Opartiska och oavhängiga domstolar är hörnstenar i det europeiska projektets framgångar. Den nyligen inträffade renässansen för ‘illiberala stater’, för att använda Viktor Orbáns ord från år 2014, äventyrar rättsstaten och riskerar att underminera grunderna för EU:s rättsordning. Under år 2018 har EU-domstolen utvecklat två nya linjer i sin rättspraxis: Dels har EU-domstolen gett sig själv behörighet att bedöma frågor om nationella domstolars oavhängighet, frågor som hittills har hört till respektive medlemsstats interna beslutanderätt. Dels har EU-domstolen gett nationella domstolar rätt att göra en rättsstatskontroll av andra medlemsstater, genom att granska oavhängigheten och opartiskheten hos utfärdande medlemsstats domstolar och myndigheter inom ramen för den europeiska arresteringsordern – en ny uppgift för domstolar i första instans. Detta projekt syftar till att analysera denna nya utveckling ur ett europeiskt, historiskt och processuellt perspektiv. Det syftar till att bygga broar mellan delar av rättsvetenskapen – EU-rätt, rättshistoria och processrätt – som sällan interagerar. Genom att kombinera EU-rättens metoder med fokus på EU-domstolens rättspraxis, processrättens metoder med fokus på rättvis rättegång, och historiska metoder som kan visa hur domstolarnas oavhängighet och opartiskhet utvecklades, blir detta ett fruktbart sätt att få en bättre förståelse för de styrkor och svagheter som finns i skyddet för domstolarnas oavhängighet och opartiskhet.