Turins ’Gold Mine Papyrus’, forntida Egyptens äldsta karta. Nya litterära och administrativa texter av skrivaren Amennakhte (1150 f.Kr.) och sökandet efter hans arkiv
Projektets syfte är att slutföra publiceringen av den 2,3 meter långa papyrusen ’Gold Mine Papyrus’ (P. Turin 1879+). På framsidan finns den äldsta kartan från forntida Egypten. Kartan visar ett guldgruvområde, ett stenbrott, vägar, berg samt en helgedom. Baksidan av papyrusen som till stor del är opublicerad innehåller olika texter: hymner, administrativa dokument, ett brev till kungen, illustrerade besvärjelser till solguden och flertal ritningar.
En fullständig redigering av papyrusen kommer genomföras i ett samarbete mellan S. Polis (Universitet Liège) och Egyptiska museet i Turin. Redaktionsprojektet påbörjades 2014 tillsammans i Turin (grundläggande dokumentation) och fortsattes 2016 (granskning av läsning framför originalet), 2019 och 2020 (färdigställande och en sista korrigering av digitala hieroglyfer etc.). Det slutgiltiga arbetet av monografin med översättningar samt kommentarer är däremot fortfarande bristfällig.
Det som gör papyrusen ännu mer uppseendeväckande är det faktum att skaparen av kartan kan identifieras som nekropolskrivaren Amennakhte (*1205–†1137 f.Kr.), någonting som är extremt sällsynt för egyptiska texter. Att handstilen från minst ytterligare en skrivare har identifierats väcker frågor om bruket av dokument, vilket underbygger skälet för vidare studier om handstilar (paleografi). Ytterligare ett mål med projektet är att identifiera andra papyrus som tillhörde Amennakhte, vilka tillsammans med ’Gold Mine Papyrus’ bildade ett arkiv.
En fullständig redigering av papyrusen kommer genomföras i ett samarbete mellan S. Polis (Universitet Liège) och Egyptiska museet i Turin. Redaktionsprojektet påbörjades 2014 tillsammans i Turin (grundläggande dokumentation) och fortsattes 2016 (granskning av läsning framför originalet), 2019 och 2020 (färdigställande och en sista korrigering av digitala hieroglyfer etc.). Det slutgiltiga arbetet av monografin med översättningar samt kommentarer är däremot fortfarande bristfällig.
Det som gör papyrusen ännu mer uppseendeväckande är det faktum att skaparen av kartan kan identifieras som nekropolskrivaren Amennakhte (*1205–†1137 f.Kr.), någonting som är extremt sällsynt för egyptiska texter. Att handstilen från minst ytterligare en skrivare har identifierats väcker frågor om bruket av dokument, vilket underbygger skälet för vidare studier om handstilar (paleografi). Ytterligare ett mål med projektet är att identifiera andra papyrus som tillhörde Amennakhte, vilka tillsammans med ’Gold Mine Papyrus’ bildade ett arkiv.
Slutredovisning
SAB22–0045
Slutredovisning
Turins 'Gold Mine Papyrus', forntida Egyptens äldsta karta. Nya litterära och administrativa texter av skrivaren Amennakhte (1150 f. Kr.) och sökandet efter hans arkiv
Vetenskaplig redovisning
Den sökande beviljades ett ettårigt forskningsstipendium (juli 2023–juni 2024) från Riksbankens Jubileumsfond. Projektet syftade till att slutföra publiceringen av Turins ”Gold Mine Papyrus” i samarbete med medförfattaren Dr S. Polis (Liège, Belgien). Arbetet med detta utgivningsprojekt inleddes 2014 och fortsatte 2016 (sammanställning av avläsningarna från originalet), 2019 samt 2020 (slutförande och vidare korrigering av de digitala ritningarna av hieroglyferna m.m.).
Projektet genomfördes i enlighet med ansökan, inklusive forskningsvistelser i Liège och Turin. Translitterationen, transkriptionen och översättningen av papyrusen, med kommentarer av framsidan (recto) som avbildar guldgruvorna och stenbrott, inklusive en detaljerad kartbeskrivning, har nu slutförts. Den kontroversiella diskussionen i den vetenskapliga litteraturen om kartans orientering, löstes genom att man insåg att kartans ovansida vetter mot söder, vilket motsvarar den huvudsakliga orienteringen av rummet i det forntida Egypten. En granskning av kartor från de senaste 200 åren gjorde det möjligt att lösa ytterligare en fråga kring denna papyrus. En text nämner ortnamnet Kush, ett område flera hundra kilometer söder om det forntida Egyptens gränser. Detta har fram till nyligen fått vissa egyptologer att ifrågasätta den allmänt accepterade tillskrivningen av kartan till Wadi Hammamat, en ökendal som förbinder Nildalen nära Coptos med Röda havet. En av de studerade kartorna nämner ortnamnet Wadi Kush, vilket ger starka belägg för att ”Kush” inte avser en sydlig region. Detta ortnamn stämmer överens med kartans nya orientering och bekräftar den på grund av sin position. Dessutom är detta ett av många exempel som visar på ortnamns beständighet genom årtusenden. En nyligen upptäckt teckning av en stående figur av guden Amun, inte igenkänd i tidigare analyser av papyrusen, utförd i svart bläck på en nästan svart bakgrund – fårg för gråvacka – kan betraktas som ytterligare bevis för kartans korrekta lokalisering, eftersom en sådan figur av Amun är dokumenterad från flera graffiti. En annan, tidigare förbisedd kontextualisering av papyrusen var sökandet efter föremål (skulpturer) gjorda av gråvacka, på basis av de brutna blocken som avbildas på kartan och deras blygsamma dimensioner på mindre än 2,5 m³.
Translitterationen, transkriptionen och översättningen med kommentarer på baksidan, består av 22 texter och möjliggjorde både för identifieringen av de olika texttyperna och för en klassificering av dokumentet som ett sent, ganska exceptionellt exempel inom genren ”Miscellanies”. Två av de 22 texterna på dokumentets baksida – ett brev till kung Ramses VI, innehåller en begäran om donationer till kulten kring hans staty i Deir el-Medina och en administrativ text om insamlingen av kopparmejslar för omsmältning. Den har publicerats på nytt med hänsyn till flera omtolkningar och modifierade översättningar.
En kortkort och endast delvis bevarad ed av papyrusens huvudförfattare, Amunnakhte, son till Ipuy och make till Taweretemheb, vittnar om en annan genre på papyrusen, detta utöver de sju korta och längre fragmentariska hymnerna. De korta hymnerna riktar sig till en orm, en falk, månen (?), farao Ramses II, en bark (?) och guden Min från Koptos; en är för kort för att kunna klassificeras. Solens litania, som har en framträdande plats i mitten av baksidan, är kalligrafisk, till skillnad från de andra texterna på baksidan och är inte skriven i administrativ stil. Illustrationerna för varje åkallad manifestation av solguden är exceptionella. Både i denna litania och i de andra korta hymnerna finns talrika textreferenser till samtida och äldre befintliga texter. Det belyser skrivaren Amunnakhte’s kunniga och produktiva användning av religiösa textkorpusar vid skapandet av de nya texterna och utgör ett kännetecken för hans skrifter. En administrativ text om spannmålsleveranser har infogats mellan de korta hymnerna och litanian, och en ytterligare en administrativ text, som visar på den dynamiska användningen av papyrusen, har placerats i ett annat tomt utrymme nedanför de korta hymnerna. De texter som hittills diskuterats, belägna i mitten av baksidan, omges av texter från en annan skrivare; det antogs tidigare att det till och med fanns flera skrivare. Det har nu bekräftats att texterna kan tillskrivas endast en skrivare, och den tidigare föreslagna skrivaren Hori kan åtminstone ifrågasattas. En av Amunnakhte’s söner anses vara en trolig kandidat som andra skrivaren och därtill ägare av papyrusen efter faderns död.
Sökandet efter de fysiska resterna av skrivaren Amunnachtes arkiv genomfördes av de två redaktörerna av papyrusen under tre utgrävningskampanjer och avslutades innan RJ-projektet inleddes. Enligt både emiska och etiska källor fungerade Amunnachtes grav som förvaringsplats för hans papyrusrullar. Återutgrävningen och undersökningen av grav P. 1340 (puit = schakt) i nekropolen i Deir el-Medina, som hade identifierats med framgång, kunde inte bekräfta att ”Guldgruvans papyrus” en gång förvarades där. Under detta projekt hittades över 500 små papyrusfragment, men inget som kunde kopplas direkt till papyrusen ifråga. Detta negativa resultat hade fördelen i att det avsevärt minskade sannolikheten för att hitta ytterligare fragment i fält. Därför inkluderar denna publikation alla fragment som är kända hittills.
Den senaste forskningshistoriken kring papyrusen har frambringat några mindre kända forskare, däribland Francesco Salvolini och Théodule Devéria, samt några mer framstående figurer som Jean-François Champollion, Alan Gardiner och Eric Peet. Deras i stort sett opublicerade transkriptioner av delar av texterna på baksidan, granskades kritiskt kommenterades inför de slutliga transkriptionerna. Alla alternativa läsningar har listats i slutet av varje text. Detta möjliggör för en effektiv översikt av textens forskningshistoria samtidigt som man undviker att repetitivt lyfta fram tidigare forskares ”fel”. Vissa av dessa ”fel” kan förklaras genom den tidigare felaktiga monteringen av papyrusfragmenten, medan andra härrör från senare förändringar i återgivningen av den hieratiska karaktären.
Preliminära resultat presenterades för en bredare publik den 30 november 2023 i Uppsala (Föreningen Heimdal) och den 2 maj 2024 på Egyptiska museet i Turin, med livestreaming. Den slutliga publikationen av papyrusen är under förberedelse och planerad till 2027.
Slutredovisning
Turins 'Gold Mine Papyrus', forntida Egyptens äldsta karta. Nya litterära och administrativa texter av skrivaren Amennakhte (1150 f. Kr.) och sökandet efter hans arkiv
Vetenskaplig redovisning
Den sökande beviljades ett ettårigt forskningsstipendium (juli 2023–juni 2024) från Riksbankens Jubileumsfond. Projektet syftade till att slutföra publiceringen av Turins ”Gold Mine Papyrus” i samarbete med medförfattaren Dr S. Polis (Liège, Belgien). Arbetet med detta utgivningsprojekt inleddes 2014 och fortsatte 2016 (sammanställning av avläsningarna från originalet), 2019 samt 2020 (slutförande och vidare korrigering av de digitala ritningarna av hieroglyferna m.m.).
Projektet genomfördes i enlighet med ansökan, inklusive forskningsvistelser i Liège och Turin. Translitterationen, transkriptionen och översättningen av papyrusen, med kommentarer av framsidan (recto) som avbildar guldgruvorna och stenbrott, inklusive en detaljerad kartbeskrivning, har nu slutförts. Den kontroversiella diskussionen i den vetenskapliga litteraturen om kartans orientering, löstes genom att man insåg att kartans ovansida vetter mot söder, vilket motsvarar den huvudsakliga orienteringen av rummet i det forntida Egypten. En granskning av kartor från de senaste 200 åren gjorde det möjligt att lösa ytterligare en fråga kring denna papyrus. En text nämner ortnamnet Kush, ett område flera hundra kilometer söder om det forntida Egyptens gränser. Detta har fram till nyligen fått vissa egyptologer att ifrågasätta den allmänt accepterade tillskrivningen av kartan till Wadi Hammamat, en ökendal som förbinder Nildalen nära Coptos med Röda havet. En av de studerade kartorna nämner ortnamnet Wadi Kush, vilket ger starka belägg för att ”Kush” inte avser en sydlig region. Detta ortnamn stämmer överens med kartans nya orientering och bekräftar den på grund av sin position. Dessutom är detta ett av många exempel som visar på ortnamns beständighet genom årtusenden. En nyligen upptäckt teckning av en stående figur av guden Amun, inte igenkänd i tidigare analyser av papyrusen, utförd i svart bläck på en nästan svart bakgrund – fårg för gråvacka – kan betraktas som ytterligare bevis för kartans korrekta lokalisering, eftersom en sådan figur av Amun är dokumenterad från flera graffiti. En annan, tidigare förbisedd kontextualisering av papyrusen var sökandet efter föremål (skulpturer) gjorda av gråvacka, på basis av de brutna blocken som avbildas på kartan och deras blygsamma dimensioner på mindre än 2,5 m³.
Translitterationen, transkriptionen och översättningen med kommentarer på baksidan, består av 22 texter och möjliggjorde både för identifieringen av de olika texttyperna och för en klassificering av dokumentet som ett sent, ganska exceptionellt exempel inom genren ”Miscellanies”. Två av de 22 texterna på dokumentets baksida – ett brev till kung Ramses VI, innehåller en begäran om donationer till kulten kring hans staty i Deir el-Medina och en administrativ text om insamlingen av kopparmejslar för omsmältning. Den har publicerats på nytt med hänsyn till flera omtolkningar och modifierade översättningar.
En kortkort och endast delvis bevarad ed av papyrusens huvudförfattare, Amunnakhte, son till Ipuy och make till Taweretemheb, vittnar om en annan genre på papyrusen, detta utöver de sju korta och längre fragmentariska hymnerna. De korta hymnerna riktar sig till en orm, en falk, månen (?), farao Ramses II, en bark (?) och guden Min från Koptos; en är för kort för att kunna klassificeras. Solens litania, som har en framträdande plats i mitten av baksidan, är kalligrafisk, till skillnad från de andra texterna på baksidan och är inte skriven i administrativ stil. Illustrationerna för varje åkallad manifestation av solguden är exceptionella. Både i denna litania och i de andra korta hymnerna finns talrika textreferenser till samtida och äldre befintliga texter. Det belyser skrivaren Amunnakhte’s kunniga och produktiva användning av religiösa textkorpusar vid skapandet av de nya texterna och utgör ett kännetecken för hans skrifter. En administrativ text om spannmålsleveranser har infogats mellan de korta hymnerna och litanian, och en ytterligare en administrativ text, som visar på den dynamiska användningen av papyrusen, har placerats i ett annat tomt utrymme nedanför de korta hymnerna. De texter som hittills diskuterats, belägna i mitten av baksidan, omges av texter från en annan skrivare; det antogs tidigare att det till och med fanns flera skrivare. Det har nu bekräftats att texterna kan tillskrivas endast en skrivare, och den tidigare föreslagna skrivaren Hori kan åtminstone ifrågasattas. En av Amunnakhte’s söner anses vara en trolig kandidat som andra skrivaren och därtill ägare av papyrusen efter faderns död.
Sökandet efter de fysiska resterna av skrivaren Amunnachtes arkiv genomfördes av de två redaktörerna av papyrusen under tre utgrävningskampanjer och avslutades innan RJ-projektet inleddes. Enligt både emiska och etiska källor fungerade Amunnachtes grav som förvaringsplats för hans papyrusrullar. Återutgrävningen och undersökningen av grav P. 1340 (puit = schakt) i nekropolen i Deir el-Medina, som hade identifierats med framgång, kunde inte bekräfta att ”Guldgruvans papyrus” en gång förvarades där. Under detta projekt hittades över 500 små papyrusfragment, men inget som kunde kopplas direkt till papyrusen ifråga. Detta negativa resultat hade fördelen i att det avsevärt minskade sannolikheten för att hitta ytterligare fragment i fält. Därför inkluderar denna publikation alla fragment som är kända hittills.
Den senaste forskningshistoriken kring papyrusen har frambringat några mindre kända forskare, däribland Francesco Salvolini och Théodule Devéria, samt några mer framstående figurer som Jean-François Champollion, Alan Gardiner och Eric Peet. Deras i stort sett opublicerade transkriptioner av delar av texterna på baksidan, granskades kritiskt kommenterades inför de slutliga transkriptionerna. Alla alternativa läsningar har listats i slutet av varje text. Detta möjliggör för en effektiv översikt av textens forskningshistoria samtidigt som man undviker att repetitivt lyfta fram tidigare forskares ”fel”. Vissa av dessa ”fel” kan förklaras genom den tidigare felaktiga monteringen av papyrusfragmenten, medan andra härrör från senare förändringar i återgivningen av den hieratiska karaktären.
Preliminära resultat presenterades för en bredare publik den 30 november 2023 i Uppsala (Föreningen Heimdal) och den 2 maj 2024 på Egyptiska museet i Turin, med livestreaming. Den slutliga publikationen av papyrusen är under förberedelse och planerad till 2027.