Den fantasmatiska kryptan. Metaforens figurer i kinesisk och grekisk filosofi.
Den fantasmatiska kryptan är dels en historisk undersökning av tidiga kinesiska och grekiska metaforteorier, dels en epistemologisk reflektion över den komparativa filosofins och litteraturens villkor och metoder, dels en litteratur-, text- och retoriktillvänd kritik av den kognitiva metaforteorin. Trots sporadiska skillnader mellan deras respektive filosofiska system uppfattade tidiga kinesiska och grekiska tänkare metaforiska uttryck såsom baserade på en tänkt likhet mellan två objekt eller fenomen, men också—och än viktigare—såsom framkallande ett ögonblick av begreppsförvirring hos mottagaren. Det sistnämnda förklarar varför tidiga metaforteorier i både Kina och Grekland är nära besläktade med en kritik av språkets förmåga att ljuga, vilseleda och producera skenbara sanningar, och varför liket (som liknar men inte längre är en levande person) är metaforens yttersta, mest sublima sinnebild i Xunzis (d. 238 f.Kr.) teori om figurativt språkbruk.
I polemik med tidigare forskning hävdas att en läsning av filosofen Xunzi ’mot’ Platons Sofisten men ’med’ Aristoteles Retoriken inte bara avslöjar en tematik som inte uppmärksammats i den sinologiska forskningen om tidig retorik och filosofi; den avslöjar också en korrespondens mellan Platons kritik av ’fantasmatisk’ efterbildning och Aristoteles påstående att en välgjord metafor fördröjer läsarens förståelse. Genom att sammanfläta ovannämnda tematiska trådar är manuskriptet det första i sitt slag.
I polemik med tidigare forskning hävdas att en läsning av filosofen Xunzi ’mot’ Platons Sofisten men ’med’ Aristoteles Retoriken inte bara avslöjar en tematik som inte uppmärksammats i den sinologiska forskningen om tidig retorik och filosofi; den avslöjar också en korrespondens mellan Platons kritik av ’fantasmatisk’ efterbildning och Aristoteles påstående att en välgjord metafor fördröjer läsarens förståelse. Genom att sammanfläta ovannämnda tematiska trådar är manuskriptet det första i sitt slag.
Slutredovisning
1. Översikt
Jag har slutfört två tematiskt och metodologiskt besläktade studier: 1. ”Cratylus Sinensis — Reading Dong Zhongshu and Plato on ‘Correctness’ in Naming in Search of a ‘Comparative’ Methodology,” och 2. ”The Phantasmatic Crypt: Figuring the Metaphorical in Early China and Ancient Greece”.
Som titlarna antyder är dessa manuskript inte bara fundamentalt ’komparativa’; de undersöker också hur och i vilken utsträckning tidiga kinesiska och grekiska teorier om världens beskaffenhet (dvs. ontologi) och om människans förståelse därav (epistemologi) relaterar till de mer renodlat lingvistiska och retoriska frågorna om ”korrekta benämningar” (’orthotês tôn onomatôn’ och ’zheng ming’) och om figurativt eller metaforiskt språkbruk (Platons ’eikôn’ och Aristoteles ’metaphora’) som vi finner i båda traditionerna. Jag hävdar vidare att komparativa studier på ’makronivå’ av tänkandet i Kina före Qin (221 f.Kr.) och i antikens Grekland – vilka ofta bygger på antagandet att västerländsk metafysik och kinesisk korrelativ kosmologi är varandras absoluta motsatser – är nödvändiga och värdefulla men endast som ett första trevande steg mot en mer nyanserad och fragmenterad förståelse på mikronivå av hur filosofierna om språkets beskaffenhet och världens uppbyggnad (och relationen mellan de två) utvecklades i Grekland och Kina med sporadiska överlappningar mellan traditionerna men också med starka inbördes motsägelser.
I avsnitt två nedan ger jag en kort sammanfattning av de två verken och lyfter fram vad jag anser vara deras viktigaste metoder, argument och slutsatser.
1.2 Samarbeten och nytt projekt
Under sabbatsåret utvecklade jag gamla, väletablerade forskningsnätverk (Academia Sinica i Taipei och Penn State University) och påbörjade nya (Tang Center for Early China vid Columbia University, Sino-Hellenic Network vid University of Cambridge och Linguistics and Poetics Research Group vid Oslo University). Jag presenterade metaforprojektet (”The Phantasmatic Crypt”) vid seminarier i Taipei och Tallinn.
Under och genom arbetet med de två manuskripten utkristalliserades ett nytt projekt om metapoesi inom de litterära genrerna ’fu’ (eller ’Han Dynasty epideictic rhapsody’) och ekfras och denna metapoesis ursprung i tidig kinesisk och grekisk poetik och språkfilosofi.
2. Synopsis
2.1 ”Cratylus Sinensis — Reading Dong Zhongshu and Plato on ‘Correctness’ in Naming in Search of a ‘Comparative’ Methodology”.
”Cratylus Sinensis” kretsar kring följande fråga: beskrivs namngivning som en erfarenhetsbaserad, hermeneutisk och vardaglig aktivitet i Platons ”Cratylus” och i texten ”Djuplodande undersökning av namngivning och benämningar” (”Shencha minghao”), som tillskrivs den konfucianske ämbetsmannen Dong Zhongshu (ca. 198–107 f.Kr.)? Med andra ord, är ett ”korrekt” namn ett som på ett adekvat sätt begreppsliggör och konceptualiserar sin referent med utgångspunkt i namngivarens erfarenhet av den, eller måste det finnas en ”djupare”, ”fysisk” eller ”metafysisk” koppling mellan namnet och den sak, händelse eller omständighet som det refererar till, för att namnet ska kunna kvalificeras som ‘orthês’ eller ‘zheng’?
I linje med den ”sino-metodologiska” undersökning som beskrivits ovan ställer manuskriptet vidare frågan hur de tidiga grekiska och kinesiska diskurserna om namngivning och språk skilde sig från varandra. Baserades den förra på en ”metafysisk” separation mellan sinnlig, vardaglig erfarenhet och abstrakt form, och den senare på en uppfattning om ett ”kosmos” där alla saker, handlingar och fenomen interagerar och korrelerar? Eller kunde en teori om namngivning (eller om ”figurativt språk”, ”poesi” eller ”litteratur”) formuleras utanför och oberoende av de ”större”, mer övergripande ontologiska antaganden om hur verkligheten är uppbyggd som vi finner i Grekland och Kina vid den tidpunkt då dessa texter skrevs?
En ”neurotiskt” noggrann läsning – vilken betonar de logiska och tematiska motsägelserna i tidiga filosofiska texter, liksom spänningarna mellan huvudargumentet (‘tenor’) och illustrationen (‘vehicle’) – tenderar att bryta ned rigida dualismer av ovanstående slag och visar istället att grekiska och kinesiska texter från axialtiden ofta är tematiskt likartade men med uppenbara skillnader i konfiguration och betoning.
På en tematisk nivå argumenterar jag således för att ‘eidos’ i Platons ”Kratylos” inte används i metafysisk mening för att beteckna en översinnlig form, utan är med all sannolikhet befryndat med de platonska begreppen ‘doxa’ och ‘paradeigma’, vilka betecknar ett tillfälligt antagande eller ”arbetsdefinition” om karaktären hos en specifik sak eller händelse, och är därmed föremål för omtolkning (precis som ’onomata’ själva, enligt Sokrates). Omvänt brukar det tidiga kinesiska begreppet ”korrelativ kategori” (’lei’) ses som motsatsen till det metafysiska begreppet ’eidos’ (som vi till exempel finner i ”Republiken” 10 597a): saker i samma korrelativa kategori ”reagerar spontant” (’ying’) på varandra; således härstammar tidig kinesisk filosofi, ontologi och epistemologi från ett allomfattande intresse för hur saker i världen interagerar och påverkar varandra, i motsats till ontologin och epistemologin i västerländsk metafysik, vilka (antas det) härstammar från de mänskliga sinnesorganens oförmåga att uppfatta världen korrekt och analyserar världsliga händelser i termer av orsak och verkan och inte (med ett jungianskt begrepp) synkronicitet. Jag är skeptisk till dessa dualismer och hävdar istället att ’eidos’ och ’lei’ ligger närmare varandra än vad man vanligtvis antar. I Xunzis teori om korrekt namngivning (ca 250 f.Kr.) är ’lei’ det som föregår människans upplevelse av världen och garanterar att de objekt och händelser som utgör världen, och våra upplevelser av den, är tillräckligt stabila för att kunna uppfattas korrekt av sinnena och därefter namnges korrekt.
Jag hoppas härmed ha visat att den tidiga kinesiska ”kosmologiska” diskursen i viss utsträckning och i vissa avseenden är förenlig med det sätt på vilket den tidige Platon uppfattar världen, och även om sådana ’sino-platonska’ överlappningar endast förekommer fragmentariskt och slumpmässigt – som här, i Sokrates tal om ”benämningarnas korrekthet” och i Xunzis ”ontologiska” ’korrelativa kategorier’ – framträder detta släktskap också i tidiga kinesiska och grekiska teorier om språk och namngivning. Liksom är fallet för den Sokrates vi möter i ”Kratylos” är Dong Zhongshus huvudsakliga intresse i texten ”Namngivning och benämningar” hur den vardagligt erfarna världen skall begreppsliggöras och benämnas, och först i andra hand, om överhuvudtaget alls, namngivning som en korrelativ eller metafysisk aktivitet.
2.2 ”The Phantasmatic Crypt: Figuring the Metaphorical in Early China and Ancient Greece”.
Denna studie av metaforbegreppen i tidiga kinesiska och grekiska litterära och filosofiska texter frågar sig om Aristoteles föreställning om en språklig ”överföring”—’metaphora’—på ett relevant sätt skulle kunna tillämpas på tidiga kinesiska teorier om språkets funktion. Om inte, är det såsom den gängse sinologiska expertisen hävdar, att det västerländska metaforbegreppet bygger på helt andra antaganden om människans plats i världen än de som fanns i antikens Kina? Att forntidens kineser saknade den västerländska, metafysiska uppdelningen i sinnligt och översinnligt, och istället postulerade en värld i vilken de Tiotusen Tingen alla är sammanbundna och spontant påverkar varandra, enligt den världssyn som sinologin döpt till korrelativ kosmologi? Att de gamla kineserna inte uppfattade ett uttalande av typen ”Ainsi, j’ai aimé un porc” (Rimbaud) som en beskrivning av en oaptitlig person i termer av det djur han påstås likna, utan att de såg bandet mellan svin och människa såsom ett objektivt faktum, oberoende av språk eller tanke? Att, med Heideggers ord, ”det metaforiska endast återfinns inom metafysiken”?
”The Phantasmatic Crypt” ifrågasätter denna starkt förenklade beskrivning av Kina såsom kosmologiskt och metonymiskt och västerlandet som metafysiskt och metaforiskt. Genom neurotiskt noggranna läsningar av kinesiska och grekiska texter från axialtiden vill det framtvinga en reaktion mellan grekiska texter om konceptualisering och metaforik och de tankar om konceptualisering och ritualism som vi finner i antika kinesiska skrifter—och samtidigt skapa en ny metodologi för jämförande filosofi- och litteraturstudier.
Genom att låta Platon, Aristoteles och Quintilianus läsas och verka samman med "Zuozhuan", "Mencius", "Xunzi" och "Mäster Lüs krönika" (från fjärde och tredje århundradena f.Kr.) ersätts en tolkningspraktik på makronivå med en på mikronivå, och därigenom påvisas att teorier om språk, retorik och metaforik är oavhängiga den världsbild—grekiskt metafysisk eller kinesiskt korrelativt kosmologisk—som dominerade den epok i vilken de formulerades.
Ett konkret exempel på en ”neurotisk” metodologi (jmf. grekiskans ’neuron’: ’fiber, nerv, styrka’) på mikronivå är projektets undersökning av exemplets roll i tidiga kinesiska och grekiska texter. Platon illustrerar sin tes om ’eidos’ (ung. ’idévärlden’) med exempel som paradoxalt nog inte skiljer mellan ’eidos’ och ’ta anthrôpina’ (’vardaglig mänsklig erfarenhet’), utan istället hävdar att en korrekt förståelse av verkligheten kan uppnås genom ett vardagligt och rationellt ”vägande och mätande” (Staten, kap. 10). På ett liknande (men omvänt) sätt, är den kanoniska formuleringen av en korrelativ kosmologi (i ”Mäster Lüs krönika”) paradoxalt en illustration av ett mera övergripande argument om kausalitet, och av hur vissa handlingar och skeenden följs av vissa lagbundna men, logiskt sett, helt begripliga konsekvenser. Denna retoriskt-logiska konflikt mellan huvudargument och illustration — och mellan ’eidos’/korrelativ kosmologi och ’ta anthrôpina’ — är en utgångspunkt för en diskussion om hur tidig kinesisk och grekisk filosofi förenas av denna retoriska paradox, men också om hur vissa gemensamma filosofiska temata, såsom dualismen sken/verklighet, i tidiga kinesiska språkfilosofiska texter ger upphov till en diskussion som påtagligt påminner om Aristoteles åtskillnad mellan ’metaphora’ och ’onoma kurion’ (ord använda bokstavligt och icke-figurativt). Komparativ filosofi och poetik, menar jag, kan endast utföras på detta asymmetriska sätt, och blottlägga sporadiska likheter i tematik såväl som i argumentets retoriska utformning.
Boken visar att även om den tidiga kinesiska filosofin saknade ett övergripande begrepp för figurativt språkbruk såsom Aristoteles ’metaphora’ finns där en fragmentarisk, icke-systematisk teori om ”det metaforiska” som på vissa ställen påminner om Aristoteles rationella teori om metaforen som uttryck för en upplevd ”likhet” (’homoion’) mellan, till exempel, man och svin, men som på andra ställen på ett förbluffande vis även överensstämmer med Aristoteles mera okända spekulationer om metaforen som lögn och bedrägeri.
Det färdiga manuskriptet följer i stort sett den synopsis jag framlade i min ansökan, men kritiken mot ”the Conceptual Metaphor Theory” har beskurits avsevärt, och återfinns istället i kapitel 13 av ”The Origins of Chinese Literary Hermeneutics” (2024).
3. Publikationer och manuskript
3.1 ”Cratylus Sinensis — Reading Dong Zhongshu and Plato on ‘Correctness’ in Naming in Search of a ‘Comparative’ Methodology” (ca. 60 000 ord, utöver index och bibliografi).
Peer-reviewed (fem läsare) och antagen för publicering i september 2025 i serien ”Sino-Platonic Papers”, utgiven av University of Pennsylvania och redigerad av Victor Mair (https://www.sino-platonic.org).
3.2
”The Phantasmatic Crypt: Figuring the Metaphorical in Early China and Ancient Greece (ca. 75 000 ord, utöver index och bibliografi). Liksom föregångaren ”The Origins of Chinese Literary Hermeneutics” (2024) skall manuskriptet publiceras i serien SUNY Series in Chinese Philosophy and Culture på SUNY Press.
Jag har slutfört två tematiskt och metodologiskt besläktade studier: 1. ”Cratylus Sinensis — Reading Dong Zhongshu and Plato on ‘Correctness’ in Naming in Search of a ‘Comparative’ Methodology,” och 2. ”The Phantasmatic Crypt: Figuring the Metaphorical in Early China and Ancient Greece”.
Som titlarna antyder är dessa manuskript inte bara fundamentalt ’komparativa’; de undersöker också hur och i vilken utsträckning tidiga kinesiska och grekiska teorier om världens beskaffenhet (dvs. ontologi) och om människans förståelse därav (epistemologi) relaterar till de mer renodlat lingvistiska och retoriska frågorna om ”korrekta benämningar” (’orthotês tôn onomatôn’ och ’zheng ming’) och om figurativt eller metaforiskt språkbruk (Platons ’eikôn’ och Aristoteles ’metaphora’) som vi finner i båda traditionerna. Jag hävdar vidare att komparativa studier på ’makronivå’ av tänkandet i Kina före Qin (221 f.Kr.) och i antikens Grekland – vilka ofta bygger på antagandet att västerländsk metafysik och kinesisk korrelativ kosmologi är varandras absoluta motsatser – är nödvändiga och värdefulla men endast som ett första trevande steg mot en mer nyanserad och fragmenterad förståelse på mikronivå av hur filosofierna om språkets beskaffenhet och världens uppbyggnad (och relationen mellan de två) utvecklades i Grekland och Kina med sporadiska överlappningar mellan traditionerna men också med starka inbördes motsägelser.
I avsnitt två nedan ger jag en kort sammanfattning av de två verken och lyfter fram vad jag anser vara deras viktigaste metoder, argument och slutsatser.
1.2 Samarbeten och nytt projekt
Under sabbatsåret utvecklade jag gamla, väletablerade forskningsnätverk (Academia Sinica i Taipei och Penn State University) och påbörjade nya (Tang Center for Early China vid Columbia University, Sino-Hellenic Network vid University of Cambridge och Linguistics and Poetics Research Group vid Oslo University). Jag presenterade metaforprojektet (”The Phantasmatic Crypt”) vid seminarier i Taipei och Tallinn.
Under och genom arbetet med de två manuskripten utkristalliserades ett nytt projekt om metapoesi inom de litterära genrerna ’fu’ (eller ’Han Dynasty epideictic rhapsody’) och ekfras och denna metapoesis ursprung i tidig kinesisk och grekisk poetik och språkfilosofi.
2. Synopsis
2.1 ”Cratylus Sinensis — Reading Dong Zhongshu and Plato on ‘Correctness’ in Naming in Search of a ‘Comparative’ Methodology”.
”Cratylus Sinensis” kretsar kring följande fråga: beskrivs namngivning som en erfarenhetsbaserad, hermeneutisk och vardaglig aktivitet i Platons ”Cratylus” och i texten ”Djuplodande undersökning av namngivning och benämningar” (”Shencha minghao”), som tillskrivs den konfucianske ämbetsmannen Dong Zhongshu (ca. 198–107 f.Kr.)? Med andra ord, är ett ”korrekt” namn ett som på ett adekvat sätt begreppsliggör och konceptualiserar sin referent med utgångspunkt i namngivarens erfarenhet av den, eller måste det finnas en ”djupare”, ”fysisk” eller ”metafysisk” koppling mellan namnet och den sak, händelse eller omständighet som det refererar till, för att namnet ska kunna kvalificeras som ‘orthês’ eller ‘zheng’?
I linje med den ”sino-metodologiska” undersökning som beskrivits ovan ställer manuskriptet vidare frågan hur de tidiga grekiska och kinesiska diskurserna om namngivning och språk skilde sig från varandra. Baserades den förra på en ”metafysisk” separation mellan sinnlig, vardaglig erfarenhet och abstrakt form, och den senare på en uppfattning om ett ”kosmos” där alla saker, handlingar och fenomen interagerar och korrelerar? Eller kunde en teori om namngivning (eller om ”figurativt språk”, ”poesi” eller ”litteratur”) formuleras utanför och oberoende av de ”större”, mer övergripande ontologiska antaganden om hur verkligheten är uppbyggd som vi finner i Grekland och Kina vid den tidpunkt då dessa texter skrevs?
En ”neurotiskt” noggrann läsning – vilken betonar de logiska och tematiska motsägelserna i tidiga filosofiska texter, liksom spänningarna mellan huvudargumentet (‘tenor’) och illustrationen (‘vehicle’) – tenderar att bryta ned rigida dualismer av ovanstående slag och visar istället att grekiska och kinesiska texter från axialtiden ofta är tematiskt likartade men med uppenbara skillnader i konfiguration och betoning.
På en tematisk nivå argumenterar jag således för att ‘eidos’ i Platons ”Kratylos” inte används i metafysisk mening för att beteckna en översinnlig form, utan är med all sannolikhet befryndat med de platonska begreppen ‘doxa’ och ‘paradeigma’, vilka betecknar ett tillfälligt antagande eller ”arbetsdefinition” om karaktären hos en specifik sak eller händelse, och är därmed föremål för omtolkning (precis som ’onomata’ själva, enligt Sokrates). Omvänt brukar det tidiga kinesiska begreppet ”korrelativ kategori” (’lei’) ses som motsatsen till det metafysiska begreppet ’eidos’ (som vi till exempel finner i ”Republiken” 10 597a): saker i samma korrelativa kategori ”reagerar spontant” (’ying’) på varandra; således härstammar tidig kinesisk filosofi, ontologi och epistemologi från ett allomfattande intresse för hur saker i världen interagerar och påverkar varandra, i motsats till ontologin och epistemologin i västerländsk metafysik, vilka (antas det) härstammar från de mänskliga sinnesorganens oförmåga att uppfatta världen korrekt och analyserar världsliga händelser i termer av orsak och verkan och inte (med ett jungianskt begrepp) synkronicitet. Jag är skeptisk till dessa dualismer och hävdar istället att ’eidos’ och ’lei’ ligger närmare varandra än vad man vanligtvis antar. I Xunzis teori om korrekt namngivning (ca 250 f.Kr.) är ’lei’ det som föregår människans upplevelse av världen och garanterar att de objekt och händelser som utgör världen, och våra upplevelser av den, är tillräckligt stabila för att kunna uppfattas korrekt av sinnena och därefter namnges korrekt.
Jag hoppas härmed ha visat att den tidiga kinesiska ”kosmologiska” diskursen i viss utsträckning och i vissa avseenden är förenlig med det sätt på vilket den tidige Platon uppfattar världen, och även om sådana ’sino-platonska’ överlappningar endast förekommer fragmentariskt och slumpmässigt – som här, i Sokrates tal om ”benämningarnas korrekthet” och i Xunzis ”ontologiska” ’korrelativa kategorier’ – framträder detta släktskap också i tidiga kinesiska och grekiska teorier om språk och namngivning. Liksom är fallet för den Sokrates vi möter i ”Kratylos” är Dong Zhongshus huvudsakliga intresse i texten ”Namngivning och benämningar” hur den vardagligt erfarna världen skall begreppsliggöras och benämnas, och först i andra hand, om överhuvudtaget alls, namngivning som en korrelativ eller metafysisk aktivitet.
2.2 ”The Phantasmatic Crypt: Figuring the Metaphorical in Early China and Ancient Greece”.
Denna studie av metaforbegreppen i tidiga kinesiska och grekiska litterära och filosofiska texter frågar sig om Aristoteles föreställning om en språklig ”överföring”—’metaphora’—på ett relevant sätt skulle kunna tillämpas på tidiga kinesiska teorier om språkets funktion. Om inte, är det såsom den gängse sinologiska expertisen hävdar, att det västerländska metaforbegreppet bygger på helt andra antaganden om människans plats i världen än de som fanns i antikens Kina? Att forntidens kineser saknade den västerländska, metafysiska uppdelningen i sinnligt och översinnligt, och istället postulerade en värld i vilken de Tiotusen Tingen alla är sammanbundna och spontant påverkar varandra, enligt den världssyn som sinologin döpt till korrelativ kosmologi? Att de gamla kineserna inte uppfattade ett uttalande av typen ”Ainsi, j’ai aimé un porc” (Rimbaud) som en beskrivning av en oaptitlig person i termer av det djur han påstås likna, utan att de såg bandet mellan svin och människa såsom ett objektivt faktum, oberoende av språk eller tanke? Att, med Heideggers ord, ”det metaforiska endast återfinns inom metafysiken”?
”The Phantasmatic Crypt” ifrågasätter denna starkt förenklade beskrivning av Kina såsom kosmologiskt och metonymiskt och västerlandet som metafysiskt och metaforiskt. Genom neurotiskt noggranna läsningar av kinesiska och grekiska texter från axialtiden vill det framtvinga en reaktion mellan grekiska texter om konceptualisering och metaforik och de tankar om konceptualisering och ritualism som vi finner i antika kinesiska skrifter—och samtidigt skapa en ny metodologi för jämförande filosofi- och litteraturstudier.
Genom att låta Platon, Aristoteles och Quintilianus läsas och verka samman med "Zuozhuan", "Mencius", "Xunzi" och "Mäster Lüs krönika" (från fjärde och tredje århundradena f.Kr.) ersätts en tolkningspraktik på makronivå med en på mikronivå, och därigenom påvisas att teorier om språk, retorik och metaforik är oavhängiga den världsbild—grekiskt metafysisk eller kinesiskt korrelativt kosmologisk—som dominerade den epok i vilken de formulerades.
Ett konkret exempel på en ”neurotisk” metodologi (jmf. grekiskans ’neuron’: ’fiber, nerv, styrka’) på mikronivå är projektets undersökning av exemplets roll i tidiga kinesiska och grekiska texter. Platon illustrerar sin tes om ’eidos’ (ung. ’idévärlden’) med exempel som paradoxalt nog inte skiljer mellan ’eidos’ och ’ta anthrôpina’ (’vardaglig mänsklig erfarenhet’), utan istället hävdar att en korrekt förståelse av verkligheten kan uppnås genom ett vardagligt och rationellt ”vägande och mätande” (Staten, kap. 10). På ett liknande (men omvänt) sätt, är den kanoniska formuleringen av en korrelativ kosmologi (i ”Mäster Lüs krönika”) paradoxalt en illustration av ett mera övergripande argument om kausalitet, och av hur vissa handlingar och skeenden följs av vissa lagbundna men, logiskt sett, helt begripliga konsekvenser. Denna retoriskt-logiska konflikt mellan huvudargument och illustration — och mellan ’eidos’/korrelativ kosmologi och ’ta anthrôpina’ — är en utgångspunkt för en diskussion om hur tidig kinesisk och grekisk filosofi förenas av denna retoriska paradox, men också om hur vissa gemensamma filosofiska temata, såsom dualismen sken/verklighet, i tidiga kinesiska språkfilosofiska texter ger upphov till en diskussion som påtagligt påminner om Aristoteles åtskillnad mellan ’metaphora’ och ’onoma kurion’ (ord använda bokstavligt och icke-figurativt). Komparativ filosofi och poetik, menar jag, kan endast utföras på detta asymmetriska sätt, och blottlägga sporadiska likheter i tematik såväl som i argumentets retoriska utformning.
Boken visar att även om den tidiga kinesiska filosofin saknade ett övergripande begrepp för figurativt språkbruk såsom Aristoteles ’metaphora’ finns där en fragmentarisk, icke-systematisk teori om ”det metaforiska” som på vissa ställen påminner om Aristoteles rationella teori om metaforen som uttryck för en upplevd ”likhet” (’homoion’) mellan, till exempel, man och svin, men som på andra ställen på ett förbluffande vis även överensstämmer med Aristoteles mera okända spekulationer om metaforen som lögn och bedrägeri.
Det färdiga manuskriptet följer i stort sett den synopsis jag framlade i min ansökan, men kritiken mot ”the Conceptual Metaphor Theory” har beskurits avsevärt, och återfinns istället i kapitel 13 av ”The Origins of Chinese Literary Hermeneutics” (2024).
3. Publikationer och manuskript
3.1 ”Cratylus Sinensis — Reading Dong Zhongshu and Plato on ‘Correctness’ in Naming in Search of a ‘Comparative’ Methodology” (ca. 60 000 ord, utöver index och bibliografi).
Peer-reviewed (fem läsare) och antagen för publicering i september 2025 i serien ”Sino-Platonic Papers”, utgiven av University of Pennsylvania och redigerad av Victor Mair (https://www.sino-platonic.org).
3.2
”The Phantasmatic Crypt: Figuring the Metaphorical in Early China and Ancient Greece (ca. 75 000 ord, utöver index och bibliografi). Liksom föregångaren ”The Origins of Chinese Literary Hermeneutics” (2024) skall manuskriptet publiceras i serien SUNY Series in Chinese Philosophy and Culture på SUNY Press.