Grekiska helgedomar har rönt sort intresse inom antikforskningen under mer än ett sekel men i huvudsak utifrån gudomliga närvaron och hur denna tog sig uttryck i tempel, statyer och monument. Projektet anlägger ett nytt perspektiv genom att fokusera på samspelet mellan gudar och människor med fokus på den mänskliga parten. Syftet är en fördjupad och heltäckande förståelse av helgedomar som både fysisk företeelse och konceptuell konstruktion, men även av den grekiska uppfattningen om heligt och profant. Utgångspunkten är det grekiska begreppet temenos (”det som skurits av”), som betecknade det avgränsade område där gudarna dyrkades men som människor också använde och förvaltade. Projektet utgår från en integrerad analys av texter, inskrifter, avbildningar och arkeologiska lämningar från 600 f.Kr. till 200 e.Kr. och har tre fokus. 1) Hur helgedomar avskildes från den profana omgivningen, vilket undersöks genom en kartläggning av termen temenos i inskrifter och texter, samt hur avgränsningen kan spåras i det arkeologiska materialet. 2) En definition av den mänskliga närvaron inne i helgedomen baserat på vilka ytor och byggnader som användes enbart av människor samt om planeringen av ett temenos syftade till att förena eller åtskilja gudar och människor. 3) Hur etablering och användning av temenos förhåller sig till den antika grekiska uppfattningen om det heliga som dels givet av gudarna, dels skapat av människor, och hur den mänskliga närvaron påverkade platsens helighet.