Margot Lande, Stfitelsen Internationella Vadstena-Akademien, Stockholm

Vadstena-Akademiens forskningsarbete har under 40 år rönt nationell och internationell uppmärksamhet. 29 nya verk och 64 framforskade äldre operor, de flesta aldrig tidigare spelade i modern tid, har framförts.

Framtagningsverksamheten har resulterat i en unik notsamling. Musikforskarna fil.dr Åke Sällström, kapellmästaren fil.dr HC Arnold Östman och professor fil.dr Anders Wiklund, har återuppväckt musikhistoriskt och konstnärligt högkvalitativa operaverk. Många av verken fick när de framfördes etablerade musikvetare att omvärdera musikhistorien. Genom att tillgängliggöra verken kan historiska perspektiv och erfarenheter tillvaratas i utvecklingen av dagens och morgondagens musikdramatik.

Projektets syfte

Att för forskning, studier och framföranden, i Sverige och utomlands, tillvarata internationellt intressanta "musikarkeologiska" forskningsresultat och nyskapade verk genom följande två delprojekt.

I/ "Ordna, förteckna och tillgängliggöra Vadstena-Akademiens unika notsamling"

Materialet har inventerats, ordnats och förtecknats av musikbibliotekarie.
Åldrade kopior av noter samt video- och kassettband har räddats genom digitalisering.

Brandsäker originalpartiturförvaring har kommits överens om med Statens Musikarkiv.

Forskningsresultaten tillgängliggörs via bl.a. internet med en sökbar Operadatabas på Vadstena-Akademiens hemsida: www.vadstena-akademien.org/arkiv/operadatabas
Där återfinns förutom uppgifter om de speciella verken i notarkivet också ett rikligt material omkring föreställningarna, såsom uppgifter om medverkande, kostymskisser, fotografier, audio- och video-exempel m.m.

Punktinsatser har gjorts av:
Katalogisatör-konsulter(Jan-Olof Rudén, Birgitte Horne Jensen, Gustaf Bergel m.fl) och assistenter(Olof Lilja, Siri Wassrin, Jonatan Svärd) till notbibliotekarien (Dietmar Keitz). Notkopister har gjort korrigeringar, restaureringar och klaverutdragsutskrifter (Anders Wiklund, Jan Löv m.fl). Webredaktör (Margot Lande, även projektledare) och översättare (Hanna Fjällman, Colleen Persson, Katherine Stewart) till internationell del med korta beskrivande texter om samtliga verk kopplat till recensioner från föreställningarna (som i övrigt skrivits och sammanställts av Margot Lande med assistans av Hanna Fjällman) samt datakonsulter (huvudansvarig Palle Girgensohn).

II/ "Säkra klingande resultat av forskningen genom att dokumentera utvalda arior, ensembler och ouvertyrer från Vadstena-Akademiens föreställningar på CD.

En forskningsinformativ CD-utgåva med "highlights" har producerats på dB Productions Sweden under namnet "Vadstena-Akademien - opera under 40 somrar". Till denna har, i en CD-bok med 200 sidor, fogats beskrivningarna av verken samt en artikel av fil. dr. Carl-Gunnar Åhlén som redogör för den forskning som Vadstena-Akademien bedrivit under sina fyrtio verksamhetsår. Artikeln baseras på intervjuer med de konstnärliga ledarna; Arnold Östman, Torbjörn Lillieqvist, Per-Erik Öhrn, Clas Pehrson, Anders Wiklund och Nils Spangenberg omkring deras respektive ansvarsperioder. Se artikeln i sin helhet i bifogade CD-bok (2 exemplar av CD-boxen insändas med denna redovisning) samt ett avsnitt ur artikeln om dokumentationens förutsättningar och urval nedan.

Video-upptagingar från föreställningarna gjorda 1986-2001 (med Erik Sandström vid kameran assisterad i val av bildutsnitt och kameraplacering av någon från Vadstena-Akademien - i flertalet fall Margot Lande och med endera hustrun Anne-Marie Ekman-Sandström eller Gunnar Lande vid volymkontrollen) har digitaliserats (av Robert Edman och Erik Sandström) och finns nu tillgängliga på referens-DVD-skivor i Vadstena-Akademiens arkiv.

Referens-CD-skivor av de mest intressanta forskningsresultaten, för tillgängliggörande genom utlåning, kompletterar notarkivet.

Margot Lande, projektledare Stina Westerberg, vd, Vadstena-Akademien

Att tillgängliggöra och säkra resultaten av Stiftelsen
Internationella Vadstena-Akademiens musikforskning

Några stycken ur Carl-Gunnar Åhléns artikel från "Vadstena-Akademien - opera under 40 somrar":

Dokumentationens förutsättningar och urval

Källorna

När stiftarna formulerade Vadstena-Akademiens stadgar tänkte ingen på eftervärldens behov av ljudande dokumentationer. Vad som enligt andra paragrafen avses med kravet på "dokumentation" är noter, inte band eller video. Annars hade väl inspelningar av samtliga föreställningar bidat sin tid i de båda plåtskåp, där minnen från fyra decenniers sommaraktiviteter bevaras på ett femtiotal rullband, ett hundratal ljudkassetter, ungefär lika många videoband samt en handfull DVD-skivor.
Samlingen är med andra ord inte fullständig.
Mest beklagligt är att ingen komplett inspelning föreligger av det kanske mest spektakulära forskningsresultatet i Akademiens historia: en felmärkt volym som stiftaren Åke Sällström fann i det neapolitanska San Pietro Majella-biblioteket, dit bara ett fåtal privilegierade forskare har tillträde. Tidigare hade samtliga fem operor av Giuseppe Tricarico (1623-1697) ansetts förlorade. I sin hand höll nu Sällström manuskriptet till operan "La generosità d'Alessandro", som komponerats för Wienoperan 1662, med resultat att Vadstena slott bjöd på en musikhistorisk världssensation i juli 1977. Vid en av de åtta föreställningarna satt Björn Stålne lyckligtvis i publiken och spelade in några scener för radiolyssnarna. Därför kan vi glädja oss åt MariAnne Häggander, Carina Strandberg och Mikael Samuelson i två utdrag (CD1:14 och CD4:6). Exemplet visar att luckorna i Vadstena-Akademiens arkiv tursamt har kunnat fyllas av lån ur Sveriges Radios programarkiv, ibland också ur Sveriges Televisions arkiv. Förvaltningarna för båda dessa media har inför denna publikation givit Vadstena-Akademien tillåtelse att offentliggöra några avsnitt på synnerligen förmånliga villkor.
I dag, mitt i den digitala eran, är arkiveringen inte lika oproblematisk som med gårdagens analoga inspelningar. Vadstena-Akademien har nu i varje fall tillförsäkrat sig om fullvärdiga kopior från radioutsändningarna till sitt arkiv.
När arbetet på denna antologi påbörjades låg Vadstenas klingande operahistoria utspridd på olika håll och olika slags ljudbärare, såväl analoga som digitala. Spannet mellan de inspelningar som är gjorda med professionell utrustning (som t.ex. radions) och inofficiella upptagningar på privata kassettbandspelare kan tyckas enormt, och som värdegrund vägledande i de flesta urvalssituationer. Men i detta fall handlar det om att söka "levandegöra" de "kulturhistoriskt värdefulla miljöer" som den tredje paragrafen av Vadstena-Akademiens stadgar refererar till. Vid avlyssningen bör man ju kunna avgöra om inspelningen kommer från Vadstena gamla teater från 1847 eller från slottets Bröllopssal eller en radiostudio i Stockholm.
Vad stadgarna säger behöver den från Sveriges radio utskickade musikteknikern inte bry sig om, bara vad som enligt hans praxis låter bra i radio. Ibland kan rumsupplevelsen korrumperas av onödigt många mikrofoner och en artificiell efterklang som erinrar om Klosterkyrkans akustik.
Det dokumentära idealet är en ensam rundkännande mikrofon som fångar upp reflexerna från väggarna och skapar en ljudbild av det historiska rummet. Även om utrustningen inte är av högsta klass, hjälper det om mikrofonen placeras nära en vägg eller ett trappsteg och riktas bakåt mot den reflekterande ytan. Flera sådana primitiva fältinspelningar ingår i denna dokumentation.

Urvalet

Första steget har varit en komplettering av Vadstena-Akademiens eget arkiv. Det andra och mest tidsödande var att lyssna igenom hundratals inspelade operatimmar i syfte hitta de optimala ögonblicken. Sådana som t.ex. när en sångare kanske ger sitt livsbästa. Eller när den konstnärlige ledarens målsättning finner sitt fullaste uttryck. Eller när ett avsnitt ur ett beställningsverk förmedlar den dramaturgiska kvintessensen.
Processen att välja, mångfaldiga och skapa kanon är en grannlaga uppgift som aldrig får jäktas fram. Pärlorna ligger inte rengjorda, färdigborrade och klara att monteras till en pärlcollier utan inbäddade i sina kontexters musselskal, vilka kräver samma tid att öppna som att spela igenom hela operan från början till slut.
Fyra CD-skivors speltid på sammanlagt fem timmar och tjugo minuter kan förefalla tillräckligt. Men som arena för de något över trehundra sångare vilka under fyrtio års tid anförtrotts uppgifter i Vadstena-Akademiens sommarföreställningar är den likafullt inte tillräckligt stor. Det tyngsta är att tvingas välja bort artister som konstnärligt inte kommer till sin rätt i de bevarade upptagningarna eller att dessa inte håller måttet tekniskt. Men några av dessa överhoppade får kanske en ny chans när de kompletta arkivinspelningarna i framtiden förhoppningsvis publiceras på DVD, så att även regin och scenografin kan bedömas.
I Vadstena-Akademiens arkiv sover åtskilliga videoband i väntan att få vakna upp i ett sådant nytt massmedium. Den enda föreställning som hittills publicerats i sin helhet är Jonas Forssells prisbelönade kammaropera "Riket är ditt" i en inspelning av Sveriges Television från augusti 1992 (Phono Suecia PS DVD 2) . Redan 1973 gjordes ett misslyckat försök att dokumentera en hel föreställning på 8 mms stumfilm med ljudet separat på en kassett med kraftig distortion. Om man digitaliserar inspelningen och samkör bild och ljud synkront kan man också visa Eberhard Eysers opera "Hjärter kung" för eftervärlden. De två äldsta videobevarade föreställningarna är annars Alessandro Stradellas oratorium "Salome" i Göran Järvefelts epokgörande regi och den Prix Italia-belönade TV-versionen av Antonio Maria Abbatinis "La Baldassara" 1976 respektive 1979. Sedan 1983 har emellertid så gott som samtliga produktioner dokumenterats på video, någon enstaka gång av SVT men oftast på Akademiens eget initiativ med Erik Sandström vid kameran. De minutiöst förberedda inspelningarna visar på ett föredömligt sätt hur mycket av en föreställning en enda kamera och en enda mikrofon kan fånga. Men nu gäller det ljudinspelningarna.
Samtliga konstnärliga ledare för Vadstena-Akademien (sedan 1969) har godkänt urvalet efter att ha fått lyssna och kommentera spåren, i synnerhet de som bär vittnesbörd om deras respektive ämbetsperioder.
Redigeringen har gjorts på Pro Tools med skonsammast möjliga brusreducering samt i några fall en declicker. Brum har filtrerats bort och kurvorna rättats till. Felaktiga avspelningshastigheter har korrigerats. Men i några fall bör lyssnaren hålla i minnet att det var i Vadstena som man började använda historiskt lägre stämda instrument.
Utan stöd av Riksbankens Jubileumsfond hade denna CD-antologi aldrig kunnat förverkligas. Fondens omsorg om projektets fysiska tillkomst torde sakna motstycke, eftersom denna inkluderat inte bara medel till arbetet att lyssna och välja ut, ljudtekniskt bearbeta, skriva kommentarer, leta bilder, rekonstruera sångtexter, omkostnader i samband med publikationen samt ett extraanslag för oförutsedda merkostnader i samband med skivpubliceringen; utan också ett uppmuntrande tålamod i väntan på resultat. Till vår stora tacksamhet medskickas förhoppningen att detta måtte leva upp till fondens högt ställda förväntningar.

Riktlinjer

För urvalet har tre huvudlinjer varit vägledande:
1. Samtliga avsnitt är urval ur liveinspelningar från föreställningar inför publik. De tidigare offentliggjorda inspelningarna för Vadstena-Akademien är alla gjorda i Radiohuset, Nacka-aulan och De Geer-salen i Norrköping. Det handlar om tre LP-skivor för Caprice Records: "Hjärter kung" och "Sista resan" av Eberhard Eyser (CAP 1080; 1973); Birgittamusik 1-3 - "Rosa rorans" av Leif Thybo, "På Finsta sommaren år 1316" av Sven-David Sandström och "Regina caeli" av Stig Gustav Schönberg (CAP 1047; 1975) samt arior ur "Salome" med Anita Soldh (CAP 1114; 1977). På CD finns två kompletta operainspelningar: Tokfursten" av Carl Unander-Scharin (Caprice CAP 22046) och Ivar Hallströms "Hertig Magnus och sjöjungfrun" (Naxos 8.555322-23).
2. Urvalet har i första hand inriktats på sångarnas prestationer. Samlingen består till mer än hälften av soloarior; femtio stycken närmare bestämt. Tjugo exempel är duetter och andra former av dialoger. Beträffande ariorna förekommer extremfall. I operans barndom var en aria sällan längre än ett kort arioso, insprängt i recitativet. Av balansskäl har i några fall - Loa Falkman (CD4:3), Per-Erik Öhrn (CD1:8) och Greger Erdös (CD2:23) - två närliggande kortarior sammanförts till ett gemensamt block. Det andra extremfallet är när arian är så lång att speltiden hotar att knuffa bort två eller tre andra kollegor. I Vadstena-Akademiens ljudarkiv finns flera exempel på koloratursång av absolut världsklass, men de är ohanterliga om inte samma tvångsåtgärd tillämpas som när en bravuraria på 78-varvstiden skulle klämmas in på en liten eller stor stenkaka; nämligen språng i musiken. Dessa måste vara gjorda på så sätt att strukturen fortfarande kan anas. Sådana musikaliska språng finns bl.a. i exemplen ur "Det lyckosamma sveket" av Gaetano Donizetti (CD3:6 och CD4:13), "Walder" av Georg Benda (CD3:7) och "Geneviefa (CD4:7). I andra fall presenteras endast första delen av en aria, t.ex. i Leonardo Leos "Ödets lotter" (CD3:20) och Niccolò Jommellis "Kortspelarna (CD3:12). Istället för att tona ut ett avsnitt har i vissa fall skapats ett slags konsertslut, exempelvis (CD2:14) och (CD2:16).
3. Innan man inleder diskussionen om sångideal bör man göra klart för sig temperaturskillnaden mellan non-legato-sång och legato-sång. Det karaktäristiska för nämnda kategorier kan åskådliggöras genom att jämföra ett kyligt korthugget affärssamtal med det varmt ömsinta samtalet mellan två älskande, som uttrycker sina känslor i långa, sammanbunda fraser. I barockens iskallt reglerade högreståndskulturer föreställde man sig inte musiken i linjer och bågar som idag, utan som ett språk, vars rytmik lydde under metrikens lagar. Uttryck var inte känslofulla svällare, som under romantiken, utan en fråga om hur musiktiden på skickligaste sätt kunde sönderdelas enligt den s.k. diminutionens principer. Ju kortare ton, desto viktigare var det att vässa kanten, så att man hörde var den började. T.ex. medelst de spottande tonansatserna, exempelvis i Källmoorgeln från tidigt 1700-talet. Eller den automatiska knäppfunktionen hos epokens alla tangentinstrument, alltifrån virginaler till klavikord. Och i sången genom diskreta klickljud - de s.k. glottisansatserna - som gav skärpa åt den gamla skolans koloratursång.
Det är för mycket sagt att Vadstena-Akademien bemödat sig om att inskärpa hos sina stipendiater skillnaden mellan non-legato-sångens metriskt reglerade uttryck med hård tonansats och den moderna legatosångens mjuka tonansatser som förenar tonerna i långa och klangligt expansiva linjer. Insikten har vunnits på omvägar genom repertoarvalet: de snabba noterna i de äldsta operorna har ställt de unga sångarna inför dittills okända problem, som bara har kunnat lösas på ett sätt, som i efterhand har befunnits förordas som det enda rätta. De har dock aldrig sökt sina insikter helt på egen hand. Vadstena-Akademiens grundare, Ingrid Maria Rappe, stödde sin sångundervisning på två biblar, nämligen Manuel Garcias och Mathilde Marchesis respektive sångläror. I dessa bildar glottis-anslaget den instrumentala figursångens själva grundförutsättning.
Åke Sällströms utforskande av operor från Christina-tiden innebar inte bara att Vadstena-Akademien fick en speciell inriktning men även att många sångare - inte enbart sopraner och altar utan också tenorer, barytoner och basar - måste lära sig sjunga koloratur. Med tanke på att Akademien årligen väljer ut två sångarlag, ett för en nyskriven opera och ett annat för ett gammalt verk, har många stipendiater fått tillfälle att öva upp sin smidighet i svagast möjliga nyanser - de som spelplatserna utmanar till... Särskilt roligt är att kunna visa att även typiska basröster som Anders Lorentzsons.

Översikt av innehållet

"Fyrtio operasomrar i Vadstena" innehåller 91 exempel, av vilka de första 75, fördelade på tre skivor (CD1-3), bildar dokumentationens historiska ryggrad i kronologisk ordning.
Fokus på de mest namnkunniga sångarna motiverar benämningen "souvenirskiva" på den sista skivan (CD4) där blivande världsstjärnor representeras av tidiga roller. Övriga exempel på souvenirskivan kompletterar med tekniskt finslipad ensemblesång i utdrag ur två Cimarosa-finaler (CD4:5 resp 12). Rossinisången (CD4:10) påminner om försöken att återuppliva teaterns grundare Regnstrands epok på Vadstena Gamla teater. Lutenisterna Stephen Stubbs och Paul O'Dettes version av "Stellidaura" (CD4:15, 1999) inbjuder till jämförelse med Arnold Östmans 25 år äldre urversion (CD1:11, 1974). Slutligen - på sista skivan - erinras om Vadstena-Akademiens första stapplande steg med ett falsarium som ingen idag ens skulle befatta sig med nämligen "Vårdrottningen", som länge gällde för ett äkta verk av C.W. Gluck (CD4:1, 1967).

Ur Carl-Gunnar Åhléns artikel i den forskningsinformativa CD utgåvan "Vadstena-Akademien - opera under fyrtio somrar". 2 ex av CD-boxen bifogas. Där återfinns artikeln i sin helhet (utan det urval av utrymmesskäl och de faktamässiga korrigeringar som här gjorts av projektledaren). Publicerad på dB Productions Sweden; dBCD116-119.

Den forskningsinformativa CD-boxen "Vadstena-Akademien - Forty summers of Opera/Opera under fyrtio somrar" har givits ut i september 2007 av Vadstena-Akademien och skivbolaget dB Productions Sweden, dBCD116-119