Birgitta Ney, institutionen för kommunikation, medier och it, Södertörns högskola

Syfte

Syftet med det projekt som här slutrapporteras var att ta fram ny kunskap om en genre inom nyhetsjournalistiken som haft många namn, exempelvis kåseriet för dagen. I projektet har jag kommit att koncentrera mina studier till Elin Brandells kåseriproduktion framför allt på grund av att jag fick tillgång till ett privat arkiv i släkten Brandell och därigenom fann kåserier publicerade även efter hennes mest kända tid på Dagens Nyheter och i en annan dagstidning.

Väsentligt för min studie har varit förståelsen av hur reportern gjorde (kvinnopolitiskt) bruk av en populär genre som vanligen betraktats som tämligen lättviktig underhållning. Under denna forskningsperiod har jag dels summerat och reflekterat igenom resultat jag har sedan tidigare forskningar och dels har jag sökt i arkiven efter och läst med nya ögon hela Elin Brandells publicerade kåseriproduktion i Dagens Nyheter från 1910-talet fram till 1930-talet och även den serie kåserier som publicerades 1939 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Mot slutet av forskningsperioden inom ramen för detta projekt samlade jag några andra intresserade forskare till ett gemensamt bokprojekt. Där medverkade professorerna Per Rydén och Jarl Torbacke tillsammans med mig och en tidigare kåsör i Dagens Nyheter, Kajsa Olsson med studier av den så kallade lätta journalistikens förvandlingar i och med morgontidningarnas tabloidisering av sina format. Vi ville undersöka vad det fått för konsekvenser för såväl dagsversen som kåseriet - en utveckling av mitt kåseriprojekt således som jag tyckte var både relevant och intressant.
Jag inleder min redovisning med att presentera den senare boken: Kåserierna - var tog de vägen? som publicerades i januari 2006. Per Rydén skriver i sitt kapitel om hoten mot dagspressens lätta sidor och diskuterar de texttyper och innehåll som givits plats på Namn och Nytt-sidorna under de nästan hundra år som passerat mellan två viktiga omgörningar i Dagens Nyheters historia. Jag själv har i denna bok presenterat hur kåseriet kunde användas i kvinnors kamp för rösträtten och har som utgångspunkt kåserier av Elin Brandell. Det avser då kåserier hon skrev med signaturerna Regan, Clementine och Opolitiska frun. Här skisserar jag också några reflektioner kring vad kravet på kåseriets skämtsamheter kan ha haft för konsekvenser för de skribenter som växlade mellan att vara reportrar och kåsörer. Jarl Torbacke skriver därefter om Hadar Hessel som med signaturen Gustafsson med muntascherna hade en mångårig gärning som kåsör på DN. Det han koncentrerar sitt kapitel till är en studie av kåsörens omfattande korrespondens med sina läsare, en berättelse om hur läsarkontakter kunde se ut före Internet och e-posten. Och slutligen skriver Kajsa Olsson där om sina år som kåsör i samma tidning. Här finns såväl en berättelse om hur det går till att skriva kåserier i det sena 1900-talet och funderingar om vad tabloidformatet innebär för kåsören som ges mindre utrymme i spalterna.

Kåseriets förklädnader

Mitt eget kapitel har rubriken "Kåseriets förklädnader" och är en studie av hur Elin Brandells skrev med sina tre kåserisignaturer i Dagens Nyheter. Den första serien signerades Regan och publicerades hösten 1910. Hela den sviten om en lördagsklubb för ett antal kvinnor kan uppfattas som en serie noveller och har starka drag av fiktion. Jag menar att den på sitt sätt kan liknas vid den roman som Elin Wägner givit ut något år tidigare, Norrtullsligan, efter att först ha publicerats som just kåserier i DN. Wägners texter behandlar unga yrkesarbetande kvinnor, deras liv och leverne i staden, medan Brandells texter om lördagsklubben Histam i stället behandlar medelklassens kvinnor. En grupp väninnor som lever förhållandevis välbeställda liv träffas på lördagarna och får representera olika kvinnliga positioner: två är gifta, en är "konstindustriell", en är "gymnastikdirektör" och den kvinna som liknar en centralgestalt i gruppen är både rösträttskvinna och lärare. I den senare kvinnogestalten fångar kåserierna om lördagsklubben Histam också vissa drag från den roman som Elin Wägner publicerade just i oktober 1910 nämligen "Pennskaftet" och som behandlar såväl kvinnliga journalister som kampen om rösträtten och "fri kärlek". Den romanen diskuteras för övrigt engagerat av kvinnorna i lördagsklubben när den just hamnat på bokhandelsdiskarna en bit in i oktober 1910.

Den andra serien kallades "En enkel kvinnas funderingar" och signerades hela tiden av Elin Brandell som Clementine. Här har hon utvecklat kåseriformen och skriver tydligare i en form som mer liknar de kåserier som än i våra dagar förekommer i dagspressen. En personlig röst som återkommer i kåseri efter kåseri. Men formen stannar ändå inte vid att ha ett genomgående intimiserande grepp, enligt min mening, kåserierna kan till synes varieras från privata familjehändelser som utgångspunkt till reflektioner kring första världskriget, men det är ändå omisskännligt en och samma skribent som formulerar sina tankar och reflektioner i dessa funderingar. Hon skapar den kvinna hon kallar Clementine i och genom dessa kåserier. Det jag fann under mina läsningar av vad hon skrev samtidigt med den mångåriga serien kåserier med vinjetten "En enkel kvinnas funderingar" var att när Brandells reportergärning kom att innefatta riksdagsreferaten så utvecklades också kåseriernas innehåll i den riktningen. Så finns Elin Brandell som Clementine redan före 1920 på riksdagsläktaren och kåserar om hur det gick till i riksdagen när kvinnornas rösträtt äntligen beslutades.

Jag fann exempelvis att redan decenniet innan hon tog sig signaturen Opolitiska frun var hon så etablerad som kåserande reporter från riksdagsläktaren att en veckotidning som Husmodern i ett porträtt på Elin Brandell refererade till denna kåserande talang hos Clementine. Eftersom "En enkel kvinnas funderingar" publicerades under så lång tid, 1914-1925, och inte hade en fast dag i veckan som rapporterna från lördagsklubben som kom varje söndag under hösten 1910, utan snarare verkar ha kommit i spalterna när hon fann anledning att publicera sig i den formen finns det material så det räcker för många fler studier än jag kunnat utföra inom ramen för detta projekt. Jag fann att dessa kåserier utgör drygt 300 för de här åren, ca 340 har jag räknat till i de medarbetarliggare för Dagens Nyheter som förvaras i Riksarkivet/Pressarkivet. Ett urval av kåserierna publicerades dessutom i bokform 1916 och jag fann inga förändringar eller större omgörningar i texterna från tidningstrycket till boktrycket.

I viss utsträckning menar jag att det är möjligt att tala om att hon domesticerar kvinnofrågan i denna kåseriserie. Som antytts ovan visar ändå Clementine/den enkla kvinnan i sina kåserier hur hon avlägsnar sig från att ha ett mer eller mindre fiktivt familjeliv som utgångspunkt till att senare domineras av politikens utövning. Så finns referenser till Elin Brandells egna journalistkontakter med rösträttsrörelsens kvinnor - däremot förekommer inte Clementines eget journalistyrke exempelvis. Hon använder alltså kåsörens utrymme för att rapportera om vad som utspelade sig i den riksdag hon ännu inte som kvinna kunde välja representanter till. Hennes bevakning av när den kvinnliga rösträtten beslutades är också nästan övertydligt kvinnligt konnoterad: "Det var en smärtfri förlossning, nästan för smärtfri. Bilden är kanske inte fin, men jag tror att den är betecknande." skriver hon i DN den 25 maj 1919. Jag har också funnit hur hon så tidigt som 1914 kunde rapportera om hur glad hon blivit när hon varit med om att bilda Frisinnade kvinnor, ett kåseri publicerat 29 mars 1914.Kåserierna hon skrev som Clementine menar jag kan läsas som att hon ville bidra till rösträttskampen med ett slags folk- eller kvinnoupplysning, en tydlig pedagogisk ambition går igen i "En enkel kvinnas funderingar".

Elin Brandells mest kända kåserier signerade hon som "Opolitiska frun". De återkom regelbundet under riksdagsmötena 1928-1932, men då och då återkom hon med sådana kåserier ännu 1934. Under större delen av det första året var dessa kåserier försedda med vinjetten "En timme i riksda´n" och en teckning, ett porträtt av Elin Brandell, som betraktar riksdagsgolvet över åhörarläktarens räcke, likt en åskådare på teatern som betraktar skådespelet nedanför sig. Den första texten i denna serie var dock illustrerad med en teckning av en man i en talarstol (26 febr 1928), men efter ett år hade bildvinjetten försvunnit och kåserierna publicerades nu med mer traditionella och ganska små rubriker, kanske var hennes signatur Opolitiska frun då så inarbetad att ytterligare signaler inte behövdes eftersom de också vanligen fanns på ungefär samma plats på sidan.
Den opolitiska frun kunde kallas en tidig kändisreporter eller vimmelrapportör - men med politisk udd. Det är här fråga om en skribent som kunde använda sig av kåseriets alla dimensioner och hon levererade mer eller mindre ironiska kommentarer till det politiska levernet i riksdagen. Inte minst med tanke på Elin Brandells då ganska omfattande erfarenheter som reporter och riksdagsreferent ska vi nog tänka oss att hon med sitt privata engagemang för kvinnors rösträtt måste ha betraktat vad som utspelade sig i riksdagen med särskilt välslipade glasögon. Hennes humoristiska och inte sällan raljerande ton och sätt att skildra riksdagsmännen kunde säkert föranleda en och annan läsare att tänka att hon borde ägna sig åt det politiska innehållet i stället för att ägna sig åt den formen av personskildringar. Min tanke är att vad Elin Brandell verkligen gör är att hon berättar om riksdagsledamöterna som män (och i några enstaka fall som kvinnor), om hur de talar, om de är goda talare, om de har något att säga och om man orkar lyssna på dem. Hon tar ett lätt karnevaleskt grepp om de högheter som då befolkade vår riksdag. Även om hon inte gör en bachtinsk omkastning av roller eller perspektiv så är hon ganska konsekvent i att vardagliggöra ledamöterna. Jag vill kalla det för en form av detronisering av det för allmänheten tidigare ganska okända skådespelet i riksdagen.

Kvinnofrågan som kåseri

Tål kvinnofrågan att behandlas i en så lättsam form som ett kåseri i dagspressen, kan man fråga. Jag menar att Elin Brandell lyckades göra det och att det pedagogiska inslaget som också är närvarande i hennes texter bidrog i opinionsbildningen. Inte minst rösträttskampen hade behov av de kvinnliga kåsörerna som gjorde tjänst som ett slags förklädda kämpar på den barrikaden i kvinnosaken.

I den första serien, Lördagsklubben Histam, kan vi se hur texterna utan ansträngning kan läsas som att de formulerats för att delta i opinionsbildningen kring kvinnors rösträtt. I den andra serien, En enkel kvinnas funderingar, skapade hon sig ett större utrymme att tala i om inte egen, så kvinnors sak: Clementine som skriver är också den som är fri att fundera om frågorna som behandlas. I båda fallen tycker skribenten att det är rätt och riktigt att kvinnorna ska ha rösträtt och båda för fram sin politiska uppfattning på ett utrymme som innebar att tidningens läsare, kvinnor som män, nåddes av budskapet i denna kanske mer lättsmälta form än ett referat från ett politiskt möte skulle ha erbjudit på nyhetsplats.
I den tredje serien, som Opolitiska frun, sitter Elin Brandell som åskådare och gisslar skådespelet i riksdagsbänkar och talarstol. Margareta Berger uppmärksammade i sin bok Pennskaft (1977) att Ivar Andersson, riksdagsman och tidningsman, vittnade om att man skärpte sig när någon upptäckte henne på läktaren. Det var ovanligt att bli omskriven i tidningarna som av henne, med hennes blandning av i det närmaste flirtig humor och syrlig beska tycks det ha uppfattats som en ära att bli risad just så.

Utöver opinionsbildningen finns det pedagogiska inslaget också närvarande i Brandells kåserier. Inte minst rösträttskampen behövde ju utbildningsinsatser för att övertyga obeslutsamma eller motståndare bland kvinnor och män. Det pedagogiska inslaget har betydelse också i kåserier, således. Om jag så här långt har identifierat opinion och pedagogik som betydelsebärande ambitioner bakom Brandells förklädnader så måste jag också försöka förklara vad som utgör den egentliga förklädnaden - det som kan kallas det oförargliga skimmer som vilar över kåserispalterna i gemen. Jag menar att Brandells två viktigaste förklädnader eller masker i kåserigenren, den enkla kvinnan och den opolitiska frun, visar hur hon kan ge sig i kast med nog så komplicerade frågor som den enkla och som den opolitiska leder hon läsarna i nog så komplicerade politiska turer. Brandell arbetar med paradoxen som utgångspunkt: som föregivet okunnig kan hon fråga om vad hon vill och vänder kritikers fördomar om kvinnor till sin fördel. Och, är väl tanken, får därmed skrattarna på sin sida.

Om den inledande serien kåserier innehöll ett långt utvecklat fiktivt scenario så övergav hon ganska snabbt den formen och använde sig av subtilare fiktiva medel därefter. De två kåserigestalterna hon skapade placerade hon i ett Stockholm, en tid och ett liv som tidningens läsare kände igen sig i - om inte annat så hade de läst om händelserna i andra spalter i tidningen. Brandell utnyttjade signaturens fiktion, jag menar att hon fiktionaliserar skribenten i sina kåserier. Dessutom tänker jag mig att detta är ett ganska vanligt kåseridrag, men ett drag som inte har studerats tillräckligt som ett slags rolldiktning. I början av 1900-talet underlättades därtill fiktionaliseringen via signaturen av att tidningssidorna var fyllda av helt osignerade artiklar, medan kåserierna alltid hade en angiven avsändare. Och avsändarens namn fungerade som en maskering, hur skulle läsare, åtminstone inledningsvis, veta att Regan, Clementine och Opolitiska frun var samma person?

Breven till läkaren

Sommaren 1939 publicerade Elin Brandell en serie kåserier som lördagsläsning i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Den serien kan läsas som en kåserande följetong i tio avsnitt med början den 17 juni och avslutning den 19 augusti. Alla var försedda med signaturen Inga Keine - en signatur som troligen ingen kunde koppla till just Elin Brandell. Jag har kollat via tidningens arkiverade handlingar på Göteborgs universitetsbiblioteks handskriftsavdelning och där finns några korrespondenskort från Elin Brandell som behandlar frågan om hur honorar för dessa läkarbrevskåserier ska utbetalas. Dessutom har ett manuskript från arbetet med läkarbreven sparats i familjen Brandells samlingar, ett par brev som aldrig publicerades i serien finns också kvar med fragment av de som tryckts. Men anledningen till att Elin Brandell efter sin "pensionering" från DN valde att publicera sig i en Göteborgstidning vet vi inte. Denna serie läkarbrev var stort utgjord i tidningens lördagsläsning och försedda med en ganska stor teckning av en kvinna som är i skrivartagen, här ska vi alltså tänka oss att det är Inga Keine som sitter och skriver till läkaren.

Serien har alltså lånat formen av en mycket gammal tidningsgenre, korrespondensen. Vanligen tänker vi oss kanske att dagspressens brev är skrivna till tidningen från en namngiven plats, en stad eller när en bestämd händelse utspelar sig. Här är det i stället fråga om en okänd kvinna som skriver brev till sin inte ens namngivne läkare. En intim text med rika möjligheter till fiktion från skribentens sida. Brevformen öppnar för ett pikanteri och för ett avsteg från journalistikens gängse sanningskrav. Likafullt är breven kryddade med reporterns associationer till den samtida kontexten, kvinnors liv och villkor i det sena 30-talet. Jag tänker mig att med återgången till en mer fiktiv inriktning på dessa kåserier ska vi nog tänka oss att de går att läsa som en variant av "the talking cure", dvs. en form av analys, en samtalskur. I så fall tänker jag mig att Elin Brandell här undersöker hur modern terapi kunde uttryckas i form av kåserier samtidigt som psykoanalysen just under 30-talet hade introducerats i moderna kulturtidskrifter på hemmaplan och i romaner av tex. Karin Boye. Elin Brandell ville kanske undersöka om det var möjligt att skriva om känsliga kvinnofrågor i en journalistisk form som inte krävde intervjuer eller direkta vittnesbörder. Om det alltså är möjligt att läsa kåserierna som ett läkande, helande ordflöde från en skrivande kvinna, så föreställer jag mig att brevet tydligare än andra kåseriformer öppnar för fiktionens läsarter. Breven fungerar då som en följetong, som via adresseringen till läkaren och de många känsliga kvinnor som nämns i breven, också kan tänkas anspela på populärkulturella fenomen som kärleksromaner i sjukhusmiljö. Trots att läkaren inte deltar som skribent här är hans gestalt och auktoritet hela tiden närvarande, genom att Inga Keine då och då vänder sig till honom när hon som i bisatser försäkrar, bedyrar eller frågar honom om något, innan hon förklarar honom sin tacksamma tillgivenhet i brevens avslutning.

Nu är dessa läkarkåserier inte de första som använder brevets form i svensk litteraturhistoria eller i nyhetstidningarnas spalter. Vi kan erinra oss Anna Maria Lenngrens "Några ord till min K. dotter - om jag hade någon" - poesi förvisso, men likafullt en referens till brevets form och av en tidig tidningskvinna. Vanligare är breven från mer eller mindre utsända skribenter, och särskilt utrikeskorrespondenter. De vanligaste breven på tidningssidorna är nog ändå insändare, dvs. ofta någon form av debattinlägg som kan ha kommit till redaktionen från en eller annan läsare. Eftersom Elin Brandell började sin bana med att fabricera insändare i olika frågor och med ständigt nya signaturer så visste hon att brevformen var användbar för flera syften.

När det gäller just dessa läkarbrev föreslår jag att de ska läsas som en mellanform, en blandgenre med drag av insändarbrevet som i detta fall vill diskutera vård av nervklena och de brev som sändes till en rådgivningsspalt med frågor av varierande privat karaktär. I denna brandellska serie förekommer ett par av inslagen i den senare genren: läkaren som nära nog dyrkansvärd, det tröstande talet kvinnor emellan för att nämna något. Men skribentens, den drivna reporterns ironiska distanseringar bidrar till att kåserierna inte förfaller till sentimentalitet utan behåller sin skärpa. Jag tänker mig att Elin Brandell med denna serie kåserier ville flytta gränserna för sig själv i sitt journalistiska skrivande. Som om hon ritade konturerna till en samtidsroman av den art som fyllde bokhandelsdiskarna just under 1930-talet: kvinnors berättelser om kvinnors liv.

Dokumentation och föreläsningar

De två texter jag publicerat inom ramen för detta projekt har jag redovisat i publikationslistan. Jag vill också redogöra för hur och var jag har föreläst om kåseriskrivandet i allmänhet och Elin Brandell i synnerhet. Vid SKOGH:s (Svenska kvinno- och genushistorikers förening) konferens, Universitetet, Lund, december 2004 presenterade jag ett paper om läkarbreven som kåserier. Vid Nordicoms (Nordiska medieforskares) konferens i Aalborg, Danmark, augusti 2005, presenterade jag min forskning om framför allt Elin Brandells kåserier i Dagens Nyheter. Och den 30 november 2005 arrangerade jag (i ett samarbete mellan Svensk Presshistorisk förening och Institutet för Mediestudier) ett seminarium på Riksarkivet, Stockholm, kring den lätta journalistiken. Där presenterade jag "Kåseriets förklädnader", framför allt Elin Brandell och hennes kåserande penna i DN. Vid det seminariet deltog alla skribenter i boken "Kåserierna - var tog de vägen?" som då ännu inte kommit från trycket.

Jag har således publicerat två texter, tagit initiativ till publiceringen av en antologi, arrangerat ett halvdagsseminarium och föreläst vid tre tillfällen utifrån den forskning som har bedrivits inom ramen för projektet "Kåseriets förklädnader".

Publikationer

(2005) ”Brev till min läkare”. Om en serie kåserier av Elin Brandell, i Presshistorisk Årsbok 2005, (ss 103-113)

(2006) ”Kåseriets förklädnader”, ingår i Kåserierna – var tog de vägen?, Stockholm: Institutet för Mediestudier (ss 52-72)