Afrikas vita fläckar: Hur upplysningens geografer rensade kartan
Under 1700-talet förändrades Afrikas karta drastiskt. Berg och floder, riken och städer som i århundraden funnits utmärkta på europeiska kartor, försvann plötsligt och ersattes av vita fläckar. De vita fläckarna fortsatte att prägla kartbilden under 1800-talet, samtidigt som kolonialmakterna lade under sig allt större delar av kontinenten. Medan flera studier har undersökt hur de vita fläckarna bidrog till att skapa och upprätthålla fantasin om Afrika som ett outforskat ingenmansland, har fläckarnas tillblivelse rutinmässigt framställts som en indirekt effekt av upplysningen och samtidens skärpta krav på vetenskaplig precision. Denna förklaring saknar dock stöd i empirin och härrör i själva verket från upphovsmännen själva. Med utgångspunkt i de kartor och skrifter, skisser, anteckningar och brev som Jean-Baptiste d'Anville och andra ledande geografer i upplysningens Frankrike har lämnat efter sig, undersöker jag de kunskapsteoretiska hänsyn och praktiska omständigheter som motiverade Europas geografer att rensa Afrikas karta. Genom att flytta fokus från de färdiga kartorna och istället rikta blicken mot hur kartorna blev till, undersöker jag hur samtidens koloniala maktrelationer inte bara påverkade hur kartorna användes, utan även strukturerade den kartografiska praktiken som sådan.
Slutredovisning
SYFTE OCH UTVECKLING
Syftet med projektet var att undersöka framväxten av Afrikas vita fläckar – alltså de okarterade, till synes helt okända områden som präglade europeiska kartor över Afrika fram till den koloniala kapplöpningen under sent 1800-tal. Till skillnad från tidigare studier, som i stor utsträckning har utgått från de vita fläckarna och undersökt hur bristen på geografisk information bidrog till att forma europeiska föreställningar om kontinenten som ett outforskat ingenmansland, har mitt projekt tagit fasta på det faktum att Afrikas karta inte hade några vita fläckar före 1700-talet, och frågat hur, när och varför den information som tidigare fanns på kartorna försvann.
Denna till synes paradoxala utveckling – från mer kunskap till mindre – har länge tolkats som ett resultat av den vetenskapliga utvecklingen, och mer specifikt som en effekt av upplysningens korståg mot myter och vanföreställningar. Projektet har emellertid visat att denna förklaring inte går att förankra i det empiriska materialet. Genom närstudier av kartor, skisser, publicerade och opublicerade texter har projektet återskapat de epistemologiska hänsyn som motiverade Jean-Baptiste d’Anville och andra ledande 1700-talsgeografer att förvandla Afrika till ett oskrivet blad. Genom att rikta uppmärksamheten från de färdiga kartorna till deras tillkomsthistoria har projektet visat att vare sig slutprodukten eller processen stod fria från samtidens makthierarkier.
Projektet pågick från 2022 till 2025. Arkivstudier genomfördes både i Sverige och utomlands, bland annat i Paris, där jag under en tid var gästforskare vid Centre Alexandre-Koyré (CAK) och stipendiat vid Institut suédois. Det var också under denna vistelse som jag inledde samarbetet med Catherine Hofmann (BnF) – ett samarbete som kom att bli avgörande för planeringen och genomförandet av projektets två stora workshops.
Den första av dessa workshops, ”Unmapping Africa / Faire et défaire la carte d’Afrique”, organiserades av Hofmann, Antonella Romano (EHESS/CAK) och mig själv, och hölls på BnF den 26 juni 2024. Genom att förlägga evenemanget till Paris veckan före The International Conference on the History of Cartography (ICHC) gick av stapeln i Lyon, kunde vi samla flera av världens ledande experter i samma rum – utan att boka en enda flygresa.
Projektets andra workshop, ”Trust and Distrust in the Un/Mapping of Africa”, organiserades av Dominic Keyßner (Erfurt), Iris Schröder (Erfurt) och mig själv i mars 2025. Under tre intensiva dagar samlade vi fjorton deltagare vid Gotha Centre for Transcultural Studies, bland dem en grupp etiopiska historiker. Ett urval av bidragen från Paris och Gotha förbereds för publicering i detta nu (mer om detta nedan).
En tredje och sista workshop, organiserad av Niels Josva Balling (Aarhus), Hanna Hodacs (Uppsala) och mig själv i Uppsala i december 2025, satte fokus på relationen mellan forskningsresor och ekonomisk exploatering. En pilotstudie med stöd från Uppsala universitets Centrumbildning i digital humaniora och samhällsvetenskap (CDHU) var viktigt för projektets metodutveckling. Ett strategiskt urval av konferensresor, oräkneliga epostmeddelanden och videomöten med kollegor från världens alla hörn bidrog till att göra undersökningen relevant för det internationella forskarsamhället.
RESULTAT
Projektets viktigaste bidrag är utvecklingen av ”unmapping” som analytiskt perspektiv. Till skillnad från mer etablerade angreppssätt som sätter fokus på representation och semantik – som Harleys ”tystnader” eller för den delen uttrycket ”vita fläckar” – riktar ”unmapping” uppmärksamheten mot historiska processer och produktionen av (o)kunskap. Perspektivet har redan satt sin prägel på två workshops och ett specialnummer, och dess betydelse går alltså bortom min egen undersökning.
Ett annat viktigt bidrag är det sätt som projektet har utmanat den etablerade historieskrivningen, då undersökningen har visat att Afrikas vita fläckar inte kan förstås som ett resultat av nya metoder eller skärpta vetenskapliga krav. Projektet har också visat att sådana förklaringar ursprungligen salufördes av geograferna som drev på förändringen, och alltså inte utgör någon självständig historisk analys. Antagandet att den information som försvann från kartorna var felaktig eller spekulativ, eller att den information som faktiskt blev kvar var mer eller mindre korrekt, saknar helt enkelt empiriskt stöd. Exemplen på motsatsen är alltför många för att avfärdas.
I stället behöver man förstå framväxten av Afrikas vita fläckar som ett resultat av metodologiska val, estetiska preferenser och – framför allt – en ny uppfattning om vilka uppgiftslämnare som ansågs trovärdiga och vilka som inte gjorde det. Under 1700-talet etablerades en ny konvention för hur Afrika skulle avbildas, som med tiden kom att prägla europeiska föreställningar om kontinenten. Konventionen bidrog bland annat till att skärpa en redan existerande uppdelning mellan norra och södra Afrika – europeiska geografer fortsatte i stor utsträckning att lita till rapporter från arabiska och islamiska uppgiftslämnare vad gällde kontinentens norra delar, medan de förhöll sig allt mer skeptiska till rapporter från det subsahariska Afrika. Om denna skillnad främst bottnade i fördomar mot svarta afrikaner, mot muntliga kunskapstraditioner, eller en kombination av bådadera, är en fråga som återstår att utforska.
SPRIDNING AV FORSKNINGSRESULTAT
Projektets hittills viktigaste publicering är forskningsartikeln ”A New New World: Unmapping Africa in the Age of Reason”, som publicerats i Journal for the History of Knowledge. Artikeln ifrågasätter den etablerade historieskrivningen och argumenterar för att framväxten av Afrikas vita fläckar spelade en avgörande roll i att omskapa kontinenten som en outforskad, nyss upptäckt värld. På redaktörens begäran publicerade jag även ett blogginlägg i samband med publiceringen, som berättade om forskningsprocessen.
En mer omfattande publikation är på gång i detta nu: ett temanummer med rubriken ”Un/Mapping Africa: Rethinking the History of Africa’s Blank Spaces” har antagits för publicering i Journal of Historical Geography, med Catherine Hofmann, Iris Schröder och mig själv som gästredaktörer. Sammantaget handlar det om tio bidrag från projektets workshops i Paris och Gotha, inklusive mitt eget bidrag, ”The French Ptolemy, the English d’Anville: The Nile, the Niger, and the Rehabilitation of Greek and Arab Geography”, som i stort sett är färdigställt och som kommer att skickas in för granskning i april. En metodologiskt inriktad inledning, ”The Unmapping of Africa as a Historical Problem”, föreligger i manusform. Ytterligare en forskningsartikel, ”Moving Rivers: Applying Digital Methods to Challenge Established Wisdom in the History of Cartography”, samförfattad med Yunyun Yang (Uppsala), är långt framskriden och kommer att skickas in för granskning under våren.
Projektets resultat har presenterats i en rad akademiska sammanhang – vid seminarier, workshops och konferenser i Sverige, Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien. Inom denna kategori vill jag särskilt nämna en plenary lecture under The International Conference on the History of Cartography, en föreläsning i seminarieserien Oxford Seminars in Cartography, samt en ”match” med Toby Yuen-Gen Liang (Academia Sinica) vid Max-Planck-Institut/Kunsthistorisches Institut i Florens.
Spridningen till en bredare publik har även den varit relativt omfattande. Samarbetet med Statens museer för världskultur har exempelvis resulterat i en animerad film som föreligger i både en svensk (“Afrikas vita fläckar”) och en engelsk version (“Unmapping Africa”). Filmen kommer att ingå i myndighetens basutställningar i Stockholm och Göteborg och har även gjorts tillgänglig på nätet av Uppsala universitet. På så sätt har den fått genomslag utanför Sveriges gränser – kollegor i flera europeiska länder liksom i Indien, Taiwan, Argentina och USA har meddelat mig att de använder filmen i sin undervisning.
Slutligen har projektet fått genomslag i media. Bland de viktigare inslagen kan nämnas ett avsnitt i SR Vetenskapsradion Historia, en djuplodande intervju i norska tidskriften Arr, samt flera framträdanden i augusti 2025 i samband med att Afrikanska unionen ställde sig bakom kampanjen ”Correct the Map”. Genom medverkan i TV4 Efter fem, SR Dagens Eko och SvD Junior fick jag en närmast unik möjlighet att tala om historien bakom Afrikas karta med en rad olika målgrupper – inklusive barn.
Syftet med projektet var att undersöka framväxten av Afrikas vita fläckar – alltså de okarterade, till synes helt okända områden som präglade europeiska kartor över Afrika fram till den koloniala kapplöpningen under sent 1800-tal. Till skillnad från tidigare studier, som i stor utsträckning har utgått från de vita fläckarna och undersökt hur bristen på geografisk information bidrog till att forma europeiska föreställningar om kontinenten som ett outforskat ingenmansland, har mitt projekt tagit fasta på det faktum att Afrikas karta inte hade några vita fläckar före 1700-talet, och frågat hur, när och varför den information som tidigare fanns på kartorna försvann.
Denna till synes paradoxala utveckling – från mer kunskap till mindre – har länge tolkats som ett resultat av den vetenskapliga utvecklingen, och mer specifikt som en effekt av upplysningens korståg mot myter och vanföreställningar. Projektet har emellertid visat att denna förklaring inte går att förankra i det empiriska materialet. Genom närstudier av kartor, skisser, publicerade och opublicerade texter har projektet återskapat de epistemologiska hänsyn som motiverade Jean-Baptiste d’Anville och andra ledande 1700-talsgeografer att förvandla Afrika till ett oskrivet blad. Genom att rikta uppmärksamheten från de färdiga kartorna till deras tillkomsthistoria har projektet visat att vare sig slutprodukten eller processen stod fria från samtidens makthierarkier.
Projektet pågick från 2022 till 2025. Arkivstudier genomfördes både i Sverige och utomlands, bland annat i Paris, där jag under en tid var gästforskare vid Centre Alexandre-Koyré (CAK) och stipendiat vid Institut suédois. Det var också under denna vistelse som jag inledde samarbetet med Catherine Hofmann (BnF) – ett samarbete som kom att bli avgörande för planeringen och genomförandet av projektets två stora workshops.
Den första av dessa workshops, ”Unmapping Africa / Faire et défaire la carte d’Afrique”, organiserades av Hofmann, Antonella Romano (EHESS/CAK) och mig själv, och hölls på BnF den 26 juni 2024. Genom att förlägga evenemanget till Paris veckan före The International Conference on the History of Cartography (ICHC) gick av stapeln i Lyon, kunde vi samla flera av världens ledande experter i samma rum – utan att boka en enda flygresa.
Projektets andra workshop, ”Trust and Distrust in the Un/Mapping of Africa”, organiserades av Dominic Keyßner (Erfurt), Iris Schröder (Erfurt) och mig själv i mars 2025. Under tre intensiva dagar samlade vi fjorton deltagare vid Gotha Centre for Transcultural Studies, bland dem en grupp etiopiska historiker. Ett urval av bidragen från Paris och Gotha förbereds för publicering i detta nu (mer om detta nedan).
En tredje och sista workshop, organiserad av Niels Josva Balling (Aarhus), Hanna Hodacs (Uppsala) och mig själv i Uppsala i december 2025, satte fokus på relationen mellan forskningsresor och ekonomisk exploatering. En pilotstudie med stöd från Uppsala universitets Centrumbildning i digital humaniora och samhällsvetenskap (CDHU) var viktigt för projektets metodutveckling. Ett strategiskt urval av konferensresor, oräkneliga epostmeddelanden och videomöten med kollegor från världens alla hörn bidrog till att göra undersökningen relevant för det internationella forskarsamhället.
RESULTAT
Projektets viktigaste bidrag är utvecklingen av ”unmapping” som analytiskt perspektiv. Till skillnad från mer etablerade angreppssätt som sätter fokus på representation och semantik – som Harleys ”tystnader” eller för den delen uttrycket ”vita fläckar” – riktar ”unmapping” uppmärksamheten mot historiska processer och produktionen av (o)kunskap. Perspektivet har redan satt sin prägel på två workshops och ett specialnummer, och dess betydelse går alltså bortom min egen undersökning.
Ett annat viktigt bidrag är det sätt som projektet har utmanat den etablerade historieskrivningen, då undersökningen har visat att Afrikas vita fläckar inte kan förstås som ett resultat av nya metoder eller skärpta vetenskapliga krav. Projektet har också visat att sådana förklaringar ursprungligen salufördes av geograferna som drev på förändringen, och alltså inte utgör någon självständig historisk analys. Antagandet att den information som försvann från kartorna var felaktig eller spekulativ, eller att den information som faktiskt blev kvar var mer eller mindre korrekt, saknar helt enkelt empiriskt stöd. Exemplen på motsatsen är alltför många för att avfärdas.
I stället behöver man förstå framväxten av Afrikas vita fläckar som ett resultat av metodologiska val, estetiska preferenser och – framför allt – en ny uppfattning om vilka uppgiftslämnare som ansågs trovärdiga och vilka som inte gjorde det. Under 1700-talet etablerades en ny konvention för hur Afrika skulle avbildas, som med tiden kom att prägla europeiska föreställningar om kontinenten. Konventionen bidrog bland annat till att skärpa en redan existerande uppdelning mellan norra och södra Afrika – europeiska geografer fortsatte i stor utsträckning att lita till rapporter från arabiska och islamiska uppgiftslämnare vad gällde kontinentens norra delar, medan de förhöll sig allt mer skeptiska till rapporter från det subsahariska Afrika. Om denna skillnad främst bottnade i fördomar mot svarta afrikaner, mot muntliga kunskapstraditioner, eller en kombination av bådadera, är en fråga som återstår att utforska.
SPRIDNING AV FORSKNINGSRESULTAT
Projektets hittills viktigaste publicering är forskningsartikeln ”A New New World: Unmapping Africa in the Age of Reason”, som publicerats i Journal for the History of Knowledge. Artikeln ifrågasätter den etablerade historieskrivningen och argumenterar för att framväxten av Afrikas vita fläckar spelade en avgörande roll i att omskapa kontinenten som en outforskad, nyss upptäckt värld. På redaktörens begäran publicerade jag även ett blogginlägg i samband med publiceringen, som berättade om forskningsprocessen.
En mer omfattande publikation är på gång i detta nu: ett temanummer med rubriken ”Un/Mapping Africa: Rethinking the History of Africa’s Blank Spaces” har antagits för publicering i Journal of Historical Geography, med Catherine Hofmann, Iris Schröder och mig själv som gästredaktörer. Sammantaget handlar det om tio bidrag från projektets workshops i Paris och Gotha, inklusive mitt eget bidrag, ”The French Ptolemy, the English d’Anville: The Nile, the Niger, and the Rehabilitation of Greek and Arab Geography”, som i stort sett är färdigställt och som kommer att skickas in för granskning i april. En metodologiskt inriktad inledning, ”The Unmapping of Africa as a Historical Problem”, föreligger i manusform. Ytterligare en forskningsartikel, ”Moving Rivers: Applying Digital Methods to Challenge Established Wisdom in the History of Cartography”, samförfattad med Yunyun Yang (Uppsala), är långt framskriden och kommer att skickas in för granskning under våren.
Projektets resultat har presenterats i en rad akademiska sammanhang – vid seminarier, workshops och konferenser i Sverige, Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien. Inom denna kategori vill jag särskilt nämna en plenary lecture under The International Conference on the History of Cartography, en föreläsning i seminarieserien Oxford Seminars in Cartography, samt en ”match” med Toby Yuen-Gen Liang (Academia Sinica) vid Max-Planck-Institut/Kunsthistorisches Institut i Florens.
Spridningen till en bredare publik har även den varit relativt omfattande. Samarbetet med Statens museer för världskultur har exempelvis resulterat i en animerad film som föreligger i både en svensk (“Afrikas vita fläckar”) och en engelsk version (“Unmapping Africa”). Filmen kommer att ingå i myndighetens basutställningar i Stockholm och Göteborg och har även gjorts tillgänglig på nätet av Uppsala universitet. På så sätt har den fått genomslag utanför Sveriges gränser – kollegor i flera europeiska länder liksom i Indien, Taiwan, Argentina och USA har meddelat mig att de använder filmen i sin undervisning.
Slutligen har projektet fått genomslag i media. Bland de viktigare inslagen kan nämnas ett avsnitt i SR Vetenskapsradion Historia, en djuplodande intervju i norska tidskriften Arr, samt flera framträdanden i augusti 2025 i samband med att Afrikanska unionen ställde sig bakom kampanjen ”Correct the Map”. Genom medverkan i TV4 Efter fem, SR Dagens Eko och SvD Junior fick jag en närmast unik möjlighet att tala om historien bakom Afrikas karta med en rad olika målgrupper – inklusive barn.