Annika Larsson

Viking Couture; Publik arena för forskning, dialog och kommunikation

Historieintresset är stort i vår del av världen. Ändå har vetenskapliga resultat från historierelaterade discipliner svårt att vinna gehör. Kulturarvet tillhör alla, och det finns ett myller av genrer som hävdar tolkningsföreträde för en historieskrivning som på olika sätt ges utlopp för. Hur kan kulturarvsrelaterade forskningsresultat komma samhället tillgodo på ett vetenskapligt men ändå tilltalande sätt? Forskning bör, för att beröra och påverka, inkludera och kommunicera med det omgivande samhället.

Projektet innebär samverkan mellan forskare i textil arkeologi vid Uppsala universitet, etablerade slöjdare och textilkonstnärer, samt en museal utställningsarena. Syftet är att levandegöra forskningsprocesser och resultat i en, mellan forskare och allmänhet, interaktiv utställning kring en historisk företeelse med stort allmänintresse - nämligen vikingatiden och vikingatida dräkt. En ceremoniell dräkt för kvinnor, "Viking Couture", är i dialogens fokus.

Projektet ifrågasätter, genom dräkten, myter om genus och sociala roller, estetik och nationell identitet under vikingatiden. Stor del av Skandinaviens vikingatida textilfynd har sitt ursprung i samma områden som dagens flyktingströmmar från Mellanöstern, vilket gör sig tydligt gällande i hos oss ännu levande slöjd- och hantverkstraditioner. Utställningen är viktig för ökad förståelse av komplexa historiska skeenden, och har dessutom hög relevans för integration samt för att motverka främlingsfientliga strömningar.
Slutredovisning

2016 erhölls bidrag för Kommunikationsprojektet ”Viking Couture” med målet att, i kommunicerande syfte, publikt presentera pågående arkeologisk forskning med relevans för dagens kulturmöten.

Ur ansökan:

"Viking Couture; Publik arena för forskning, dialog och kommunikation
... Syftet är att levandegöra forskningsprocesser och resultat i en, mellan forskare och allmänhet, interaktiv utställning kring en historisk företeelse med stort allmänintresse – nämligen vikingatiden och vikingatida dräkt /.../ Projektet ifrågasätter, genom dräkten, myter om genus och sociala roller, estetik och nationell identitet under vikingatiden. Stor del av Skandinaviens vikingatida textilfynd har sitt ursprung i samma områden som dagens flyktingströmmar från Mellanöstern, vilket gör sig tydligt gällande i hos oss ännu levande slöjd- och hantverks-traditioner. Utställningen är viktig för ökad förståelse av komplexa historiska skeenden, och har dessutom hög relevans för integration samt för att motverka främlingsfientliga strömningar."

Projektet har förvaltats av Uppsala universitet och inneburit samverkan mellan följande parter:

• Projektledare Annika Larsson, fil dr/forskare i textilarkeologi.
• Modeskapare Desirée Köster, ”Couture & Culture” i London.
• Välrenommerade slöjdhantverkare i historiska väv- och broderitekniker.
• Arkeologiska fynd, inlånade från Museum Gustavianum.
• Enköpings museum. Samfinansiär och publik arena för utställningens iscensättning.

Utställningen formgavs av en etablerad inredningsarkitekt i samråd med projektet. Projektet genomfördes, med undantag för vissa arkitektoniska justeringar, enligt ansökans projektbeskrivning.

Från utställningen:

"Viking Couture
Dräkter speglar människans roller under en viss tid på en viss plats. Historiska dräkter används därför ofta för att göra historien levande.  Men historieskrivningen påverkas alltid av den egna samtiden. Bondesamhället hade sina lokala och självhushållande perspektiv, medan dagens globala samhälle ser andra saker. I mötet mellan textilarkeologi, modeskapare och slöjdhant-verkare ifrågasätts, genom dräkten, gamla sanningar om vikingatiden.

Utställningen
Utställningen berättar om dräkt som rekvisita vid livets högtider, idag och för tusen år sedan. Då som nu uttrycktes drömmar om evig lycka i siden och sömnadskonst på hög nivå.  Diskussionen förs inte bara i ord. Den förs genom återskapning av sidenmönster, design, mönsterkonstruktion, couture-sömnad och traditionella tillverkningsmetoder inom slöjd och hantverk."


Den textilt baserade utställningen var taktil och färgstark. Syftet var att visuellt jämföra resultat från pågående forskning om vikingatida gravdräkter med ceremoniella dräktkoder i vår samtid, med utgångspunkt i sällan uppmärksammade arkeologiska fynd och textkällor. Fokus låg på att belysa omfattande orientaliska influenser av siden och hantverkstekniker i vikingatida textilfynd. Influenser från Centralasien och Mellanöstern har integrerats i det nordiska formspråket ända sedan vikingatiden och – motsägelsefullt – förvandlats till identitetsskapande symboler för den skandinaviska kulturen.

Målet var att kommunicera med tre huvudsakliga målgrupper, men även nå främlingsfientliga grupperingar som ofta använder vikingar för att legitimera ett genuint nordiskt kulturarv.

• Utbildning/forskning
• Lajv/reenactment
• Integration

Utställningen invigdes i september 2017 och var tillgänglig under museets öppettider fem dagar i veckan under fyra månader. Antalet besökare var över förväntan och de var uttryckligen positiva. Samverkan med kommunens gymnasieskola resulterade i uppföljningsprojektet ”The Global Viking”, som presenterades i digital 3D av eleverna i historia och digital design – dels vid en seminariedag för flera hundra gymnasieelever på svenska, engelska och arabiska, dels för en intresserad allmänhet vid Uppsala SciFest.

Enköpings museum informerade om utställningen via webbsidor, Facebook och Instagram. Projektet presenteras också genom offentlig media, ex pressmeddelanden, nationella tidskrifter och vetenskapsradion. Tack vare ett pressmeddelande från Uppsala universitet blev projektet redan i oktober 2017 omtalat i hela världen. Till en början i mycket positiva ordalag i BBC, New York Times, National Geographic, The Guardian m fl.

Men ganska snart vände sig omvärlden emot projektet. Upprinnelsen var ett Twitter-inlägg som skrevs ”Till hela världen” av en amerikansk forskare som, trots uppenbarlig avsaknad av vikingatida sakkunskap, fick genomslag bland högerextrema rörelser över hela världen – ja, till och med stor spridning i akademiska kretsar. I maskopi med en amerikansk författare hävdades att de presenterade fynden varken var vikingatida eller orientaliska och att resultaten var falska. Detta spred sig snabbt även till förvaltande institution vid Uppsala universitet, som plötsligt tog aktiv ställning emot projektet. Från projektets sidaförstod vi inte vad som pågick.

Missförståndet klargjordes från universitets kommunikationsavdelning, men då överfördes kritiken istället till att gälla huruvida det hade publicerats någon vetenskaplig artikel där resultaten genomgått Peer Review-granskning. Någon sådan kravspecifikation fanns ej för de beviljade kommunikationsprojekten, som även vände sig till utomakademiska miljöer för forskningsrelaterad kommunikation. Vetenskapliga artiklar skrivs som sig bör för den aktuella forskningen. I detta fall publiceras två artiklar (se nedan) som direkt anknyter till det studerade materialet och som Peer Review-granskats. Men ett sådant formellt ”krav” skapades nu plötsligt av en konspiratorisk omvärld för att legitimera sin egen missriktade kritik. Man ville inte se att syftet med utställningen var att få igång en dialog kring en alltför snäv vikingatida historieskrivning. Över hela världen spreds åter nyheten att forskningen var Fake News. Man till och med manipulerade vårt bildmaterial. Inom universitets ledning ryktades att min doktorstitel var falsk – trots att jag tio år tidigare disputerat i detta ämne vid detta universitet.

Innan den osmakliga debatten tog fart visades ett stort och positivt intresse för både forskningen och utställningen – ett medialt intresse som hade kunnat leda till en konstruktiv dialog med såväl allmänhet som forskarkollegor. Men hotbilden ledde till att den önskade dialogen fick läggas ner, vilket gav än mer utrymme åt främlingsfientliga strömningar att ohämmat uttrycka sig. Debatten i sociala medier forstsätter att leva sitt eget liv. Jag menar att den i första hand avslöjar vår egen samtids islamofobiska idévärld, men också ett okritiskt förhållningssätt till vad som sprids i sociala medier.

Fokus har legat på några mycket avancerade brickvävda band från den vikingatida nekropolen Birkas gravar som sedan länge tolkats av internationellt framstående forskare som varande av orientaliskt ursprung och symbolvärde (Sylwan 1926; Geijer 1972). Detta har inte ifrågasatts tidigare. Arkeologer med östlig forskningsinriktning pekar samtliga – trots att de inte är dräktforskare – på orientaliska detaljer i den vikingatida dräkten. I artikeln ”Birkas orientaliska praktplagg” (Hägg 1983) ses banden till och med som uttryck för en orientalisk hovdräkt. Andra dräktdetaljer utgörs av kopior på arabiska mynt med den muslimska trosbekännelsen (Ingen Gud än Allah) i kufisk text (La ilaha il Allah), vilka åtminstone i gravsammanhang burits som hängen om halsen. Föremålen antas ha tillverkats västerut – utanför Kalifatet (Nylén & Schönbäck 1994:60).

Jag menar att även de brickvävda banden återger kufiska tecken, i geometriska former. Mönstren återfinns i äldre moskéer och muslimska gravmonument, där de återger den islamiska trosbekännelsen och citat ur Koranen. Tydliga exempel finns i utsmyckningen av moskén i Cordoba, där arkitekturen i Damaskus var förebild. Andra exempel återfinns i Egypten och i Centralasiatiska områden, i Iran och runt Kaspiska havet. I stort sett samtliga inskriptioner är av religiös karaktär och omnämner Allah, Mohamed och/eller Ali.

Mönstren lever också kvar i den textila folkkonsten i områden där de vikingatida handelsvägarna mellan öst och väst gick genom Ryssland, och de hittas i vikingatida och tidigmedeltida vävnader i Skandinavien. Tolkningarna stöds av etablerade språk- (kufi) och kulturhistoriska forskare i Iran och Marocko. Under projektets gång har vi tillsammans identifierat ytterligare vikingatida textilier i Sverige och Norge, med motsvarighet i berbernas textila skatter i äldre centralasiatisk tradition. Bland de skandinaviska textilierna återfinns ett antal inskriptioner som återger namnet Mohamed, i exakt likadana uttrycksformer som bevarats i muslimska textilier från morisk tid.

Att det skandinaviska sidenmaterialet ändå har sitt ursprung från Centralasiatiskt kulturutbyte kan förstås bland annat utifrån:

• Råmaterialets beskaffenhet och hantering
• Vävtekniker från högteknologiska verkstäder
• Post-sassanidiskt formspråk
• 100 000 arabiska mynt med angiven myntort

Att geometrisk kufi skulle dyka upp först 500 år efter vår vikingatid, är ett felaktigt påstående som är lätt att ta till när traditionell historieskrivning visar sig inte längre vara hållbar, eftersom bara en handfull västerländska forskare känner till symboliska uttryck i äldre östligt material. Man kunde ha förväntat sig att åtminstone någon kritiker borde ha kontaktat mig för dialog – och inte enbart i hotande syfte.

Hoten började med två otäcka telefonsamtal, från Sverige respektive England. Enligt det första samtalet skulle man – om jag inte drog tillbaka mina tolkningar – sprida i världens största tidningar samt all världens sociala media, att min forskning var Fake News. Man skulle vidare understödja den twittrande forskaren i USA, samt belasta Uppsala universitet med dåligt rykte.  Man skulle också se till att jag inte skulle få fortsätta som forskare. I det andra samtalet påstods jag vara utsedd av den ”vänstervridna, kommunistvänliga svenska staten” att sprida falsk information, vilket man skulle sätta stopp för. Det tog bara ett dygn eller två, så var dessa budskap iscensatta i hela världens mest betydande media.


Kommentarer:

Det kan tyckas anmärkningsvärt att även akademiker hakade på denna häxjakt. Till och med det samverkande museet rycktes med i det allmänna drevet mot sakkunskapen. Delar av utställningen som förmedlade ny kunskap stängdes, vilket ytterligare förstärkte bilden av att det skulle handla om falsk forskning. Jag menar att den världsomspännande vikingavurmen som idag råder, är minst lika farlig som det förra sekelskiftets antisemitism och ariska tankegångar, men nu klädd i islamofobisk kostym. Textil och dräkt är särskilt utsatta områden eftersom materialet förstärker identitet och påverkar attityder.

Min uppfattning är att de nyligen instiftade kommunikationsprojekten med ganska små medel möjliggör innovativa forskningsmetoder att utvecklas på ett sätt som tidigare inte varit möjligt inom rent teoretiska och ofta konservativa forskningsstrukturer som råder inom akademisk humaniora. Men då jag på inrådan av RJ ombetts att söka uppföljande medel för att arrangera en workshop tillsammans med inbjudna forskare från Iran, så har min institution uttryckligen avsagt sig detta. Anledningen sades vara att forskare från dessa länder anses partiska. Jag undrar i mitt stilla sinne om det inte är västvärlden som i allra högsta grad, genom detta projekt, visat sig vara de mest partiska.


Referenser:

Geijer, Agnes. 1972. Ur textilkonstens historia. s. 86, 261.
Hägg, Inga. 1983. Birkas orientaliska praktplagg. Fornvännen 78. s. 204-223.
Nylén & Schönbäck. 1994. Smyckena. Tuna i Badelunda I. s. 60.
Sylwan, Vivi. 1926. Brickband som kulturobjekt. Fornvännen 21. s. 231-244.



Kommande artiklar (Peer Review):

Larsson, Annika. 2018. Asian Silk in Scandinavian Viking Age Graves. Based on the boat- and chamber graves in the Eastern Mälar Valley. In: The Bulletin of the Museum of Far Eastern Antiquities. In print.

Larsson, Annika. 2019. Titel unknown. In: Abgadiyat 14 (2019). The Calligraphy Studies Center of Bibliotheca Alexandria. Accepted.



Press:

Swedish Radio: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/953862?programid=407

Swedish television: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/vikingar-bar-arabiska-tecken

BBC: https://www.bbc.com/news/world-europe-41567391

The Guardian: https://www.theguardian.com/science/2017/oct/13/viking-burial-clothes-woven-with-allah-unveiled-by-swedish-university

London: https://mailchi.mp/70af05c82f0e/vikingar-i-couture


Bidragsförvaltare
Uppsala universitet
Diarienummer
KOM16-1278:1
Summa
SEK 450 000,000
Stödform
Kommunikationsprojekt
Ämne
Arkeologi
År
2016