde en form av kulturell diplomati, förmedling och till och med medling. De blev alla kulturellt och politiskt aktiva omkring sekelskiftet 1900 och förblev aktiva fram till slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Deras liv som offentliga personer överbryggar avgörande historiska skeenden – första världskriget naturligtvis – och de efterföljande stora förändringarna inom internationell organisering, idéer om patriotism och nation, samt kravet på utökade demokratiska rättigheter, inklusive kvinnlig rösträtt och mänskliga rättigheter.
Kriget ledde till de europeiska imperiernas fall och uppkomsten av nya nationalstater, däribland Finland och Estland, vilket krävde snabba omförhandlingar om medborgarskap och nationell gemenskap. Kalla, Wuolijoki och Wägner var framgångsrika skönlitterära författare och förespråkade internationalism, samtidigt som de var aktiva inom nationell politik och kultur. Var och en deltog i en eller flera sociala rörelser under sin tid: estetiska rörelser, nationalistiska rörelser, socialistiska och vänsterorienterade internationella rörelser samt kvinnorörelser.
Kvinnors informella deltagande i det offentliga livet har påverkat både vår syn på politik och diplomati (som definieras alltför snävt) och vår syn på kvinnors deltagande i politik och diplomati (som definieras alltför begränsat). De deltog i samtida sociala och politiska rörelser, men nätverk eller sammanhang i sig fångar inte på ett tillfredsställande sätt dessa kvinnors individuella insatser och transnationella liv. Wägner, Kallas och Wuolijoki rörde sig på en internationell arena, både intellektuellt – genom att hålla sig à jour med aktuella litterära, vetenskapliga och politisk-filosofiska frågor – och genom personliga kontakter via släktingar, resor och brevväxling.
Forskningsansatsen bygger på tanken att det är nödvändigt att luckra upp gränserna mellan texter som framställs som fakta och som fiktion, mellan politiska uttalanden och fiktiva berättelser. Jag har därför arbetat med material som sträcker sig från personliga brev, dagböcker, självbiografier eller memoarer till publicerade texter som tidningsartiklar, romaner, radiopjäser, teatermanuskript och noveller. Detta har gjort det möjligt att analysera idéflöden mellan genrer och samtidigt visa hur till synes helt fiktiva berättelser kan rymma starka politiska idéer.
Resultat
Boken inleds med ett kapitel som sätter Kallas, Wuolijoki och Wägners bidrag i ett internationellt sammanhang, med titeln “Introduction: International minds”. Kapitlet innehåller biografiska skisser av kvinnorna samt en kort kulturhistoria över regionen. Därefter följer tre tematiska kapitel med de preliminära titlarna ”Culture and ideology: Nationalism, internationalism, and socialism”, ”Public life and sexual politics: Between reason and desire”, samt ”Autobiographies, diaries, autofiction: Controlling the narrative”. De intellektuella och politiska kontexterna för varje tema introduceras, varefter huvudpersonernas bidrag analyseras.
I de tematiska kapitlen blir mångfalden av material mest synlig, vilket understryker behovet av att arbeta med texter som går utöver det formellt politiska området och det är i arbetet med teman som nya rön har framkommit. Att läsa dessa tre författare sida vid sida har accentuerat deras aktualitet, ännu mer än jag initialt förväntade mig, i sådan utsträckning att längre introduktioner till varje tema har lagts till. Detta bör göra det möjligt för läsare som inte är så bekanta med dåtidens internationella debatter, eller regionens historia, att förstå Kallas, Wuolijokis och Wägners bidrag.
Boken avslutas med ett kapitel där jag drar metodologiska slutsatser om både arbetet med olika material och svårigheten att göra jämförelser mellan genrer och nationella sammanhang när de vardagliga sociala och politiska förhållandena är så olika.
Kulturell diplomati, litteratur och politik hos Aino Kallas, Hella Wuolijoki och Elin Wägner ca 1900–1950 är ett projekt om kvinnliga intellektuella i Europa och deras transnationella roller som aktörer för transnationell kulturell och politisk spridning. Projektet bidrar med ett nordiskt-baltiskt perspektiv till det teoretiska och empiriska arbetet som sedan länge fokuserat på kvinnors deltagande i internationella arbete, både i Europa och globalt. Analyser av kvinnors deltagande i det offentliga rummet har ofta utgått från frågan om hur kvinnor har tagit sig in i mansdominerade sfärer – eller misslyckats med det. Denna studie utgår i stället från att kvinnors politiska bidrag finns på ibland oväntade platser och ofta inom områden där deras närvaro var mindre kontroversiell, såsom litterärt författarskap och kultur i allmänhet. Detta kräver nya tolkningar av politik i litteratur, drama och journalistik. Eftersom kvinnor i stor utsträckning varit utestängda från offentliga politiska arenor, samtidigt som deras informella politiska skrifter förringats, skapas en dubbel osynlighet. I boken argumenterar jag för, och visar, att en omvärdering av kvinnors politiska handlingar, vare sig de är nationalistiska, politiskt-ideologiska eller feministiska, bidrar till både kvinnors historia och politisk historia.
Boken fokuserar på tre kvinnliga författare under första hälften av 1900-talet, Aino Kallas, Hella Wuolijoki och Elin Wägner, och hur deras aktiviteter utgjorde en form av kulturell diplomati, förmedling och till och med medling. De blev alla kulturellt och politiskt aktiva omkring sekelskiftet 1900 och förblev aktiva fram till slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Deras liv som offentliga personer överbryggar avgörande historiska skeenden – första världskriget naturligtvis – och de efterföljande stora förändringarna inom internationell organisering, idéer om patriotism och nation, samt kravet på utökade demokratiska rättigheter, inklusive kvinnlig rösträtt och mänskliga rättigheter.
Kriget ledde till de europeiska imperiernas fall och uppkomsten av nya nationalstater, däribland Finland och Estland, vilket krävde snabba omförhandlingar om medborgarskap och nationell gemenskap. Kalla, Wuolijoki och Wägner var framgångsrika skönlitterära författare och förespråkade internationalism, samtidigt som de var aktiva inom nationell politik och kultur. Var och en deltog i en eller flera sociala rörelser under sin tid: estetiska rörelser, nationalistiska rörelser, socialistiska och vänsterorienterade internationella rörelser samt kvinnorörelser.
Kvinnors informella deltagande i det offentliga livet har påverkat både vår syn på politik och diplomati (som definieras alltför snävt) och vår syn på kvinnors deltagande i politik och diplomati (som definieras alltför begränsat). De deltog i samtida sociala och politiska rörelser, men nätverk eller sammanhang i sig fångar inte på ett tillfredsställande sätt dessa kvinnors individuella insatser och transnationella liv. Wägner, Kallas och Wuolijoki rörde sig på en internationell arena, både intellektuellt – genom att hålla sig à jour med aktuella litterära, vetenskapliga och politisk-filosofiska frågor – och genom personliga kontakter via släktingar, resor och brevväxling.
Forskningsansatsen bygger på tanken att det är nödvändigt att luckra upp gränserna mellan texter som framställs som fakta och som fiktion, mellan politiska uttalanden och fiktiva berättelser. Jag har därför arbetat med material som sträcker sig från personliga brev, dagböcker, självbiografier eller memoarer till publicerade texter som tidningsartiklar, romaner, radiopjäser, teatermanuskript och noveller. Detta har gjort det möjligt att analysera idéflöden mellan genrer och samtidigt visa hur till synes helt fiktiva berättelser kan rymma starka politiska idéer.
Resultat
Boken inleds med ett kapitel som sätter Kallas, Wuolijoki och Wägners bidrag i ett internationellt sammanhang, med titeln “Introduction: International minds”. Kapitlet innehåller biografiska skisser av kvinnorna samt en kort kulturhistoria över regionen. Därefter följer tre tematiska kapitel med de preliminära titlarna ”Culture and ideology: Nationalism, internationalism, and socialism”, ”Public life and sexual politics: Between reason and desire”, samt ”Autobiographies, diaries, autofiction: Controlling the narrative”. De intellektuella och politiska kontexterna för varje tema introduceras, varefter huvudpersonernas bidrag analyseras.
I de tematiska kapitlen blir mångfalden av material mest synlig, vilket understryker behovet av att arbeta med texter som går utöver det formellt politiska området och det är i arbetet med teman som nya rön har framkommit. Att läsa dessa tre författare sida vid sida har accentuerat deras aktualitet, ännu mer än jag initialt förväntade mig, i sådan utsträckning att längre introduktioner till varje tema har lagts till. Detta bör göra det möjligt för läsare som inte är så bekanta med dåtidens internationella debatter, eller regionens historia, att förstå Kallas, Wuolijokis och Wägners bidrag.
Boken avslutas med ett kapitel där jag drar metodologiska slutsatser om både arbetet med olika material och svårigheten att göra jämförelser mellan genrer och nationella sammanhang när de vardagliga sociala och politiska förhållandena är så olika.