Det brittiska imperiets styrning av Sydasiens "princely states": delad suveränitet och ett statsbegrepp i förändring

I den litteratur som berör brittisk kolonialism i Sydasien så finns det två sedan länge etablerade och ofta upprepade föreställningar. Den ena håller för givet att britterna kom att totalt dominera regionens redan existerande stater genom att de fråntogs alla former av suveränitet och självbestämmande. Några blev därigenom en fullvärdig del av det som kom att kallas "Brittiska Indien"; andra – enligt denna historieskrivning – tilläts fortsätta föra en långsamt borttynande existens och kom att kategoriseras som "princely states". Den andra utbredda bilden av brittisk kolonialism i Sydasien är att dess institutioner och territoriella utsträckning gick i direkt arv till de postkoloniala nationalstaterna Indien och Pakistan. Båda dessa föreställningar är, vilket det föreliggande bokprojektet påvisar, emellertid felaktiga. Från det sena 1700-talet och fram till 1947 så fortsatte regionens "princely states" att tillskrivas status och agera som självständiga politiska enheter, med såväl betydande intern som extern suveränitet. Studiet av denna regionala ordning ger oss en mer nyanserad bild av det brittiska imperiet, dvs. som baserat på "delad" suveränitet och fragmenterade auktoritetsanspråk. En viktig aspekt av detta, vilken tidigare forskning inte tillräckligt beaktat, var att de 565 "princely states" som fanns kvar 1947, av britterna, tillerkändes rätten att betrakta sig som stater i reell mening – snarare än som självklara komponenter i indiskt och pakistanskt statsbyggande.