Den narrativa konstruktionen av japansk säkerhetspolitik
Trots att Japan är världens tredje största ekonomi, har en av de tio största försvarsutgifterna, och är på väg att återmilitarisera, får landets säkerhetspolitik förvånansvärt liten uppmärksamhet. Den rådande uppfattningen att Kinas uppgång och Nordkoreas beteende orsakade Japans återmilitarisering är dessutom alltför förenklad. Efter 25 års forskning och med 25 peer-review-granskade artiklar på temat planerar jag att skriva en bok som analyserar hur dominerande narrativ har format Japans säkerhetspolitik, inklusive hur vissa händelser och aktörer har konstruerats som ”avgörande” respektive ”hot”. Jag kommer även att undersöka hur vissa aktörer har blivit allmänt betraktade som säkerhetsexperter, medan andra setts som amatörer eller rentav förrädare. Min bok fyller en lucka i litteraturen, och redaktörerna för en bokserie vid Stanford University Press har inbjudit mig skriva ett bokförslag, vilket de för närvarande granskar. Den tänkta boken bidrar teoretiskt genom att fastställa hur narrativ hänger ihop med känslor, och förstärker eller undergräver en känsla av ontologisk säkerhet. Empiriskt bidrar den genom att erbjuda en mer komplex och nyanserad analys av Japans säkerhetspolitik, vilken överbryggar den binära uppfattningen att Japan antingen är fortsatt begränsad av pacifism eller återmilitariserar dramatiskt. Jag planerar att skriva boken som gästforskare vid Waseda University och Cornell University, och ansöker om finansiering för att täcka alla relaterade kostnader.
Slutredovisning
Världspolitiken är stadd i förändring och särskilt de stater som brukar identifieras av sig själva och andra som stormakter spelar en framträdande roll. I det bokmanus jag har arbetat med under sabbatsåret ställer jag den teoretiskt generella frågan hur självidentifierade stormakters agerande, och stormaktspolitiken i sin helhet, kan förklaras bortom förenklade idéer om vad den aktuella situationen anses kräva eller idéer vad som är rätt och fel. Frågan är angelägen i en tid då Rysslands invasion av Ukraina snart går in på sitt femte år, Kinas globala ambitioner fortsätter att skapa spänningar i och bortom Asien och USA:s roll i världspolitiken förändras radikalt.
Boken lanserar ett nytt sätt att analysera stormaktspolitik med utgångspunkt i narcissismteori, vilken i sin tur grundas i den narrativa psykologin och Jacques Lacans psykoanalys. Den teoretiserar varför vissa händelser framstår som så avgörande att de kräver säkerhetspolitisk förändring, såsom militarisering, krigsförberedelser och ibland krig. Om vi utgår från att det är omöjligt att skapa mening i tillvaron utan känslomättade narrativ, uppstår även frågan huruvida vissa berättelseformer eller känsloyttringar i högre grad än andra skulle kunna främja fredlig samvaro.
Boken tar sig an ett förbisett fall av stormaktsambitioner, säkerhetspolitisk förändring och möjlig fredlig utveckling: Japan. Landet användes förvisso som fallstudie under 1980- och 1990-talen, men för att utveckla teorier om hur ekonomiska drivkrafter och nationell identitet då verkade driva stormaktspolitiken i en mer positiv riktning. Många missbedömde, och missbedömer alltjämt, Japan som en i grunden fredlig aktör i internationell politik. Men landet har de senaste två decennierna successivt omprövat sin säkerhetspolitiska hållning, stärkt sin militära kapacitet och sökt en mer aktiv roll i regional och global politik. Japans ambitioner och strategiska omorientering är uttryck för en långt mer komplex självbild än vad många tidigare har förstått.
Sabbatsårets första tre månader tillbringade jag som gästprofessor vid Waseda University i Tokyo. Där påbörjade jag arbetet med boken och kompletterade även tidigare insamlat material genom att göra ett tjugotal intervjuer. Tillbaka i Sverige var jag i fyra månader gästprofessor vid Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, där jag arbetade med teoretisering, analys och skrivande. Detta fortsatte jag med under tre månader som gästprofessor i statsvetenskap vid University of Minnesota, Twin Cities, där jag även diskuterade ett antal kapitelutkast med kollegor. Tillbaka i Stockholm återvände jag till Försvarshögskolan, där jag skrev ett sista empiriskt kapitel. Strax efter avslutat sabbatsår höll jag en manuskonferens och fick värdefulla synpunkter på hela manuset.
Eftersom boken utvecklar den forskningsagenda jag haft under lång tid innebär den oundvikligen ett försök att sammanfoga disparata element. Samtidigt är narrativ och motnarrativ om hot och säkerhet till sin natur mångfacetterade och föränderliga och det är därför omöjligt att fånga fenomenet i sin helhet. Boken gör en dygd av nödvändigheten och analyserar hur Japan har konstituerats och utmanats som subjekt genom en mångfald av överlappande, konkurrerande och föränderliga berättelser under de senaste två decennierna. Genom triangulering och metodpluralism eftersträvar boken en bred och fördjupad förståelse av kopplingen mellan japansk identifikation och säkerhetspolitik.
Kapitel 1 lägger den begreppsliga och teoretiska grunden genom att introducera en uppsättning byggstenar: narrativ ontologi, identifikation, känslor och sökandet efter ontologisk säkerhet. Lacans psykoanalys möjliggör sedan en teoretisering om varför säkerhetsnarrativ får politisk kraft, och samspelet mellan det imaginära, den symboliska ordningen och det reella används för att förklara hur identitetsnarrativ förändras över tid. Begreppet ”stormaktsnarcissism” erbjuder en mer tillämpad form av detta ramverk, och belyser hur identitetsnarrativ i självidentifierade stormakter pendlar mellan stolthet och skam: ”vi är större än x men svagare än y” eller ”vi är svaga nu men ämnade för storhet”. En komplementär ingång är Michel Foucaults idé om disciplinär makt, som används för att belysa hur identifikation närmast påtvingas befolkningen, socialt såväl som kroppsligt.
Kapitel 2 visar hur japanska elitnarrativ om exceptionalism och överlägsenhet, från mitten av 1800-talet och framåt, uttryckte stormaktsambitioner. Efter andra världskrigets slut tolkade vissa landets säkerhetspolitik som oförenlig med sådana ambitioner, men boken menar att japanska konservativa tvärtom artikulerade anspråk på erkännande genom att framhålla hur en unik fredlighet gjorde Japan moraliskt överlägset. Dessa narrativ började dock gradvis att rubbas, särskilt efter Gulfkriget 1990–1991. Under tryck från transnationella ”masternarrativ” började de omtolka Japans fredlighet som något ”onormalt”. Följande kapitel analyserar mer ingående begäret efter att bli en ”normal” stat och processen att ”normalisera” japansk säkerhetspolitik.
Kapitel 3 och 4 analyserar två centrala kriser för japansk identifikation: Kim Jong-ils erkännande 2002 att japanska medborgare kidnappats av nordkoreanska agenter på 1970- och 1980-talen, samt kollisionen 2010 mellan en kinesisk trålare och två japanska kustbevakningsfartyg vid de omtvistade Senkakuöarna. De två händelserna sammankopplas ofta i japanska identitetsnarrativ, då de på ett likartat sätt utmanade japansk identifikation och krävde en omformulering av berättelser om vad Japan är och bör göra.
Kapitel 3 visar hur Nordkorea efter Kim Jong-ils erkännande inte bara porträtterades som ett säkerhetshot, utan som en stat som inkräktar på Japans identifikation som fredlig och oskuldsfull. Japans fredsåtagande omtolkades nu som ”försvarslöshet”, och Japan i sig blottlades som ”svagt” och ”kastrerat”. För första gången fanns ett konkret fall att peka på där Japans fredlighet direkt tycktes ha orsakat japanska medborgare skada. I detta sammanhang diskuterades öppet författningsändringar för att möjliggöra militära interventioner utomlands och även japanska kärnvapen. Dessa fantasier handlade inte bara om säkerhet utan även om Japans autonomi och värdighet. De japaner som utmanade den framväxande berättelsen skambelades och anklagades för förräderi, vilket även hämmade en djupare reflektion över Japans egen historiska våldsutövning – inte minst på Koreahalvön.
Kapitel 4 analyserar hur den så kallade ”Senkaku-chocken” åtta år senare kom att symbolisera Japans ”nederlag”, ”svaghet” och ”tillbakagång”, liksom Kinas ”uppgång”, ”självhävdelse” och ”auktoritära karaktär”. De symboliska positionerna försköts på ett liknande sätt som i föregående kapitel, men denna gång artikulerades Japans fredsåtagande som del av en universalistisk identitet där landet stod för demokrati, mänskliga rättigheter och en status quo-orientering – precis de värden som Kina ansågs kränka. På så vis omstrukturerades japanska identitetsnarrativ genom en paradoxal logik: det bästa sättet att värna landets fredlighet var att vidta än noggrannare krigsförberedelser. Återigen marginaliserades alternativa narrativ genom delegitimering och självcensur.
Kapitel 5 spårar de långvariga effekterna av dessa narrativ men belyser även deras mångfacetterade och ofta motsägelsefulla karaktär. Konservativa berättelser har framställt Japans grannländer – Kina, Nordkorea och till och med Sydkorea – som hot, men också som moraliskt underlägsna. Problemet med Japan självt var på samma sätt inte bara bristande krigsförberedelser utan även ett bristande erkännande av status – både jämfört med ett idealiserat förflutet och en tänkt framtid där landet ska återvinna sina ”fulla suveränitet” och sin stormaktsstatus. I stället för att överge fantasin om fredlighet lyckades dock dominerande narrativ tillfälligt förena den med stormaktsdrömmar och strävan efter ”normalitet” i uttrycket ”proaktivt bidrag till fred”. Med tiden knöts uttrycket alltmer till universella värden – ibland på bekostnad av betoningen på fredlighet och ibland i konflikt med mer partikulära föreställningar om Japan.
Kapitel 6 vidgar perspektivet bortom manliga eliter och deras statscentrerade antaganden. Det undersöker utbredda motnarrativ om säkerhet och fred, såsom de formulerats av fredsorganisationer samt enskilda forskare och aktivister sedan 2010-talet. Intervjuer bekräftar vidare att dessa aktörer ofta framställs som amatörer eller förrädare och att de därmed utsätts för nedtystning, förlöjligande och ibland mer direkta sanktioner. Kapitlet ägnar även uppmärksamhet åt grupper som förbises i säkerhetsstudier och undersöker om och i så fall hur spår av motnarrativ framträder i en enkät med medlemmar i tre kvinnoorganisationer samt i läroböcker i samhällskunskap för högstadiet. Analysen visar att traditionellt pacifistiska narrativ lever kvar i det japanska samhället, men också att de utmanas och ibland överskuggas av dominerande säkerhetsnarrativ.
Slutsatskapitlet sammanfattar boken och diskuterar dess vidare implikationer: vilka risker som följer av en viss berättelselogik i självidentifierade stormakter och hur det påverkar deras säkerhetspolitik och internationell politik i stort. Ett tankeexperiment inspirerat av Lacan, pacifistiskt tänkande och praktik samt den japanska kampkonsten aikido antyder alternativa sätt att förhålla sig till osäkerhet som inte bygger på förnekelse, överdrifter eller fantasier om att en gång för alla övervinna svaghet. Den vägledande frågan är om stater skulle kunna värna sitt försvar utan att blåsa upp anspråk på storhet eller exceptionalism.
Efter att ha läst ett synopsis har Stanford University Press uttryckt intresse för att bedöma boken i sin helhet. Ett första utkast är färdigt men jag kommer ägna ytterligare några månader till att omhänderta de synpunkter jag har fått och finslipa argumenten innan manus enligt plan skickas dit sommaren 2026.
Boken lanserar ett nytt sätt att analysera stormaktspolitik med utgångspunkt i narcissismteori, vilken i sin tur grundas i den narrativa psykologin och Jacques Lacans psykoanalys. Den teoretiserar varför vissa händelser framstår som så avgörande att de kräver säkerhetspolitisk förändring, såsom militarisering, krigsförberedelser och ibland krig. Om vi utgår från att det är omöjligt att skapa mening i tillvaron utan känslomättade narrativ, uppstår även frågan huruvida vissa berättelseformer eller känsloyttringar i högre grad än andra skulle kunna främja fredlig samvaro.
Boken tar sig an ett förbisett fall av stormaktsambitioner, säkerhetspolitisk förändring och möjlig fredlig utveckling: Japan. Landet användes förvisso som fallstudie under 1980- och 1990-talen, men för att utveckla teorier om hur ekonomiska drivkrafter och nationell identitet då verkade driva stormaktspolitiken i en mer positiv riktning. Många missbedömde, och missbedömer alltjämt, Japan som en i grunden fredlig aktör i internationell politik. Men landet har de senaste två decennierna successivt omprövat sin säkerhetspolitiska hållning, stärkt sin militära kapacitet och sökt en mer aktiv roll i regional och global politik. Japans ambitioner och strategiska omorientering är uttryck för en långt mer komplex självbild än vad många tidigare har förstått.
Sabbatsårets första tre månader tillbringade jag som gästprofessor vid Waseda University i Tokyo. Där påbörjade jag arbetet med boken och kompletterade även tidigare insamlat material genom att göra ett tjugotal intervjuer. Tillbaka i Sverige var jag i fyra månader gästprofessor vid Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, där jag arbetade med teoretisering, analys och skrivande. Detta fortsatte jag med under tre månader som gästprofessor i statsvetenskap vid University of Minnesota, Twin Cities, där jag även diskuterade ett antal kapitelutkast med kollegor. Tillbaka i Stockholm återvände jag till Försvarshögskolan, där jag skrev ett sista empiriskt kapitel. Strax efter avslutat sabbatsår höll jag en manuskonferens och fick värdefulla synpunkter på hela manuset.
Eftersom boken utvecklar den forskningsagenda jag haft under lång tid innebär den oundvikligen ett försök att sammanfoga disparata element. Samtidigt är narrativ och motnarrativ om hot och säkerhet till sin natur mångfacetterade och föränderliga och det är därför omöjligt att fånga fenomenet i sin helhet. Boken gör en dygd av nödvändigheten och analyserar hur Japan har konstituerats och utmanats som subjekt genom en mångfald av överlappande, konkurrerande och föränderliga berättelser under de senaste två decennierna. Genom triangulering och metodpluralism eftersträvar boken en bred och fördjupad förståelse av kopplingen mellan japansk identifikation och säkerhetspolitik.
Kapitel 1 lägger den begreppsliga och teoretiska grunden genom att introducera en uppsättning byggstenar: narrativ ontologi, identifikation, känslor och sökandet efter ontologisk säkerhet. Lacans psykoanalys möjliggör sedan en teoretisering om varför säkerhetsnarrativ får politisk kraft, och samspelet mellan det imaginära, den symboliska ordningen och det reella används för att förklara hur identitetsnarrativ förändras över tid. Begreppet ”stormaktsnarcissism” erbjuder en mer tillämpad form av detta ramverk, och belyser hur identitetsnarrativ i självidentifierade stormakter pendlar mellan stolthet och skam: ”vi är större än x men svagare än y” eller ”vi är svaga nu men ämnade för storhet”. En komplementär ingång är Michel Foucaults idé om disciplinär makt, som används för att belysa hur identifikation närmast påtvingas befolkningen, socialt såväl som kroppsligt.
Kapitel 2 visar hur japanska elitnarrativ om exceptionalism och överlägsenhet, från mitten av 1800-talet och framåt, uttryckte stormaktsambitioner. Efter andra världskrigets slut tolkade vissa landets säkerhetspolitik som oförenlig med sådana ambitioner, men boken menar att japanska konservativa tvärtom artikulerade anspråk på erkännande genom att framhålla hur en unik fredlighet gjorde Japan moraliskt överlägset. Dessa narrativ började dock gradvis att rubbas, särskilt efter Gulfkriget 1990–1991. Under tryck från transnationella ”masternarrativ” började de omtolka Japans fredlighet som något ”onormalt”. Följande kapitel analyserar mer ingående begäret efter att bli en ”normal” stat och processen att ”normalisera” japansk säkerhetspolitik.
Kapitel 3 och 4 analyserar två centrala kriser för japansk identifikation: Kim Jong-ils erkännande 2002 att japanska medborgare kidnappats av nordkoreanska agenter på 1970- och 1980-talen, samt kollisionen 2010 mellan en kinesisk trålare och två japanska kustbevakningsfartyg vid de omtvistade Senkakuöarna. De två händelserna sammankopplas ofta i japanska identitetsnarrativ, då de på ett likartat sätt utmanade japansk identifikation och krävde en omformulering av berättelser om vad Japan är och bör göra.
Kapitel 3 visar hur Nordkorea efter Kim Jong-ils erkännande inte bara porträtterades som ett säkerhetshot, utan som en stat som inkräktar på Japans identifikation som fredlig och oskuldsfull. Japans fredsåtagande omtolkades nu som ”försvarslöshet”, och Japan i sig blottlades som ”svagt” och ”kastrerat”. För första gången fanns ett konkret fall att peka på där Japans fredlighet direkt tycktes ha orsakat japanska medborgare skada. I detta sammanhang diskuterades öppet författningsändringar för att möjliggöra militära interventioner utomlands och även japanska kärnvapen. Dessa fantasier handlade inte bara om säkerhet utan även om Japans autonomi och värdighet. De japaner som utmanade den framväxande berättelsen skambelades och anklagades för förräderi, vilket även hämmade en djupare reflektion över Japans egen historiska våldsutövning – inte minst på Koreahalvön.
Kapitel 4 analyserar hur den så kallade ”Senkaku-chocken” åtta år senare kom att symbolisera Japans ”nederlag”, ”svaghet” och ”tillbakagång”, liksom Kinas ”uppgång”, ”självhävdelse” och ”auktoritära karaktär”. De symboliska positionerna försköts på ett liknande sätt som i föregående kapitel, men denna gång artikulerades Japans fredsåtagande som del av en universalistisk identitet där landet stod för demokrati, mänskliga rättigheter och en status quo-orientering – precis de värden som Kina ansågs kränka. På så vis omstrukturerades japanska identitetsnarrativ genom en paradoxal logik: det bästa sättet att värna landets fredlighet var att vidta än noggrannare krigsförberedelser. Återigen marginaliserades alternativa narrativ genom delegitimering och självcensur.
Kapitel 5 spårar de långvariga effekterna av dessa narrativ men belyser även deras mångfacetterade och ofta motsägelsefulla karaktär. Konservativa berättelser har framställt Japans grannländer – Kina, Nordkorea och till och med Sydkorea – som hot, men också som moraliskt underlägsna. Problemet med Japan självt var på samma sätt inte bara bristande krigsförberedelser utan även ett bristande erkännande av status – både jämfört med ett idealiserat förflutet och en tänkt framtid där landet ska återvinna sina ”fulla suveränitet” och sin stormaktsstatus. I stället för att överge fantasin om fredlighet lyckades dock dominerande narrativ tillfälligt förena den med stormaktsdrömmar och strävan efter ”normalitet” i uttrycket ”proaktivt bidrag till fred”. Med tiden knöts uttrycket alltmer till universella värden – ibland på bekostnad av betoningen på fredlighet och ibland i konflikt med mer partikulära föreställningar om Japan.
Kapitel 6 vidgar perspektivet bortom manliga eliter och deras statscentrerade antaganden. Det undersöker utbredda motnarrativ om säkerhet och fred, såsom de formulerats av fredsorganisationer samt enskilda forskare och aktivister sedan 2010-talet. Intervjuer bekräftar vidare att dessa aktörer ofta framställs som amatörer eller förrädare och att de därmed utsätts för nedtystning, förlöjligande och ibland mer direkta sanktioner. Kapitlet ägnar även uppmärksamhet åt grupper som förbises i säkerhetsstudier och undersöker om och i så fall hur spår av motnarrativ framträder i en enkät med medlemmar i tre kvinnoorganisationer samt i läroböcker i samhällskunskap för högstadiet. Analysen visar att traditionellt pacifistiska narrativ lever kvar i det japanska samhället, men också att de utmanas och ibland överskuggas av dominerande säkerhetsnarrativ.
Slutsatskapitlet sammanfattar boken och diskuterar dess vidare implikationer: vilka risker som följer av en viss berättelselogik i självidentifierade stormakter och hur det påverkar deras säkerhetspolitik och internationell politik i stort. Ett tankeexperiment inspirerat av Lacan, pacifistiskt tänkande och praktik samt den japanska kampkonsten aikido antyder alternativa sätt att förhålla sig till osäkerhet som inte bygger på förnekelse, överdrifter eller fantasier om att en gång för alla övervinna svaghet. Den vägledande frågan är om stater skulle kunna värna sitt försvar utan att blåsa upp anspråk på storhet eller exceptionalism.
Efter att ha läst ett synopsis har Stanford University Press uttryckt intresse för att bedöma boken i sin helhet. Ett första utkast är färdigt men jag kommer ägna ytterligare några månader till att omhänderta de synpunkter jag har fått och finslipa argumenten innan manus enligt plan skickas dit sommaren 2026.