Uta Bindreiter. juridiska institutionen, Lunds universitet

Syfte

Projektets övergripande syfte var att belysa skiftningarna i den svenska rättsvetenskapens självbild under 1900-talets andra hälft. Uppfyllelsen av projektmålet krävde en bearbetning av det material som kunde antas bäst reflektera rättstänkandet.
"Rättstänkande" är en komplex term som kan definieras på olika sätt. Termen hänför sig framför allt till principiella frågor kring de juridiska satsernas karaktär (dvs. deras "vetenskaplighet"), till begreppet giltighet och till rättsvetenskapens status och uppgift. Rättstänkande har inte så mycket att göra med mentalitet utan snarare med en inre attityd, med ett internt ställningstagande till juridiken och (den egna) juristrollen. Man skulle kunna säga att "rättstänkande" motsvarar det som H.L.A. Hart kallar the internal point of view, dvs. ett perspektiv på rätten som automatiskt anläggs av den som redan befinner sig "inne i" rättssystemet. En svårgripbar företeelse i sig själv, påverkas rättstänkandet av synsätt och metoder som utvecklas inom andra vetenskaper, av teorier som importeras från annat håll, och inte minst av lagstiftarens policybeslut.

Redovisning

Den föreliggande redovisningen består av tre delar. Först beskriver jag monografins disposition [DEL A]. Sedan motiverar jag mitt val av metod och redogör för min approach [DEL B]. Slutligen går jag närmare in på resultaten av min undersökning [DEL C].

DEL A
Kap.I [Inledning]
Kapitlet omfattar de sedvanliga rubrikerna allmän introduktion, ämnet, övergripande syfte och frågeställningar, avgränsningar, utgångspunkter, metod, undersökningsmaterial, forskningsläge och disposition. Relativt stort utrymme ägnas åt punkterna 5 och 6 (dvs. Utgångspunkter och Metod), eftersom jag är tvungen att motivera den diskursanalytiska metod jag tänker tillämpa (se DEL B).

Kap.II [Debattförteckning]
Materialgenomgången ledde till lokaliseringen av 20 rättsvetenskapliga debatter. Det föreliggande kapitlet innehåller en förteckning över dessa debatter.
Redan i ett tidigt stadium av forskningsarbetet visade sig nödvändigheten av en grov periodisering för att kunna erhålla (och behålla) en översikt över det rika materialet. Jag beslöt då att dela upp den relevanta tidsperioden i tre gånger 20 år, väl medveten om att gränserna mellan delperioderna var mycket elastiska. Periodiseringen etableras i det föreliggande kapitlet [II] och återkommer sedan såväl i samband med textanalysen [Kap.III] som i samband med djupanalysen [Kap.IV].
I det föreliggande kapitlet listas de av mig lokaliserade debatterna i kronologisk ordning. Debatternas innehåll och idéhistoriska bakgrund anges i korta drag, åtföljd av noteringar om debatternas resultat, om de har genererat andra debatter, om de har lämnat bestående spår efter sig vad gäller exempelvis begreppsbildning m.m.

Kap.III [Analys på textnivå]
I detta kapitel företar jag en analys på textnivå med avseende på elva rättsvetenskapliga debatter. En diskursanalys varken kan eller skall omfatta hur många texter som helst. Man måste träffa ett urval. De nyss nämnda elva debatterna har valts ut enligt följande principer:

[i] att själva ämnet för debatten hänför sig till begreppet "rättstänkande";
[ii] att debattörernas argumentation är transparent, såtillvida att uttryckssättet medger en "positionering" av den inre ståndpunkten;
[iii] att debatten i sin helhet tydligt reflekterar spänningen mellan den juridiska och den politiska ståndpunkten, och
[iv] att debatten har fler än tre deltagare och sträcker sig över en längre tidsperiod.

De sålunda utvalda debatterna är följande:
[A] Debatten kring idealism och realism inom rättsvetenskapen [1941-1955]
[B] Den nordiska rättighetsdebatten [1945-1955]
[C] Den s.k. lagtolkningsdebatten [1950-1960]
[D] Debatten kring den allmänna rättslärans ställning och uppgifter
[1955-1966, fortsättning under Delperiod III]
[E] Debatten kring lagförarbetenas betydelse och status [ca 1950-
1993]
[F] Debatten kring det nordiska lagsamarbetet [1960-1982]
[G] Debatten kring domstolarnas lagprövningsrätt [1956--1990-talet]
[H] Debatten kring den Högsta instansens uppgifter [1966-1987]
[I] Den s.k. metoddebatten [1989-1997]
[J] Debatten kring "orättens rötter" [1995-2001]
[K] Debatten kring rättsteori och rättsvetenskap [1994-1998]

Kap. III innehåller med avseende på var och en av de ovan nämnda debatterna
Dels en utförlig, rent deskriptiv redogörelse för innehållet, åtföljd av [i] ett avsnitt om debattens kontextuella hemvist, [ii] debattens "stamträd" och [iii] debattörernas kortbiografier,
Dels en analys på textnivå. Textanalysen leder fram till identifieringen av återkommande argumentationsmönster (diskurser) och till etablerandet av en s.k. diskursordning, som utgör en förutsättning för djupanalysen i Kap.IV.

Kap. IV [Djupanalys]
I detta kapitel (som intar en central plats i framställningen) genomför jag en djupgående analys med avseende på de elva debatterna. Detta innebär att jag, med utgångspunkt i textanalysen, konfronterar dess resultat med en serie frågeställningar [se vidare under DEL B]. De "svar" som jag på så vis erhåller tillåter sedan bl.a. att identifiera vissa konfliktlinjer i diskurserna (t.ex. angående vilka områden står olika verklighetsuppfattningar i ett antagonistiskt förhållande till varandra?) och att fastställa vilka "självklarheter" som alla diskurser är eniga om. Därutöver ger djupanalysen upplysning om förhållandet mellan permanens och kontingens inom ett visst område.
Men framför allt: Djupanalysen medger att dra vissa slutsatser angående debattörernas självförståelse. Analysen klarlägger nämligen ej blott huruvida en viss typ av argumentation är grundad i juristkulturens arvegods utan den klarlägger också, varför artikulationerna ser ut som de gör och varför vissa juridiska termer har antagit en bestämd mening (som i sin tur färgar av sig på innebörden hos andra termer).

Kap.IV har resulterat i slutsatser som direkt följer av det förhållande att undersökningsmaterialet har underkastats en diskursanalytisk behandling [se DEL C]. En sammanfattning av dessa har förlagts till ett avslutande kapitel [Kap.V Sammanfattning].

DEL B
Under perioden 1940-2000 sker en rad betydelsefulla förändringar i det svenska rättstänkandet. Att undersöka dessa förändringar (eller rättare sagt: själva förändringsprocessen) kräver en särskild metod.
I mitt sätt att närma mig de svenska rättsvetenskapliga debatterna tar jag min utgångspunkt dels i Kaarlo Tuoris teori om rättens olika skikt, dels i Laclau och Mouffes diskursteori. Den av mig tillämpade metoden innebär att debatterna "behandlas" i tre steg: deskription, textanalys och djupgående (rättsfilosofisk) analys. Medan stegen 1 och 2 företas i Kap.III, företas steg 3 i Kap.IV.
Rättsvetenskapliga debatter ligger teoretiskt sett inom den skikten av rätten som Tuori kallar rättens ytstruktur. Denna skikt utgörs av lagar, förordningar och andra föreskrifter, domstolsavgöranden m.m. Även rättsvetenskapens alster ingår i denna skikt, ty enligt Tuori bidrar rättsforskningens produkter till rättens vidareutveckling. Till dessa produkter räknas rättsvetenskapliga debatter.
Rättens ytstruktur är genom ett begreppsligt nätverk förbunden med de två lägre skikten, rättskulturen och rättens djupstruktur. På rättskulturens nivå - och det är denna (mellan-) nivå som är viktig i det här sammanhanget - möter vi en av de differentieringar som kännetecknar den moderna rätten, nämligen en uppsplittring i juristernas expertkultur och den "vanlige" medborgarens allmänna rättskultur (som bl.a. omfattar det s.k. allmänna rättsmedvetandet). Juristernas expertkultur (som genom seklerna har uppnått en i det närmaste autonom ställning vis-à-vis den allmänna rättskulturen) utgörs av dels allmänna läror och principer, dels vissa normer avseende juridisk tolkning och argumentation.
Det som är intressant är att juristernas expertkultur å den ena sidan påverkar rättens ytstruktur genom en "input" i form av allmänna läror och olika argumentations- och tolkningsnormer men, å den andra sidan, i sin tur kan ses som en "output" av ytstrukturen: Ty genom varje lagstiftningsåtgärd, varje domstolsutslag, varje monografi eller artikel författad av en rättsvetenskapsman - ja, genom varje enskild debattbidrag - genomgår rättens ytstruktur en förändring som i längden ger en impuls till rättens mellanskikt, rättskulturen. Interaktionen mellan rättens ytstruktur (där debatterna befinner sig) och juristernas expertkultur är således en cirkulär sådan.
Det problematiska är att de nyss nämnda momenten av "input" och "output" inte kan studeras utifrån. Allt man kan se när man undersöker ett större antal debatter över tiden är, att debatternas karaktär från gång till annan skiftar, i den meningen att argumentationen plötsligt uppvisar "debattfrämmande" element (som eventuellt kan hänföras till underliggande äldre strukturer). Enligt min åsikt kan man få grepp om dessa skiftningar genom att tillämpa en diskursanalytisk metod.
"Diskurs" har definierats på många olika sätt. Enligt den numera klassiska definitionen betyder diskurs ett bestämt sätt att förstå världen (eller ett segment av världen) och att tala om den. Inom denna ram kan man tala på ett visst sätt men inte på andra sätt; diskursen - och makten bakom diskursen - sätter en gräns. Inneboende i själva ordet diskurs är idén att vårt språk följer ett visst mönster inom vissa områden.
Själv uppfattar jag "diskurs" som en process, vars syfte är att definitivt etablera (fixera) meningen hos vissa ord eller uttryck. Den här definitionen verkar tillmötesgå den typen av debatter jag sysslar med: det juridiska språket innehåller nämligen en hel mängd notoriskt vaga termer och uttryck som just på grund av denna vaghet lätt attribueras en särskild mening. En rättsvetenskaplig debatt - "debatt" förstådd i en vidsträckt bemärkelse - kan ses som en s.k. diskursordning avseende ett bestämt antal diskurser, som i olika avseenden konkurrerar med varandra.
Bland de många diskursteorier som finns valde jag att ansluta mig till den som utarbetades av Ernest Laclau och Chantal Mouffe på 1980-talet. Huvudskälet var att denna teori erbjuder en begreppsapparat som synnerligen lämpar sig för mitt syfte, nämligen, att få grepp om "cirkulationen" mellan rättstänkandet (uttryckt i debatterna inom rättens ytstruktur) och juristkulturen (rättens mellanskikt). Till begreppsapparatens viktigaste element hör begreppen ekvivalenskedja, nodalpunkt, flytande signifikant, hegemonisk intervention och - framför allt - begreppet uteslutning (exclusion).
Min metod kan enkelt beskrivas så här. Först genomför jag en analys på textnivå, dvs. jag granskar och kommenterar debattörernas rent språkliga uttryckssätt. Sedan genomför jag en djupgående analys (rättsfilosofisk utvärdering). Detta går till på så sätt att jag, på grundval av textanalysens resultat, försöker besvara följande frågor: Vad är centralt för debattören? Vad är hans rättsfilosofiska utgångspunkt? Vad tar han för givet? Vilka aspekter betonar han särskilt, och vilka försöker han att tona ner? (framför allt: vilka utelämnar han helt?). "Konstrueras" någonting under debattens gång (t.ex. meningen hos ett bestämt ord) på så sätt att vissa aspekter inkluderas men andra utesluts? Har "konstruktionen" möjligtvis konnotationer till bestämda föreställningar?

DEL C
Min undersökning har - förutom i en rad konstateranden som hänför sig till den svenska rättsvetenskapens status vid olika tidpunkter - resulterat i vissa slutsatser angående det svenska rättstänkandet. Dessa slutsatser följer direkt av det förhållande att undersökningsmaterialet har behandlats med den i DEL B beskrivna diskursanalytiska metoden.

DELPERIODEN I [1940-1960] såg Sveriges utveckling till en modern, demokratisk välfärdsstat. Denna utveckling möjliggjordes dels av en stabil högkonjunktur, dels tack vara efterkrigstiden "realistiska" jurister, vars lojalitet var inriktad på att genomföra den på demokratisk väg tillkomna lagstiftningen.
Termen "realistisk" är vag. Långt efter den skandinaviska rättsrealismens blomstringstid uppfattade man "realistisk" och "idealistisk" såsom motsatspar: medan det förra åsyftade något faktiskt, något som existerade i verkligheten, hänförde sig det senare till värden och (naturrättsliga) ideal, som saknade motsvarighet i verkligheten och således inte lämpade sig för vetenskaplig bearbetning.
För Hägerström och hans efterföljare var "realistisk" synonymt med "anti-metafysisk" och "vetenskaplig". Hägerström, Lundstedt och Olivecrona hade visat att de s.k. rättsreglerna saknade motsvarighet i det rent faktiska - i "verkligheten" av tid och rum - och således inte kunde vara uttryck för teoretiskt sanna eller falska satser (att de alltså inte var "vetenskapliga"). Följaktligen kunde det inte heller finnas någon rätts-"vetenskap" i egentlig mening. Därifrån var det inte långt att hävda att den s.k. rättsvetenskapens enda uppgift bestod i att systematisera de regler som faktiskt efterlevdes i samhället och som domstolarna kunde förväntas tillämpa - en åsikt, som skulle visa sig vara oerhört seglivad.
Debattämnena var ofta förknippade med Hägerströms och Lundstedts insatser. Så var exempelvis rättens "natur" och innebörden av termer som gällande rättsregel, gällande rätt, rättighet m.m. återkommande temata. Särskilt på 1950-talet dryftade man gärna gränsdragningsproblem som implicerade mera principiella ställningstaganden, som t.ex. förhållandet mellan rättsfilosofi och allmän rättslära (eller rättsteori), och mellan rättsvetenskap och rättssociologi.
En av de viktigaste debatterna under den här delperioden gällde frågeställningarna kring "idealism och realism inom rättsvetenskapen". Debatten är ett belägg för att missnöjet med den av Uppsalaskolans anhängare propagerade rättsrealismen yppade sig i ett tidigare skede än man vanligtvis är benägen att anta, och att det som i min framställning kallas den skandinaviska realistiska diskursen (som gjorde anspråk på hegemoni, bl.a. genom sin extrema tolkning av termen "realism") inte var någon enhetlig diskurs utan tvärtom uppvisade mönster som inte går ihop med den av hägerströmianerna dekreterade innebörden av "realism".
Debatten började 1941 med en artikel av Ivar Strahl (artikeln brukar omtalas som det uttrycket för "det skandinaviska rättsvetenskapliga dilemmat"). Strahl visar i flera avseenden sympati för Uppsalaskolans filosofi men hans principiella inställning till rätten är inte realistisk i denna skolas mening. Han tillbakavisar nämligen en rent behavioristisk uppfattning om rättsreglerna och förespråkar i stället ett normativistiskt betraktelsesätt. Hans plädering för normativism i rättsvetenskapen avslöjar den svenska rättsvetenskapens dilemma - ett dilemma mellan, å den ena sidan, en önskan att stå kvar på "realistisk" (dvs. anti-metafysisk) grund och, å den andra, insikten i att rättsvetenskap förutsätter ett normativistiskt betraktelsesätt. Enligt Strahl kan dessa två ting mycket väl förenas: som "realistisk normativist" närmar han sig i själva verket den typen av rättspositivism som företräddes av Hans Kelsen.
Strahls normativistiska ställningstagande 1941 var ett försök att framhäva den juridiska synvinkeln (eller "juristsynpunkten"). Han ville påpeka att juristernas kunskapsintresse var inriktat på det normativa, att det normativa var det som i själva verket kännetecknade juridiken. Att hans sätt att lösa "dilemmat" inte riktigt uppfyllde Hägerströms krav på "vetenskaplighet" torde ha varit av mindre betydelse för honom. Utan att göra medvetna ansatser till någon betydelsefixering låter Strahl ändå genomskina sitt missnöje med termen "realism": "realism" och "realistisk" - tycktes han mena - var uppenbart otillräckliga termer i samband med juristsynpunkten och juridisk metod.
Insikten i att juridikens satser inte var vetenskapliga i Hägerströms mening hade en hel rad konsekvenser. En av dessa var att det ändå gjordes försök, ofta med hjälp av nya teorier, att "rädda" juridikens vetenskaplighet (bl.a. Hedenius, Ahlander och i viss mening också Ekelöf med sin objektivteleologiska lagtolkningsmetod). En annan konsekvens var, att många rättslärda började tvivla på meningen med sin verksamhet och gick över till (den rent empiriska) rättssociologin. En tredje konsekvens (och den i sammanhanget viktigaste) bestod i att man i den egna leden började ifrågasätta om kravet på "realism i rättsvetenskapen" över huvud var berättigat.
En av de rättsvetenskapsmän som ställde sig tveksamt till kravet på vetenskaplig realism i forskningsmetoderna var Ivar Agge. Själva uttrycket "vetenskaplig realism" föreföll honom olyckligt eftersom det kunde avse två olika saker: för det första den inställningen att sociologiska fakta (i synnerhet domstolarnas beteenden) utgjorde det enda objektet för vetenskaplig juridisk forskning och, för det andra, den inställningen att all ideologisk argumentation borde utrensas ur analysen av normsystemet. Om detta var innebörden av uttrycket "vetenskaplig realism", menade Agge, så befann sig denna realism i diametral motsättning till det sätt på vilket rättsforskning faktiskt bedrevs.
Som en ytterligare konsekvens av den proklamerade ovetenskapligheten av de juridiska satserna kan nämnas Vilhelm Lundstedts försök att "tänja" begreppet vetenskap: Rättsvetenskapsmannens verksamhet, hävdade han, är inte vetenskap i strikt mening men av detta skäl är den inte ovetenskaplig: han myntade begreppet "konstruktiv rättsvetenskap". Den konstruktiva rättsvetenskapen vill vara till nytta för det praktiska rättslivet: "konstruktiv" betyder att denna typ av rättsvetenskap är kreativ, att den inte nöjer sig med en kartläggning av den gällande rättens regler utan tillhandahåller rekommendationer och lösningsförslag när dessa regler skall tillämpas.
"Konstruktiv rättsvetenskap" låter modernt, och det är den också (igen). Lundstedts läror gick ett märkligt och hittills föga uppmärksammat öde till mötes. Hans teori om samhällsnyttan hade knappt några anhängare i de egna leden sedan den förkastats såsom icke-vetenskaplig av både Olivecrona och Ross. Själva den utilitaristiska samhällsnyttoprincipen däremot tillämpades (och tillämpas) öppet. Lundstedts lära om en "konstruktiv rättsvetenskap" å andra sidan hade många anhängare fram till början på 1960-talet men föll sedan i glömska. Det var först på 1990-talet att Lundstedts lära om en "konstruktiv" rättsvetenskap fick uppleva en renässans. Visserligen uppfattas termen "konstruktiv" på olika sätt men det väsentliga är att man, i en tid då värden, rättigheter m.m. åter kommit till heders, har återupptäckt termens potential.
Tillbakablickande på tiden för den svenska rättsvetenskapens "dilemma" skulle man kunna säga följande.
Delperioden I kännetecknas av ett växande missnöje å de svenska rättsvetenskapsmännens sida. Kritiken mot Hägerström (som satte in förhållandevis tidigt) gällde självfallet inte hans distinktion mellan uttalanden om fakta och värderingar - den distinktionen betraktades som en bestående landvinning. Kritiken gällde kravet på "realism i rättsvetenskapen". Hägerströms arv - hans överdrivna realism - tycks ha blivit till en belastning. Så konstaterade t.ex. Agge i mitten på 1950-talet irriterad att många författare numera visade en benägenhet att teoretisera "för tankelekens egen skull", vilket tyvärr ofta resulterade i en komplicerad framställning av i grunden enkla positivrättsliga problem.
Åtskilliga debatter under delperiod I uppvisar tröghetsfaktorer som i själva verket härrör ur "juristkulturen". Så visar exempelvis debatten kring Ekelöfs 1951 lanserade radikalteleologiska tolkningsmetod att det fanns en utbredd obenägenhet bland de nordiska (inte bara de svenska) rättsvetenskapsmännen att godkänna en så pass ingripande förändring som att tillskriva traditionella begrepp en ny innebörd. Så gott som enhälligt framhävdes också vikten av att hålla fast vid lagordens betydelse i stället för att uteslutande beakta deras ändamål. Det sistnämnda är av särskilt intresse: Det faktum att Ekelöfs metod - som konsekvent tillämpad, leder till en mer eller mindre godtycklig gestaltning av rätten - betraktades med stor skepsis i 1950-talets debatter (och för övrigt ej heller senare tillerkändes någon särställning bland lagtolkningsmetoderna) signalerar att de svenska rättsvetarna intuitivt kände "var gränsen gick" mellan rättsvetenskap och rättspolitik.

DELPERIODEN II [1960-1980] såg etablerandet av det som jag i min framställning kallar den positivistisk-pragmatiska diskursen.
De "realistiska" juristernas insatser som samhällsingenjörer ledde till påtagliga förändringar inom flera områden. Lagstiftningen blev alltmer ändamålsorienterad och "samhällsnyttig" till sin karaktär, och från att ha varit ett rent tekniskt redskap för jurister tas den numera i allt större omfång i bruk för att förverkliga politiska mål. Som Carl Lidbom uttryckte det på det nordiska juristmötet i Stockholm 1981: "Lagen är vårt viktigaste instrument för att skapa ett civiliserat samhälle. Det instrumentet skall kunna användas med full kraft". Rättsvetenskapsmännens uppgift inskränktes till att "biträda" lagstiftaren och domaren. Den nya rollfördelningen bekräftades ytterligare genom (de politiska) lagförarbetenas upphöjande till status av (nästan) bindande rättskälla.
Rättslivet politiserades märkbart. Justitiedepartementet genomgick en omorganisation: från att vara ett ämbetsmannadepartement blev det ett rättspolitiskt centrum för lagstiftningsfrågor. År 1975 kunde Gustaf Petrén konstatera att den rättspolitiska debatten - i den mån den över huvud taget fördes - hade i stort sett upphört att föras av jurister utan fördes tydligen numera av andra grupper. Följden blev att juristkåren började sluta sig inom sin egen sfär. Själva debattämnena hade ändrat karaktär. Sett mot bakgrund av bl.a. den stundande grundlagsändringen återspeglade rättsvetarnas val av debattämne det politiska klimatet mer än någonsin. Numera debatterade man inte längre om rättens och rättsvetenskapens "natur", om innebörden av termen gällande rättsregel o. dyl.: i stället var det frågor kring lagförarbetenas ställning, domstolarnas lagprövningsrätt och Högsta domstolens uppgifter som togs upp till debatt - politiskt laddade ämnen som direkt inbjöd till en kraftmätning mellan "juristståndpunkten" och den politisk-pragmatiska ståndpunkten.

Därtill kom krisen i det nordiska lagsamarbetet. Frågor kring den nordiska rättsenhetens framtid hade visserligen dykt upp då och då i debatten fr.o.m. början på 1960-talet och hade också berörts vid det nordiska juristmötet 1969 i Oslo. Men själva problematiken - spänningen juridik-politik - fick så att säga ett ansikte först genom den svenska regeringens "programförklaring" vid mötet 1972.
Det 26:e nordiska juristmötet 1972 i Helsingfors intar en särställning bland juristmötena. Å den ena sidan firades juristmötenas 100 års-jubileum, å den andra sidan handlade det om ett "krismöte" - ett krismöte beträffande ej blott det nordiska lagsamarbetets framtid utan över huvud taget förhållandet mellan juridik och politik. Som representant för den svenska regeringens inställning i fråga om det nordiska samarbetet fastslog Carl Lidbom att det fanns politiskt betingade begränsningar beträffande detta samarbete som man inte kom förbi (som exempel nämnde han Danmarks anslutning till den Europeiska Gemenskapen). Riktmärket för nordiskt samarbete kunde inte vara en politiskt enad Norden. Enligt Lidbom var det orealistiskt att sträva efter enhetliga nordiska lagar. Det nordiska lagsamarbetet var tidskrävande och omständligt och hade blivit ett hinder för lagstiftningsmakten. Man borde trappa ner ambitionerna och nöja sig med en viss enhetlighet i principerna för lagstiftning på de områden där man kan komma så långt. Därutöver torde det räcka med ett visst praktiskt erfarenhetsutbyte. Sverige tänkte i alla fall gå sin egen väg i fortsättningen.
Mötesdeltagarnas (negativa) reaktion på Lidboms programförklaring tycks ha varit enhetlig. "Juristsynpunkten" framhölls först av Jacob Sundberg, åtföljd av Gustaf Petrén och Stig Strömholm. Strömholms inlägg var försiktigt och förmedlande. Han karakteriserade de motsatta positionerna vad gällde "marknadsföringen" av nordisk rätt i vidare internationella sammanhang, nämligen, å den ena sidan de politiskt ansvarigas ståndpunkt och, å den andra, det som han kallade "den rena juristsynpunkten". Dessa två ståndpunkter representerade två aspekter av ett och samma problem. Vilken aspekt som borde ges företräde berodde enligt Strömholm på sammanhanget - och i det föreliggande sammanhanget tedde sig juristsynpunkten naturligare.
Som Strömholm framhöll gav det nordiska lagsamarbetet juristerna ett stöd gentemot politikerna. Men även betraktat från det motsatta, politiska perspektivet fanns det enligt hans åsikt skäl att "trycka på" det nordiska samarbetet, eftersom det knappast kunde förnekas att samnordiskt lagsamarbete var starkt kvalitetsförhöjande. Strömholm framhävde också juristernas roll i samhället: juristerna har ett speciellt ansvar gentemot samhället, nämligen som värnare "av vad vi uppfattar som betydande, traditionellt givna värden". Juristerna är i behov av stöd gentemot politikerna. Politikerna å sin sida behöver juristernas expertis.
"Krismötet" 1972 hade påtagliga konsekvenser. Det verkar som om den svenska rättsvetenskapen från och med den tidpunkten resignerade inför den framtida politiska och samhälleliga utvecklingens komplikationer. Sett från ett longue durée-perspektiv kan mötet till och med betecknas som början på en paradigmatisk förändring: Fram till 1972 hade ordet "harmonisering" varit nyckelordet beträffande de nordiska ländernas rättskultur och politiska kultur - efter 1972 skulle detta (nordiska) harmoniseringsperspektiv successivt ersättas med ett nytt (europeiskt) integrationsperspektiv.

DELPERIOD III [1980-2000]: De drygt två decennierna mellan "krismötet" 1972 och Sveriges inträde i den Europeiska Unionen 1995 kännetecknas av en febril verksamhet på det politiska planet. På det rättsvetenskapliga planet var det avsevärt lugnare. Det skedde dock en viss självsanering tack vare såväl självkritik som ståndpunktsprecisering. Allt oftare hördes röster som pläderade för en kreativ rättsvetenskap och för en utvidgning av rättsvetenskapens arbetsfält vad gällde såväl undersökningsmaterial som analysmetoder. Den svenska rättsvetenskapen började så småningom åter att besinna sig på sina uppgifter.
Under seklets sista år var en ytterligare förändring att skönja. Internationaliserings- och globaliseringstendenserna hade gett upphov till en för det svenska rättstänkandet helt ny typ av frågeställningar, nämligen rättvisefrågor i allmänhet och frågor kring den enskildes rättsliga ställning i synnerhet. Rättsvetenskapen kunde inte lämnas oberörd därav.
Sammanfattningsvis kan sägas att delperioden III såg renässansen av "gamla" debattämnen - förhållandet mellan rätt och moral, rättsvetenskapens betydelse som rättskälla m.m. - man att debatterna numera var av annorlunda karaktär. Detta kan förklaras med att den skandinaviska realistiska diskursen med tiden hade fått kraftig konkurrens, bl.a. av den konstruktivistiska diskursen. Med andra ord finns det inte längre någon diskurs som gör anspråk på hegemoni.

En rättsvetenskaplig tidskriftsdebatt föreställer en diskursordning där olika diskurser "krockar" med varandra. Medlemskapet i en bestämd diskurs influerar det juridiska språket såtillvida att vissa termer och uttryck - såsom exempelvis termerna "realistisk" och "positivistisk" - antar en speciell, diskursspecifik mening som konstrueras under debattens gång. Att inte så få av våra vanligaste juridiska termer i själva verket är diskursiva konstruktioner för med sig att förståelsen för, eller insikten i, andra typer av rättstänkande än det egna prekluderas.
Vilket i värsta fall leder till att debatten upphör i förtid.

Publikatiosnförteckning

[i] I samband med projektet:

Mellan tradition och förnyelse: det svenska rättstänkandet 1940-2000
Monografi, ca 500 s. [tänkt att publiceras 2006/07] 
On Positivism and Other Isms, i Archiv für Rechts- und Sozialphilosophie (ARSP) Heft 3, 2007, 34 s. [under utgivning]
Mänskliga rättigheter: Konstitutionell dekoration eller internationellt harmoniseringsinstrument? Glimtar från det 28:e Nordiska Juristmötet 1978, i Festskrift till Kjell Åke Modéer (Lund: Juristförlaget, 2007), 14 s. [under utgivning]

Projektbaserad:  
”Legal Thinking Revised”. Muntligt föredrag [20 min.] vid den XXII. IVR Världskongressen i Granada, maj 2005.
I specialkursen “Scandinavian Legal Thinking” [JAR 389] som jag höll vid Lunds universitet vt 2005 och vt 2006 gick jag in på vissa delresultat av mitt projekt.

[ii] Utanför projektet: 
Översättning till svenska språket av Hans Kelsen, Den rena rättsläran, 2 uppl. (1960), 354 s. Bokförlaget Thales, 2006 [under utgivning].
 Aleksander Peczeniks bibliografi, i Ratio Juris, Vol.19:4 [Dec. 2006], ca 20 s. [under utgivning].