Ett eget Rom. Kvinnliga kulturförmedlare och deras internationella nätverk i 1900-talets Italien
Rom var under 1900-talet en tillflyktsort för många intellektuella kvinnor som kom att bli viktiga förmedlare av italiensk och svensk kultur. Deras omfattande kulturgärningar har dock fallit i glömska, inte bara hos en bredare allmänhet utan även hos specialister inom litteraturhistoria, kulturförmedling och kvinnohistoria. Projektet syftar till att lyfta fram tre av dessa bortglömda kulturförmedlare – Ellen Lundberg-Nyblom, Gunhild Bergh och Martha Larsson – genom att rekonstruera deras liv och karriärer, kartlägga deras internationella nätverk samt analysera hur deras gärningar bidrog till att intensifiera förmedlingen av svensk kultur i Italien och italiensk kultur i Sverige under en stor del av 1900-talet.
Eftersom kulturförmedlaren definieras som en person som utför många olika aktiviteter på det kulturella fältet, ofta bakom kulisserna, anses deras insatser särskilt svåra att rekonstruera. Jag har hittills kartlagt ovannämnda kulturförmedlare med hjälp av svenska källor (arkiv, tidnings- och tidskriftsartiklar samt litteratur), vilket resulterat i flera vetenskapliga publikationer. Syftet med en gästforskarvistelse i Rom är att komplettera materialet med italienska källor och därmed kunna färdigställa ett påbörjat bokprojekt. I Rom finns de arkiv, bibliotek och forskningskontakter som är nödvändiga för att fullt ut kunna rekonstruera dessa okända kulturförmedlares insatser och därmed bidra till att belysa en del av det litterära fältet som länge legat i skugga.
Slutredovisning
Projektets syfte och utveckling
Projektet bedrevs under en fem månader lång gästforskarvistelse vid Svenska Institutet i Rom vårterminen 2021. Syftet var att lyfta fram tre bortglömda kulturförmedlare mellan Sverige och Italien – Ellen Lundberg-Nyblom, Gunhild Bergh och Martha Larsson – genom att rekonstruera deras liv och karriärer, kartlägga deras svensk-italienska nätverk samt analysera hur deras gärningar bidragit till att intensifiera förmedlingen av svensk kultur i Italien och italiensk kultur i Sverige under en stor del av 1900-talet. Utgångspunkten var att deras omfattande kulturgärningar har fallit i glömska, inte bara hos en bredare allmänhet utan även hos specialister inom litteraturhistoria, kulturförmedling och kvinnohistoria.
Projektet utgick från den metod som jag beskrev i min ansökan och som kortfattat går ut på att 1) rekonstruera kulturförmedlarens sociobiografiska bakgrund; 2) kartlägga deras informella och institutionella nätverk; 3) analysera de förmedlade produkterna samt de valda förmedlingsmetoderna (översättningar, artiklar, skönlitteratur etc.). Metoden, som utvecklats av Diana Roig-Sanz och Reine Meylaerts (2018), var en bra startpunkt, men jag upptäckte snart att den hade sina begränsningar, inte minst eftersom den utelämnade sådant som visade sig viktigt i mina tre typfall. En sådan viktig sak som utelämnades var den geografiska platsens betydelse för kulturförmedlarens verksamhet och genomslag. Projektet har därför utvecklats i en riktning som lägger en större vikt vid platsen, i detta fall Italien och främst Rom, som en interkulturell zon. Dessutom har Meylaerts, sedan jag skrev min ansökan, publicerat en studie i vilken hon utvecklar sin metod med utgångspunkt i komplexitetsteorin, som utgör en mycket fruktbar väg för att analysera kulturförmedlares insatser på det kulturella och litterära fältet. Kortfattat innebär tillämpandet av komplexitetsteorin att man ifrågasätter linjära och förenklade orsakssamband samt att man inte bortser från att dessa orsakssamband kan vara röriga och svåröverskådliga. Förmedlare måste därför studeras i deras helhet, som aktörer med flera olika men ofta överlappande roller och som därmed överskrider disciplinära gränser (Meylaerts 2020).
Projektets genomförande
Projektet genomfördes till stor del på plats i Rom under perioden 11 januari–6 juni 2021. Eftersom denna period i hög grad präglades av covid-restriktioner var mina möjligheter att genomföra projektet som planerat något begränsade. Syftet med gästforskarvistelsen i Rom var främst att komplettera materialet med källor från italienska arkiv och bibliotek samt att knyta forskningskontakter. Dessvärre var de flesta institutioner stängda under min vistelse, men jag hade tillgång till Svenska Institutets bibliotek och arkiv samt Circolo Scandinavos arkiv. Tack vare bibliotekarierna på Svenska Institutet kunde jag i viss mån också beställa material från andra bibliotek. En planerad resa till ett arkiv i Milano kunde dock inte genomföras. I gengäld återbesökte jag i september Martha Larssons arkiv i Lunds universitetsbibliotek. På grund av pandemin har bokprojektet blivit försenat men det planeras kunna publiceras i form av en monografi med utgivning under 2022.
Projektets tre viktigaste resultat
1) De studerade kvinnorna intog olika positioner på det kulturella fältet: ”1800-talskvinnan” Lundberg-Nyblom hade en traditionellt kvinnlig position som översättare samt författare av centrallyrik och kärleksromaner. Den ”Nya kvinnan” Bergh skapade sig en för tiden manlig position som utrikeskorrespondent, reseskildrare och expert på italiensk litteratur och politik, medan ”Yrkeskvinnan” Larsson anförtroddes en professionell position som utrikeskorrespondent i Rom utifrån vilken hon skapade sig ett rum i den svenska litterära offentligheten som introduktör och Italien-kännare.
2) Trots att de tre kulturförmedlarnas hade skiftande socio-biografisk bakgrund, tillhörde olika generationer och befann sig i Italien av olika skäl, kan man skönja ett mönster. Av projektet framgår tydligt att alla tre upplevde ett yrkesmässigt utanförskap hemma i Sverige, vilket mötet med den italienska kulturen kom att förändra. En gemensam drivkraft var att skapa sig tillträde till den litterära offentligheten, som under den första delen av 1900-talet fortfarande var en manligt kodad arena. Flytten till Italien blev en vändpunkt i deras yrkesliv: språkkunskaperna och det faktum att de geografiskt befann sig i Italien gjorde att de kunde skapa sig en egen nisch som kulturförmedlare och på så sätt fortsätta att utvecklas intellektuellt och konstnärligt, vilket hade varit svårare om de stannat i Sverige. De hade dock inte alltid så lätt att nå ut till sin samtid med sina omfattande kulturgärningar, vilket indikerar att en kulturförmedlare måste ha en mycket stark position på det kulturella fältet för att få genomslag för sina insatser.
3) De tre förmedlarna bidrog till att modernisera och nyansera föråldrade bilder av Italien. Det är intressant att jämföra deras representationer av Italien (som framträder i deras texter) med den etablerade Italien-diskursen. Alla visar på en tydlig ambition att nyansera, problematisera och förnya såväl 1800-talets tudelade Italienbild som samtidens ”storylines” om landet.
De kvinnor som begav sig till Italien under sent 1800-tal/tidigt 1900-tal, då de flesta manliga konstnärerna och författarna hade lämnat staden för Paris, bör förstås utifrån den Italien-vurm som etablerades under Romantiken. I synnerhet under kampen för Italiens självständighet, il Risorgimento, som landet kom att symbolisera upproriskhet och frihetssträvan, vilket emanciperade kvinnor sympatiserade med. Detta har uppmärksammats i internationell forskning, men nästan inte alls i relation till svenska författare, vilket leder till nya forskningsfrågor.
Nya forskningsfrågor
Ett av studiens resultat visar hur de tre förmedlarna försökte förändra den återkommande stereotypa bilden av Italien. Dessa reseskildringar har ägnats ett stort forskningsintresse men i stort sett utelämnat kvinnornas skildringar. Kvinnornas bilder av Rom och Italien är därmed nästintill ett outforskat fält som förtjänar att uppmärksammas. I ett kommande pilotprojekt kommer jag att undersöka hur svenska kvinnliga författare reste till, verkade i och skrev om Italien i reseskildringar och skönlitterära texter från 1880-talet till mitten av1900-talet.
Spridning av forskningen och samverkan
• Projektet Ett eget Rom har presenterats under tre seminarier på: 1) Svenska Institutet i Rom; 2) Romanska och klassiska institutionen vid Stockholms universitet; 3) Workshopen ”Översättning och makt”, Wennergrens center.
• Delar av projektet presenterades i min keynote-föreläsning ”Cherchez la femme! On women’s position-takings in the literary semi-periphery”, vid konferensen Translation as Position-Taking in the Literary Field Agents and institutions of translated literature in Italy and of Italian literature abroad (20th and 21st Century), 22-24 april, University of Leeds.
• Artikeln Ett eget Rom. Ett forskningsprojekt om kvinnornas Italien i ”Rom-horisont”, en tidskrift för Föreningen Svenska Rominstitutets vänner och Svenska Institutet i Rom (2021, nr 2).
• Resultaten kommer att sammanställas i en vetenskaplig monografi med planerad utgivning i skriftserien Avdelningen för litteratursociologi, Uppsala universitet under 2022.
Projektet bedrevs under en fem månader lång gästforskarvistelse vid Svenska Institutet i Rom vårterminen 2021. Syftet var att lyfta fram tre bortglömda kulturförmedlare mellan Sverige och Italien – Ellen Lundberg-Nyblom, Gunhild Bergh och Martha Larsson – genom att rekonstruera deras liv och karriärer, kartlägga deras svensk-italienska nätverk samt analysera hur deras gärningar bidragit till att intensifiera förmedlingen av svensk kultur i Italien och italiensk kultur i Sverige under en stor del av 1900-talet. Utgångspunkten var att deras omfattande kulturgärningar har fallit i glömska, inte bara hos en bredare allmänhet utan även hos specialister inom litteraturhistoria, kulturförmedling och kvinnohistoria.
Projektet utgick från den metod som jag beskrev i min ansökan och som kortfattat går ut på att 1) rekonstruera kulturförmedlarens sociobiografiska bakgrund; 2) kartlägga deras informella och institutionella nätverk; 3) analysera de förmedlade produkterna samt de valda förmedlingsmetoderna (översättningar, artiklar, skönlitteratur etc.). Metoden, som utvecklats av Diana Roig-Sanz och Reine Meylaerts (2018), var en bra startpunkt, men jag upptäckte snart att den hade sina begränsningar, inte minst eftersom den utelämnade sådant som visade sig viktigt i mina tre typfall. En sådan viktig sak som utelämnades var den geografiska platsens betydelse för kulturförmedlarens verksamhet och genomslag. Projektet har därför utvecklats i en riktning som lägger en större vikt vid platsen, i detta fall Italien och främst Rom, som en interkulturell zon. Dessutom har Meylaerts, sedan jag skrev min ansökan, publicerat en studie i vilken hon utvecklar sin metod med utgångspunkt i komplexitetsteorin, som utgör en mycket fruktbar väg för att analysera kulturförmedlares insatser på det kulturella och litterära fältet. Kortfattat innebär tillämpandet av komplexitetsteorin att man ifrågasätter linjära och förenklade orsakssamband samt att man inte bortser från att dessa orsakssamband kan vara röriga och svåröverskådliga. Förmedlare måste därför studeras i deras helhet, som aktörer med flera olika men ofta överlappande roller och som därmed överskrider disciplinära gränser (Meylaerts 2020).
Projektets genomförande
Projektet genomfördes till stor del på plats i Rom under perioden 11 januari–6 juni 2021. Eftersom denna period i hög grad präglades av covid-restriktioner var mina möjligheter att genomföra projektet som planerat något begränsade. Syftet med gästforskarvistelsen i Rom var främst att komplettera materialet med källor från italienska arkiv och bibliotek samt att knyta forskningskontakter. Dessvärre var de flesta institutioner stängda under min vistelse, men jag hade tillgång till Svenska Institutets bibliotek och arkiv samt Circolo Scandinavos arkiv. Tack vare bibliotekarierna på Svenska Institutet kunde jag i viss mån också beställa material från andra bibliotek. En planerad resa till ett arkiv i Milano kunde dock inte genomföras. I gengäld återbesökte jag i september Martha Larssons arkiv i Lunds universitetsbibliotek. På grund av pandemin har bokprojektet blivit försenat men det planeras kunna publiceras i form av en monografi med utgivning under 2022.
Projektets tre viktigaste resultat
1) De studerade kvinnorna intog olika positioner på det kulturella fältet: ”1800-talskvinnan” Lundberg-Nyblom hade en traditionellt kvinnlig position som översättare samt författare av centrallyrik och kärleksromaner. Den ”Nya kvinnan” Bergh skapade sig en för tiden manlig position som utrikeskorrespondent, reseskildrare och expert på italiensk litteratur och politik, medan ”Yrkeskvinnan” Larsson anförtroddes en professionell position som utrikeskorrespondent i Rom utifrån vilken hon skapade sig ett rum i den svenska litterära offentligheten som introduktör och Italien-kännare.
2) Trots att de tre kulturförmedlarnas hade skiftande socio-biografisk bakgrund, tillhörde olika generationer och befann sig i Italien av olika skäl, kan man skönja ett mönster. Av projektet framgår tydligt att alla tre upplevde ett yrkesmässigt utanförskap hemma i Sverige, vilket mötet med den italienska kulturen kom att förändra. En gemensam drivkraft var att skapa sig tillträde till den litterära offentligheten, som under den första delen av 1900-talet fortfarande var en manligt kodad arena. Flytten till Italien blev en vändpunkt i deras yrkesliv: språkkunskaperna och det faktum att de geografiskt befann sig i Italien gjorde att de kunde skapa sig en egen nisch som kulturförmedlare och på så sätt fortsätta att utvecklas intellektuellt och konstnärligt, vilket hade varit svårare om de stannat i Sverige. De hade dock inte alltid så lätt att nå ut till sin samtid med sina omfattande kulturgärningar, vilket indikerar att en kulturförmedlare måste ha en mycket stark position på det kulturella fältet för att få genomslag för sina insatser.
3) De tre förmedlarna bidrog till att modernisera och nyansera föråldrade bilder av Italien. Det är intressant att jämföra deras representationer av Italien (som framträder i deras texter) med den etablerade Italien-diskursen. Alla visar på en tydlig ambition att nyansera, problematisera och förnya såväl 1800-talets tudelade Italienbild som samtidens ”storylines” om landet.
De kvinnor som begav sig till Italien under sent 1800-tal/tidigt 1900-tal, då de flesta manliga konstnärerna och författarna hade lämnat staden för Paris, bör förstås utifrån den Italien-vurm som etablerades under Romantiken. I synnerhet under kampen för Italiens självständighet, il Risorgimento, som landet kom att symbolisera upproriskhet och frihetssträvan, vilket emanciperade kvinnor sympatiserade med. Detta har uppmärksammats i internationell forskning, men nästan inte alls i relation till svenska författare, vilket leder till nya forskningsfrågor.
Nya forskningsfrågor
Ett av studiens resultat visar hur de tre förmedlarna försökte förändra den återkommande stereotypa bilden av Italien. Dessa reseskildringar har ägnats ett stort forskningsintresse men i stort sett utelämnat kvinnornas skildringar. Kvinnornas bilder av Rom och Italien är därmed nästintill ett outforskat fält som förtjänar att uppmärksammas. I ett kommande pilotprojekt kommer jag att undersöka hur svenska kvinnliga författare reste till, verkade i och skrev om Italien i reseskildringar och skönlitterära texter från 1880-talet till mitten av1900-talet.
Spridning av forskningen och samverkan
• Projektet Ett eget Rom har presenterats under tre seminarier på: 1) Svenska Institutet i Rom; 2) Romanska och klassiska institutionen vid Stockholms universitet; 3) Workshopen ”Översättning och makt”, Wennergrens center.
• Delar av projektet presenterades i min keynote-föreläsning ”Cherchez la femme! On women’s position-takings in the literary semi-periphery”, vid konferensen Translation as Position-Taking in the Literary Field Agents and institutions of translated literature in Italy and of Italian literature abroad (20th and 21st Century), 22-24 april, University of Leeds.
• Artikeln Ett eget Rom. Ett forskningsprojekt om kvinnornas Italien i ”Rom-horisont”, en tidskrift för Föreningen Svenska Rominstitutets vänner och Svenska Institutet i Rom (2021, nr 2).
• Resultaten kommer att sammanställas i en vetenskaplig monografi med planerad utgivning i skriftserien Avdelningen för litteratursociologi, Uppsala universitet under 2022.