SLUTRAPPORTERING

 

Övergripande syfte

 

I projektet studerar vi hur den svenska historien framställts och förmedlats i ett antal områden utanför universiteten under 1900-talen, nämligen inom folkbildningsverksamheten, skolböckerna, näringslivet och ungdomslitteraturen. Under den tid vi arbetat på projektet har vi gjort skilda former av djupdykningar i materialet och närmare riktat in oss på de bestämda områden som är mest fruktbara att arbeta med. Vi har exempelvis funnit tydliga prov på hur nationalistiska idéer genomsyrat skolböckernas beskrivningar av Sveriges historia. Vidare har vi analyserat intressanta exempel på hur föreställningar om det förflutna Sverige gestaltats i olika ungdomsböcker, liksom lokal- och hembygdshistoriens starka ställning i svensk folkbildning och dess säregna sammanflätningar av lokala, regionala och nationella identiteter. Slutligen har näringslivets egna strategier för att lyfta fram sina versioner av den svenska historien tagit sig pregnanta uttryck.

 

Denna forskning är viktig för att problematisera de identiteter som på gott och ont ständigt skapas och omskapas i vårt samhälle. Ur ett inomvetenskapligt perspektiv syftar projektet till att berika den redan livaktiga forskningen om historiesynernas och historieskrivningarnas historia.

 

Projektet har presenterats för olika grupper av historiker på en mängd konferenser inom landet och i Norden.  Professor Lars Petterson har varit projektledare under hela perioden. Övriga projektdeltagare har varit i alfabetisk ordning: Fil dr Samuel Edquist,

doktoranden Jörgen Gustafson, fil dr Stefan Johansson och fil dr Åsa Linderborg. En sammanställning av publicerade arbeten sker under rubriken Publikationslista, medan deras konferenspresentationer och vetenskapliga produktion i övrigt under den aktuella tiden redovisas nedan:

 

 

SAMUEL EDQUIST

Fil dr Samuel Edquist: 87,5 % anställning genom projektmedel vid Högskolan Dalarna (placering vid Uppsala universitet) 2002–2004. 72 % anställning genom projektmedel som högskolelektor vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola 2005. Kvarvarande projektmedel förbrukade inom tjänst som högskolelektor vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola 2006 och början av 2007.

 

Konferenser etc.

Samuel Edquist & Åsa Linderborg var tillsammans med Klaus Misgeld arrangörer av konferensen ”Mellan partipolitik och vetenskap”, ARAB/ABF april 2002. Vid konferensen presenterade Edquist och Linderborg projektet; Johansson deltog också vid konferensen.

Samuel Edquist & Jörgen Gustafson: presentation av projektet vid Nordiska historikermötet i Stockholm 2004.

Samuel Edquist deltog med föredrag/paper ”Historiografiska aspekter på vänstern och den äldsta svenska historien” vid sessionen ”Bruket av medeltiden” på Svenska historikermötet i Uppsala den 22 april 2005.

Samuel Edquist var moderator vid sessionen ”Metod och teori i forskningen kring historiebruk” på Svenska historikermötet i Uppsala den 23 april 2005.

Samuel Edquist deltog med en presentation av forskningsresultat vid den RJ-finansierade konferensen ”Folkskolläraren i samhällsutvecklingen 1860-1960” i Sunne 16-17 mars 2006."

Samuel Edquist deltog på workshopen ”Historical Writing about 20th century Europe: syntheses, periods and themes from an East-West perspective”, arr. av Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, 24–25 augusti 2006. Edquist var kommentator på ett paper av prof. Diana Misjkova, Centre for Advanced Study, Sofia.

Samuel Edquist deltog med paper (”Folkrörelserna och svenskheten, ca 1960–2005”) vid sessionen ”Bilden av Sverige” på konferensen ”Historien i samtiden – Samtiden i historien”, arrangerad av Institutet för framtidsstudier i Stockholm, 5–6 oktober 2006.

Samuel Edquist deltog med paper (”Discourses on history, identity, and modernity in the Swedish political and intellectual culture, 1900–1945”) vid workshopen “Regimes of Historicity and Discourses of Modernity and Identity, 1900–1945, in East-Central, Southeast and Northern Europe”, Centre for Advanced Study, Sofia, 29–30 oktober 2006.

Övriga följder av projektet

Under hösten 2006 deltog Samuel Edquist i ett pilotprojekt för att analysera och följa upp publika visningar vid museer. Detta ingår i nätverket ”Historia, museer och demokrati”, som startades av 2005 och inkluderar chefer och museipedagoger vid Livrustkammaren, Armémuseum, Historiska museet, Musikmuseet och Nationalmuseum.

Samuel Edquist ingår i en projektansökan till Riksbankens jubileumsfond från Centre for Advanced Study, som utgår från ovan nämnda projekt “Regimes of Historicity and Discourses of Modernity and Identity, 1900–1945, in East-Central, Southeast and Northern Europe”

SAMMANFATTNING AV EDQUISTS FORSKNINGSINSATS

Samuel Edquist har inom ramen för RJ-projektet studerat historieanvändning inom svensk folkbildning under 1900-talet. Det huvudsakliga resultatet av denna forskning är monografin En folklig historia. Historieförmedling i studieförbund och hembygdsrörelse under 1900-talet, som färdigställs under 2007. Manuskriptet omfattar cirka 350 sidor exklusive bilagor, litteraturlistor o.dyl. Där undersöks hur svensk historia har förmedlats i första hand i de folkrörelseanknutna studieförbunden och deras studiecirklar, från ungefär 1920 och fram till idag. Vilken betydelse har folkbildningens haft för att skapa och reproducera uppfattningar om svensk historia? Hur har man där resonerat kring historien och det eventuella värdet av att studera den? Och i vilken utsträckning skiljer sig svaren på dessa frågor mellan olika tider och mellan olika delar av folkbildnings- och folkrörelse-Sverige? Källmaterialet utgörs av folkbildningens tidskrifter, studieplaner och ett urval av de historiska verk som använts – till stor del sådana som producerats inom folkbildningsmiljön själv.

För att studera likheter och skillnader mellan olika politiska aktörer inom svensk folkbildning, har Edquist lagt särskild vikt vid Arbetarnas Bildningsförbund å ena sidan och den politiska bonderörelsens studieverksamhet i Svenska Landsbygdens Studieförbund och Studieförbundet Vuxenskolan å den andra. Eftersom en stor del av den historia man sysslat med inom svensk folkbildning utgörs av lokalhistoria, finns en uppenbar koppling till hembygdsrörelsen. Därför har även denna inkluderats i de mer ingående delarna av studien. På samma sätt som med studieförbunden analyseras dels hembygdsrörelsens intellektuella diskurs som den kommit till uttryck i tidskriften Bygd och Natur, dels ett urval lokalhistoriska verk, särskilt sådana som producerats inom folkbildningens domäner, det vill säga av studiecirklar.

Eftersom RJ-projektet handlar om historieskrivning utanför akademin, har Edquist särskilt uppmärksammat de element i folkbildningens förhållningssätt till historia som utgår just från det faktum att man är en icke-akademisk miljö. Det är också mycket tydligt i folkbildningsmiljön, där man alltid betonat den egna bildningsformen som något kvalitativt annorlunda än den akademiska. Gentemot den akademiska historieskrivningen har man därför under hela 1900-talet haft ett ambivalent och ibland mycket kritiskt förhållningssätt.

Denna antagonism kan sägas uttryckas i två olika dimensioner. Den ena är ideologisk: den akademiska historien anses ofta vara ett slags maktens diskurs, gärna uttryckt som ”historien om krig och kungar”, medan man själv skriver ”folkets historia” (mer eller mindre i August Strindbergs, Fabian Månssons och Vilhelm Mobergs anda). Detta är inte uteslutande en vänsterdiskurs, utan den har varit mycket vanlig även bland folkbildare av exempelvis liberal färg. Den andra dimensionen är pedagogisk: man betonar gärna att folkbildningen har ett annat kunskapsideal än akademin. Man har i folkbildningen ända sedan tidigt 1900-tal lagt stor vikt vid historieskrivningens narrativa eller estetiska sidor i högre grad än akademin (åtminstone före den postmoderna eller språkliga vändningen under senare decennier). Därför har man i särskilt hög grad betonat själva framställningsformen, att den ska vara ”levande” och anknyta till något konkret och individuellt.

Detta har inneburit ideologiska effekter av intrikat natur. Själva strävan att vilja breda ut en ”folklig” historia medför en dragkamp om vad man avser med begreppet ”folk”. Även om folkbildningen är en politiskt heterogen miljö, har denna folklighetsretorik lett still en sorts samsyn i synen på historien mellan exempelvis liberaler och radikala socialister. Denna ”populistiska” historieuppfattning – ofta förenad med nationalism – har därigenom också visat sig ha en desto större ideologisk kraft. En poäng i sammanhanget är att själva folkbildningstanken påminner om historiska föreställningar och nationalism då den i många avseenden utgör en sorts överideologi som förenar olika politiska skikt.

Eftersom antagonismen gentemot den föregivet dominerande historieskrivningen sker i två dimensioner, leder det till en dynamik som också får intressanta följder. I modern tid kan paradoxalt nog en historia som i mångt och mycket påminner om 1800-talets av akademikerna själva frammanade historiemyter – om folkets och allmogens betydelse för den svenska nationella självständigheten och demokratiska traditionen – framställas som folklig och antiauktoritär, just eftersom den kan ställas i motsats till den akademiska historieskrivningen som upplevs som allt för abstrakt.

Samtidigt ska det betonas att den historia som förmedlats i folkbildningen ofta trots allt stått ganska nära den historieskrivning som spritts genom universitet och skolor – ja över huvud taget den ”dominerande” historieskrivningen i Sverige. Folkbildningen har inte varit en isolerad och välavgränsad samhällssfär, varför den också fungerar som en prisma för att få en djupare förståelse av hur idéer och föreställningar om Sveriges förflutna förmedlats i samhället som helhet. I botten ligger alltså en strävan att utifrån historiebruken i folkbildningen försöka förstå vissa övergripande kulturella och ideologiska processer i Sverige under 1900-talet. I vilken utsträckning kan exempelvis en nationella myter fortleva trots djupa politiska konflikter?

Som nämnts påvisas genom undersökningen hur en särskild folkrörelse- eller folkbildningsanda har skapat en samsyn inom folkbildningen, särskilt kring föreställningen om ett särskilt ”folkligt” svenskt kulturarv, och föreställningen om ”folkets historia”. I vidare mening finns en hegemonisk föreställning om ett ”kulturarv” som är höjt över de politiska skiljelinjerna. Under tidigare delar av 1900-talet var detta ofta en del i en fostrande strävan att inkludera framför allt arbetarklassen i nationen, och att inskärpa betydelsen av fredligt samarbete och kompromisser genom svensk historia.

I det senkapitalistiska eller postmoderna tillstånd som Sverige och Västvärlden enligt många teoretiker trätt in i de senaste decennierna, har historien som något höjt över politiska och sociala skrankor fått en annan mening. Det är paradoxalt: samtidigt har historiekulturen blivit allt mer fragmentiserad och demokratiserad: allt fler grupper formar sin egen identitet genom det förgångna. ”Historien underifrån” har inte minst blomstrat inom folkbildningen, exempelvis i de tusentals gräv där du står-cirklarna inom ABF. Men samtidigt har kulturen allt mer blivit en del av ekonomin: historia och ”kulturarv” ses i allt högre grad som instrument och resurser exempelvis städer och bygder som vill marknadsföra sig och locka turister. Edquist undersöker hur dessa processer inkluderat folkbildningen, som i allt högre grad samarbetar med offentliga institutioner och näringslivsaktörer kring en i allt väsentligt avpolitiserad historia. Detta har också skett inom arbetarrörelsens folkbildning, särskilt från 1980-talet och framåt. Tack vare att Edquist anlägger ett långt tidsperspektiv i sin undersökning, kan han göra jämförelser över tid för att kvalificera diskussionen om vad som är nytt och vad som är sig likt i historiekulturen som helhet under 1900-talet.

Under projektarbetets gång har Edquist också ägnat sig åt andra saker. Under ett tidigt fas av projektet sammanställdes en antologi (En helt annan historia. Tolv historiografiska uppsatser, Opuscula Historica Upsaliensia 31, Uppsala, 2004), där Edquist deltog med en artikel om lokal historieskrivning i Uppland och Uppsala. Den har liksom antologin som helhet använts som kurslitteratur vid bl.a. Mittuniversitetet och Aalborg universitet.

Just den lokala historieskrivningen har också betonats i artikeln Edquist 2005, som var en sammanställning av Edquists forskning om historiebruk både i doktorsavhandlingen Nyktra svenskar (2001) och i detta projekt.

I artikeln Edquist 2006 (”Den borgerliga ideologin och historien”) förs en mer teoretisk diskussion kring begrepp som borgerlig ideologi och borgerlig hegemoni, vari resultat från projektarbetet inkluderats.

En artikel är dessutom under produktion, till antologin Sverigebilder – denna artikel bygger till stor del på innehållet i monografin. Dessutom planeras att material från projektarbetet utvecklas till en artikel i en kommande antologi i serien Opuscula Historica Upsaliensia vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet (red. Anne Berg och Hanna Enefalk). Preliminärt ska artikeln handla om pedagogiska och ideologiska tendenser i diskurser om lek och folkdans under 1900-talet.

Vidare har Edquist inom projektets ramar analyserat historieanvändningen inom 1970-talets radikala vänster, som till stor del skedde i delvis folkbildande form (Arkivet för folkets historia m.m.). Resultaten från denna undersökning är till mindre del inkluderade i huvudmonografin, men har i preliminär form tidigare ventilerats på seminarium vid Södertörns högskola våren 2005 samt vid historikermötet i Uppsala samma år. Det kan förväntas att Edquist senare presenterar stoffet i en särskild artikel. Detsamma gäller en renodling av de analyser av lokalhistorisk forskning som till mindre del publicerats i Edquist 2005.

Förutom i dessa rent vetenskapliga sammanhang har Edquist publicerat ett antal kortare artiklar av populär karaktär.

Edquist har presenterat ett paper (”Discourses on history, identity, and modernity in the Swedish political and intellectual culture, 1900–1945”) vid workshopen “Regimes of Historicity and Discourses of Modernity and Identity, 1900–1945, in East-Central, Southeast and Northern Europe” vid Centre for Advanced Study i Sofia i oktober 2006. Som följd av denna workshop har CAS lämnat in en större projektansökan till RJ, vari Edquist ingår.

Arbetet med detta projekt har till viktiga delar fött fram idéerna bakom projektet Historia i österled: Konstruktioner av Sveriges ursprung i ett Östersjösammanhang som Edquist leder och finansieras av Östersjöstiftelsen 2006–2008. Det är framför allt problematiken kring nationella historiska myters tröghet i förhållande till samtida ideologiska och politiska konjunkturer, som där undersöks.

Edquists arbete såväl med sistnämnda projekt Historia i österled som Hur skapas ett historiemedvetande låg dessutom bakom hans deltagande vid en workshop vid Collegium Budapest, 18–19 oktober 2006, för att planera projektet ”Medievalism, Archaic Origins and Regimes of Historicity” (projektledare: Patrick Geary, UCLA och Gábor Klaniczay, Collegium Budapest/Central European University). En ansökan om projektmedel, vari Edquist är inkluderad, är under 2007 inlämnad till RJ.

Resultat från projektet ligger dessutom delvis bakom projektansökan Mellan hav och land som i något skilda former lämnats in till RJ:s Nordiska rum-utlysning, Östersjöstiftelsen samt Vetenskapsrådet. Projektet handlar om regional identitet och historieskrivning på fem stora öar i Östersjön – med särskild betoning på hur dessa identiteter samspelar med de nationella och övernationella identitetsideologier.

En bieffekt av Edquists historiografiska verksamhet värd att nämna är att han 2006 inkluderades i nätverket ”Historia, museer och demokrati” tillsammans med museipedagoger vid Livrustkammaren, Armémuseum, Nationalmuseum, Historiska museet och Musikmuseet. Södertörns högskola finansierade en månads tjänst för Edquist, där han utförde en pilotstudie av skolvisningar i Livrustkammaren ur ett ideologianalytiskt perspektiv.

 

 

JÖRGEN GUSTAFSON

Vetenskapliga meriter för doktoranden Jörgen Gustafson

Kurser och seminarier

Avhandlingsavsnitt är framlagda för seminariebehandling vid fem tillfällen; Uppsala april 2004, Kopparberg oktober 2004, Uppsala januari 2005, Falun december 2005, Uppsala maj 2006. Avsnitten innehåller sex undersökningar. En totalundersökning av historieläroboksutgivningen, en av den svenska historiens kronotop i de mest sprida historieläroböckerna och en av identitetserbjudandet på rubriknivå, en genusanalys av de mest frekventa kvinnliga personers i framställningen av den svenska historien, samt en bildanalys av bilder i historieläroböckerna.

 

Kurser omfattande totalt 25 poäng inom doktorandutbildningen är avklarade. Varav 10 poäng teorikurs och 5 poäng feodalismens historiografi, 10 poäng obligatorisk läskurs. Utöver detta finns 10 poäng meriterande forskarkurser med miljöinriktning. Till följd av allvarlig tumörsjukdom har Gustafsons forskarutbildning ännu inte fullbordats. Finansiering för 2007 har beviljats från Gestrike-Helsinge Nation i Uppsala.

Konferensdeltagande för Jörgen Gustafson

Örebro 2002 Historikerdagarna.

Sydney 2005 20 th International Congress of Historical Sciences

 

Konferensdeltagande med egen presentation

Umeå 2002 Nordisk tvärvetenskaplig miljöhistorisk konferens. Mitt bidrag: Naturens värde debatterad

Stockholm 2004 25:e Nordiska historikermötet. Mitt bidrag:  presentation av min pågående forskningen. 

Köpenhamn/Malmö 2004 Nordisk tvärvetenskaplig miljöhistorisk konferens. Mitt bidrag: Historielärobokens natursyn.

Uppsala 2005 Historikerdagarna. Mitt bidrag:  Historia och diskurs – att förhålla sig till lärobokens historia. 

Sunne 2006 Folkskolläraren i samhällsutvecklingen 1860-1960. Mitt bidrag: Folkskolläraren och historieläroboken. 

Riga 2006 The Swedish history days. Mitt bidrag: presentation av pågående forskning.

 

 

Det centrala för doktoranden Jörgen Gustafsons arbete har varit hur den svenska historien framställts i den obligatoriska skolans dominerande historieläroböcker och hur det har förändrats över hela perioden som det förekommit sådana läroböcker. Nedan följer en sammanfattning av resultaten. 

Genren

En första undersökning har ringat in vilka de dominerande läroböckerna varit från slutet av 1800-talet fram till millennieskiftet. Denna kartläggning visar att historieläroboksgenren är mycket stabil och trögrörlig. Vare sig om det varit titlar eller författare som undersökts så visar det sig att det är en fast kanon om 5-7 titlar vid varje enskilt tillfälle som helt dominerar under hela 1900-talets första hälft. Detta är inte så förvånade, då många tidigare konstaterat att författare som Grimberg och Odhner dominerat marknaden och det under många decennier. Det är vidare känt att det dråpslag som Lauritz Weibull riktade mot den nationalistiskt färgade svenska historieforskningen inte påverkade de historiska läromedlen i nämnvärd utsträckning. Ett tydligt genrebrott sker i mitten av 1950-talet, där både författare och titlar försvinner. En nyhet är däremot att det efter detta brott åter etableras en ny kanon av titlar och författare som dominerar utgivningen. Antalet dominerande titlar är likvärdigt, såväl efter som före brottet på 1950-talet. Det som skiljer är att det efter trendbrottet är ett större urval som de dominerande titlarna hämtas ur, när de väl är etablerade lever de sedan nästan lika länge. Kvinnliga författare gör sitt försiktiga  inträde men det sker i lite större skala först under 1980-talet och vägen in i genren är först som medförfattare. Först på 1990-talet förekommer det böcker utan manliga författare. 

 

Innehåll

Den övergripande berättelsen om Sveriges historia fick sin form under tidigt 1900-tal. Den kan kort sägas bestå av en starpunkt som kom med landets framträdande efter inlandsisens avsmältande. Det är en start för den historiska berättelsen som naturgeografisk. Natur i sig spelar första rollen, sedan gör människan sitt inträde på en arena som redan är nationell i kraft av vad som sedan skall ske. Berättelsens början är ett stycke berg och tundra predestinerat att bli en nationalstat och skall därför ges en nationell historia. Detta var den självklara utgångspunkten när historieskrivningen förnyades. Tidigare var den nationella historiens utgångspunkt en huvudsakligen etniskt definierad grupp, som i form av det svenska folket anländer till platsen. Dessa båda faktorer, folket och rummet, utgjorde tillsammans början på Sveriges historia. Därför kunde det då göras skrivningar om hur de (de ankommande svenskarna/göterna) trängde bort samer och finnar. Den nya berättelsen visar sig vara stark och har varit beständig och är fortsatt den dominerande. 

 

Den svenska historien är också en saga som berättas med en rak kronologi, från den fjärran forntiden till det moderna landet. Detta berättande sker med den av Odhner på 1870-talet i Sverige etablerade uppdelningen i forntid, medeltid och nya tiden. Avvikelser och andra ansatser fanns efter det stora genrebrottet på 1950-talet. Under 1960-talets inledning var det möjligt att berätta den svenska historien som delar insprängda i andra ämnen som geografi och samhällskunskap, men efter några år så återgick kronologin till sin tidigare form.

 

Denna förändring, från en etablerad form under mellankrigstiden till försök till något nytt under tiden närmast efter brottet för att senare återgå till den tidigare formen, är ett återkommande mönster. Det kan även ses i betonandet av enskilda personer som centrala i historien. Det var ett dominerade tema före brottet på 1950-talet, men kom därefter att i hög grad ersättas av betoningen av strukturella skeenden och förklaringar under 1960- och 70-tal. För att under 1980-talet igen återkomma och under 1990-talet bli dominerande. En återgång syns också i den rumsliga representationen. Det två olika fenomen. Det ena att det blir mer av Sverige på bekostnad av Norden och i viss mån Västeuropa som blir så att säga hemmaplan för berättelsen. Det andra att det större rumsliga sammanhang som denna berättelsen ingår i gått från att vara Västeuropa till världen för att åter bli Västeuropa. Integrationen med EG/EU har alltså fått till följd att den historia i skolan blivit mer rumsligt inskränkt, Sverige inte Norden och Europa (väst) inte världen. 

 

Samtidigt som det stabila och trögrörliga visat sig vara dominerande genreegenskaper återfinns en annan –  mycket lättrörlig –  nivå i läroböckerna, en nivå som är känslig för sin tids lösen. Detta syns inte minst i omslagen som kan växla i sitt ideologiska innehåll å det grövsta mellan upplagor utan att inlagan gör det. Det är som om förpackningen är lättrörlig likt yttersta lagret på en rysk docka medan det råder en betydande tröghet innanför. Redan under tidigt 1970-tal kom en läroboksserie helt dominerad av kvinnor på omslagen. Dessa var dessutom uttryck för konflikt- och kampteman, som snabbt försvann i de följande upplagorna. Innan kvinnor återkom på omslagen till en serie böcker dröjde till 1990-tal. Detta ger en bild av en förändringsvilja som då och då brutit igenom i genren, men ofta snabbt återgått till det tidigare rådande. Representationen av kvinnor, som under 1970-talet kom att presenteras som fiktiva konkretioner av olika personer, som soldathustrun osv,, har efter att genusaspekten blivit mainstream i samhället kvinnorepresentationen i hög grad reducerats till en fördjupning av det fåtal kvinnogestalter som har en personlig plats i den historiska kanon, som heliga Birgitta och drottning Kristina. Detta är förstås en mycket tveksamt framgång sett ur ett feministiskt perspektiv. Istället för en ny och förändrad grundberättelse kompletteras den rådande med mer utrymme för etablerade kvinnliga personer ur eliten. Framställningen av dessa personer har under 1980-talet och än mer 1990-talet kommit att ta fasta på nya aspekter av personerna – inte minst deras utseende. Även deras familjesammanhang har kommit att ges ökad betydelse. Sammantaget ger det ett ökat utrymme för representation av kvinnor i historien men, det är mestadels redan etablerade personer som ges ökat utrymme och det är delvis med klassiska föreställningar om det kvinnliga som tryggt placerade i familjevävens relationer som framhävs. Utsagor om kvinnors utseende saknar naturligtvis motsvarighet när historiska män behandlas. 

 

Sammantaget ger en överblick över hela periodens historieläroböcker bilden av en mycket stabil och trögrörlig genre.  En avgörande genrebrott skedde på 1950-talet då det mesta kom att bytas ut: författare, titlar, kronologi, berättelsens sammanhang. Ett mindre, men dock tydligt brott sker runt 1990. Då sker dels ett kvinnligt genombrott, både i kvinnlig representation i innehållet och kvinnor som författare, men också en nationell återgång genom mer betoning på Sverige, med återkomst av begrepp som ’vårt land’ och liknande. Dessa förändringar sammanfaller i tid med de två mest genomgripande förändringarna av den obligatoriska skolans villkor. Under 1950-talet började i praktiken den 9-åriga skolan genomföras. En radikal förändring med en enhetlig skola för alla. Den genomfördes med statlig politisk kraft, i kombination med andra reformer som skolmat, läroboksstöd osv. En ny skola behövde nya läromedel och experimentlustan kom fram. Men successivt återgick mycket av läroboksinnehållet till det gamla formerna. När nästa reformperiod tog vid med decentralisering av skolan genom dess kommunalisering kombinerat med skolvalsreformen med skolpeng och totalavveckling av statlig läromedelsgranskningen infaller nästa förändring av historieläromedlen, dock mindre tydlig. 

 

Vad som är orsak och verkan är inte helt enkelt att reda ut men historieläroboken är en genre med en mycket fast och stark kanon som i de genomgripande förändringar som skolsystemet genomgår under 1950-talet och 1960-talet kom att brytas med kraften i den statliga politiska nydaningen av skolsystemet. Efter hand har allt mer återgått mot ursprungsformen likt ett tillböjt men segt stålämne som sakta men obevekligt åter närmar sig sin tidigare form efter en yttre påfrestning. Detta visar sig i berättelsens form, hur det nationella behandlas som genesis och i inkluderande/exkluderande terminologi, i framställandet av historiska kvinnor, vikingar m.m. 

 

 Statens position i förhållande till skolsystemet synes vara en klart utslagsgivande faktor för läroböckernas utformning i den mening att den är en kraft som kan ge upphov till förändring. Men genren i sig kännetecknas av en stark självkonserverande förmåga. Där förändringarna, som genusmedvetandets intåg, går långsamt och inte etableras inom genren innan det sker i det omgivande samhället. Skolan som samhällelig spjutspets i samhällsomdaningen är inte bara fel, den är snarare tvärtom en bromskloss. Skall detta fenomen undersökas vidare i relation till läromedel är det relationen mellan lärarkåren och förlagen som kraften bör inrikta sig. Dessa är aktörerna som ansvarar för produktion och inköpande av läromedlen på den kapitalistiska varumarknaden. De synes förstärka det bestående hos varandras positioner, vilket synes vara en stark förklaringsfaktor för genrens tröghet och det närmast reaktionära 1990-talet. 

 

 

STEFAN JOHANSSON

 

En kort sammanfattning av den forskning fil dr Stefan Johansson bedrivit inom projektet, bestående av en studie av barnboken och dess plats i (den litterära) historieskrivningen:

 

Jag har inledningsvis läst och analyserat alla större svenska litterära översiktsverk som behandlar perioden 1930-2000, samt ett urval av norska och engelska litterära översiktsverk som behandlar samma period. Därefter har jag gjort komparationer avseende vilka barnboksförfattare som ges mest utrymme och på vilket sätt de beskrivs, analyserat likheter och skillnader mellan ländernas sätt att skildra sin barnbokslitteratur, vilka perioder som ges mest utrymme och hur detta motiveras, vilka kön de mest omskrivna författarna och kritikerna har och hur detta påverkat hur barnböcker har skildrats genom åren.

En fråga i sig har varit i vilken utsträckning barnlitteraturen inkorporerats i Litteraturen som sådan. Olika litterära översiktsverk har vanligtvis aldrig inkluderat böcker för unga läsare i den litterära kanon. En ändring inom detta område började äga rum under 1970-talet. I vilken utsträckning barnböcker och barnboksförfattare inkluderats i skilda översiktsverk har varit intressant att diskutera, liksom de motiveringar som använts för att inkludera eller inte inkludera dem. Här har även skillnader mellan olika länder varit värda att något beröra, liksom de vitt skilda definitioner av inte bara barnböcker utan även speciellt historiska barnböcker som använts under olika tidsperioder.

I Sverige toppas listorna över de mest utlånade böckerna på biblioteken vanligtvis av svenska barnböcker. Av de 20 mest utlånade författarna över huvud taget brukar 18-19 vara svenska barnboksförfattare. I andra länder är barnböcker inte alls lika framträdande i dessa sammanhang, samtidigt som de barnböcker som lånas ut inte kommer från det egna landet i samma utsträckning som i Sverige. Under de senaste decennierna har inga utländska barnboksförfattare varit i närheten av att komma med på topplistorna över de mest populära barnböckerna, med undantag för Harry Potter-serien som klättrat hastigt de senaste åren.

Jag har även gått igenom olika barnbokspriser och tittat på när de instiftats och i vilka länder, vilka böcker och författarskap som har premierats och hur de skilda motiveringarna till utdelandet av dessa priser har sett ut. I detta fall har jag gjort en djupstudie av det mest prestigefyllda priset (Nils Holgersson-plaketten). Det visar sig att premierade svenska böcker i mycket stor utsträckning behandlar Sverige och Sveriges moderna historia.

Ett av de områden jag tittat närmare på är vilka tidsperioder och geografiska områden som skildrats i den historiska barnbokslitteraturen. Historiska barnböcker är mycket vanligt förekommande i alla länder, men det nationella temat är kanske mer förekommande i Sverige än någon annan stans. Engelska barnböcker kan handla om biblisk tid och Medelhavsområdet eller Mellanöstern, de kan beröra tornerspel och riddartid, och det finns gott om verk med förhistorisk handling. I Sverige har de premierade böckerna mer eller mindre uteslutande behandlat landet Sverige och dess historia under 1900-talet eller något längre tillbaka. Maria Gripe, Astrid Lindgren, med flera av de mest framgångsrika författarna, berör det svenska 1900-talet. Den fantasylitteratur som är mycket populär i den anglosaxiska världen saknas helt i Sverige.

I Norge är alla de mest populära barnboksförfattarna män, i Sverige har de av tradition varit kvinnor. Vad innebär en sådan kodning av genren för hur den beskrivs nationellt? Vad innebär det faktum att nästan alla de mest populära engelska barnboksförfattarna var verksamma för snart 100 år sedan, medan den svenska barnboken nästan undantagslöst är en produkt av efterkrigstiden? Hur ser den svenska självbilden inom detta område ut? Frågor som dessa har hunnit beröras som flyktigast efter inläsning på den kanon som finns i olika länder och hur den presenteras i olika översiktsverk, där också verk ingår som skildrar hela världens litteratur, och inte bara den egna nationens böcker och författare.

Jag har även berört debatten kring barnboken som sådan och dess didaktiska betydelse, bland annat i form av diskussioner rörande censur, adaptationer, förbud mot Harry Potter i vissa skolor och skolbibliotek i olika länder, samt frågor kring vilka typer av barnböcker som ansetts som ”lämplig läsning” under olika perioder.

Vilka böcker som översatts till och från svenska under olika perioder har även det varit ett tecken på till vilka kultursfärer genren och ”det svenska” knutits. Under det senaste seklet har den engelska barnlitteraturen vuxit kraftigt i betydelse, och nuförtiden är nästa all barnlitteratur som översätts till svenska ursprungligen skriven på engelska, innan dess stod tysk barnlitteratur i centrum. Under 1970-talet gavs något större utrymme åt östeuropeisk litteratur än idag, när till exempel den mycket omfattande ryska barnboksproduktionen är helt oöversatt medan hundratals engelska/amerikanska titlar överförs till svenska varje år.

Utöver detta har jag gått igenom diverse teoretiska diskussioner avseende vilka definitioner som använts för barnböcker. Dessa har ofta varit av mycket didaktisk karaktär, somliga har sett det som ett krav att läsaren ska lära sig något, att verket ska vara moraliskt uppbyggligt, att det ska ha ett lyckligt slut, med mera. Andra har sett det som en poäng att barnböckerna inte ska innehålla prinsar och prinsessor eller överdriven fantasi, men att en riktig barnbok måste skildra den svenska vardagen mer än sagovärldar. Dessa definitioner och diskussioner har som allt annat varit präglade av sin tid, och synen på hur en barnbok ”ska” se ut förändras ständigt.

Avslutningsvis har jag studerat omröstningar och sammanställningar över den nationella litterära kanon i Sverige och några andra länder. Vilka barnböcker kritiker och läsare ser som de centrala i den svenska litteraturen och historien har även det förändrats genom åren, även om Astrid Lindgren sedan länge innehaft en ohotad position. Det finns verk där hon vördnadsfullt refereras till som ”Nationalhelgonet” varje gång hon omnämns, och andra där det menas att andra länders barnbokslitteratur inte kan konkurrera med den svenska eftersom de inte har någon Astrid Lindgren. Generella översiktsverk har inte sällan en rubrik benämnd ”Astrid Lindgren och barnboken” och ger nästan allt utrymme just till Lindgren. Detta likställande mellan svensk barnbok och Astrid Lindgren har ibland fått till följd att annan barnbokslitteratur hamnat i skymundan en aning, medan andra länder ofta är mindre centrerade till ett författarskap när barnboken diskuteras.

För att göra några generaliseringar kan man säga att svensk barnbok kopplas mycket starkt till efterkrigstiden, kvinnliga författare, realism, och moderna ämnen. I England kopplas barnboken till decennierna runt sekelskiftet 1900 (Nalle Puh, Beatrix Potter, Alice, Det susar i säven, osv), djursagor och fantasy. I Norge är barnboken till mycket stor del skriven av män (de tio mest lästa barnboksförfattarna var ett tag män samtidigt som motsvarande resultat i Sverige var tio kvinnor), men den ”nationella” tendensen från Sverige och England saknas i viss utsträckning. Man läser många böcker från andra länder och ser sig inte som ett framstående barnboksland på samma sätt som svenskar och engelsmän av tradition gjort, och befinner sig någonstans i ett mellanläge i förhållande till den svenska realismen och de engelska sagorna vad gäller berättelserna som sådana. Ändå ger man, kanske något oväntat, inte sällan mer utrymme åt barnboken som sådan än man gör i England och Sverige när den nationella litteraturhistorien presenteras.

 

 

 

ÅSA LINDERBORG

Fil dr Åsa Linderborg har under projekttiden varit anställd som projektforskare 75% anställning genom projektmedel vid Uppsala universitet under perioden 2002–2004. 75 % anställning genom projektmedel som högskolelektor vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola 2005. Kvarvarande projektmedel förbrukade inom tjänst som högskolelektor vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola 2006 och början av 2007.

 Hennes vetenskapliga produktion kan sammanfattas så här:

Konferenser etc.

Samuel Edquist & Åsa Linderborg var tillsammans med Klaus Misgeld arrangörer av konferensen ”Mellan partipolitik och vetenskap”, ARAB/ABF april 2002. Vid konferensen presenterade Edquist och Linderborg projektet; Johansson deltog också vid konferensen  

 

Åsa Linderborg har valt att kommentera sin personliga utveckling under de fyra nettoår (jan 2002 - mars 2007) som hon varit verksam inom projektet Hur skapas ett historiemedvetande? Svensk historieskrivning utanför akadamin 1930-2000. 

 

För första gången ska jag vara helt ärlig i ett akademiskt sammanhang, det vill säga inte låta mig styras av konventionerna och förväntningarna. 

Min utveckling har varit en avveckling bort från universitetsvärlden, men inte bort från vetenskapen. Jag har under de fyra åren som gått gjort vad som förväntas av en forskare – excerperat, teoretiserat, gått på seminarier, hållit seminarier, handlett, varit avhandlingsopponent, redigerat en festskrift, undervisat, etc. – men jag har gjort det med allt större motvilja för akademin. Mer meningsfullt har jag funnit att sprida svensk och internationell forskning till allmänheten via populärhistoriska arbeten och kultur- och vetenskapsjournalistik. Jag har excerperat företagsmonografier, företagarbiografier etc. med tonvikt på de stora familjerna och företagen, dvs Wallenberg,  Ericsson, Broström etc. Min teoretiska utgångspunkt har varit  Antonio Gramsci, en vidareutveckling från avhandlingen har varit att jag orienterat mig mot ett postfordistiskt forskningsläge. Min ambition att jämföra socialdemokratisk historieskrivning med näringslivet är  givande på så vis att man till exempel kan se att berättelserna om de stora männen - en Hjalmar Branting, en Jacob Wallenberg - liknar varandra  även om dygderna som tillskrivs dem kan variera. Jämförelsen faller  dock på så vis att näringslivet är svårare att komma åt;  källmaterialet är ofta inte tillgängligt etc. Jag har också funnit en rad intressanta parallelltematiker, såsom synen på arbetarklassen,  välfärdsstaten, etc., där man tydligt kan iaktta var samförståndet spricker upp - och när. Sammanfattningsvis kan man säga att mitt ämnesval  varit väl så motiverat och stimulerande. 

 

Det är alltså inte forskningen i sig som varit problemet, utan akademin.

 

Jag började läsa historia 1991 i Uppsala, kort efter murens fall. Under de sexton åren har jag sett historiedisciplinens förfall samtidigt som jag har lärt känna den akademiska världen och dess villkor i en föränderlig tid. Jag ska i det följande ta upp några av de problem som fick mig att lämna universitetet för journalistiken och det fria författarskapet.    

Historievetenskapen har återförborgerligats och får allt större likheter med disciplinen såsom den såg ut före andra världskriget. Ämnesval som för tio år sedan med all rätt uppfattades som nattståndna är återigen comme il fault: gamla kungar, krigare, entreprenörer, uppfinnar-jockar, liberala filantroper – och gamla drottningar givetvis, sådana uttryck tar sig genusperspektivets förmenta jämlikhetsnit. Idealet är att fjärma sig från politiken, vilket förutom att det skapar fackidioter, reproducerar det den härskandeideologin.

Vi har återigen hamnat i den situationen, att det är segrarnas historia som har giltighet. Historieberättandet tränger ut historievetenskapen; disciplinen fjärmar sig från samhällsvetenskapen samtidigt som man låtsas att det är objektiv ickeideologi man håller på med. Endast marxisten bedöms – fördöms – som ideologisk. Att postmodernismen och relativismen skulle innebära en frånvaro av ideologi och ställningstaganden är en vanföreställning som gör hela det vetenskapliga samtalet skevt och förljuget. Men postmodernismens skadliga inverkningar handlar inte bara om ideologi och ställningstaganden utan om att man frånkänner vetenskapen som sanningssökande. Sanning skrivs ”sanning” – det finns bara berättelser och myter. Historiedisciplinens vetenskapliga anspråks undergrävs. Är det någon radikalism som är godkänd, så är det postmodernismens kritik av maktens ideologier och diskurser men där man bara lyfter fram enskilda röster och folk som söker identiteter och livsstilar. Vad som är portförbjudet är nya utopiska berättelser – om det inte är feminismen & alt vi talar om.   

Utöver detta finns det styrande genusperspektivet som jag visserligen ofta sympatiserar med, men ändå inte vill påtvingas – till exempel i projekansökningar – eftersom det strider mot min syn på demokrati att andra ska definiera åt mig vad jag ska tycka och intressera mig för. För mig som anser att alla människor är lika mycket värda är det obegripligt att inte till exempel klassperspektivet i så fall också måste vara något som alla forskare ska tillägna sig.   

Till detta kan man lägga mumlandet. Forskare vågar inte driva teser eller teorier som strider mot den liberala hegemoni vi alla domineras av, utan hukar i tron och vetskapen om att de på så sätt har störst chans att klara sig kvar. Man vågar inte använda sig av en begreppsapparat med ett konfliktperspektiv; man skriver om ”eliten” istället för ”borgarklassen”, man beskriver ett ”nätverk” i stället för att undersöka hur den härskande klassen gör när den härskar etc. Det är en förljugen värld där den okontroversiella normalvetenskapen om och om igen stämplas som ”spännande” och ”originell”.  

Det var många år sedan vetenskapen stod så ofri från regering och näringsliv. Minskade anslag gör att man lismar för den som vill betala för att få sin egen världsbild bekräftad. Ett exempel är det statliga propagandainstitutet Forum för levande historia, som har vetenskapliga förlängningar. Ett annat är hur privata stiftelser betalar doktorandtjänster och forskningsprojekt. Den borgerliga regeringens ”avpolitisering” av högskolestyrelserna har fått motsatt effekt än den man sade sig eftersträva. Andelen politiker har kraftigt minskat men i gengäld befolkas styrelserna nu av representanter för näringslivet. Självklart påverkar detta forskningens innehåll.

De minskade anslagen innebär att man antar doktorander med ämnen som man garanterat vet går att genomföra på fyra år. I praktiken uppfinner man hjulet gång på gång. Det innebär också att de doktorander som antas är behärskade, disciplinerade och välartade. Man vågar inte satsa på ”bohemerna”, personligheterna, som framtiden får visa är ett ”geni” eller en ”dåre” för att använda en gammaldags myt – de som ställde de viktiga frågorna till oss alla. Det finns överhuvudtaget inget utrymme för nyfikenhetsbaserad forskning, den som kan sluta i katastrof men också vara helt banbrytande. De postdoktorala förutsättningarna är inte bättre; när jag tittar på de prokjektansökningar som beviljas väcks aldrig min nyfikenhet men väl en frustration över att det som anses viktigt är så oviktigt, tråkigt och ofarligt. 

Det som dominerar forskningsvardagen är dock akademins hierarkiska uppbyggnad. Ska man ha en chans att överleva krävs inte bara att man kväser sitt civilkurage i fikarummet, man måste också bygga nätverk över hela landet och gärna Europa. Att bygga nätverk handlar om självförtroende och så kallad social kompetens som inte säger någonting om vetenskapliga färdigheter. Det är ingen slump att den sociala snedrekryteringen inom högskolan i allmänhet och på forskarutbildningen i synnerhet är intakt.

Inom akademin tvingas man konkurrera med dem man tycker om och samarbeta med dem man inte har så mycket gemensamt med. Missunnsamhet och baktaleri fräter sönder kollegiet. Jag tror Max Weber hade rätt, när han konstaterade att det är omöjligt att stanna kvar inom akademin utan att bli sinnessjuk eller bitter. Jag kände att jag i alla fall inte kunde stanna kvar med bibehållen integritet. 

Det allra största problemet är att allt för få inom akademin uppfattar problemen även om det är många som drömmer om att få skriva just ett sånt här brev – varför jag inte har några förhoppningar om att ni ska ta den här redogörelsen på allvar.