Möte och gemenskap i den post-digitala eran: att förstå organiseringens väv och hur den förändras
Vissa fenomen är så vanliga att vi inte lägger märke till dem. Vi tar dem för givna – tills de ändrar form. Möten är ett sådant fenomen. I detta projekt studerar vi hur möten förändras i en värld som allt mer präglas av digital teknik. Förändrade mötespraktiker får konsekvenser, inte bara på olika arbetsplatser, utan för hela samhället, eftersom möten är centrala för utövandet av demokrati. I möten möts människor med olika bakgrund för att föra dialog, förhandla, komma överens och för att driva utveckling framåt. Mötent är därmed fundamentalt i all organisering.
Det är viktigt att utifrån ett samhällsvetenskapligt perspektiv förstå hur möten förändras i en post-digital värld. Risken är annars att utvecklingen drivs av teknikoptimism och att viktiga dimensioner av den sedan länge etablerade mötespraktiken går förlorade, något som ytterst alltså skulle kunna påverka demokratin.
I projektet anlägger vi en etnografisk ansats genom att följa människor som går på olika möten i egenskap av att tillhöra olika slags organisationer. I vår analys fokuserar vi på centrala mötesfunktioner som skapar gemenskap: samriktning, samordning och samarbete.
Projektet fyller ett kunskapsgap om hur mötet kan förstås som en process, vilket möjliggör en fortsatt tvärvetenskaplig diskussion om konsekvenserna av förändrade mötespraktiker. Detta bidrar också till en mer generell diskussion om skapandet av gemenskap – och byggandet av ett demokratiskt samhälle.
Det är viktigt att utifrån ett samhällsvetenskapligt perspektiv förstå hur möten förändras i en post-digital värld. Risken är annars att utvecklingen drivs av teknikoptimism och att viktiga dimensioner av den sedan länge etablerade mötespraktiken går förlorade, något som ytterst alltså skulle kunna påverka demokratin.
I projektet anlägger vi en etnografisk ansats genom att följa människor som går på olika möten i egenskap av att tillhöra olika slags organisationer. I vår analys fokuserar vi på centrala mötesfunktioner som skapar gemenskap: samriktning, samordning och samarbete.
Projektet fyller ett kunskapsgap om hur mötet kan förstås som en process, vilket möjliggör en fortsatt tvärvetenskaplig diskussion om konsekvenserna av förändrade mötespraktiker. Detta bidrar också till en mer generell diskussion om skapandet av gemenskap – och byggandet av ett demokratiskt samhälle.
Slutredovisning
Projektets syfte och utveckling
Tre huvudsakliga överväganden motiverade detta projekt. För det första är möten fortfarande ett fenomen som oftast tas för givet och betraktas som en inramning för andra fenomen snarare än något som behöver förstås på djupet. För det andra är möten en central praktik i byggandet av gemenskap, där frågan om hur gemenskap skapas på arbetsplatsen har aktualiserats av Covid-19-pandemin och det ökade användandet av flexibla och hybrida arbetssätt. För det tredje lever vi nu i det som har kallats en post-digital era, det vill säga en tid då digitala teknologier är en del av allt vi gör. Vi vet också att digitala teknologier förändrar arbetspraktiker i grunden. Därav är det angeläget att förstå hur det ökade användandet av digitala teknologier påverkar mötespraktiken på arbetsplatser, och särskilt möjligheten att bygga gemenskap genom denna praktik.
Projektets syfte var därför att utveckla en djupare förståelse för hur möten genomförs i en post-digital era och vilka konsekvenser detta får för mötens roll i byggandet av gemenskap.
Allt eftersom projektet fortskred såg vi hur debatten om hur arbete ska organiseras intensifierades och delvis polariserades kring två motsatta positioner: de som förespråkar nya former av hybrida och flexibla arbetssätt för ett mer hållbart arbetsliv, och de som argumenterar för behovet av att få medarbetare tillbaka till kontoret för att säkerställa byggande av gemenskap, kreativitet och innovationsförmåga. Denna debatt tydliggör behovet av en bättre förståelse för byggande av gemenskap på arbetet. Eftersom virtuella möten utgör ett av de huvudsakliga sätten att interagera när kollegor inte är samlokaliserade har vi valt denna typ av möten som den kontext inom vilken vi har studerat byggande av gemenskap.
Våra analyser är mycket relevant för att förstå vad som står på spel i den pågående debatten. Det innebär också att vi har satt våra framväxande analyser i relation till de mer övergripande förändringar som pågår kopplat till organisering av arbete och arbetsplatser. Detta återspeglas i de publikationer som är resultatet av projektet samt i de spridningsaktiviteter som vi har genomfört under projektets gång.
Genomförande av projektet
Vi använde en etnografisk ansats som gjorde det möjligt för oss att komma nära praktikerna kring virtuella möten på arbetsplatser och att studera hur både människor och teknologier påverkar utförandet av denna praktik. Detta gjordes främst genom observationer av mötesserier i olika typer av organisationer. Vi valde på ett systematiskt sätt mötesserier som skiljde sig åt gällande syfte och frekvens och som på olika sätt var centrala för byggandet av gemenskap för mötesdeltagarna och deras organisationer.
Projektets tre viktigaste resultat och projektets slutsatser
För det första har projektet bidragit till en re-konceptualisering av idén kring byggande av gemenskap på arbetet. Frågan om ’gemenskap’ i relation till arbete har i akademisk forskning tidigare utforskats genom olika teoretiska infallsvinklar, exempelvis genom idén om ’communities of practice’ eller begreppet känsla av gemenskap. Idén om ’gemenskap’ tas emellertid ofta för given och begreppet definieras inte nödvändigtvis när det används. ’Gemenskap’ behandlas också oftast som en enhet – det finns ”en gemenskap” att bygga.
Vi föreslår istället att förstå byggande av gemenskap som ’communing’, eller ’gemensamgörande’, det vill säga att komma samman och att skapa det gemensamma. Det finns en viktig skillnad mellan att bygga en gemenskap och att möjliggöra ’communing’. En gemenskap är per definition baserad på gränser, likhet och sammanhållning. ’Communing’ är inte det - det är en process som handlar om hur vi agerar mot och med varandra. ’Communing’ utplånar varken skillnader i intressen, mål eller perspektiv, och hindrar inte mötesdeltagare från att ’bli gemensamma’ – att framträda som ett ’vi-tillsammans’ – i olika konstellationer av människor på arbetet. I stället erbjuder det ett sätt att fånga hur relationsskapande och samarbete med andra kan förstås. Att uppmärksamma ’communing’ innebär att uppmärksamma hur det ’gemensamma’ bland kollegor kan skapas och stödjas. Vi menar att det är ’communing’ som samtida organisationer behöver – inte mer gemenskap i traditionell mening.
För det andra har vi visat att det virtuella mötet är en annan typ av möte som behöver förstås utifrån sina egna villkor, särskilt när det gäller hur det kan möjliggöra eller begränsa ’communing’. Detta är ett viktigt bidrag i ljuset av tendensen, både i forskning och offentlig debatt, att jämföra det virtuella mötet med det samlokaliserade utifrån en position där det senare blir norm och det förra framstår som bristfälligt. Genom att använda begreppen samordning, samarbete och samorientering för att beskriva hur arbete görs i virtuella möten har vi kunnat beskriva och analysera ett antal praktiker där ’communing’ producerades genom skapandet av gemensam grund.
’Communing’, producerat genom praktiker som ‘bekanta sig med andra’, ‘göra arbete synligt’, ‘leda möten och chatta’, ‘tystnader’, ‘fördela trajektorier’, ‘lekfullt tal’ och ‘omsorg och gåvogivande’, gjorde individuella deltagare i det virtuella mötet till ett ’vi-tillsammans’ genom att skapa gemensamma angelägenheter, gemensamma minnen och gemensamma erfarenheter. Genom att fokusera på dessa praktiker och resultat har vi också kunnat förstå teknikens roll bättre och hur en annan typ av arbete krävs vid genomförandet av virtuella möten jämfört med samlokaliserade möten. Särskilt gör digitala teknologier deltagare både synliga och osynliga i virtuella möten; de för oss närmare men skapar också avstånd, och det vi känner i virtuella möten är både detsamma och annorlunda jämfört med samlokaliserade möten. I ett virtuellt möte befinner vi oss både på olika platser och i ett gemensamt digitalt rum, som samtidigt är ihopkopplat och separerat. Slutligen är det virtuella mötet både materiellt och immateriellt på samma gång. Detta innebär att vi, när vi i en postdigital era möts virtuellt på arbetet, behöver anstränga oss på ett annat sätt för att ’communing’ ska kunna uppstå. Vi behöver utveckla nya förmågor och en ny känsla jämfört med när vi möts i samma rum. ’Communing’ är fortfarande möjligt och kan fortfarande uppnås genom skapandet av gemensamma angelägenheter, minnen och erfarenheter, men det kräver en annan typ av ansträngning – en ansträngning som beror på hur människor och teknologier tillsammans formar mötet. Det är detta som gör det virtuella mötet annorlunda.
För det tredje har vi visat att arbetsmöten är invävda i en väv av arbetspraktiker som utförs av människor och teknologier - teknologier som är sammankopplade genom olika typer av infrastrukturer. Dessa arbetspraktiker, tillsammans med den gemensamma mötespraktik som upprätthålls av deltagarna i återkommande möten, bidrar till att möjliggöra och begränsa ’communing’. Detta innebär att vi kan förstå de förändringar i arbetsuppgifter och ansvar som både chefer och medarbetare upplever i organisationer enbart om vi slutar begränsa analysen till vad människor gör och i större utsträckning uppmärksammar teknologier, fysiska platser, objekt och hur dessa bidrar till hur arbete utförs. Till exempel kan vi förstå hur chefsarbetet intensifieras när arbetsformerna är hybrida eller flexibla genom att uppmärksamma det arbete som det traditionella kontoret – som plats – tidigare utförde och som nu faller på chefen. Det innebär också att vi inte bör begränsa fokus till individers praktiker, eller ens till en specifik grupps praktiker. Individers och gruppers praktik är situerade och affektiva, och en djupare förståelse av de relationella aspekterna i den väv av arbetspraktiker som de är invävda i erbjuder en möjlighet att förstå både hur ”communing” uppstår och varför det ibland inte gör det.
Nya forskningsfrågor
Under projektets gång insåg vi behovet av att bättre förstå ensamhet på arbetsplatsen (statistik visar att mer än 20 % av medarbetare känner sig ensamma). Vi har därför utvecklat forskningsansökningar (till Handelsbanken och AFA) där vi avser att förstå de affektiva relationerna mellan kroppar, teknologier och rum som bidrar till ensamhet på arbetet och att identifiera hur dessa kan motverkas. Vi har även ansökt om ny finansiering från RJ för ett projekt om engagemang i möten. M&C-projektet har väckt frågor kring hur engagemang i möten möjliggörs och konsekvenserna av detta för organiseringspraktiker, vilket vore värdefullt att undersöka med ett relationellt praktikperspektiv för att synliggöra även teknikens roll i detta.
Spridning och samverkan
Fältarbetet i projektet möjliggjordes genom samarbete med de studerade organisationerna. Organisationerna var intresserade av att bättre förstå hur virtuella möten kunde hjälpa till att bygga gemenskap och vilka begränsningar som finns, och de har fått möjlighet att diskutera våra analyser tillsammans med oss.
Resultaten har också presenterats för och diskuterats med akademiker (konferenser och publikationer) och med målgrupper utanför akademin. Exempel på det senare är ett webinarium arrangerat av Arbetsmiljöverket, ett webinarium för ABB-anställda, intervjuer i tidningarna Chef och Ingenjören, medverkan i podden Digitalt Samarbete, inlägg på plattformen arbetsplatsenifokus.se, ett seminarium i ett program för små och medelstora företag samt inlägg på digma@mdu. Projektets resultat har också diskuterats i den internationella doktorandkursen ”Responsible organising and managing hybrid work”.
Tre huvudsakliga överväganden motiverade detta projekt. För det första är möten fortfarande ett fenomen som oftast tas för givet och betraktas som en inramning för andra fenomen snarare än något som behöver förstås på djupet. För det andra är möten en central praktik i byggandet av gemenskap, där frågan om hur gemenskap skapas på arbetsplatsen har aktualiserats av Covid-19-pandemin och det ökade användandet av flexibla och hybrida arbetssätt. För det tredje lever vi nu i det som har kallats en post-digital era, det vill säga en tid då digitala teknologier är en del av allt vi gör. Vi vet också att digitala teknologier förändrar arbetspraktiker i grunden. Därav är det angeläget att förstå hur det ökade användandet av digitala teknologier påverkar mötespraktiken på arbetsplatser, och särskilt möjligheten att bygga gemenskap genom denna praktik.
Projektets syfte var därför att utveckla en djupare förståelse för hur möten genomförs i en post-digital era och vilka konsekvenser detta får för mötens roll i byggandet av gemenskap.
Allt eftersom projektet fortskred såg vi hur debatten om hur arbete ska organiseras intensifierades och delvis polariserades kring två motsatta positioner: de som förespråkar nya former av hybrida och flexibla arbetssätt för ett mer hållbart arbetsliv, och de som argumenterar för behovet av att få medarbetare tillbaka till kontoret för att säkerställa byggande av gemenskap, kreativitet och innovationsförmåga. Denna debatt tydliggör behovet av en bättre förståelse för byggande av gemenskap på arbetet. Eftersom virtuella möten utgör ett av de huvudsakliga sätten att interagera när kollegor inte är samlokaliserade har vi valt denna typ av möten som den kontext inom vilken vi har studerat byggande av gemenskap.
Våra analyser är mycket relevant för att förstå vad som står på spel i den pågående debatten. Det innebär också att vi har satt våra framväxande analyser i relation till de mer övergripande förändringar som pågår kopplat till organisering av arbete och arbetsplatser. Detta återspeglas i de publikationer som är resultatet av projektet samt i de spridningsaktiviteter som vi har genomfört under projektets gång.
Genomförande av projektet
Vi använde en etnografisk ansats som gjorde det möjligt för oss att komma nära praktikerna kring virtuella möten på arbetsplatser och att studera hur både människor och teknologier påverkar utförandet av denna praktik. Detta gjordes främst genom observationer av mötesserier i olika typer av organisationer. Vi valde på ett systematiskt sätt mötesserier som skiljde sig åt gällande syfte och frekvens och som på olika sätt var centrala för byggandet av gemenskap för mötesdeltagarna och deras organisationer.
Projektets tre viktigaste resultat och projektets slutsatser
För det första har projektet bidragit till en re-konceptualisering av idén kring byggande av gemenskap på arbetet. Frågan om ’gemenskap’ i relation till arbete har i akademisk forskning tidigare utforskats genom olika teoretiska infallsvinklar, exempelvis genom idén om ’communities of practice’ eller begreppet känsla av gemenskap. Idén om ’gemenskap’ tas emellertid ofta för given och begreppet definieras inte nödvändigtvis när det används. ’Gemenskap’ behandlas också oftast som en enhet – det finns ”en gemenskap” att bygga.
Vi föreslår istället att förstå byggande av gemenskap som ’communing’, eller ’gemensamgörande’, det vill säga att komma samman och att skapa det gemensamma. Det finns en viktig skillnad mellan att bygga en gemenskap och att möjliggöra ’communing’. En gemenskap är per definition baserad på gränser, likhet och sammanhållning. ’Communing’ är inte det - det är en process som handlar om hur vi agerar mot och med varandra. ’Communing’ utplånar varken skillnader i intressen, mål eller perspektiv, och hindrar inte mötesdeltagare från att ’bli gemensamma’ – att framträda som ett ’vi-tillsammans’ – i olika konstellationer av människor på arbetet. I stället erbjuder det ett sätt att fånga hur relationsskapande och samarbete med andra kan förstås. Att uppmärksamma ’communing’ innebär att uppmärksamma hur det ’gemensamma’ bland kollegor kan skapas och stödjas. Vi menar att det är ’communing’ som samtida organisationer behöver – inte mer gemenskap i traditionell mening.
För det andra har vi visat att det virtuella mötet är en annan typ av möte som behöver förstås utifrån sina egna villkor, särskilt när det gäller hur det kan möjliggöra eller begränsa ’communing’. Detta är ett viktigt bidrag i ljuset av tendensen, både i forskning och offentlig debatt, att jämföra det virtuella mötet med det samlokaliserade utifrån en position där det senare blir norm och det förra framstår som bristfälligt. Genom att använda begreppen samordning, samarbete och samorientering för att beskriva hur arbete görs i virtuella möten har vi kunnat beskriva och analysera ett antal praktiker där ’communing’ producerades genom skapandet av gemensam grund.
’Communing’, producerat genom praktiker som ‘bekanta sig med andra’, ‘göra arbete synligt’, ‘leda möten och chatta’, ‘tystnader’, ‘fördela trajektorier’, ‘lekfullt tal’ och ‘omsorg och gåvogivande’, gjorde individuella deltagare i det virtuella mötet till ett ’vi-tillsammans’ genom att skapa gemensamma angelägenheter, gemensamma minnen och gemensamma erfarenheter. Genom att fokusera på dessa praktiker och resultat har vi också kunnat förstå teknikens roll bättre och hur en annan typ av arbete krävs vid genomförandet av virtuella möten jämfört med samlokaliserade möten. Särskilt gör digitala teknologier deltagare både synliga och osynliga i virtuella möten; de för oss närmare men skapar också avstånd, och det vi känner i virtuella möten är både detsamma och annorlunda jämfört med samlokaliserade möten. I ett virtuellt möte befinner vi oss både på olika platser och i ett gemensamt digitalt rum, som samtidigt är ihopkopplat och separerat. Slutligen är det virtuella mötet både materiellt och immateriellt på samma gång. Detta innebär att vi, när vi i en postdigital era möts virtuellt på arbetet, behöver anstränga oss på ett annat sätt för att ’communing’ ska kunna uppstå. Vi behöver utveckla nya förmågor och en ny känsla jämfört med när vi möts i samma rum. ’Communing’ är fortfarande möjligt och kan fortfarande uppnås genom skapandet av gemensamma angelägenheter, minnen och erfarenheter, men det kräver en annan typ av ansträngning – en ansträngning som beror på hur människor och teknologier tillsammans formar mötet. Det är detta som gör det virtuella mötet annorlunda.
För det tredje har vi visat att arbetsmöten är invävda i en väv av arbetspraktiker som utförs av människor och teknologier - teknologier som är sammankopplade genom olika typer av infrastrukturer. Dessa arbetspraktiker, tillsammans med den gemensamma mötespraktik som upprätthålls av deltagarna i återkommande möten, bidrar till att möjliggöra och begränsa ’communing’. Detta innebär att vi kan förstå de förändringar i arbetsuppgifter och ansvar som både chefer och medarbetare upplever i organisationer enbart om vi slutar begränsa analysen till vad människor gör och i större utsträckning uppmärksammar teknologier, fysiska platser, objekt och hur dessa bidrar till hur arbete utförs. Till exempel kan vi förstå hur chefsarbetet intensifieras när arbetsformerna är hybrida eller flexibla genom att uppmärksamma det arbete som det traditionella kontoret – som plats – tidigare utförde och som nu faller på chefen. Det innebär också att vi inte bör begränsa fokus till individers praktiker, eller ens till en specifik grupps praktiker. Individers och gruppers praktik är situerade och affektiva, och en djupare förståelse av de relationella aspekterna i den väv av arbetspraktiker som de är invävda i erbjuder en möjlighet att förstå både hur ”communing” uppstår och varför det ibland inte gör det.
Nya forskningsfrågor
Under projektets gång insåg vi behovet av att bättre förstå ensamhet på arbetsplatsen (statistik visar att mer än 20 % av medarbetare känner sig ensamma). Vi har därför utvecklat forskningsansökningar (till Handelsbanken och AFA) där vi avser att förstå de affektiva relationerna mellan kroppar, teknologier och rum som bidrar till ensamhet på arbetet och att identifiera hur dessa kan motverkas. Vi har även ansökt om ny finansiering från RJ för ett projekt om engagemang i möten. M&C-projektet har väckt frågor kring hur engagemang i möten möjliggörs och konsekvenserna av detta för organiseringspraktiker, vilket vore värdefullt att undersöka med ett relationellt praktikperspektiv för att synliggöra även teknikens roll i detta.
Spridning och samverkan
Fältarbetet i projektet möjliggjordes genom samarbete med de studerade organisationerna. Organisationerna var intresserade av att bättre förstå hur virtuella möten kunde hjälpa till att bygga gemenskap och vilka begränsningar som finns, och de har fått möjlighet att diskutera våra analyser tillsammans med oss.
Resultaten har också presenterats för och diskuterats med akademiker (konferenser och publikationer) och med målgrupper utanför akademin. Exempel på det senare är ett webinarium arrangerat av Arbetsmiljöverket, ett webinarium för ABB-anställda, intervjuer i tidningarna Chef och Ingenjören, medverkan i podden Digitalt Samarbete, inlägg på plattformen arbetsplatsenifokus.se, ett seminarium i ett program för små och medelstora företag samt inlägg på digma@mdu. Projektets resultat har också diskuterats i den internationella doktorandkursen ”Responsible organising and managing hybrid work”.