Kortfilmen “Fostret” har bytt namn till Ikonen / The Icon under resans gång.

“Ikonen” är en animerad kortfilm som tar sig an våra samtida föreställningar om foster, liv och abort – i historisk belysning. Filmen riktar sig till en bred allmänhet, och i synnerhet unga och unga vuxna. Filmen var planerad att bli 3-4 minuter lång. Den blev 15 minuter, vilket ger den möjlighet att berätta en mer komplex historia, visuellt och innehållsmässigt. Konkret har det inneburit att en stor del av filmen har varit obetalt arbete.

I enlighet med planen blev filmen strukturerad kring tre huvudcollage, som utgör filmens tre huvudakter.

Den första collagen består av äldre (tidigmoderna och moderna) tryckta källor — kartor, illustrationer, böcker som panoreras allt eftersom tiden går. Denna första akt fokuserar den tidigmoderna perioden, en värld där synen på foster var präglad av hög barnadödlighet, tro på materiens formbarhet och gudomliga inflytanden, och andra gränser än idag för vilka som ansågs vara människa. Filmen tar upp vilka abortpraktiker som var förbjudna, och vilka som var accepterade (återställning av mensen intill fostrens första rörelser). Collagen är bitvis animerad och leker med sitt fantastiska källmaterial. Till exempel har vi iscensatt historiska vittnesmål om extraordinära födslar och inkluderat det som en animerad illustration i Ambroise Parés klassiska bok “Les Oeuvres”.

För den här första collagen fick vi ovärderlig hjälp av Hagströmerbiblioteket vars chef guidade oss igenom fantastiskt visuellt material som vi fotograferade och bearbetade.

Den första akten tar slut vid världens avförtrollning, då bli collagen till en bok som öppnas upp, och berättelsen övergår till en andra collage som berör modernitetens tid. Där fokuserar filmen på etableringen av den moderna vetenskapens syn på foster dess och dess förståelsen av foster utveckling som en standardiserad process. Denna andra akt tar även upp klinikens roll i att förse den nya vetenskapen med embryon och fosterkroppar; och abortpraktiker innan legaliseringen. Visuellt utspelar sig filmen i inomhus- och utomhusmiljöer som blev byggda i miniatyr och som arbetar och leker med tidens starka visuella material i embryologi.

Den tredje akten behandlar 1900-talet och collagen har formen av en installation av tv-apparater i vilka film- och bildsekvenser spelas upp. Filmen tar upp olika trådar som återspeglar hur forskning har tematiserat utvecklingarna de senaste 100 åren: kampen om aborträtten; medicinens dubbelbottnade roll som vetenskaplig producent och moralisk aktör; fostret som ikon för liv; befolkningskontroll; de nya reproduktionsteknologiernas gamla dilemman.

Filmen behandlar genomgående relationen mellan vetenskap, politik och föreställningar om det ofödda. Filmens ambition är att förmedla att dessa tre nivåer alltid präglar varandra, i alla tider.

Filmen har en tydlig karaktär både av historisk dokumentär och av konstfilm. Den är primärt dokumentär eftersom den syftar till förmedling av historisk forskning, är faktabaserad och informerande, och berättar om komplexa historiska utvecklingar i en kronologiskt organiserad berättelse.

Men filmen har även en estetik som för tankarna till konstfilm och gör den ägnad för en filmintresserad publik och för museumsvisningar. De collage och miniatyrmiljöer som byggdes för filmen utgör inte bara en estetik, utan en invitation till visuella associationer både i nutid och historien. Den använder också i så stor grad som möjligt historiska visuella källor, och leker ibland med dem på sätt som förhoppningsvis hjälper tittaren att förundras och se fostrets visuella kultur med lite andra ögon.

Receptionen av filmen återstår att analysera. Tills dess kan vi konstatera att syftet med filmen har uppfyllts, som var (ur ansökan) “att förmedla att vår syn på foster har sett olika ut beroende på var i tiden vi befunnit oss och hur fostren har varit till nytta för vissa sociala grupper (läkare; abortmotståndare; sexualupplysare; mfl.). Ett ytterligare budskap är att alla påståenden och erfarenheter som har med kroppen att göra filtreras genom våra tolkningar – och detta är samhällsberoende, inte av naturen givet. “

Arbetet har pågått över längre tid men följt den process som var planerad. Samarbetet mellan filmteamet Don’t Stop The Motion (DSTM) och Institutionen för idé- och lärdomshistoria (UU) tog formen av en inledande workshop tillsammans med en grupp forskare, efterföljt av kontakt med enskilda forskare om specifika frågor. Projektet har även haft stor nytta av flera möten med en referensgrupp som bestått av både forskare och sakkunniga från civilsamhället. Dessa har varit avgörande för att säkerställa innehåll, perspektiv och filmens stora linjer.

Projektet har presenterats vid två konferenser:
Curating Health: Graphic Medicine and Visual Representations of Illness, Stockholm University 3–4 December 2018
The Coming of Age of the Public Fetus, Uppsala University, 15–17 May 2019

Vi har fått erbjudande att delta i en kurs om konst och kroppslighet vid ett amerikanskt universitet, och siktar mot att skapa flera sådana möjligheter efter filmens lansering. Filmteamet kommer även att ge ett seminarium i visuellt berättande på Institutionen för idé- och vetenskapshistoria.

I rapportskrivande stund (juli 2019) är filmen under postproduktion, dvs genomgår den sista redigeringen. Den är inskickad till en filmfestival och kommer att ha ett Norgelanserings-event i november 2019 på norska Nasjonal Medisinsk Museum, med filmvisning och samtal på temat i samarbete med museet. Distributionsplanen för filmen fokuserar på filmfestivaler 2020 (kort-, dokumentär- och animationsfilmfestivaler) och på att arrangera ett samtal i Stockholm och ett i Uppsala för Sverigelanseringen. Därefter kommer filmen att släppas fritt på vimeo och vi kommer att jobba för att synliggöra den i ett års tid.

Den tänkta målgruppen var en bred allmänhet med fokus på unga och unga vuxna. För att fungera med den yngre målgruppen kan filmen behöva viss vägledning för samtal, vilket vi avser ta fram.

Vi kommer att jobba aktivt med organisationer i civilsamhället för att filmen ska kunna visas och användas i olika sammanhang som jobbar med sexualhälsa, och vi kommer att samarbeta för att ta fram vägledande material och samtalstips; detta är dock möjligt först när filmen är helt färdig eftersom de berörda aktörerna måste kunna bedöma hur de vill använda den.

Sammanfattningsvis har satsningen varit lyckad ur ett produktionsperspektiv och filmen blir snart tillgänglig för allmänheten.