Politisk korrekthet: en begreppshistoria
Få begrepp har så drastiskt bidragit till att förändra samtida offentlig debatt som uttrycket 'politisk korrekthet'. Begreppet inlemmades i vardagsspråket under första hälften av 1990-talet då utvecklingen inom den högre utbildningen i USA debatterades, men det spreds snabbt till länder på andra sidan Atlanten, och har alltsedan dess fungerat som ett nav för debatter om etnicitet, feminism, yttrandefrihet, och demokrati. Ändå råder det fortfarande stor förvirring om hur detta mycket kontroversiella begrepp egentligen uppstod. Förevarande studie ändrar på den saken: utifrån analyser av förekomsten av varianter av PK-begreppet i databaser för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, såväl som för alternativa tidskrifter i USA, samt för amerikanska och svenska tidskrifter och dagstidningar, ger studien den första empiriskt välbelagda framställningen av PK-begreppets uppkomst. Med hjälp av metoder från korpuslingvistik såväl som genom retorisk analys beaktar studien också hur utvecklingen inom (vänsterinriktad) kritisk teori såväl som inom (högerinriktad) konspirationsteori på olika sätt är hopsyltad med PK-begreppets allt mer centrala roll i samtida debatt.
Studiens övergripande syfte är att tillföra forskningen kring PK en empirisk grundval som utgår från hur uttrycket PK (med varianter) faktiskt använts under de senaste fem decennierna, men studien ger också viktiga bidrag till kvinnorörelsens historia i USA, litteraturteori, amerikastudier, och retorik.
Studiens övergripande syfte är att tillföra forskningen kring PK en empirisk grundval som utgår från hur uttrycket PK (med varianter) faktiskt använts under de senaste fem decennierna, men studien ger också viktiga bidrag till kvinnorörelsens historia i USA, litteraturteori, amerikastudier, och retorik.
Slutredovisning
Som angavs i min ansökan har projektets syfte varit att omvandla mina forskningsartiklar om begreppet ”politisk korrekthet” till en sammanhållen monografi. Eftersom det arbetet inte är helt slutfört finns det ännu inga publikationer från projektet; det kommer dock att resultera i en monografi med titeln ”A New Style of Writing: A Conceptual History of Political Correctness”. Det är den första studie som systematiskt spårar begreppets uppkomst och utveckling, från dess förhistoria i frihetsrörelserna i USA, över dess utveckling inom kvinnorörelsen i USA på 1970- och 1980-talen, till dess funktion som något av ett nav för en från 1990-talet och framåt alltmer polariserad offentlig debatt.
I tre delar om tre kapitel vardera, berättar boken historien om hur PK går från att vara en strategisk metod inom den feministiska rörelsen till att bli något av en konspirationsteori som framställer feminister och andra förespråkare för förtryckta grupper som tankepoliser vilka hotar yttrandefriheten, eller till och med som woke-anfrätta terrorister vars yttrandefrihet måste begränsas för att säkerställa social stabilitet.
Boken ger en väsentligt fördjupad bild av begreppet "politisk korrekthet" (PK, kort och gott), och ger därtill viktiga bidrag till
1) feministisk historieskrivning och feministisk teori, genom att belysa vikten av kvinnorörelsen och dess utveckling för framväxten av begreppet PK;
2) sociologi, genom att närma sig begreppet PK som ett symptom på den postliberala offentligheten, och därmed vidareutveckla ett av Jürgen Habermas centrala arbeten; och
3) litteraturvetenskapen, genom att särskilt uppmärksamma den litterära offentligheten i den postliberala/postmoderna perioden, och därmed också ompröva hur litteratur som kategori bör uppfattas under denna period
Bokens första del, ”Personal Politics: The Feminist Origins of 'Political Correctness”, redogör för PK-begreppets ursprung och motbevisar den allmänna uppfattningen att det härrör från vänstern i allmänhet och användes ironiskt praktiskt taget från början. Det första kapitlet skisserar de utmärkande dragen för den postliberala offentliga sfär som utvecklades i USA efter andra världskriget. Det noterar att ett framträdande drag hos erans centrala frihetsrörelser – medborgarrättsrörelsen, studentrörelsen och kvinnorörelsen – är att de alla betonar att politiken bör beakta också den personliga sfären, en ståndpunkt som getts sitt bevingade uttryck i den feministiska parollen att det personliga är politiskt. Denna omständighet stöder sociologen Jürgen Habermas påstående att skillnaden mellan samhällets offentliga och privata sfärer, vilken den borgerliga ideologin från 1700-talet och framåt sett som fundamental, hade fallit sönder under 1900-talet. Ändå uppstod nya sätt att skapa demokratisk agens i postmodernitetens postliberala offentliga sfär, vilket de nämnda frihetsrörelserna tog fasta på. Istället för att söka det som är gemensamt för alla, betonade dessa rörelser de särskilda omständigheterna för de sociala grupper de representerade.
Det andra kapitlet visar hur PK-termer användes i den amerikanska alternativpressen under åren 1969 till 1989, vilket i praktiken innebär en redogörelse för hur termerna användes i den feministiska alternativpressen, eftersom feminister var de enda som regelbundet tog begreppet i bruk. Redogörelsen är baserad på en analys av alla användningar av PK-termer i Independent Voices-databasen, som vid tidpunkten för min analys (juni 2020) omfattade cirka 819 tidskrifter, vilket uppgick till totalt knappt 20 000 individuella nummer, omfattande drygt en halv miljon (524 646) sidor.
Det tredje kapitlet använder en liknande metod, men redogör för hur PK-termer före 1990 har använts i artiklar samlade på JSTOR, den största databasen för akademiska artiklar inom humaniora och samhällsvetenskap. Resultaten bekräftar att feminismen också i ett akademiskt sammanhang var det enda området där PK-termer användes regelbundet före 1990. Kapitlet visar också hur en akademisk konferens som hölls vid Barnard College den 24 april 1982 utlöste en kontrovers i akademiska feministiska kretsar som så småningom spred sig till andra områden, och därmed bidrog till att göra PK till ett kontroversiellt ämne inom humaniora och samhällsvetenskap mer generellt under senare hälften av 1980-talet.
Bokens andra del, ”Oppressive Speech: Disseminating Neoliberal PC”, handlar om hur begreppet förändrades när det spreds till en bredare publik. Kapitel fyra tittar på hur PK relaterades till debatter om högre utbildning, och i synnerhet hur neokonservativa presenterade PK som ett hot mot förmodat västerländska värderingar. Det hävdades ofta att PK, inte minst i dess feministiska form, utgjorde en attack mot grundläggande liberala akademiska principer, men som kapitlet visar ter det sig rimligare att se de förändringar som debatterades som en oundviklig konsekvens av den fortsatta expansionen av högre utbildning, vilket Martin Trow faktiskt hade förutspåtts redan 1970.
Kapitel fem visar hur PK omkodades till ”heteronormativitet” av just den grupp feminister som ursprungligen började använda begreppet ironiskt. Det fokuserar specifikt Gayle Rubins redogörelse för en förtryckande könshierarki, Michael Warners och Lauren Berlants diskussion av en queer offentlighet, och Eve Kosfsky Sedgwicks kritik av föreställningen om en ”kvinnlig läsare”. Medan alla dessa kritiker försöker tillhandahålla verktyg för att motsätta sig en föregivet politiskt korrekt men i praktiken förtryckande norm, befäster de i praktiken ofta de utgångspunkter de motsätter sig i teorin.
Där kapitel fem påvisar uppkomsten av en lätt paranoid tendens inom en del av den tongivande akademiska vänstern under 1990-talet, redogör kapitel sex för den betydligt mer djupgpende konspiratoriska uppfattning av PK som växer fram inom högerradikala kretsar, vilka likställer PK med ”kulturmarxism”. Denna uppfattning spåras till Lyndon LaRouches konspirationsteorier, vilka togs upp och modifierades något av paleokonservativa som William S. Lind och Paul Weyrich. Denna rent konspiratoriska förståelse av PK spreds brett via olika tankesmedjor, inte minst av David Horowitz, vars tidiga engagemang i Internetpublikationer bidrog till att etablera föreställningen att PK är en form av kulturmarxism inte minst inom den så kallade kontrjihadistiska rörelse som blomstrade i kölvattnet av attacken mot tvillingtornen.
Bokens tredje avsnitt handlar till stor del om konsekvenserna av att synen på PK som en hatideologi får stor spridning. Kapitel sju visar hur föreställningen genomsyrar den norske terroristen Anders Behring Breiviks kompendium, 2083, som analyseras och diskuteras som den ”nya form av skrivande” Breivik själv presenterar den som. Breivik beskriver vidare kompendiet som ett pedagogiskt verktyg för att sprida uppfattningen att PK är en hatideologi, samtidigt som han talar om de massmord han begår som en "reklamkampanj" för kompendiet.
Kapitel åtta använder sedan Toril Mois diskussion av Breivik i The Revolution of the Ordinary för att illustrera bristerna i den så kallade postkritiska position hon försvarar (vilken kapitel fem har visat är en vidareutveckling av queerteori).
Som en ytterligare illustration av hur begreppet PK sedan länge kopplats loss från sin ursprungliga amerikanska kontext, går kapitel nio tillbaka i tiden och tittar på hur PK-begreppet först importerades till svensk debatt som ett låneord från USA på 1990-talet, men sedan exporterats tillbaka till USA i den mer extrema betydelse begreppet fick inom extremhögern i de nordiska länderna.
Det sista kapitlet påminner om hur Donald Trump använde begreppet i sin kampanj inför presidentvalet 2016, och skissar sedan hur begreppet därefter har gett upphov till en funktionell synonym i ”woke”, och på olika andra sätt fortsätter att snedvrida den offentliga debatten. Det avslutas med att betona att PK-begreppets historia rymmer många tillfälligheter, men att den historien likafullt kan hjälpa oss att förstå varför det har blivit allt svårare att upprätthålla distinktionen mellan fakta och fiktion i den postliberala offentligheten, men inte mindre angeläget att vi ändå försöker göra det.
*
Vid John F.Kennedy-institutet i Berlin hade jag inte bara tillgång till förstklassiga biblioteksfaciliteter, utan också den stora förmånen att regelbundet kunna delta i seminarier och föreläsningar. Jag hade också stor nytta av informella samtal om mitt arbete (och andras) med kollegiet, inte minst med Ulla Haselstein, som vänligen ordnade så att jag fick en kontorsplats på institutionen, och Stefanie Müller, prefekt för den litterära institutionen, som har bjudit in mig att komma tillbaka och föreläsa om mitt arbete i samband med att det publiceras.
Projektet har som sagt ännu inte resulterat i en publikation, men föreligger i manus. Ett prospekt för boken har skickats till flera förlag, varav samtliga uttryckt intresse för att publicera den. Vilket förlag det slutligen blir återstår att se.
I tre delar om tre kapitel vardera, berättar boken historien om hur PK går från att vara en strategisk metod inom den feministiska rörelsen till att bli något av en konspirationsteori som framställer feminister och andra förespråkare för förtryckta grupper som tankepoliser vilka hotar yttrandefriheten, eller till och med som woke-anfrätta terrorister vars yttrandefrihet måste begränsas för att säkerställa social stabilitet.
Boken ger en väsentligt fördjupad bild av begreppet "politisk korrekthet" (PK, kort och gott), och ger därtill viktiga bidrag till
1) feministisk historieskrivning och feministisk teori, genom att belysa vikten av kvinnorörelsen och dess utveckling för framväxten av begreppet PK;
2) sociologi, genom att närma sig begreppet PK som ett symptom på den postliberala offentligheten, och därmed vidareutveckla ett av Jürgen Habermas centrala arbeten; och
3) litteraturvetenskapen, genom att särskilt uppmärksamma den litterära offentligheten i den postliberala/postmoderna perioden, och därmed också ompröva hur litteratur som kategori bör uppfattas under denna period
Bokens första del, ”Personal Politics: The Feminist Origins of 'Political Correctness”, redogör för PK-begreppets ursprung och motbevisar den allmänna uppfattningen att det härrör från vänstern i allmänhet och användes ironiskt praktiskt taget från början. Det första kapitlet skisserar de utmärkande dragen för den postliberala offentliga sfär som utvecklades i USA efter andra världskriget. Det noterar att ett framträdande drag hos erans centrala frihetsrörelser – medborgarrättsrörelsen, studentrörelsen och kvinnorörelsen – är att de alla betonar att politiken bör beakta också den personliga sfären, en ståndpunkt som getts sitt bevingade uttryck i den feministiska parollen att det personliga är politiskt. Denna omständighet stöder sociologen Jürgen Habermas påstående att skillnaden mellan samhällets offentliga och privata sfärer, vilken den borgerliga ideologin från 1700-talet och framåt sett som fundamental, hade fallit sönder under 1900-talet. Ändå uppstod nya sätt att skapa demokratisk agens i postmodernitetens postliberala offentliga sfär, vilket de nämnda frihetsrörelserna tog fasta på. Istället för att söka det som är gemensamt för alla, betonade dessa rörelser de särskilda omständigheterna för de sociala grupper de representerade.
Det andra kapitlet visar hur PK-termer användes i den amerikanska alternativpressen under åren 1969 till 1989, vilket i praktiken innebär en redogörelse för hur termerna användes i den feministiska alternativpressen, eftersom feminister var de enda som regelbundet tog begreppet i bruk. Redogörelsen är baserad på en analys av alla användningar av PK-termer i Independent Voices-databasen, som vid tidpunkten för min analys (juni 2020) omfattade cirka 819 tidskrifter, vilket uppgick till totalt knappt 20 000 individuella nummer, omfattande drygt en halv miljon (524 646) sidor.
Det tredje kapitlet använder en liknande metod, men redogör för hur PK-termer före 1990 har använts i artiklar samlade på JSTOR, den största databasen för akademiska artiklar inom humaniora och samhällsvetenskap. Resultaten bekräftar att feminismen också i ett akademiskt sammanhang var det enda området där PK-termer användes regelbundet före 1990. Kapitlet visar också hur en akademisk konferens som hölls vid Barnard College den 24 april 1982 utlöste en kontrovers i akademiska feministiska kretsar som så småningom spred sig till andra områden, och därmed bidrog till att göra PK till ett kontroversiellt ämne inom humaniora och samhällsvetenskap mer generellt under senare hälften av 1980-talet.
Bokens andra del, ”Oppressive Speech: Disseminating Neoliberal PC”, handlar om hur begreppet förändrades när det spreds till en bredare publik. Kapitel fyra tittar på hur PK relaterades till debatter om högre utbildning, och i synnerhet hur neokonservativa presenterade PK som ett hot mot förmodat västerländska värderingar. Det hävdades ofta att PK, inte minst i dess feministiska form, utgjorde en attack mot grundläggande liberala akademiska principer, men som kapitlet visar ter det sig rimligare att se de förändringar som debatterades som en oundviklig konsekvens av den fortsatta expansionen av högre utbildning, vilket Martin Trow faktiskt hade förutspåtts redan 1970.
Kapitel fem visar hur PK omkodades till ”heteronormativitet” av just den grupp feminister som ursprungligen började använda begreppet ironiskt. Det fokuserar specifikt Gayle Rubins redogörelse för en förtryckande könshierarki, Michael Warners och Lauren Berlants diskussion av en queer offentlighet, och Eve Kosfsky Sedgwicks kritik av föreställningen om en ”kvinnlig läsare”. Medan alla dessa kritiker försöker tillhandahålla verktyg för att motsätta sig en föregivet politiskt korrekt men i praktiken förtryckande norm, befäster de i praktiken ofta de utgångspunkter de motsätter sig i teorin.
Där kapitel fem påvisar uppkomsten av en lätt paranoid tendens inom en del av den tongivande akademiska vänstern under 1990-talet, redogör kapitel sex för den betydligt mer djupgpende konspiratoriska uppfattning av PK som växer fram inom högerradikala kretsar, vilka likställer PK med ”kulturmarxism”. Denna uppfattning spåras till Lyndon LaRouches konspirationsteorier, vilka togs upp och modifierades något av paleokonservativa som William S. Lind och Paul Weyrich. Denna rent konspiratoriska förståelse av PK spreds brett via olika tankesmedjor, inte minst av David Horowitz, vars tidiga engagemang i Internetpublikationer bidrog till att etablera föreställningen att PK är en form av kulturmarxism inte minst inom den så kallade kontrjihadistiska rörelse som blomstrade i kölvattnet av attacken mot tvillingtornen.
Bokens tredje avsnitt handlar till stor del om konsekvenserna av att synen på PK som en hatideologi får stor spridning. Kapitel sju visar hur föreställningen genomsyrar den norske terroristen Anders Behring Breiviks kompendium, 2083, som analyseras och diskuteras som den ”nya form av skrivande” Breivik själv presenterar den som. Breivik beskriver vidare kompendiet som ett pedagogiskt verktyg för att sprida uppfattningen att PK är en hatideologi, samtidigt som han talar om de massmord han begår som en "reklamkampanj" för kompendiet.
Kapitel åtta använder sedan Toril Mois diskussion av Breivik i The Revolution of the Ordinary för att illustrera bristerna i den så kallade postkritiska position hon försvarar (vilken kapitel fem har visat är en vidareutveckling av queerteori).
Som en ytterligare illustration av hur begreppet PK sedan länge kopplats loss från sin ursprungliga amerikanska kontext, går kapitel nio tillbaka i tiden och tittar på hur PK-begreppet först importerades till svensk debatt som ett låneord från USA på 1990-talet, men sedan exporterats tillbaka till USA i den mer extrema betydelse begreppet fick inom extremhögern i de nordiska länderna.
Det sista kapitlet påminner om hur Donald Trump använde begreppet i sin kampanj inför presidentvalet 2016, och skissar sedan hur begreppet därefter har gett upphov till en funktionell synonym i ”woke”, och på olika andra sätt fortsätter att snedvrida den offentliga debatten. Det avslutas med att betona att PK-begreppets historia rymmer många tillfälligheter, men att den historien likafullt kan hjälpa oss att förstå varför det har blivit allt svårare att upprätthålla distinktionen mellan fakta och fiktion i den postliberala offentligheten, men inte mindre angeläget att vi ändå försöker göra det.
*
Vid John F.Kennedy-institutet i Berlin hade jag inte bara tillgång till förstklassiga biblioteksfaciliteter, utan också den stora förmånen att regelbundet kunna delta i seminarier och föreläsningar. Jag hade också stor nytta av informella samtal om mitt arbete (och andras) med kollegiet, inte minst med Ulla Haselstein, som vänligen ordnade så att jag fick en kontorsplats på institutionen, och Stefanie Müller, prefekt för den litterära institutionen, som har bjudit in mig att komma tillbaka och föreläsa om mitt arbete i samband med att det publiceras.
Projektet har som sagt ännu inte resulterat i en publikation, men föreligger i manus. Ett prospekt för boken har skickats till flera förlag, varav samtliga uttryckt intresse för att publicera den. Vilket förlag det slutligen blir återstår att se.