Bo Vahlne, Kungliga Slottet, Stockholm

Kungl. Slottet förtjänar ett studium från många utgångspunkter, inte minst arkitekturteoretiska, politiska och ceremonihistoriska. Förutom avsnitt i dessa delar finns i den föreliggande studien tre huvudkapitel, dels en analys av byggnadsorganisationen, dels en redovisning för och analys av olika våningar, och slutligen en sammanfattande redogörelse för upphandlingen av den lösa inredningen. Syftet har varit att studera färdigställandet av slottets inredningar och banden mellan dess två huvudkomponenter, de väggfasta dekorationerna och lösöret.

Undersökningen har visat (1) att de handläggande arkitekterna agerade i linje med överintendenten Nicodemus Tessin d.y:s arkitekturteoretiska förhållningssätt, framlagt i tre traktater från 1710-talet. Två faktorer torde i särskild grad ha haft betydelse i sammanhanget. Tessins son och efterträdare, Carl Gustaf, förblev fadern trogen vad gäller slottsprojektet och de tre traktaterna hade skrivits för sonens räkning. Det råder vidare ingen tvekan om att Tessin d.y. omfattade Leon Battista Albertis tankar om naturliga och fasta band mellan samhälle och byggnadskonst. Claude Perraults distinktion mellan absoluta och arbiträra egenskaper var en utveckling av Albertis synsätt. Byggnadsteknik, bekvämlighet och konstnärliga insatser kunde anpassas allt efter byggherrens ställning i samhället. Att de kungliga uppdragsgivarna delade de allmänna målen för decorum är uppenbart. Vid hovet (liksom för samhället i sin helhet) med en strikt rangordning av alla där verksamma, efterfrågades även fortsättningsvis tydliga band mellan person och fysisk ram. Med regeringsformen 1719/20 flyttades den politiska makten visserligen bort från kungen. Men den kungliga högheten avtog inte, den var lika med nationens värdighet.

Undersökningen har vidare klarlagt (2) att alla delar av Slottets inredning, både fast och lös, skapades enligt formella och informella dignitetsnivåer med avsikt att tydliggöra rumsinnehavarnas rang. För de kungliga rummen kan tre nivåer urskiljas. De bildskurna rygglänstolarna låter sig delas in grupper, de fanerade byråarna likaså. Även de förnämare textilierna i form av vävda tapeter och sidendamaster graderades på samma vis. Två vitt skilda damastmönster kunde ändå förekomma i samma rum. Mer stilkänslig än så var man inte.

Studiet av banden mellan hovordning och ceremoniel å ena sidan och våningsplaner och inredningar å den andra klargör (3) tydligt att andra krafter än de arbiträra, som smak och mode, inverkade på inredningarnas utformning, särskilt vad gäller de publika rummen. Ett avsnitt har ägnats förändringen av rumsföljden i de kungliga våningarna. Tessin d.y:s franska planlösning, modifierades i flera steg, sannolikt för att bättre tillgodose en i Tyskland praktiserad ceremoniell ordning.

Dekorationerna i de kungliga rummen, främst i takmålningar och bildhuggerier, innehåller, i tradition från tidigare skeden, även andra budskap än de uppenbara. Allegorierna är till en del så komplexa att inte en utan flera tolkningar tycks möjliga. Dörröverstyckena torde i detta avseende vara mer schablonaktiga - de franska är ju merendels av standardtyp, om än konstnärligt kvalificerade. Den publika spisningen var den högsta måltidsformen, introducerad vid det svenska hovet samma dag som inflyttningen ägde rum 1754. Både den publika spisningen och den ordinarie kungliga middagen genomfördes i en kvalificerad rumsinredning och med en praktfull silverservis på bordet. Plafonden i rummet upphöjde kungaparet till en garant för landets välstånd.

Även stilen eller föremålens form kunde ha en eblematisk uppgift. Arkitektoniska element hade en stor dignitetsgivande roll. Av den i kungaparets sparlakan använda broscherade damasten att döma utmärktes deras sängar av ett stilideal från 1600-talets andra hälft, med associationer till ett skede med starkare kungamakt. Valet av ämne för de vävda tapeterna i kungens audiensrum torde ha tjänat samma ändamål. De framställer sagan om Amor och Psyche, här möjlig att se som en allusion på att kungen hade att svara inför Herren, inte medelbart genom råd och ständer. Samma tolkning kan företas av dekorationen rakt ovanför silvertronen i rikssalen. Av särskilt intresse är de olika konnotationer klassicismen och rokokon uppenbarligen hade och som är värda ett mer ingående studium. En sådan undersökning vore lika meningsfull för det efterföljande skedet, det gustavianska, vad gäller klassicismens olika ideal. Kungliga Slottets fortsatta inredningshistoria behöver därför ingående studeras. Många nycklar till frågeställningar av detta slag kan därmed erhållas.

Tessin ansåg när det gällde inredningar att förebilderna stod att finna i Frankrike. Den franske kungens beskydd av akademier och manufakturer blev grundvalen för en framstående inredningskonst. Tessins uppfattning om förebilder och produktion övertogs av hans efterträdare. För att få igång inhemska tillverkningar måste utländska konstnärer inkallas och för de viktigare kungliga rummen fick inköp av målningar, möbler och textilier företas i Frankrike så länge något motsvarande inte fanns att tillgå inom landet. Inköpen skulle lika mycket tjäna som modeller för inhemska konstnärer och manufakturer, det var ett uttalat mål. Argumenten var desamma under 1760-talet som runt sekelskiftet 1700.

Under avsnittet om organisationen redovisas för olika medagerande med överintendenten och den av ständerna utsedda slottsbyggnadsdeputationen i spetsen. Deputationen hade att svara för upphandlingar och betalningar. Medlen hämtades från den så kallade slottsbyggnadsfonden, uppbyggd genom en särskild uttaxering eller genom lån i Riksbanken. Överintendenten var den som budgeterade och lät verkställa arbetena. Deputationen tilldelades inget ansvar för tekniska eller konstnärliga frågor. För Tessin d.y:s efterträdare befanns dock situationen komplicerad. Överintendenten hade efter 1720 två byggherrar, dels ständerna och rådet(Kungl. Maj:t), dels kungen.

Carl Hårleman anställdes 1727 som slottsarkitekt på deputationens stat. Genom att efter utnämningen till överintendent behålla slottsarkitektsysslan uppnådde han de maktbefogenheter Tessin d.y. haft som arkitekt. Konduktören, som svarade för en viktig del av ritningsarbetet, återfanns på Överståthållareämbetets stat men stod till överintendentens disposition. Slottshantverkarna återfanns på samma stat och togs av givna skäl i anspråk vid den nya slottsbyggnaden. Fram till Hårlemans död 1753 finns det ingen egentlig anledning att söka andra konstnärliga viljor än dennes. Både Carl Johan Cronsetdt, som hovintendent och överintendentens ställföreträdare, och konduktören Carl Fredrik Adelcrantz hade att tillgodose Hårlemans önskemål. Så hade även Jean Eric Rehn, till en början som mönsterritare. Däremot var de engagerade konstnärernas skicklighet av stor betydelse.

Sedan en överintendentens presentationsritning godkänts, vidtog konduktörens arbete med mer detaljerade ritningar, som i sin tur lämnades till de mästare som skulle svara för verkställandet. Dessa gjorde sedan fullt utarbetade förslag. De skickligaste och bäst betalda konstnärerna intog ställningen som mästare och biträddes av något mindre kvalificerade konstnärer som gesäller. Det gällde främst målare samt figur- och ornamentbildhuggare. Generellt kan nog hävdas att överintendenten var införstådd med att konstnärligt arbete krävde tid. Inom deputationen, och senare slottsbyggnadsdirektionen, var otåligheten större.

Byggnadsfonden skulle även svara för den lösa inredningen, till en början genom att deputationen bekostade inköp av "begagnade" konstföremål som enskilda ägare utbjöd till fördelaktigt pris. En jämförelse mellan stilidealen 1744 och 1754, då huvuddelen av den lösa inredningen tillkom, ger på grundval av identifierat lösöre besked om stilvariationer, men också om barockklassicismens kvardröjande uppgift i den kungliga representationen. Överintendenterna kunde spela med olika kassor. Till kröningsceremonierna 1751, för vilka särskilda medel fanns beviljade, beställdes en myckenhet blå damast, som sedan förbrukades i inredningarna. De blivande audiensstolarna hos kungaparet förskotterades för att användas som kröningsstolar i Storkyrkan. Under riksdagarna behövdes en mängd stolar och bänkar. Sedan kunde en del av möblerna tas i bruk på slottet, till exempel i kanslirummen.

Avsnittet om slottets våningar är kronologiskt ordnat. Utöver de kungliga bostadsvåningarna har rådsvåningen, överstemarskalkens och hovmarskalkens rum, kanslirummen, slottskyrkan och rikssalen studerats. Huvudparten av den lösa inredningen färdigställdes 1754-1755. Under hela den studerade perioden rådde en mycket knapp ekonomi för slottsbyggets del. Planerade, önskvärda insatser som bildhuggerier, förgyllningar, spegelglas och sidentyger ställdes mot en påtvungen sparsamhet. Förgyllningsarbeten sköts på framtiden, ramar till trymåer och dörröverstycken fylldes med grön taft i väntan på spegelglas och målningar. Men några kraftfulla uppräkningar av standarden, bland annat i form av guldbroderier i drottningens audiensrum, indikerar att kungaparet var starkt engagerat i inredningsarbetet. Hårleman och Cronstedt torde knappast själva ha initierat sådana fördyringar.

Mattor visar sig ha haft en ceremoniell uppgift i de kungliga rummen. I tradition från 1600-talet användes orientaliska mattor för att markera den för kungligheten reserverade platsen. I audiensrummen tillkom efterhand savonneriemattor, av en typ som hämtats från det franska hovet.

Under åren 1753-55 tillverkades ca 30 kristallkronor i två storlekar, den större för 8 ljus, den mindre för 6 ljus. Stommarna var burformade, det vill säga de saknade hjärtstång, och representerade i så måtto en rent fransk smak. En med slipade glashängen klädd krona hade mycket hög dignitet och uppfattades som ett skimrande smycke, framför allt när den tänts. Vid inflyttningen 1754 återfanns således moderna ljuskronor endast i de mest centrala kungliga rummen.