Eva Svensson, Arkeologiska institutionen, Lunds universitet

Projektet har fokuserat på hushållet som en arena för vardaglig mänsklig praktik. Med vardaglig mänsklig praktik har främst avsetts rutiniserade, men också strategiska, handlingar. Utgångspunkten har varit att den rutiniserade praktiken kan förutsättas vittna om sociala traditioner, mentaliteter och kulturella mönster på ett djupgående plan, medan strategiska handlingar (bl a) utgör försök att förändra, eller bevara, dessa. En analys av den vardagliga, mänskliga praktiken borde därför kunna ge en förståelse för sociala och kulturella likheter och skillnader, och människors aktiva sätt att hantera dessa.

Projektet har rymt två jämförande perspektiv. Det första, det sociala, perspektivet, har innefattat en jämförelse av socialt olikartade miljöer; borgar och byar/gårdar. Det andra, det kulturella, perspektivet, har belysts genom en jämförande studie av svenska lokaler och likartade objekt från andra länder i Europa.

De utvalda studieobjekten har utgjorts av arkeologiskt undersökta objekt. Huvudobjekt har varit två medeltida gårdar/byar och två medeltida borgar i Sverige, medan femton lokaler, åtta gårdar/byar och sju borgar, från Tjeckien, Nederländerna, Tyskland, Schweiz och Storbritannien har fungerat som jämförelseobjekt.

Syften

Tre övergripande syften/teman formulerades för projektet, vilka fungerade styrande för projektets genomförande.

1. Hushållen som delar av sociala kollektiv; deras sociala organisation, reproduktion och relationer till omvärlden. Av intresse är den sociala dialogen mellan bönder och överhet/adel, dvs. deras olika hushåll, vilken diskuteras genom en jämförelse mellan borgar och gårdar.

2. De sociala relationerna inom hushållen. Hushållen bestod av män, kvinnor och barn, vilka kunde ha haft skilda önskemål och bedrivit olika aktiviteter. I vissa fall har de aktuella hushållen bestått av fler medlemmar än den egna familjen, och sociala skiktningar och hierarkier förekom inom hushållet.

3. Hushållen och omvärlden i kulturell mening, dvs. om/hur/i vilken grad hushållens vardagsliv var influerat av den omgivande världen. Här har likheter respektive skillnader mellan borgar och byar/gårdar i Sverige, Tjeckien, Nederländerna, Tyskland, Schweiz och Storbritannien lyfts fram och diskuterats, bl a huruvida det fanns vissa gemensamma "europeiska" drag i vardagslivet.

Utgångspunkter, förutsättningar och perspektiv

Projektets centrala teoretiska koncept har varit Vardagsliv, inbegripande mänsklig praktik, det sociala rummet och hushållen som arenor; Sociala kollektiv, inbegripande de materiella uttrycken och ett genusperspektiv; samt 'europeisering'.

Konceptet 'vardagsliv' rymmer en rad motsättningar, vilka överbryggs av en helhet. För vardagsliv är såväl det konkreta och det självklara som det abstrakta och det teoretiska. Både de dagliga sysslorna och de samhälleliga strukturerna, både människors gemensamma värdegrund och motstridiga ideologier. I mer teoretiska termer brukar det vi i dagligt tal menar med vardagsliv, dvs. sådant som människor gör mer eller mindre reflekterat och regelbundet, benämnas rutiniserad praktik, eller som här mänsklig praktik. Betonas bör dock att mänsklig praktik inte bara rymmer rutin, utan också strategier och förändring.

Mänskligt handlande äger inte rum i ett vakuum. Människor var, och är, medlemmar av olika sociala grupper och samhällen samt inbegripna i olika strukturer. Det handlar inte om individ eller struktur, det handlar om individ och struktur i en rad komplexa relationer. De rutiniserade handlingarna, vilka är av stor betydelse för formandet av övergripande strukturer är i allmänhet repetitiva, och utförs som regel utan större ifrågasättande. En betoning av rutin innebär inte att man bortser från strategier, dvs. medvetet planerade handlingar med bestämda mål. Människor bör tillerkännas en reflexiv förmåga och möjlighet att agera strategiskt samtidigt som de reproducerar en social ordning.

Det arkeologiska materialet, särskilt boplatsmaterial, är många gånger resultatet av just en rutiniserad vardag. Men arkeologin saknar en viktig förutsättning för att till fullo kunna applicera konceptet mänsklig praktik, nämligen att det är omöjligt att identifiera individer och individuella handlingar. Eller rättare sagt, att det är i det närmaste omöjligt att genom arkeologiskt material upprätta individuella biografier. Inom detta projekt har därför den kollektiva mänskliga praktiken studerats genom att fokusera på olika sociala kollektiv och olika roller.

Mänsklig praktik är starkt förknippat med begreppet det sociala rummet, eller rummet som social skapelse, socialt medium och socialt aktivt. Dvs. att människor och rum interagerar, att rummet kommunicerar, och förlänas olika innebörd beroende av kontext och människor. Idag utgör det sociala rummet ett relativt stort forskningsområde inom västerländsk arkeologi och flera andra discipliner, och har kommit att uppfattas som något nästan självklart inom områden där spatiala dimensioner är av betydelse.

Man kan tala om två nivåer av rumslighet vanligen diskuterade inom arkeologin, landskap och platser av olika slag. Landskap utgörs ett större rum, geografiskt sett ofta omfattande omgivningen till olika platser. Men landskap är inte bara summan av en rad fysiska företeelser som kan prickas ut på en karta av lämplig storlek. Dagens landskapsuppfattning domineras av synen på det mångfasetterade och komplexa landskapet, i vilket natur och kultur har samspelat över tid. I landskapet ryms många dimensioner, såväl fysiska som konceptuella. Ett landskap kan sägas uttrycka olika världsuppfattningar, och därmed vara laddat med olika meningar och innebörder, vilka förstås och uppfattas på olika sätt. Samtidigt bör det betonas att landskap konstrueras och omformas över tid, och att både innebörd och förståelse därmed förändras. Landskapets olika element kan därför också ha betydelse som metaforer för en idévärld och uttryck för folkliga föreställningar.

Här har tre sammanhängande aspekter av landskapsbegreppet lyfts fram; relationen mellan människa och landskap, relationen natur och kultur, samt den historiska dimensionen. Ett centralt begrepp för förståelsen av den första aspekten är dväljas (eng. dwell), som inbegriper en social kontextualisering av landskapet och en interaktiv relation mellan människa och landskap. Människor och landskap formar och omformar varandra i en ständigt föränderlig dialog. Ett annat dialogiskt förhållande i landskapet utgjordes naturförutsättningarna och människornas nyttjande av och varande i landskapet. Slutligen, ett landskap är fyllt av minnen och uppfattningar om det förflutna. Genom landskapet var det förflutna aktivt och påverkade människornas strategier för framtiden, eftersom lämningarna efter förfäderna gav vägvisning om hur man hade att förhålla sig. Människor kunde också använda de synliga minnena i landskapet som argument för sina olika intressen och rättigheter.

I landskap finns platser som bidrar till att strukturera landskapet på ett begripligt sätt och ger landskapet karaktär, samtidigt som platsernas innebörd är beroende av landskapet. Komplexa platser som t ex boplatser och arbetsplatser rymde historiska processer, mänsklig aktivitet och närvaro samt rörelse. För boplatser bör människors starka bindning till, och identifikation med, dessa, ha bidragit till deras betydelse i landskapet.

För att platser, eller rum, skall sättas i rörelse måste de befolkas, och rumslighet och rörelse förknippas med sociala och kulturella mönster och mentaliteter. Byggnader, vare sig stående eller som kulturlager, utgör ett av de främsta arkeologiska materialen för studier av rumslighet på boplatser, men att fokusera endast på byggnaderna har sina begränsningar beträffande befolknings- och rörelseaspekterna. Genom att ta in arkeologiskt material, som andra konstruktioner, artefakter och ekofakter, kan mänskliga aktiviteter belysas från fler aspekter. Det är dock väsentligt att det arkeologiska materialet dokumenteras och tolkas spatialt, alltså genom olika former av artefaktspridningsanalyser för att rumslighet och rörelse skall kunna läsas in i det arkeologiska materialet.

Mänskligt varande, aktivitet och rörelsemönster är inte direkt avläsbart i ett artefaktspridningsmönster. Det finns många källkritiska problem rörande hur föremål deponeras, medvetet och omedvetet, och hur saker riskerar att flyttas runt på boplatser till följd av senare aktiviteter. Inte heller är det självklart hur olika föremål skall relateras till specifika människor eller grupper. Men, trots källkritiska problem, kan det hävdas att det finns ett samband mellan artefakters spridning i rummet, och mänskligt varande, aktivitet och rörelse.

Hushållen brukar betraktas som de minsta sociala enheterna, och uppfattas därför lätt som mindre intressanta eller värdefulla ur ett samhällsperspektiv. Eller snarare, samhällsstrukturen anses styra hushållen mer än hushållen påverkar samhällsstrukturen. I olika försök att lyfta fram hushållens betydelse talas t ex om vikten av vardagslivsstudier, behovet av intimare sociala studier, att hushållen utgör en sorts hud eller mellanläge mellan samhälle och individ, hushållens samhällsfostrande betydelse och hushållens ekonomiska betydelse som producenter och konsumenter.

Här poängteras dock att hushållet är, och har alltid varit, en av de viktigaste sociala arenorna för vardaglig mänsklig praktik. Det dagliga livet, konsumtionen och merparten av produktionen organiserades i allmänhet inom hushållets ram. De mänskliga beslutsprocesserna utspelades oftast inom hushållet, mellan olika hushåll eller mellan hushåll och yttre aktörer, för de hade inte bara att reproducera samhällets maktstrukturer och ideal ned till individnivå, utan även det motsatta har varit aktuellt. Inom hushållen fanns olika förhållningssätt både gentemot de egna medlemmarna och gentemot samhället. Framför allt produktion av asymmetriska genusrelationer kan hänvisas till hushållen. Genusperspektivet är därför av grundläggande betydelse för förståelsen av hushåll som social enhet och maktproducent. Genom genusperspektivet kan hushållets olika medlemmar synliggöras på ett tydligare sätt.

Synlighet och ställning i ett hushåll är beroende av hushållets karaktär, för det har funnits, och finns, olika sorters hushåll. Hushåll formades inte bara utifrån praktiska realiteter, de var också sociala och kulturella konstruktioner av djupt historiskt, ytterst intim och ideologisk karaktär. Bilden av det 'rätta' hushållet bör ha varit djupt förankrad i människors sinnen, och en i det närmaste oreflekterad del av vardagslivet. I de skandinaviska ländernas rurala miljöer framstår stamfamiljen, dvs. där ett barn tog över gården med föräldrarna kvarboende, som idealet. Men i realiteten förefaller kärnfamiljen ha varit den dominerande hushållsformen. Hos stormännen, framträder andra hushållsideal. Här knöts icke-familjemedlemmar (och deras familjer) med olika funktioner till hushållen. Därigenom etablerades hierarkiska storhushåll, ofta av föränderlig karaktär eftersom många hushållsmedlemmar skiftade över tid. Aristokraternas hushåll utmärktes också av mobilitet och resor mellan olika egendomar.

Bönder och aristokrater utgjorde olika sociala kollektiv under medeltiden. Inom dessa i och för sig heterogena grupper fanns sammanbindande kitt, idéer om vad som var, eller skulle vara, gemensamt för gruppen. Denna sociala identitet kommunicerades sedan både inom och utom gruppen, inte minst genom den materiella kulturen. För svenskt vidkommande institutionaliserades dessa båda kollektiv under medeltiden som olika stånd, adel och bönder.

Begreppet "sociala kollektiv" betonar att det inte bara var fråga om att olika grupper i samhället förlänades olika privilegier och skyldigheter, det handlade också om konstruktion och reproduktion av olika sociala, och kollektiva, identiteter. I det här sammanhanget hörde aristokrati och huvudgårdar/borgar, respektive bönder och gårdar samman på ett komplext och ömsesidigt identifikatoriskt sätt. Samtidigt måste man hålla i minnet att gränserna mellan bönder och adel inte var absolut, och att det fanns en rörlighet mellan de båda grupperna. Aristokratin var till största delen sprungen ur bondekollektivet, och det fanns många beröringspunkter medeltiden igenom.

Aristokratins identitet konstruerades utifrån huvudsakligen två uppfattningar. För det första en distinktion genom härkomst, dvs. arv, blod och släkt. För det andra att denna distinktion utmärkte sig genom särskild karaktär och intellekt. Till detta kom en viss förmögenhet, inte minst i form av gods, och makt över andra. Betydelsen av härkomst inom aristokratin var betydelsefull både för dem som var födda till aristokrater och kunde hänvisa till någon sorts 'ursprunglig' maktposition, och för dem som hade vunnit sin ställning genom tjänst åt kungamakten. Aristokratin, oavsett ursprung, strävade efter att synliggöra sin identitet och härkomst genom heraldik, familjenamn och ursprungsmyter.

En rad identifierande sociala markörer såsom uppträdande, språk, kläder, mat, ritualer för social interaktion och rumslig organisation utmärkte aristokraterna. Denna visuellt sociala dimension av liv och uppträdande blev med tiden allt viktigare, som ett sätt att gå över från en direkt, mer våldsbaserad dominans över de underordnade, till en indirekt form av dominans baserad på uppvisad legitimitet. Sammantaget utgjorde dessa sociala markörer kärnan i den höviska kultur och de riddarideal som utvecklades och förfäktades vid de europeiska hoven under medeltiden.

Till skillnad från aristokratin har bönder inte uttryckt någon demonstrativ idealiserad självbild, såsom hovkulturen. Därmed inte sagt att det inte fanns uppförandeideal också hos bönderna, men dessaa är mer svårfångade till följd av bristande källmaterial. Vår uppfattning om medeltida bönder har istället präglats både av de åsikter om bönder, och hur bönder skulle vara, som andra samhällsgrupper uttryckte, och av våra egna bilder av dagens bönder. I dagens västerländska, starkt sektoriserade och urban-dominerade, samhälle hör bönder helt och hållet ihop med jordbruk, särskilt med åkerbruksrelaterade göromål som plöjning, skörd och sådd. En bild som är lätt att kombinerade med den medeltida överhetens uppfattning att bönder skulle hålla sig till sin torva.

Något som försvårar förståelsen av vad en medeltida bonde var är sammanblandningen mellan en modern yrkesbeskrivning och en medeltida social identitet eller position. För svensk del verkar begreppet 'bonde' ursprungligen ha avsett besuttna personer som ägde och bebodde egen jord, och i en tidig landskapslag stadgas att höga ämbetsmän såsom biskopar och lagmän skulle vara bondsöner. Böndernas degradering till en lägre samhällelig position hängde intimt samman med etableringen av adeln som eget stånd.

De svenska bönderna hade, efter europeiska mått, en stark samhällsställning. Vilket, åtminstone till viss del, bör ha berott på det betydande inslaget självägande bönder. I stora delar av övriga Europa var istället landbor och livegna numerärt omfattande. Men det är också troligt att den politiska kultur, som framhållits för det tidigmoderna Sverige, med starka inslag av förhandling och kompromiss makthavare och underordnade emellan, fanns etablerad också under medeltid. I det skriftliga källmaterialet från tidigmodern tid framstår bönderna som medvetna och aktiva deltagare i en dialog med överheten.

Att bruka jorden och sköta boskap var naturligtvis av grundläggande betydelse, både ekonomiskt och socialt identifikatoriskt, för bönder. Men många idkade en rad andra näringsfång såsom t ex olika hantverk, råvaruproduktion, jakt, fiske, bergsbruk, stenbrytning och tjärframställning, vilka brukar omtalas som 'binäringar' (undantaget bergsbruket). I själva verket kunde dessa näringar vara av avsevärd ekonomisk betydelse, både för självförsörjning och marknadsproduktion, särskilt i områden med sämre förutsättningar för sädesodling och boskapsskötsel.

Bönder är intimt förknippade med gårdar och byar. Inom en by gestaltades både det komplexa samspelet mellan kollektivt och enskilt, och spänningen mellan jämlikhet och hierarki inom bondegruppen. I arbetslagens struktur fanns en sorts gemensamhetsideologi, där arbetslagets ledare skulle spela rollen av den 'främste bland jämlikar'. Samtidigt som det fanns både reell social och ekonomisk skiktning mellan bönderna, något som kan ha varit problematiskt att hantera.

Medeltiden ses ibland som en vagga för en europeisk kultur, eller en startpunkt för en "europeiserings-process". I förlängningen av diskussionerna om EU:s framtid har det även diskuterats om det har funnits ett europeiskt förflutet. Det finns en inflytelserik uppfattning att en kollektiv EU-identitet måste grundas på etno-kulturella attribut såsom ursprung, kulturarv, religion - vilket t o m kan uttryckas i en känsla av kulturell överlägsenhet.

Vanligare är att framhålla att det fanns ett slags embryo till "europisk identitet", egentligen en västlig identitet, under medeltiden. Detta var en elitär identitet kopplad till den katolska kyrkan, minnet av det romerska riket samt de karolingiska och tysk-romerska statsbildningarna. Det var dock främst fråga om en konstruktion av skillnad och motsättning mot den muslimska världen. I människors vardagsliv var de lokala identiteterna starkast framträdande.

För den europeiska medeltidens del kan påpekas att utkantsområden, geografiskt sett, stod för produktion av flera varor som användes vid den materiella konstruktionen av elitens identitet i centrala områden. T ex päls till moderiktiga dräkter och valrossbetar för tillverkning av exklusiva schack- och andra spelpjäser. Även viktiga vardagsprodukter som järn och andra metaller hämtades ofta från s k perifera eller marginella områden. Genom handel hade viktiga relationer mellan s k periferier och de västeuropeiska kärnområdena upprättats. Dessa s k periferier bör därför inte automatiskt betraktas som passiva, obefolkade, råvaruleverantörer, utan som befolkade av aktörer med förmåga att agera i förhållande till en större omvärld. Något som var av betydelse för kulturell och social kommunikation.

Material, metod och genomförande

I centrum för undersökningen har de arkeologiskt undersökta gårdarna/byarna Skinnerud (Backa by/hemman) och Skramle, borgarna Saxholmen och Edsholm stått. Dessa fyra lokaler representerar hushåll med olikartade strukturer och funktioner situerade i skilda sociala miljöer under delvis olika perioder av medeltiden, vilket möjliggör observationer av vardagslivets förändring över tid. Dessa fyra lokaler har undersökts i olika sammanhang av undertecknad.

De två gårdarna/byarna och de två borgarna närmades genom det omgivande landskapet. I det här fallet geografiskt sett lokalsamhällen och gårds-/byterritorium, dvs. inägomark och utmark, för landsbygdslokalerna, och förmodade uppbörds-/ försörjningsområden samt omedelbara närområden för borgarna. Det centrala källmaterialet för landskapsstudierna har varit registrerade och undersökta forn- och kulturlämningar, analyser av äldre kartmaterial samt vegetationshistoriska studier där dylika har varit tillgängliga/kunnat genomföras. Digitala kartor har sammanställts för de olika landskapsnivåerna.

Vegetationshistoriska studier, analyser av äldre kartmaterial och vissa inventeringar i fält för lokalen Skinnerud (Backa hemman) har genomförts inom ramen för ett tvärvetenskapligt projekt (Bebyggelse, säterdrift och landskap) placerat som ett underprojekt till detta projekt, men med viss kompletterande finansiering för övriga projektdeltagare. Bebyggelse, säterdrift och landskap, leddes av undertecknad, och bestod av fem forskare; undertecknad, Marie Emanuelsson (vegetationshistoria), Stefan Nilsson (historisk kulturgeografi), Susanne Pettersson och Annie Johansson (arkeologer). Motsvarande material för de andra lokalerna hade till stora delar insamlats före projektets start, men vissa kompletterande fältinventeringar har genomförts inom detta projekt.

Väl nere på boplatserna har de olika hushållen stått i fokus. Den metodiska grundtanken har varit att kombinera rummet, främst byggnaderna, och människors agerande och rörelser, till delar uttryckt i artefaktmaterialet, såsom uttryck för både social ordning och individuell handling. Tre av lokalerna hade grävts ut före detta projekts start, medan den fjärde lokalen Skinnerud, till stora delar undersöktes inom ramen för projektet. För samtliga fyra lokaler har så pass stora ytor grävts ut eller karterats på olika sätt att en god överblick över befintliga byggnader och anläggningar har erhållits. Vid utgrävningarna av Skinnerud, Skramle och Saxholmen tillämpades den tidsödande metoden att dokumentera exakta fyndplatser för samtliga föremål påträffade vid grävning. För de föremål som tillvaratogs genom sållning, samtliga uppgrävda kulturlager sållades, samt djurben, bränd lera, slagg och liknande dokumenterades lagertillhörighet och ruta/registerenhet. Vid Edsholm, som var en exploateringsundersökning, insamlades och dokumenterades föremålen efter lager- och ruttillhörighet. Kulturlagren i två rutor vattensållades, medan övriga kulturlager genomgicks på hackbord.

För att kunna bearbeta det förhållandevis rika artefaktmaterialet har detta delats in i 13 grupper relaterade till olika identifierbara verksamheter och aktiviteter; hantverk, handel, inredning, hushållning och matlagning, klädsel och personlig utsmyckning, byggnation, djurhållning, jakt och fiske, åkerbruk, vardagsmagi, militär utrustning, administration, fritid. Artefaktgrupperna har bearbetats både kvantitativt och genom fyndspridningsanalyser. Fyndspridningsanalyserna, relaterade till konstruktioner (kombinationsanalyser), genomfördes med hjälp av ett autoCAD program, med en för detta ändamål byggd applikation.

I tolkande syfte, för att kunna relatera artefakter och aktiviteter till de undersökta hushållens olika medlemmar, främst avseende kön och social status, har uppgifter om arbetsdelning ur samtida och senare skriftligt källmaterial samt etnologiska studier använts. "Arbetsdelning" skall här förstås i vid mening, dvs. hur olika verksamheter och arbetsuppgifter fördelades, eller borde fördelas enligt rådande normer.

I syfte att jämföra vardagslivet, på de svenska borgarna och gårdarna med gelikar i andra europeiska länder har femton lokaler, åtta gårdar/byar och sju borgar, från Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Tjeckien och Tyskland valts ut. Eftersom inomhuskulturen, att mycket av det dagliga livet utspelades i husen och runt eldstäderna, är tydligt framträdande i de svenska materialen begränsades urvalet till norra halvan av Europa. Det vill säga områden, vilka till följd av klimatologiska förhållanden, också bör ha varit präglade av en inomhuskultur.

Till följd av tillgängliga jämförelselokaler och dessa källmaterials karaktär, fick den ursprungliga tanken att jämföra fyndspridningsmönster på ett fåtal lokaler ersättas med analyser av framför allt aspekterna boende, uppträdande samt bordskick och matvanor på ett större antal lokaler.

Lämpliga jämförelselokaler eftersöktes genom publicerad litteratur, och med hjälp av kollegor från ett antal olika länder i norra halvan av dagens Europa, vilka flera intervjuades på plats. De kriterier som eftersträvades var; acceptabel samstämmighet med de fyra svenska undersökningslokalerna avseende datering och social kontext, att goda stratigrafiska metoder hade använts vid undersökningen, att undersökningsytorna var tillräckligt stora att fånga in avsevärda och vitala delar av lokalen samt att fyndmaterial, anläggningar och ekofakter fanns publicerade eller på annat sätt tillgängliga. Efter att ha granskat drygt 150 lokaler närmare kunde det konstateras att det inte gick att finna tillräckligt många lokaler som helt motsvarade samtliga önskvärda kriterier. Genom avvägning av olika för- och nackdelar bland de drygt 150 lokalerna valdes femton lokaler ut.

De utvalda gårdarna/byarna var Huis Malburg i Nederländerna, Bergeten i Schweiz, Cefn Graeanog och Hill Top Farm i Storbritannien, Byst?ec och Konuvky i Tjeckien, Dalem och Ulm-Eggingen i Tyskland. De borgar som valdes ut var Oude Huys och Polanen i Nederländerna, Alt-Wartburg i Schweiz, Lewes castle i Storbritannien, Kovalov och Lelekovice i Tjeckien samt Schnellerts i Tyskland. Excerpering, urval och dokumentation av jämförelselokaler utfördes av projektassistent Emma Bentz. Bearbetning och analys av materialet genomfördes av Emman Bentz och undertecknad.

Förutom de ovan angivna momenten som har inkluderat medverkan av andra personer, har undertecknad genomfört projektets olika moment. Viss extern kompetens har tagits in för vissa naturvetenskapliga analyser, teknisk assistens vid framställandet av digitala kartor, teknisk assistens vid fyndspridningsanalyserna och för översättning av det svenska slutmanuset till engelska.

Under projektets gång har flera artiklar och böcker publicerats (se publikationslista), och undertecknad har hållit flera presentationer vid följande konferenser, symposier, seminarier och work-shops:
Har varit medarrangör till ett strategimöte om utmarksforskning på Isegran, Norge, januari 2000.
Har arrangerat, och suttit ordförande i utmarkssejouren på Nordic TAG, Oslo, mars 2001.
Ingick i organisationskommittén för NorFa-workshop om nordisk utmark-forskning, Ängersjö juni 2001.
Har hållit föredrag vid konferensen "Material culture in medieval castles", Moesgård, Danmark, november 2001.
Har hållit föredrag vid "Gråfjäll-seminariet", Isegran (Oslo), januari 2003.
Har hållit föredraget 'Människor i utmark', Svenskt utmarksmuseum, Ransby, maj 2003.
Har hållit föredrag vid konferensen "Communities, crisis, continuity and long-term survival", Ängersjö (Hälsingland), augusti 2003.
Har hållit föredrag vid konferensen "The outfield/wasteland (utmark) as industry and ideology", Bergen, september 2003.
Har hållit föredrag vid konferensen "Borgenes indretning og funktioner, Borgforskerforum 2004", Vordingborg, mars 2004.
Har hållit föredraget 'Utmark och gård' vid Jönköpings museum, april 2004. Föredraget ingick i en internutbildning för uppdragsarkeologerna på Jönköpings museum.
Har hållit föredrag vid seminariet "Seminar om studier i kulturlandskaber", Köpenhamns universitet, oktober 2004.
Har hållit föredrag vid work-shopen "Klarälvdalen/Trysilelven", Karlstads universitet, mars 2005.
Har hållit föredrag vid Nordic TAG i Lund, april 2005
Har hållit föredrag vid konferensen "Seminar on forestry and our cultural heritage" organised by the Swedish Authorities under the joint auspices of the "Joint experts network to implement sustainable forest management" and the "Ministerial conference on the protection of forests in Europe", Sunne, juni 2005.
Har organiserat (tillsammans med två norska kollegor), och hållit inledningsanförandet vid, sessionen 'Liminal landscape' vid EAA (European Association of Archaeologists), Cork, september 2005.
Har hållit föredrag samt agerat sessionsordförande vid Ruralia-konferensen "Arts and Crafts in Medieval Rural Environment", Dobogók?, Ungern, september 2005.
Har hållit föredrag vid Naturvårdskedjans konferens "En effektivare naturvård", Höör, oktober 2005.
Har hållit föredrag vid Skog & Historia höstmöte, "Forskning och vetenskap. Skog & Historia bortom Skog & Historia", Stockholm, december 2005.

Svenskt manus till projektets slutpublikation "The medieval household. Daily life in castles and farmsteads", har lästs och kommenterats av professorerna Hans Andersson (emeritus, Lunds universitet), Stig Welinder (Mittuniversitetet) och Ingvild Öye (Universitetet i Bergen, Norge). Den svenska texten översattes, efter viss revidering utifrån erhållna kommentarer, till engelska av en professionell översättare. Engelskt manus har granskats, bl a av professor Paul Freedman (Yale University, USA), och accepterats av förlaget Brepols, Belgien.

Slutpublikationen beräknas föreligga i tryckt skick i juli 2008.

Resultat

Hushållsstrukturer
I fokus för undersökningen har fyra svenska lokaler stått, två byar/gårdar och två borgar, belägna i västra Sveriges skogsområden. Skinnerud var en ensamgård, och en sekundärenhet under Backa by, bebodd under ett par hundra år ca AD 900 - 1250, medan Skramle under den undersökta perioden, ca AD 1250 - 1350, var en liten by om två till tre hushåll. De båda borgarna Saxholmen och Edsholm var i bruk ca AD 1250 - 1300 respektive ca AD 1370 - 1434. Dessutom har åtta landsbygdslokaler och sju borgar från Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Tjeckien och Tyskland beaktats utifrån ett jämförande perspektiv.

De undersökta lokalerna beboddes av hushåll av olika storlek och struktur. Hushållen på landsbygdslokalerna var uppbyggda kring kärnfamiljen, eventuellt med tillägg av någon närstående släkting samt enstaka pigor och drängar. Borghushållen var betydligt större och socialt mer komplicerade. Borgherren och hans familj utgjorde hushållets centrum, till vilket knöts olika grupper av människor och funktioner såsom borgherrens ridande följe, borgfruns uppvaktning, hantverkare, kökspersonal osv. På Saxholmen var borghushållet av en personlig karaktär, utgjordes av en familia, då de olika hushållsmedlemmarna var förenade genom ömsesidiga förpliktelser och band. Edsholms borghushåll var tudelat, och bestod dels av en mer personlig familia samlad kring borgherren, dels av en grupp inhyrda legoknektar.

Landskap och näringsfång
Skinnerud och Skramle beboddes av självägande bönder i områden där inga representanter för överhet fanns fysiskt närvarande. I själva verket var det många mil till närmaste säte för maktens utövare. Självägandet och avståndet till överheten medgav vissa möjligheter för dessa skogsbönder. Möjligheter som bl a tog sig uttryck i ett varierat nyttjande av skogens resurser, inte minst för produktion av varor för avsalu. De skogliga landskapen i de respektive lokalsamhällena Dalby och Gunnarskog präglas av lämningar efter det mänskliga bruket av de skogliga utmarkerna, s k utmarksbruk. Det handlar om fångstgropar för älg, järnframställningsplatser för produktion av blästerjärn, kolningsgropar, sätrar och en rad andra anläggningar.

Utmarksbruket och därtill hörande hantverk var av avgörande betydelse för formeringen av böndernas vardagsliv. Verksamheter som produktion av blästerjärn, fångstgropsjakt för att få älghorn och -hudar och täljstensbrytning kunde generera lukrativa produkter säljbara på en marknad. Något som till vissa delar gick igen i hantverket på gårdarna. På Skinnerud påträffades spåren efter ett omfattande smide och skinnberedning, och på Skramle täljstenshantverk, smide, stenknackning, skinnhantering, men också mässingsgjutning och textilhantverk. Flera av hantverken bedrevs av bönderna med avseende på försäljning inom och utom lokalsamhället, eller som i Skramles fall som delar av en intern arbetsdelning inom byn. Textilhantverk, vilket anmärkningsvärt nog inte verkar ha utövats på Skinnerud, bedrevs på Skramle som husflit för egen konsumtion.

Ovanligt få hantverk har belagts på Skinnerud, ett utslag av böndernas val att satsa på produktion av järn och skinn i större skala och nedprioritering av andra näringar och tillverkning av vissa väsentliga förnödenheter. Smedjan låg förmodligen nära Klarälvens strand, medan det andra viktiga hantverket, skinnberedningen utfördes i gårdens största och viktigaste hus, hallen, tydliggörande att detta hantverk var en angelägenhet för hela hushållet.

Den rumsliga organisationen av hantverken, och den könsmässiga arbetsdelningen av dessa, var på Skramle en del av den ständigt pågående dialogen mellan byn som struktur och de i byn ingående hushållen eller gårdarna. De förmodat 'manliga' hantverken täljstenshantverk, mässingsgjutning, smide och stenknackning var förlagda till bestämda platser, utomhus eller i särskilda byggnader, om en lokal per hantverk. Sannolikt var representanter från de olika hushållen specialiserade på ett av dessa hantverk i en inom byn organiserad arbetsdelning. Textilhantverk och skinnberedning, utövade av kvinnor, hörde däremot till de enskilda hushållens sfär.

Specialisering, rimligen kombinerat med arbetsdelning, var ett tema som gick igen också i Skramles lokalsamhälle Gunnarskog, i alla fall i de utmarksbruk som bedrevs. Olika byar specialiserade sig på olika verksamheter, såsom blästbruk, fångstgropsjakt, säterdrift och täljstensbrytning. Ibland samarbetade byarna, t ex vid anläggande och underhåll av större fångstgropssystem. Även utmarksbruk för avsalu utanför arbetsdelningssystemet idkades såsom jakt på pälsbärande djur. Lokalsamhället Dalby kännetecknades däremot, under den period som Skinnerud var bebyggt, av att samtliga byar var aktiva utmarksbrukare med en stark inriktning på varuproduktion, framför allt av blästerjärn och älg-horn och -hudar, för avsalu utanför lokalsamhället.

Medan bönderna hade en aktiv och nära relation till sitt landskap, efterlämnade många avtryck och fick många intryck, framstår borgarna Saxholmen och Edsholm som implanterade. De låg avsides från övrig bebyggelse och saknade intilliggande produktionsenheter. I själva verket var distansering en viktig faktor då platserna valdes ut för borgbyggnation. Därmed inte sagt att borgarna helt saknade relationer till sitt närliggande omland. T ex verkar det ha funnits en koppling mellan Saxholmen och fastlandet omedelbart väster om borgön, Kummelön, att döma av de där lokaliserade spåren efter en möjlig jaktpark. Edsholm anlades sannolikt på gården Strands marker, en gård som troligen exproprierades av Edsholms byggherre Erik Kettilsson Puke. Kanske fungerade Strand till vissa delar som försörjningsenhet för Edsholm.

Borgarnas distansering från det närliggande omlandet syns också i försörjningsstrategin. Hantverk, såsom smide, finsmide, bronsgjutning, horn- och slidhornshantverk bedrevs framför allt för egen försörjning och utövades av professionella (manliga) hantverkare knutna till borghushållen. Skinnberedningen på Edsholm, däremot, är att betrakta som ett utslag av husflit. Dessutom idkades textilhantverk bland damerna på borgarna, men inte främst för produktion av textila föremål. Textilhantverk var framför allt en viktig del av konstruktionen av kvinnlig elitär identitet, en syssla högättade damer identifierades och identifierade sig med.

Den sociala och könsmässiga tudelningen av hantverken fanns uttryckt i den rumsliga ordningen. Metallhantverken och hornhantverken var förlagda till särskilda hus, medan textilarbetet bedrevs i byggnader ämnade för möten och social samvaro, såsom hallar och frustugor.

Under medeltiden var åkerbruk och boskapsskötsel basala näringar av betydelse för samtliga samhällssektorer, även om det började växa fram grupper som inte längre bedrev egen produktion eller ens ägde åkermark och boskap. Åkerbrukets och boskapsskötelsens betydelse till trots, är dessa verksamheter tämligen osynliga i artefakt-materialen i denna studie. Men vid Skinnerud och Skramle har åkrar, ladugårdar och fädrev dokumenterats. Enligt ekofaktmaterialen odlade Skinneruds-bönderna korn och lite havre och höll sig med får/getter och kanske någon ko, medan Skramle-bönderna odlade korn, havre och vete och höll får/getter, nötboskap, gris och höns.

På Skinnerud var både boskapsskötsel och åkerbruk en angelägenhet för gården eller hushållet, men med visst samarbete med Backa-bönderna för betesdriften på skogen. På Skramle var också dessa näringsfång uppdelade mellan byn och de enskilda gårdarna/hushållen utifrån könsmässig arbetsdelning, men på ett annat sätt än hantverken. Boskapsskötseln, ett kvinnligt arbetsområde, organiserades uppenbarligen på bynivå eftersom där bara fanns en ladugård, en lada och ett fädrev. Åkerbruk, involverande både män och kvinnor, utövades av de enskilda hushållen eller gårdarna.

Borghushåll var framför allt konsumenter, och inte producenter, av jordbruksprodukter, men i detta avseende intog Saxholmen ett mellanläge. Säd tillfördes borgen utifrån, men boskap såsom nötboskap, får/getter, grisar och gäss, hade hållits på ön. Fogdeborgen Edsholm försörjdes däremot helt av andra då förnödenheter anlände till borgen genom skatter, och kanske också som leveranser från någon underhållsgård.

Dessutom hade det jagats och fiskats. För Skramles och Skinneruds del har dessa aktiviteter inte lämnat nämnvärda avtryck i vare sig artefakt- eller ekofaktmaterialen, eftersom gårdarna var större än boplatserna för dessa skogsbönder. Skogen, eller utmarken, fiskevattnen, inägomarken och bebyggelseområdet utgjorde en integrerad helhet, där bara vissa aktiviteter var förlagda till gårdstomten. Förmodligen förvarades jakt- och fiskeredskap i byggnader i anslutning till fångstmarkerna och fiskevattnen, och troligen styckades och rensades fångsten på plats.

Jakt och fiske är mer framträdande i artefakt- och ekofaktmaterialen från Saxholmen och Edsholm, om än i blygsam omfattning. Uppenbarligen både jagade och fiskade de båda borgbesättningarna, men knappast som en nödvändig del av borgarnas försörjning. Jakt var en viktig del av aristokratins livsstil och identitet, och de jaktrelaterade föremål och ben av vilt som har tillvaratagits från de båda borgarna skall troligen ses som resultat av 'nöjesjakt'. Troligen hade t o m en jaktpark anlagts på Kummelön för Saxholmens aristokrater att bedriva bekväm och mer effektiv jakt, samtidigt som den elitära livsstilen synliggjordes i landskapet. Fiske, däremot, var snarast en angelägenhet för borgbesättningens lägre sociala skikt. Både jakt och fiske praktiserades med borgen som utgångspunkt, och inte som en del av ett vidare landskapsnyttjande, varvid fångsten fördes tillbaka till borgen.

Bebyggelse och rumslig ordning
Skinnerud var bebott i en brytningstid då en äldre långhusbebyggelse, med folk, fä och många aktiviteter samlade i samma hus, alltmer ersattes av en yngre gårdsform baserad på uppdelning av människor, djur och funktioner i flera olika hus. På Skinnerud hade den nya gårdsformen slagit rot, för här fanns tre mindre byggnader med bestämda funktioner men också ett långt hus minnande om äldre bebyggelsetraditioner. Den nya gårdsformen var mer konsekvent införd på Skramle med flera mindre hus, men också här fanns ett långt hus om än med en annan funktion än det långa huset på Skinnerud.

På Skinnerud var det långa huset en hall, en byggnad för representativa ändamål och en mötesplats för hushållets olika medlemmar. I hallen bedrevs också det viktiga skinnhantverket, vilket involverade både män och kvinnor. Hallen var uppförd i skiftesverk och utsmyckad invändigt. Övriga byggnader på Skinnerud, ett kokhus/bostadshus, en ladugård och ett uthus, var mindre och knuttimrade i enlighet med den lokala byggnadstraditionen.

Det fanns ingen hall på Skramle, utan de små bostadshusen utgjorde mötesplatser för både de egna hushållens medlemmar och gäster. Bostadshusen var knuttimrade, enligt lokalt snitt, men ett par hus hade utrustats med rökugnar troligen till följd av inspiration från andra sociala miljöer. Det långa huset på Skramle var istället ett uthus, men ett manifest uthus; välbyggt, placerat i blickfånget för besökare anländande med båt, byggt på mening och magi med en urnordisk runsten i grunden och uppdelat mellan byns olika hushåll. På Skramle uttryckte det långa huset byns innebörd, dvs. de individuella hushållens/gårdarnas förening i samarbete, arbetsdelning och gemenskap.

Det långa huset framstår som en kulturellt betydelsefull beståndsdel också i andra kontexter. Även på de flesta europeiska jämförelselokalerna fanns långa hus, vilka utgjorde mötesplatser och rum för gemenskap människor emellan. Ibland var det fråga om regelrätta hallar, men vanligare var de långa bostadshusen. De långa husens funktion som samlingsplats för både de egna hushållen och för gäster gick igen också på borgarna för hallen togs med till, och integrerades i, det nya sättet att bo.

Till skillnad från landsbygdslokalerna utgjorde Saxholmen och Edsholm slutna och från omlanden distanserade rum. De båda borgarna var belägna på små klippöar långt från närmaste bebyggelse, och de var omgärdade av yttre försvarsverk. Byggnadernas utformning bidrog till den distanserande effekten då de hade uppförts i byggnadsskick som avvek från de lokala. Förutom stenbyggnader och -torn hade förfabricerat skiftesverk använts på Saxholmen och korsvirke på Edsholm.

Inom borgarna tillämpades åtskillnad mellan människor genom rumslig segregering avseende social och könstillhörighet, vilket inte verkar ha förekommit på Skinnerud och Skramle. På Saxholmen, där borgbesättningen utgjordes av borgherrens familia, var denna rumsliga princip ännu i sin linda, och främst iakttagbar i byggnadernas olika funktioner och i det begränsade tillträdet för män i frustugan. På Edsholm utgjorde den rumsliga segregeringen en fundamental struktur där huvudborgen med borgherren och hans familia var tydligt åtskild från legoknektarna på förborgen.

Segregeringen till trots fanns det också mötesplatser på borgarna, såsom hallen. Hallarna hade följt med från landsbygden in på borgarna, och där infogats i nya sammanhang. Men de fungerade alltjämt för representation och för umgänge, för möten mellan människor både tillhörande borghushållen och besökare.

Borgar uppfördes under medeltiden runt om i Europa som en del av en allt starkare maktapparat och en elitär kultur, vilken stod modell för många uppåtsträvande aristokrater och härskare också i geografiska utkantsområden. Även de svenska borgarna hade utformats efter rådande förebilder, och vid en jämförelse med de sju utvalda borgarna i andra europeiska länder var vissa likheter tydliga. Däribland utmärkande drag som en strävan mot en rundad yttre form, en uppdelning mellan förborg och huvudborg och social distinktion inom hushållet uttryckt i rumslig segregering.

Men i vissa avseenden skiljde sig Saxholmen och Edsholm från sina gelikar i andra delar av Europa, framför allt avseende distanseringen från den omgivande landsbygden genom de isolerade lägena och de avvikande byggnadsskicken. Samtidigt var Saxholmen och Edsholm mindre komfortabla boenden, och saknande "nymodigheter" som kakelugnar och golvkakel, i likhet med böndernas boende runt om i regionen.

Nya skick och gamla vanor
Inte bara boende utan också uppträdande, klädsel och bordsskick förändrades under medeltiden. Mat, servis, kläder och accessoarer var mer än förnödenheter, de var också byggstenar i sociala strategier, och för de fyra lokalerna Skinnerud, Skramle, Saxholmen och Edsholm kan förändringar över tid skönjas.

På den äldsta lokalen Skinnerud verkar man ätit enkel mat, framför allt gröt och bröd av korn och havre samt kött av får/get, på servis av trä eller annat förgängligt material. Maten på Skramle var mer varierad än på Skinnerud, och den serverades i täljstenskärl, något bronskärl och förmodligen också i träkärl. Enligt ekofaktmaterialet fanns alla fyra sädesslag representerade liksom ben av får/get, nöt, gris och höns. Förekomsten av vete vittnar om konsumtion av jäst bröd, en eftersträvad mat. Trots avsaknad av matrester i form av ben bör både fisk och vilt ha stått på menyn på Skinnerud och Skramle.

Kosten på Saxholmen var i flera avseenden jämförbar med den som serverades på Skramle. Gröt och bröd av korn och havre samt kött av nöt, får/get, gris, tamfågel, lokalt fångad fisk och vilt hade serverats också på borgen. Man åt bättre på Edsholms förborg än på Saxholmen. Alla fyra sädesslag återfinns i makrofossilmaterialet, och ben av nöt, gris, får/get, höns, lokalt fångad fisk, vilt samt 'importerad' lax och torsk i det osteologiska materialet. Till skillnad från landsbygdslokalerna uppträdde keramik på borgarna i form av kokkärl, kannor, krus, bägare och något fat. Dessutom påträffades bronskärl, glas och täljstenskärl. Servisen var m a o mer utvecklad och diversifierad, i enlighet med bordsskickets ökade betydelse vilket understryks av fyndet av en förgylld sked på Saxholmen.

Det var framför allt bordets yttre, synliga delar som framhävdes och förfinades på borgarna, då servis och dukning blev en viktig social markering. De båda svenska borghushållen förfogade till viss del över importerad servis, och man hade sannolikt en uppfattning om hur ett bord skulle iscensättas i enlighet med den västliga elitära identitet man strävade efter att vara delaktig av. Också på borgarna i det europeiska jämförelsematerialet utgjorde keramik, såväl lokalt producerad som "importerad", en betydelsefull fyndgrupp med kärlformer som kokkärl, kannor, krus, bägare, trefotskärl och pipkärl. Dessutom var dryckesglas vanligt förekommande. Den nya betydelsen av bordets yttre attribut hade inte heller gått bönderna helt förbi. På Skramle hade man införskaffat ett bronskärl, och keramiken på många av de europeiska jämförelselokalerna, om än mestadels lokalt producerad, uppvisade många kärlformer gemensamma med borgarna.

Vad man åt var svårare att förändra. Matvanor var djupt rotade i traditioner och regionala förhållanden, vilket framgår av materialet från Saxholmen och vissa jämförelselokaler med ekofaktmaterial. T ex framstår köksträdgårdar med odling av frukt, bär och grönsaker som viktiga för både gårdens och borgens kosthållning i Nederländerna och på några andra lokaler, medan köksträdgårdar verkar saknas på de svenska lokalerna. Den bättre maten på Edsholm var troligen ett resultat av den tidens mer utvecklade handel, utländska legoknektars krav och de större resurser en fogdeborg förfogade över. På Saxholmen åt man i princip samma mat som bönder, fast på ett bord dukat enligt aristokratisk ordning.

Liksom det dukade bordet utgjorde klädedräkten ett medel för eliten att distansera sig från bönderna. Fyndmaterialet från Saxholmen vittnar om ett synnerligen exklusivt dräktskick, och om ett medvetet användande av mode och dräktens symboliska innebörd i ett socialt spel. Man smyckade sig i tidens accessoarer som ströningar med heraldiska bilder, men man infogade också äldre, ibland flera hundra år gamla, dräktdetaljer och smycken i klädseln. Förutom social distinktion hävdade den aristokratiska familjen genom dräkten också legitimitet för sin särställning genom att hänvisa till ett ädelt ursprung.

Även bönderna på Skramle och Skinnerud använde dräkten som ett kommunikativt medium, och genom dräkten förhöll man sig till såväl det egna lokalsamhället och produktionen av ett gemensamhetsideal, som till omvärlden. Skinneruds-bönderna strävade efter att vara en del av gruppen besuttna bönder i allmänhet, medan Skramle-bönderna konkurrerade med adeln. Artefakt-materialet relaterat till dräkten från dessa lokaler utmärks därför av dubbelhet. På Skinnerud finns dels artefakter hemmahörande i det lokala dräktskicket, dels föremål tillhörande det allmänskandinaviska modet. Medan materialet från Skramle vittnar om både enkelhet och förekomst av accessoarer hemmahörande i aristokratiskt dräktskick såsom en ströning.

Skinnerud, Skramle och särskilt Saxholmen framstår som betydligt rikare på exklusiva föremål relaterade till dräkt och personlig utsmyckning än motsvarande europeiska jämförelselokaler. Förmodligen hade de svenska bönderna, åtminstone de utmarksbrukande bönderna, större (ekonomiska) resurser och behov att investera i sin dräkt. Men det var också en fråga om att den sociala konkurrensen mellan bönder och aristokrati var mer intensiv i Sverige under just 1200-talets andra hälft än i många andra områden. På Edsholm, i en tid när den sociala skiktningen var etablerad och tydlig, var dräktskicket avsevärt enklare än på Saxholmen.

Konstruktion och reproduktion av sociala identiteter
Vardagslivets utformning bestämdes till stora delar av sociala identiteter och genusrelationer, samtidigt som vardagslivet aktivt bidrog till både konstruktion och reproduktion av desamma. 1200-talets andra del, då Skramle och Saxholmen var bebodda, framstår som en period av stora förändringar inte bara i de politiska och sociala strukturerna, utan också i vardagslivet. Det var under denna period som det sociala kollektivet adeln institutionaliserades genom erhållandet av privilegier och en tydligare roll i samhällskroppen.

Några centrala teman har kunnat skiljas ut i det undersökta materialet beträffande konstruktionen av den aristokratiska livsstilen; distansering, segregering, distinktion och försök att vinna inträde i en ny kulturell gemenskap. Saxholmen och Edsholm hade uppförts i avskiljda lägen, långt från övrig bebyggelse, i en avvikande arkitektur. Man klädde sig och dukade sina bord så långt det var möjligt i enlighet med de normer man uppfattade som rådande inom den västliga elitära kulturen. Men samtidigt med konstruktionen av en ny social identitet hämtade aristokratin legitimitet i det förflutna, genom att hävda ett ädelt ursprung, bl a genom bruk av ålderdomliga dräktaccessoarer.

Bönderna var uppenbarligen benägna att ifrågasätta nymodigheterna, och aristokratins sociala och politiska ambitioner. Åtminstone en del bönder, såsom de utmarksbrukande bönderna på Skramle, hade dessutom resurser att iscensätta en social tävlan. Man investerade i klädsel och i viss servis i sina försök att efterlikna aristokratin under en kort period, men under 1300-talet verkar dessa ambitioner stävjas. Kanske till följd av sinande resurser, kanske därför att man valde att starkare identifiera sig med lokalsamhället, gemensamhetsidealet och den nya bondeidentitet som skapades inom ramarna för det nya ståndssamhället.

Konkurrensen med aristokratin var bara ett spår, för konstruktionen av skogsböndernas identitet och kommunikation utmärktes av dubbelhet. För bönderna på Skinnerud var det av betydelse att vara delaktiga både i lokalsamhället och dess gemensamhetsideal, och i den allmänskandinaviska kultursfären som besuttna bönder Också för Skramle-bönderna var lokalsamhället och gemensamhetsidealet viktiga delar av deras sociala identitet vid sidan av försöken att tävla med adeln.

I konstruktionen av de olika sociala identiteterna var de roller kvinnorna tilldelades signifikanta, men kanske inte alltid helt önskvärda av kvinnorna själva. På Skinnerud hade hushållets resurser samlats kring de manliga göromålen i syfte att producera varor för avsalu, medan de traditionellt kvinnliga verksamheterna och källorna till kvinnlig stolthet, textilhantverk och säterdrift, hade tonats ned. På Skramle var den könsmässiga arbetsdelningen infogad i dialogen mellan hushåll och by, och därmed också i reproduktionen av gemensamhetsidealet. På borgarna var de aristokratiska kvinnorna väktare av den höviska kulturen, samtidigt som de var föremål för rumslig segregering. Kvinnorna kom att associeras med borgens kärna, rumsligt och socialt identifikatoriskt.

Konstruktionen av adeln som ett socialt kollektiv var på många sätt en framgångshistoria, samtidigt som rötterna i bondeursprunget satt kvar. Mycket var nytt under 1200-talet, och antagligen inte helt lätt att tillägna sig vare sig man själv hörde till eliten eller ingick i deras hushåll. Matvanor satt djupt rotade, och att bo på en isolerad klippö inhägnad av omgärdande försvarsverk kunde vara en skrämmande nyhet. Detta kan kanske kopplas till de många spåren av vardagsmagiska ritualer som hade utförts av borgbesättningen på Saxholmen, vilka saknar kvantitativ motsvarighet på övriga lokaler.

Publikationsförteckning

Pettersson, S. & Svensson, E. 2000. Ett återbesök på Edsholms fogdeborg. Dagligt liv bland legoknektar och riddare. Skärvan 2000:1-2, Jubileumsnummer
Svensson, E., Makarov, N., Emanuelsson, M., Johansson, A., Nilsson, S., Pettersson, S. & Zakharov, S. 2001. Different peripheries. Two examples from Russia and Sweden. Lund Archaeological Review 7.
Andersson, S. & Svensson, E. (red). 2002. Skramle – the true story of a deserted medieval farmstead. Lund & Stockholm.
Svensson, E. 2002. Ödland und Ödmark. §2. Scandinavia. I: Reallexikon der Germanischen altertumskunde, Bd 21. Berlin & New York.
Bentz, E. 2002. Building function, social space and the reconstruction of daily life: a south Scandinavian case study. The rural house from the migration period to the oldest still standing buildings. Ruralia IV, Památky archeologické, Supplementum 15. Prag.
Svensson, E. 2002. Power and Europeisation. Daily life at the castle and the farmstead in Sweden. I: Helmig, G., Scholkmann, B. & Untermann, M. (red). Centre, region, periphery : Medieval Europe, Basel 2002 ; 3rd International Conference of Medieval and Later Archaeology, 3. Internationaler Kongress der Archäologie des Mittelalters und der Neuzeit, 3ème Congrès international de l'Archéologie médiévale et post-médiévale, Basel (Switzerland) 10.-15. September 2002 ; preprinted papers. Hertingen.
Segerström, U., Emanuelsson, M., Svensson, E.