Fördjupad tvärprofessionell kommunikation genom reflexiv användning av EVLN-modellen: Ett transdisciplinärt utvecklingsprojekt inom intensiv- och perioperativ vård
Kan samhällsvetenskapliga analysverktyg användas för att förbättra teamarbetet inom intensivvården? Intensivvård är högteknologiskt, bygger på akuta insatser, och kräver komplexa multiprofessionella medicinska ingripanden i förtätade arbetsprocesser. Brister i teamarbete kan få katastrofala konsekvenser för patienter. Av just det skälet behövs forskningsinsatser som syftar till att förbättra förutsättningarna för tvärprofessionell kommunikation.
Detta projekt bygger på en spännande utveckling inom samhällsvetenskapen där analytiska begrepp och kategorier omvandlas till metoder. Här tas detta vidare genom att analysverktyg från samhällsvetenskapen och feministisk forskning kommuniceras till och används av anställda inom intensivvården vid Skånes universitetssjukhus, i syfte att stärka deras roller och förbindelser. Genom att kombinera en analytisk modell för att tolka anställdas handlingsstrategier (Exit, Voice, Loyalty, Neglect-modellen) och ett feministiskt-metodologiskt begrepp (reflexivitet) inom ramen för aktionsforskning syftar projektet till att stärka de anställdas engagemang i varandra och i arbetsplatsen, vilket i förlängningen kan leda till ökad patientsäkerhet. Projektet utgör på så sätt en transdisciplinär process där olika erfarenheter och kunskapsformer möts i syfte att förbättra sjukvårdens professionella praktiker.
Slutredovisning
Projektet syftade till att studera teamarbetet inom intensivvården, för att utveckla metoder som kan bidra till att stimulera tvärprofessionell kommunikation och reflektion vilket antas öka trivsel och minska risken för uppsägning. Projektets syfte och frågeställningar fick dock omarbetas eftersom projektstarten sammanföll med covid-19-pandemin.
Istället kom projektet att handla om den kollegiala hanteringen av krisen inom två intensivvårdsavdelningar. Över sextio personer djupintervjuades: läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, chefer, administratörer och andra fick berätta om sina erfarenheter och analyser av hur organisationen och de själva hanterade krisen. Dessutom skuggades personal inne på de så kallade Covid-IVA-avdelningarna. Genom återkommande samtal med personal- och chefsgrupper, bland annat under deltagande i arbetsplatsträffar och utbildningsdagar, kunde analyserna som datainsamlingen genererade genomlysas av forskningsdeltagarna.
Ett viktigt resultat från projektet var att krisen följde en delvis oförväntad tidslinje. Som allra mest pressad var personalen inte när patienterna var som flest – utan innan patienterna faktiskt börjat strömmat in, och när pandemin befann sig i en utplaningsfas och antalet patienter minskade. Krisens inledande fas präglades av spänningar som uppstod när de olika yrkesgrupperna, och olika individer, inte kunde enas om hur hotet bäst skulle tolkas och hanteras. Svåra etiska problem som handlade om hur man skulle prioritera och när – när ska canceroperationer ställas in, för att en omställning ska kunna påbörjas mot pandemihantering? – visade sig svåra att enas om när krisen ännu bara tedde sig som ett annalkande hot. När patienterna väl började strömma in uppstod en stark sammanhållning bland personalen och många upplevde att de kunde koncentrera sig fullt ut på kärnuppgiften att vårda patienterna. Onödig administration och andra illegitima arbetsuppgifter gick bort. Samtidigt var arbetet oerhört tufft, och många upplevde att det var svårt att få förståelse från omvärlden för hur allvarlig krisen var i sjukvården, och vilka uppoffringar som krävdes av vårdpersonalen. Trots allt var det kanske när pandemin började fasa ut som krisen blev svårast för personalen. De drabbades av trötthet och så kallad ’compassion fatigue’, omsorgsutmattning, och många började ifrågasätta om de valt rätt yrke. När covid-patienterna blev färre väntade istället en ”vårdskuld” av andra patienter som fått sin behandling uppskjuten. Samtidigt skedde en lönerevision för omvårdnadspersonalen som uppfattades som ett tecken på samhällets bristande förståelse för undersköterskors viktiga roll i samhället. Utifrån projektet kan alltså slutsatsen dras att insatser för vårdpersonal behövs tidigt under pandemier liksom i utplaningsfasen, samt att samhället behöver prioritera vårdpersonalen genom att uppvärdera deras arbete generellt och inte endast under kriser.
Ett annat angeläget resultat var att Sveriges beredskap för hälsokriser måste förbättras. En viktig orsak till personalens stora oro inför krisen var bristen på medicin och skyddsutrustning, bristen på personal som påverkar vården också under ”normala” omständigheter, samt just-in-time-system som innebär slimmad lagerhållning. De brister som finns i sjukvården i allmänhet – brist på specialistutbildad personal, brist på vårdplatser, brist på tid för reflektion och lärande, stuprörstendenser och koordineringsproblem – blir som väntat mer uttalade inför och under en kris. En förbättrad beredskap för hälsokriser handlar alltså om att skapa goda förutsättningar för sjukvården under normala förhållanden. Det innebär en uppvärdering av vårdpersonalens roll i samhället; insatser för att öka personaltätheten och särskilt antalet specialistutbildade sjuksköterskor och erfarna undersköterskor; samt en mer motståndskraftig sjukvårdsorganisation med stabil lagerhållning och beredskap för olika typer av kriser, en vårdpersonal som får möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling och återhämtning, liksom tillräckligt med tid för att bygga goda sociala relationer på arbetsplatser och rutiner för reflektion och lärande.
De nya forskningsfrågor som projektet reste handlar huvudsakligen om å ena sidan byggandet av motståndskraftiga organisationer och arbetslag inom sjukvården, å andra sidan om förbättrad samhällelig beredskap för hälsokriser. Frågor om förutsättningar och lärande står i centrum här: hur skapas de bästa förutsättningarna för vården och samhället att hantera hälsokriser? Och vad och hur lär vi oss av tidigare kriser?
Flexit-projektet har lett fram till ett nytt forskningsprojekt som finansieras av Vetenskapsrådet, och som syftar till att studera just förutsättningar för god beredskap samt organisatoriskt lärande efter hälsokriser.
Andra forskningsfrågor som projektet reste handlar om just teamarbete inom intensivvården, särskilt med avseende på bedömningsgrunder inom de olika professionerna runt intensivvårdspatienten. Intervjuerna och observationerna tydde på att olika logiker ibland krockar i vården runt kritiskt sjuka patienter – mätandets och tolkandets logik. Projektet ledde fram till ytterligare ett forskningsprojekt tillsammans med en disputerad intensivvårdssjuksköterska från en av de studerade avdelningarna, som handlar om mätbart och icke-mätbart inom intensivvården. Vad mäts och vad mäts inte, och vilken vikt tillskrivs olika typer av underlag för bedömning? Vetenskapsrådet finansierar även detta projekt.
Resultaten från forskningen har spritts genom en avslutande konferens som riktade sig till såväl forskare som avnämare, samt genom otaliga presentationer inom sjukvården och inom forskarvärlden. Dessutom genom en omfångsrik artikel i Sydsvenskan kultur, som lästes av över femtiotusen personer när den publicerades i februari 2022, liksom en rapport skriven på svenska. Flera vetenskapliga artiklar är under utarbetning och publicering (samtliga open access).
Artikel i Sydsvenskan Kultur:
https://www.sydsvenskan.se/2022-02-13/skracken-i-patientens-ogon-vad-hander-med-mig
Rapport om covid-19-hanteringen inom två intensivvårdsavdelningar: https://www.genus.lu.se/rebecca-selberg/publication/193ce59e-71a9-4d97-b65e-60fb4e3bb8a6
Istället kom projektet att handla om den kollegiala hanteringen av krisen inom två intensivvårdsavdelningar. Över sextio personer djupintervjuades: läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, chefer, administratörer och andra fick berätta om sina erfarenheter och analyser av hur organisationen och de själva hanterade krisen. Dessutom skuggades personal inne på de så kallade Covid-IVA-avdelningarna. Genom återkommande samtal med personal- och chefsgrupper, bland annat under deltagande i arbetsplatsträffar och utbildningsdagar, kunde analyserna som datainsamlingen genererade genomlysas av forskningsdeltagarna.
Ett viktigt resultat från projektet var att krisen följde en delvis oförväntad tidslinje. Som allra mest pressad var personalen inte när patienterna var som flest – utan innan patienterna faktiskt börjat strömmat in, och när pandemin befann sig i en utplaningsfas och antalet patienter minskade. Krisens inledande fas präglades av spänningar som uppstod när de olika yrkesgrupperna, och olika individer, inte kunde enas om hur hotet bäst skulle tolkas och hanteras. Svåra etiska problem som handlade om hur man skulle prioritera och när – när ska canceroperationer ställas in, för att en omställning ska kunna påbörjas mot pandemihantering? – visade sig svåra att enas om när krisen ännu bara tedde sig som ett annalkande hot. När patienterna väl började strömma in uppstod en stark sammanhållning bland personalen och många upplevde att de kunde koncentrera sig fullt ut på kärnuppgiften att vårda patienterna. Onödig administration och andra illegitima arbetsuppgifter gick bort. Samtidigt var arbetet oerhört tufft, och många upplevde att det var svårt att få förståelse från omvärlden för hur allvarlig krisen var i sjukvården, och vilka uppoffringar som krävdes av vårdpersonalen. Trots allt var det kanske när pandemin började fasa ut som krisen blev svårast för personalen. De drabbades av trötthet och så kallad ’compassion fatigue’, omsorgsutmattning, och många började ifrågasätta om de valt rätt yrke. När covid-patienterna blev färre väntade istället en ”vårdskuld” av andra patienter som fått sin behandling uppskjuten. Samtidigt skedde en lönerevision för omvårdnadspersonalen som uppfattades som ett tecken på samhällets bristande förståelse för undersköterskors viktiga roll i samhället. Utifrån projektet kan alltså slutsatsen dras att insatser för vårdpersonal behövs tidigt under pandemier liksom i utplaningsfasen, samt att samhället behöver prioritera vårdpersonalen genom att uppvärdera deras arbete generellt och inte endast under kriser.
Ett annat angeläget resultat var att Sveriges beredskap för hälsokriser måste förbättras. En viktig orsak till personalens stora oro inför krisen var bristen på medicin och skyddsutrustning, bristen på personal som påverkar vården också under ”normala” omständigheter, samt just-in-time-system som innebär slimmad lagerhållning. De brister som finns i sjukvården i allmänhet – brist på specialistutbildad personal, brist på vårdplatser, brist på tid för reflektion och lärande, stuprörstendenser och koordineringsproblem – blir som väntat mer uttalade inför och under en kris. En förbättrad beredskap för hälsokriser handlar alltså om att skapa goda förutsättningar för sjukvården under normala förhållanden. Det innebär en uppvärdering av vårdpersonalens roll i samhället; insatser för att öka personaltätheten och särskilt antalet specialistutbildade sjuksköterskor och erfarna undersköterskor; samt en mer motståndskraftig sjukvårdsorganisation med stabil lagerhållning och beredskap för olika typer av kriser, en vårdpersonal som får möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling och återhämtning, liksom tillräckligt med tid för att bygga goda sociala relationer på arbetsplatser och rutiner för reflektion och lärande.
De nya forskningsfrågor som projektet reste handlar huvudsakligen om å ena sidan byggandet av motståndskraftiga organisationer och arbetslag inom sjukvården, å andra sidan om förbättrad samhällelig beredskap för hälsokriser. Frågor om förutsättningar och lärande står i centrum här: hur skapas de bästa förutsättningarna för vården och samhället att hantera hälsokriser? Och vad och hur lär vi oss av tidigare kriser?
Flexit-projektet har lett fram till ett nytt forskningsprojekt som finansieras av Vetenskapsrådet, och som syftar till att studera just förutsättningar för god beredskap samt organisatoriskt lärande efter hälsokriser.
Andra forskningsfrågor som projektet reste handlar om just teamarbete inom intensivvården, särskilt med avseende på bedömningsgrunder inom de olika professionerna runt intensivvårdspatienten. Intervjuerna och observationerna tydde på att olika logiker ibland krockar i vården runt kritiskt sjuka patienter – mätandets och tolkandets logik. Projektet ledde fram till ytterligare ett forskningsprojekt tillsammans med en disputerad intensivvårdssjuksköterska från en av de studerade avdelningarna, som handlar om mätbart och icke-mätbart inom intensivvården. Vad mäts och vad mäts inte, och vilken vikt tillskrivs olika typer av underlag för bedömning? Vetenskapsrådet finansierar även detta projekt.
Resultaten från forskningen har spritts genom en avslutande konferens som riktade sig till såväl forskare som avnämare, samt genom otaliga presentationer inom sjukvården och inom forskarvärlden. Dessutom genom en omfångsrik artikel i Sydsvenskan kultur, som lästes av över femtiotusen personer när den publicerades i februari 2022, liksom en rapport skriven på svenska. Flera vetenskapliga artiklar är under utarbetning och publicering (samtliga open access).
Artikel i Sydsvenskan Kultur:
https://www.sydsvenskan.se/2022-02-13/skracken-i-patientens-ogon-vad-hander-med-mig
Rapport om covid-19-hanteringen inom två intensivvårdsavdelningar: https://www.genus.lu.se/rebecca-selberg/publication/193ce59e-71a9-4d97-b65e-60fb4e3bb8a6